BELARUSIERNA – VÅRA SYSKONSJÄLAR?

Postat den 9 mars, 2024 av Annetter

Hård diktatur bara en timmes flygresa från oss, men landet i mediaskugga

Minsk för nio år sedan, 2013, med den vackra vita katolska kyrkan i centrum. Byn Bobr 2015 i april med besök hos konstnären och Lukasjenkakritikern Ales Pushkin, som dog som politisk fånge 2023. Stockholm, Sergels torg, på tvåårsdagen av Rysslands fullskaliga invasion i Ukraina, med de svenska belarusiernas standar. Den rödvita flaggan är Belarus egentliga flagga. De två sista bilderna är från dagen därpå, den 24 februari, och minnessamlingen för Aleksej Navalnyj och samling för Ukraina i parken vid Fria Ukrainas plats intill Ryska ambassaden. Den blå och vita flaggan är Fria Rysslands. Samtliga foton Annette Rosengren.

23 februari på tvåårsdagen av Rysslands invasion samlades många tusen människor på Sergels torg i Stockholm för att manifestera stödet till Ukraina och avskyn för Putin och Rysslands fullskaliga krig mot Ukraina. Efteråt sas att vi var tiotusen. Det var fullt på Plattan och på gatubalkongerna runtom.

Precis som förra året stod jag bland belarusierna och vid deras paroll om Ryssland och Belarus. Stod till en början rätt ensam nära deras standar och i det väldiga folkhavet.

Jag känner en stor solidaritet med det belarusiska folket, som är vänliga människor. De tre gånger jag har varit i Belarus har det varit inom ramarna för  museiorganisationen svenska ICOM (2013), sakprosesektionen Minerva i Sveriges Författarförbund (2015), och vid en medlemsresa inom Östgruppen för demokrati och mänskliga rättigheter (2018). Jag har träffat belarusiska kulturarvsbevarare, belarusiska författare och kulturarbetare, belarusier som kämpar för mänskliga rättigheter, yttrande- och mötesfrihet och andra.

Bland annat tänker jag nu på en workshop kring nutidsdokumentation som vi en grupp svenska och belarusiska museiarbetare genomförde i lilla staden Zaslavija två mil nordväst om Minsk och där jag särskilt minns en kvinna vi intervjuade. Hon var internflykting från Tjernobylzonen och talade längtansfyllt om solen, växtligheten och dofterna i denna varmare klimatzon än Minskregionen (Tjernobyl ligger mycket nära gränsen till Belarus och sydligaste Belarus drabbades också av nedfallet). Från resan med Östgruppen till Pripjatområdet i södra Belarus minns jag ägaren till pensionatet och rosorna i hennes trädgård. Hennes man hade arbetat för en presidentkandidat i opposition mot Lukasjenka, och  tvingats fly, först över gränsen till Ukraina och sedan vidare. Som jag minns befann han sig i Moldavien. Själv hade hon blivit av med jobbet.

 Nu i exil

Från Minsk 2015 kommer jag ihåg det oberoende författarförbundets lilla kontor, och den fria bokhandeln Loginau med bokförsäljning, café och plats för boksläpp. Och jag minns den trånga redaktionen hos den oberoende tidningen Nasja Niva, som ibland kunde göra undersökande reportage. Men det var då när det fortfarande fanns ett litet utrymmen för fri och oberoende verksamhet. Men Loginau straffades strax efteråt med en stor fabricerad skatteskuld, som kunde betalas tack vare insamlade medel inom och utanför Belarus gränser.

Jag  har hunnit vara runt lite i Minsk och med bil och tåg rest lite i landet och varit i flera små städer (som Zaslavia och Krupki), i byar (som Bobr) och till palats med anor till storfurstendömets Litauens tid. Författare, kulturarbetare och mänskliga rättighetskämpar som jag har fått träffa lever nu i exil i Polen, Litauen, Tyskland och andra länder och verksamheter är nedlagda eller fungerar i exil. I människorrättsorganisationenVjasnas arkiv för politiska fångar har jag sökt namn och hittade performans-konstnären och den envisa Lukasjenkakritikern Ales Pushkin. Honom besökte vi i Bobr 2015. Med den mycket hårda repressionen som följt med 2020 dömdes han till flera års fängelse och dog under oklara omständigheter sommaren 2023. Att politiska fångar dör i fängelserna är inte ovanligt, speciellt om de sitter under sträng regim, som många gör. Det framkommer av Vjasnas hemsida www.spring96.org.      

Belarus fick stor uppmärksamhet i svenska media 2020 i samband med de stora demonstrationerna och polisvåldet efter det riggade presidentvalet. Presidentkandidater hade fängslats, till slut tog Svjatlana Tsichanouskaja på sig rollen som en samlande oppositionskandidat – och förlorade naturligtvis officiellt eftersom valet var riggat. En mängde tecken före valet och på valdagen visade att det var hon som fick flest rörster. I dag lever hon i exeil.

Folket protesterade med omfattande fredliga demonstrationer. Det var en enorm uppslutning av människor som visade att de ville bli av med Lukasjenka efter 26 år vid makten. På fabriker strejkade personalen. Repressionen har sedan varit obarmhärtig och den belarusiska befolkningen lever nu under hårt förtryck. Hundratusentals belarusier, kanske en miljon, har flytt, inte minst kultur- och mediaarbetare och människorättsförsvarare. Vem som helst kan gripas och straffas för sina sociala kontakter och kommentarer i telefonen, för vad de har för litteratur i bokhyllorna, för kontakter till omvärlden och så vidare.

Läs på Vjasnas webbsida spring96.org om de politiska fångarna, om nya gripanden, om fångar som har dött i fängelset, om fångar som det inte kommer ut någon information om – t ex flera av Vjasnas medarbetare. Läs www.spring96.org.

Nästan omöjligt för belarusier i Sverige att bli ansedda som skyddsbehövande

För dem som har flytt till Sverige har Migrationsverket varit mycket avvisande. Få har fått skyddsförklaring, 2% och förra året 5%, det handlar om några få personer. Migrationsverket har inte trott att det är så farligt att återvända till Belarus. Tvärtemot det bättre vetande, som de inte har haft, har de trott att repressionen i stort sett är passé. I stället har den ökat.

Men nu verkar vårt svenska Migrationsverk ha insett hur situationen är, och i slutet av februari 2024 kom Verket med en nu aktuell Landinformation. Där har de tagit till sig information från flera människorättsorganisationer och av vad FNs rapportör för mänskliga rättigheter återigen har redogjort för i rapporterna om Belarus.

Men det finns missar i landinformationen. Här står i stort sett ingenting som klargör skyddsbehoven hos fackliga aktivister trots kraftiga påpekanden från LO, TCO och Saco. Så t ex tvingades den fackliga aktivisten Ala T bort från Sverige i höstas trots kraftigt stöd från internationell fackföreningsrörelse. I oktober 2023 kom FN-organet International Labour Organisation i Geneve (ILO) genom sitt styrande organ med en uppföljning av tidigare resolution/rekommendation om Belarus. Här finns uppdatering av utvecklingen och en lista på 47 fängslade fackliga förtroendepersoner – kvinnor och män. På slutet finns belarusiska regeringens svar bilagt. Personerna är extremister, har utfört verksamhet som inte har att göra med laglig och fredlig facklig verksamhet, har våldfört sig på allmän ordning, uppmanat till att skada nationens säkerhet och splittra landet, och de fängslade är extremt farliga, och så vidare. Det är bland annat just sådana saker som vanlig facklig aktivism som människor åtalas och döms för i Belarus och därmed gör det kriminellt att arbeta fackligt i Belarus.

Förhoppningsvis ändras situationen för asylsökande belarusier i Sverige, som hittills har nekats  uppehållstillstånd med mycket få undantag. Men en artikel i Aftonbladet för några dagar sedan oroar: En belarusisk facklig aktivist i Sverige, byggnadsarbetare, aktiv medlem i fackföreningen Solidariska byggare, sitter inlåst på svenskt förvar i väntan på transport till Belarus. Han har fru och barn som kommer utvisas med honom. Det verkar oklart med hans papper, kanske med förlängningen av arbetstillståndet. Bakom ligger antagligen Tidöavtalet med regeringsuppdraget till Migrationsverket att lägga stor kraft på att utvisa migranter.

Men är det möjligt att utvisa till Belarus? Det borde vara refoulmentstopp på det.

Varför är det så mediatyst om Belalrus – ett land så nära?

Belarus är i stort sett borta från medias uppmärksamhet trots att mänskliga rättigheter, oppinionsfrihet, yttrandefrihet etc etc är ännu värre än i Ryssland nu. Båda länderna är hårda diktaturer där många döms för extremism, antagligen fler i Belarus.

Varför det är så tyst om Belarus, kan jag inte svara på. Landet med sin tunga repression har placerats helt i skuggan av Ryssland, Ukraina och det ryska förödande angreppskriget. Det faktum att Lukasjenka går i Rysslands ledband och backar upp kriget mot Ukraina – om än inte med belarusiska soldater än – gör att det finns svenskar som tror att belarusierna står på Rysslands sida i kriget. Men så är det inte alls. Belarusierna hoppas att Ryssland ska förlora, vilket skulle öppna upp för att också Lukasjenka faller och för frihet för Belarus. Det finns också belarusiska frivilliga som går över gränsen och strider med ukrainarna.

Jag tänker på Belarus som ett syskonland. Det finns många likheter mellan våra länder, och om inte likheter så passligheter – jag menar att vi passar ihop. Det är bara en timmes flygresa mellan Stockholm och Minsk – men nu går det inga direktflyg längre. Vi har ungefär lika stor befolkning, ca 10 miljoner. Både belarusier och svenskar är potatisälskare med en massa olika potatisrätter. Vi är länder där potatisen har varit bas i kosthållet i flera hundra år. I Minsk finns t o m flera restauranger specialiserade på att laga olika sorters pannkakor. Det har vi inte i Stockholm, tyvärr! (Ja, ja, de har crêpes i Frankrike, men det är inte riktigt samma sak.) Och sedan – så att vi gulligt passar ihop – den ena är mycket avlång , den andra är nästan klotrund. Naturligtvis finns det olikheter också.

På Plattan, Sergels torg, den 23 februari talade jag med svenskbelarusiern P, en kunnig och beläst man som har bott i Sverige sedan 1990-talet. Han förklarade varför det blev nästan som en explosion av folkligt missnöje och ilska när Lukasjenka förfalskade valet 2020. Och samtidigt blev det ingen revolution, inget våld från befolkningen sida, utan omfattande demonstrationer där kvinnor ibland gick i täten med blommor i händerna. Omonpolisen slog ner demonstranter, tvingade till polisstationer, misshandlade, häktade, släppta ibland (det fanns inte plats för alla), häktade på nytt, åtalade, och de dömda får mycket långa, långa eller ibland kortare fängelsestraff. Till dem som släpptes kom polisen tilllbaka efter efter månader, ja år. Alla som en gång arresterats finns i polisens register med namn och adress. Nya åtalspunkter fabriceras. Allt är numera förbjudet, minsta missnöjd kommentar om presidenten är åtalbart. Där är vi nu. Belarusierna är rädda, och har för tillfället tystnat. Men det är bara fråga om tid.

P sammanfattade situationen för mig där på Plattan. Lukasjenka kom till makten 1994 genom allmänna val. Redan två år efteråt ändrades grundlagen. Lukasjenka hade nu makten och vann alla val. Det fanns utbrett missnöje, ökat förtryck och oppositionella presidentkanditader, som hoppades att nu kunde det gå, och som fängslade. I Ukraina var protesterna tydligare, minns Euromajdan 2013-14, när ukraina visade sin vilja att gå närmare Europa, inte Ryssland. Människor sköts, presidenten flydde till slut och Ukraina gjorde sig fri från beroendet av Ryssland.

Fredligheten

Att belarusierna sedan inför valet 2020 visade att de verkligen ville ha bort Lukasjenka hade med Coviden att göra, sade P. Lukasjenka hade visat att han inte brydde sig om att människor dog, han verkade ta pandemin med en klackspark. Det var droppen som fick bägaren att till slut rinna över. (Detta har jag aldrig förstått!).

När Lukasjenka till slut ändå meddelade att han vunnit valet, så valde befolkningen hela tiden fredliga protester. De demonstrerade och demonstrerade och valde fredlighet framför våld. De som använde våld var polisen på Lukasjenkas order. Han stoppade inte att polisen gav sig på hans folk. Han insåg inte att nu var det dags att gå. Som i Ukraina.

Varför blev det inget Majdam, varför försvarade inte alla dessa människor på gatorna sin rätt hårdare, frågade jag?

Och fick svaret att belarusier är ganska lika svenskar. Belarusier är  fredliga och vänliga till sin natur. Belarusierna har varit en bondebefolkning, som svenskarna. De har levt under rysk överhöghet i tre århundraden. Ukraina har också hört till Ryssland men västra Ukraina har haft mer kontakter med Polen och delar av västra Ukraina har hört till Polen. Och så har Ukraina haft sina kosacker, med centrum i Zaporizija, och de har av och till gjort uppror och krävt frihet. I Ukraina har det genom historien varit mer strid och mer uppror än i Belarus.

Det är så jag uppfattade det han sade.

Belarusierna har alltså precis som svenskarna haft långa tider av fred (och nu bortser jag från Andra världskriget) och är kanske mer benägna att hoppas på och försöka hitta fredliga lösningar än vad man är i många andra länder. Kanske är det så, och se där i så fall ännu en likhet med oss svenskar.

I just det här sammanhanget vill jag återkomma till mitt första besök i Belarus, för elva år sedan. Vi tre svenskar satt i hotellobbyn med vår belarusiska samarbetspartner Ala Staskevich, kulturarvsbevarare som vi och numera i exil. Hon försökte få oss att förstå något av det belarusiska vanliga livet – det som vi skulle ha dokumentations- och intervjuworkshop med belarusiska museianställda under några dagar framöver. Ala sa just det som P sa, att belarusier är fredliga. De vill ha sitt vardagsliv med familjen, de vill inte bråka, vill inte provocera, och går kanske hellre undan än startar gräl. Aha, som svenskar, konfliktundvikande, tänkte jag. Och tänker det nu igen efter samtalet med P.

Referenser

International Labour Organization, ILO: Governing Body, 349th Session, Geneva, 30 October-9 November 2023, Institutional Section: Follow-up to the resolution concerning the measures recommended by the Governing Body under article 33 of the ILO Constitution on the subject of Belarus. (GB.349/INS/13(Rev.1). Date: 31 October 2023. www.ilo.org/gb. 

Migrationsverket: Landinformation Belarus. 2024-02-20. http://lifos.migrationsverket.se

Läs gärna Belarusnumret av den flyktingpolitiska kulturtidskriften Artikel 14 (nr 2/2023). De fem artiklarna om Belarus är skrivna av mig.

Publicerat i Belarus, Sverige | Lämna en kommentar

Efter flera års förhandlingar: Om EUs nu överenskomna Pakt om asyl och migration – håller flyktingar borta och öppnar upp för reglerad arbetsmigration

Postat den 14 februari, 2024 av Annetter
KOMMER EUs FRAMTIDA MOTTAGANDE AV MÄNNISKOR PÅ FLYKT SE UT SÅ HÄR??
Samos CCAS, öppnat 2021, helfinansierat av EU. Från webbsida CBC News, 20 nov 2022, It´s a monster this camp. NGOs say new model of refugee centre on Greek island is inhumane.
Bilderna är historia idag. 1. Maria Makrogianni och två killar från flyktingförläggningen på Samos när förläggningen låg intill Samos huvudstad Vahti. Maria och hennes man drev ”Marias taverna” och där vid havet bjöd hon många flyktingar på mat och en stunds vila från lägret, som var en humanitär katastrof men i alla fall låg i staden så människorna kunde flanera i stan och utmed havet och se andra människor och miljöer. Maria var lite av en ängel. Foto författaren i juni 2016.
2. I mars 2016 fördes massor av flyktingar från öarna i Egeiska havet till fastlandet och placerades inomhus i hangarer och utanför i tält en liten bit från Aten. Barnen är från Syrien. Foto författaren i mars 2016.

EUs medlemsstater och parlament har kommit överens om en ny “Pakt om asyl och migration”. Pakten fokuserar hur skyddssökande människor ska tas emot och bemötas och ersätter nuvarande  CEAS, Common European Asylum System. Med undantag för Dublinförordningen bygger CEAS på direktiv om mottagande, skyddsgrunder, asylprocedur, återvändande etc, som medlemsstaterna ska följa. I Pakten gäller förordningar, som är starkare än direktiv och i princip tvingande för medlemsstaterna. Slutförhandlingar kring detaljerna sker nu undan för undan. I april ska allt vara klart. Pakten beräknas börja gälla om 1,5-2 år.

Så här sammanfattas överenskommelsen på EU-kommissionens svenska webbsida: Skapa förtroende med tydligare ansvar och balans mellan ansvar och solidaritet, locka talanger till EU och stödja integration i lokalsamhället, bekämpa smuggling av migranter, stödja andra länder som tar emot flyktingar, garantera  ett gemensamt och snabbt svar på migrationskrisen och se till att grundläggande rättigheter respekteras.

Mer lidande

Till stöd för vad jag har förstått om Pakten har jag i huvudsak rapporteringar från ECRE, European Council on Refugees and Exiles.

Människor som har flytt för att de vill leva och som söker skydd i Europa har inte skäl att vara glada över Pakten. Så inte heller civilsamhällesorganisationer och parlamentariker som kämpar för innebörden av konventioner om människliga rättigheter, asylrätt och länders skyldigheter. Överenskommelsen leder till att långt färre mäniskor kommer få skydd inom EU – vilket är avsikten.

Catherine Woolard, ECREs direktör, uttalade sig så här i början av februari 2024: “Tanken är att låter man människor lida med hjälp av fientliga regler avskräcker man och det blir färre människor som kommer. I praktiken kommer människor ändå komma  därför att de har inget val. Så det blir ingen avskräckande effekt – utan bara lidande.”

Länderna hade kunnat besluta om säkra vägar till unionen för människor på flykt. Tiotusentals människor har slutat sina liv i framför allt Medelhavet därför att det inte finns säkra vägar till EU för den som behöver fly. Flyktingar ges som bekant inte visum för inresa. Men EU införde inte säkra vägar, och vad som finns gäller det lilla antal som kan komma som kvotflyktingar eller genom den mycket begränsade familjeåterföreningen.

EU blir nu mycket restriktivt med att ens öppna asylprocessen för dem som söker asyl.

EU förstärker också den yttre gränsbevakningen från 10 000 bevakare till 30 000.

Läger vid EUs yttre gränser

Alla som kommer irreguljärt till EU och vill söka asyl – och i stort sett alla som flyr anländer irreguljärt eftersom de inte får visum – ska samlas upp i läger vid EUs yttre gränser. Som de gör i dag i lägren på de grekiska öarna i Egeiska havet, i Fylakio vid Evrosgränsen uppe i norr, i sydligaste Italien, vid Polens gräns mot Belarus, och så vidare. De grekiska lägren på de Egeiska öarna utanför Turkiets kust har sedan flera år ett nära samarbete med EU-kommissionen i hur “illegala migranter” (grekiska regeringens ständiga ordval) ska tas om hand. Regeringen menar att Grekland går i täten för hur man ska göra. Så är det nog också. Öarna i Egeiska havet har fungerat som laboratorium och experiment för EU som har satsat mycket pengar här. Systemet är att irreguljärt komna placeras i lägren på öarna, registreras efter kön, ålder, id, resväg m m, sållas i vilka som får komma in i asylprocessen och vilka som inte får. Upplägget känns igen i Pakten. De som tillåts ha sin asylprocess, skickas sedan i regel in i landet, dvs till fastlandet. I praktiken fungerar systemet dåligt. Ibland hinner asylmyndigheterna inte med och asylprocessen sker på öarna. Men framför allt blir det ibland kaos, förhållanden som personalen inte kan hantera, gräsliga konsekvenser för människorna som tvingas vara där ocn att människor placeras i förvar tvärt emot vad som står i CEAS. Det har jag skrivit om i bloggtexter om Grekland och källorna till detta kommer från grekiska flyktingorganisationers rapporter och samtal med dem.

Screening, registrering och sållning, “säkra länder”

Första steget enligt Pakten är en screening och registrering i läger vid gränsen – som nu i mottagningslägren – och sållning. Här kommer namn, id, ålder, kön, funktionsnedsättningar, nationalitet, resväg och huruvida man vill och varför söka asyl. De som kommer från länder där 20 procent eller mindre får skyddsförklaring inom EU, eller som har passerat/vistats i ett “säkert 3e land”, sållas undan för att stanna i en gränsprocedur, som ofta är snabbprocedur (systemet har använts i Grekland sedan 2020). Snabbprocedurer anses generellt rättsosäkra eftersom de avgörs snabbt och sökande hinner ofta inte få fram  sina bevis. Som alla vet är det sökande som ska bevisa att hen har skyddsskäl. De andra får gå vidare till en “vanlig”  asylprocess inne i landet de har kommit till, och enligt vissa regler och under vissa omständigheter i ett annat EU-land som tar över ansvaret.

Länder som inte ligger vid yttre gräns, som Sverige, måste kunna screena asylsökande som kan ha “slunkit igenom” utan att ha screenats i ett yttre gränsland.

Medborgarskap i länder där 20 procent eller färre får skydd inom EU diskvalificerar en alltså för den “vanliga”, mer rättssäkra asylprocessen. Det kommer som det är nu drabba bl a belarusier som flyr från en mycket repressiv diktatur. Målsättningen är att dessa tjugoprocentare ska skickas tillbaka efter en snabbprocedur och naturligtvis med åsikten att det inte strider mot principen om non-refoulment, dvs det internationella förbudet att skicka tillbaka någon till ett land där hen riskerar döden, tortyr eller ovärdigt bemötande. I väntan på snabb deportation ska människorna placeras i förvar, samtidigt som Pakten verkar säga att barn ska inte placeras i förvar.

Diskvalificerade från att bli asylsökande i EU

Diskvalificering från att ha en normal asylprocess i ett EU-land drabbar också de som kommer närmast från ett “säkert 3e land”. “Säkert 3e land” ska bedömas enligt en rad regler om att dessa länder ska ge “effektivt skydd”. Det är oklart hur noga man bedömer trovärdigheten i att ge “effektivt skydd” och likaså oklart  hur stark anknytningen till 3e land ska vara för att man ska skickas dit, och om transit räcker.

Kommer icke-EU-staterna gå med på att ta tillbaka sina icke-medborgare och sina medborgare? Att ta tillbaka sina medborgare är ett land skyldig till men det görs ofta inte, ofta under skäl som att vi kan inte ta hand om dem, som inte återvänder frivilligt, på ett värdigt sätt.  EU planerar att försäkra sig om mottaganden genom avtal med olika länder, förmånliga åt båda hållen.

De som bedöms komma till EU irreguljärt från ett “säkert 3e land” kommer alltså vara diskvalifierade för att ha sin asylprocess i EU. Oklart för mig om de får en snabbprocedur vid gränsen när de vill anföra asylskäl mot det 3e landet. För dem som kommer från 20 procentländerna förstår jag det som att de hänvisas till detta.

Själva screening processen vid gränsen ska ta max 6 dygn, men får förlängas avsevärt när det kommer väldigt många och vid massflykt. För fortsatta gränsprocedurer finns max antal veckor, som kan förlängas vid krissituationer.

De som ska skickas tillbaka placeras i förvar under max 6 månader. Barn ska inte sättas i förvar. Vart ska människorna ta vägen om deportationen inte sker inom 6 månader? Jag vet inte, det står kanske i Pakten – i rättsordningen som heter Förordning om stabilisering av återvändande vid gränsen proceduren. Territoriet kring mottagningslägren ska förklaras inte höra till landet ifråga. Som exempel hör då territoriet kring Zervouförläggningen på Samos inte till Grekland och inte till EU trots att platsen är mitt på en grekisk ö! Förfarandet kallas allmänt “the fiction of no-entry”. Jag tror att syftet är att EU ska undantas från ansvar – flyktingarna har aldrig varit i Grekland eller i EU.

Månniskorna kommer de facto befinna sig i limbo när icke-EU-länder inte tar emot dem. De befinner sig alltså ingenstans, och kan bara ta sig vidare om de kan fly. Det blir svårt om man befinner sig på en ö och ingen båtägare vågar transportera en. Kommer det då återigen finnas läger med människor som packas ihop på liten yta och som i praktiken befinner sig i förvar men i teorin inte gör det? Jag vet inte. Vem tar ansvar för dem? Vem ser till att de har mat, sjukvård, skola för barnen, ett människovärdigt liv? Vem ser till och ger innebörd åt FNs konvention om de mänskliga rättigheterna? Civilsamhället, som troligen inte kommer tillåtas komma in (så är det nu i de låsta, kontrollerade grekiska lägren på öarna) och som dessutom kommer ha långt att transportera sig till de isolerat placerade lägren. Kommer lägren bevakas av militär? Kommer militären skjuta mot flyktingar och ansvarsfulla medmänniskor i civilsamhället?

Rätten till juridiskt biträde ersätts av rådgivning eller kanske bara information

Ensamkommande minderåriga ska undantas från gränsproceduren oavsett från vilket land de kommer och vilka länder de har passerat. Ensamkommande minderåriga ska också ha rätt till att få en juridisk representant utsedd åt sig, jag tror att det syftar på gode man.

Rätten till juridiskt biträde är i övrigt generellt bortagen vid gränsprocedurerna, snabbspåren och de “vanliga” asylprocedurerna inne i landet de befinner sig i. Med nuvarande CEAS är kostnadsfritt juridiskt biträde en rättighet vid överklagan till 2a instans. Vid 1a instans är det frivilligt för länderna att ha det. Sverige har det, men det kommer tas bort enligt Tidöpartiernas avsikt. När Pakten är implementerad i EUs medlemsstater kommer rätt till juridiskt biträde vara ersatt av rätt till  juridisk rådgivning. Vad rådgivning innebär är oklart, det kan bli lika med information.

Inadmissibility och säkert 3e land

Om ett 3e land bedöms som säkert ger det grund för “inadmissibility”, dvs asylsökande förvägras ha sin asylprocess i EU utan den ska ske i 3e land. Så har det varit i Grekland sedan 2020/21 för afghanier, syrier, pakistanier och somalier som kommer från Turkiet. De kan åberopa skyddsskäl bara mot Turkiet, inte mot hemlandet. Turkiet har inte tagit emot människor som Grekland vill skicka tillbaka och människorna har hamnat i limbo utan rättigheter.  Till slut blev de så många så 2022 beslöt  regeringen att efter ett års vistelse i Grekland ska de ges rätt att söka asyl på sina skyddskäl mot hemlandet. Något sådant verkar inte finns i Pakten. (De som har fått uppehållstillstånd stannar inte i Grekland eftersom de inte får hjälp att komma in i samhället och försörja sig.)

Överklagan ger inte automatiskt uppskov med deportationen

Beslut i gränsprocedurer kan överklagagas men vad jag förstår är det bara beslut om “säkert land” (alltså hemland), som ger automatiskt uppskov om att skickas tillbaka under överklagandeprocessen. I övrigt ger överklagan uppskov bara för ensamkommande minderåriga. Vilket innebär att om människor har framgång i överklagan, kan de redan ha deporterats. För att lyfta fram Grekland igen, så minns jag att detta var en punkt som remissinstanser ifrågasatte när den nuvarande grekiska regeringen föreslog asyllagförsämringarna 2020.

EUs avsikt att få fram avtal med en rad länder utanför EU att ta emot deporterade kan komma att tvinga människor att vara på flykt hela livet och aldrig få trygghet och skydd.

Dublin ersätts av artiklar i RAMM och blir ännu hårdare mot männskor på flykt med bl a längre väntetider

Ansvaret för att ta emot människor som vill söka asyl kommer precis som tidigare ligga hos länderna vid EUs yttre gräns – Grekland, Italien, Cypern, Malta, Spanien och länderna i nordöstra Europa. Det är här man ska söka asyl, och söker man på nytt i ett annat EU-land ska man skickas tillbaka till första land. Dublinförordningens innehåll finns kvar men nu som artiklar i Paktens Förordning om hanteringen av asyl och migration, RAMM. Reglerna blir ännu hårdare för de skyddsbehövande och upplättade för länderna, som bland annat kommer ha längre tid på sig att agera. Det kommer också räcka med att meddela om övertagande, inte fråga och kräva svar.

Kommer nya läger följa de grekiska modellerna?

Hur  nya läger vid yttre gräns kommer se ut vet vi inte, men det är rimligt att tro att lägren som finns på de grekiska öarna sedan 2021 blir mösterbildande eftersom de har uppförts med EU-pengar, i nära samråd mellan landet och EU-kommissionen och att kunskapen nu finns inom EU hur man bygger läger. De ser närmast ut som säkerhetsfängelser med den skillnaden att de som är registrerade tillåts gå ut dagtid. Men de ska bo där. Lägren ligger isolerat, är omgärdade av murar och höga stängsel och hjälporganisationer eller jornalister får inte komma in. Staten har hela ansvaret för vård, mat, boende, försörjning, och det fungerar dåligt, ibland med stort lidande för människorna som är tvingade att bo i lägren.

Pakten uttrycker på flera håll stor rädsla för att mäniskor ska avvika, och att bedömas som avviken kommer vara mycket lätt om man missar vissa regler. Den som bedöms som avviken straffas på olika sätt, som att ens asylansökan anses ha dragits bort.

Samos CCAC, Closed Controlled Access Center, som öppnades 2021. Efter samma mönster har andra läger byggts och öppnats på öar i Egeiska havet. Tillkommet i nära samarbete med EU och helfinansierat av EU. Författaren har fotograferat ur webbsida för IRC, International Rescue Committe 20 sept 2022, med rubriken One year since Greece opened new ”prison like” refugee camps. NGOs call for a more human approach.

Undantag från att följa reglerna vid massflykt, kris och instrumentalisering

Medlemsstaterna kommer ha skydligheter gentemot människor på flykt enligt pakten. Men länderna kommer ganska godtyckligt kunna avvika från reglerna om asylsökande kommer i stor skala (“massflykt”) eller som en följd av att ett annat land anses ha använt dem som instrument för att skada eller destabillisera landet eller EU, “instrumentalisering”. Gränsprocedurernas maxtid kan t ex öka till 4 1/2 månad.

Det talades länge om att asylsökande skulle omlokaliseras från de yttre gränsländerna till andra EU-länder, av solidaritet med länderna vid EUs yttre gräns. Det skulle bli en mer rättvis fördelning EU-länderna emellan och ett mer delat ansvar. Den skyldigheten kan nu bytas mot andra åtaganden.

Mycket ansvar kommer fortsätta att ligga på yttregränsländerna, som antagligen inte är nöjda med avtalet. Grekland och andra länder antas forsätta med sina pushbacks.1 Risken är också stor att vi får många genomförda non-refoulment till länder som felaktigt bedöms som säkra, eller bedöms som säkra för vissa men inte är det för andra.

Arbetsmigranter i stället för flyktingar ska lösa EUs demografiska problem med åldrande och minskande befolkning

På EU-kommissionens webbsida står att pakten ska locka talanger till EU. I kommissionens förslag till ny Pakt, lanserad 2020, står att migration är en naturlig del av mänskligheten och att EU behöver migranter. Men i stället för att öppna upp för människor på flykt (där många är såväl talangfulla som välutbildade) planerar EU att ingå avtal med länder utanför EU, som ska lockas att ta emot avvisade flyktingar och migranter mot att deras medborgare får arbetsmigrera till EU. EU behöver säkerställa behovet av arbetskraft, men vill uppenbarligen slippa ansvaret för – besväret med – asylsökande och skyddsförklaringar, som dessutom har mer rättigheter än arbetsmigranter med tillfälliga arbetstillstånd.

EU-ländernas demografiska problem – åldrande befolkning, för få barnafödslar och en alltmer skriande brist på arbetskraft diskuteras nu i många av medlemsstaterna. I vissa länder är det värre och inte minst inom jordbruk och turism. I Sverige kommer det bli allt värre när reglerna om krav på relativt höga löner för uppehållstillstånd genom arbete slår igenom i samband med att allt fler ansökningar om förlängningar avslås. Vilka ska arbeta på våra sjukhus, våra äldreboenden och inom hemtjänsten, vilka ska köra lokaltrafiken? Det mesta är jobb inom det Allmännas förvaltning, som ofta saknar utrymme för större lönehöjningar. Visst har Sverige en arbetslöshet men ingen tror väl att bara för att en är arbetslös är en lämplig att arbeta inom vården eller köra tunnelbana.

Övrigt

Pakten innehåller 10 delar: Screeningförordningen, Förordningen om återvändandeproceduren vid gränsen, Förordningen om hanteringen av asyl och migration, Asylprocedursförordningen, Förordningen om reglering av krissituationer, Eurodacförordningen, Det omarbetade mottagandedirektivet, Skyddsgrundförordningen, Omflyttningsförordningen, Screeningförordningen.

Not om pushbacks i Europa

  1. Aegean Boat Report, som förmedlar statistik om pushbacks i framför allt Egeiska havet, rapporterade i vecka 7 att under de första 6 veckorna av 2024 har 63 båtar med 2 095 flyktingar tvingats tillbaka till Turkiet enligt rapport från turkiska myndigheter. Pushbacks från andra delar av Europa dokumenteras och förmedlas av PRAB, Protection Rights of Borders där bl a Danish Refugee Council är partner. För 2023 dokumenterades pushbacks för 28.609 personer. Pushbacks från Grekland ingick inte. 1/3 gällde polsk-belarusiska gränsen med 9.531 personer. Från Litauen till Belarus dokumenterades pushbacks för 2.294 personer. Obs att det inte gäller belarusier som flyr, av de drygt 28 000 är hälften från Afghanistan, övriga från Marocco, Syrien, Pakistan och Bangladesh.
Vanlig rutinkontroll i Samos CCAC, ur rapport från Border Violence Monitoring Network, BVMN: Violence Within State Borders: Greece. 2023.
Publicerat i Allmänt Europa, Grekland, Sverige | Lämna en kommentar

Kortkorta  utdrag ur diverse samtal i Paris i november 2023

Postat den 10 februari, 2024 av Annetter
Några av mina vänner. Paris 2023. Foto författaren.

Nej, jag ångrar inte att jag tog mig till Europa. Jag gillar inte talet i Iran, “åk till Afghanistan”.

—–

För fem år sedan ungefär ångrade jag ibland att jag reste. Men inte nu. Nu tycker jag det var bra trots alla problem jag har nu. Det är svårt i Iran för afghaner och det blir bara svårare.        

—–

Om Enrique Macias när han sjunger J´ai guittai mon pay: Ibland ligger jag och lyssnar till den och jag tycker det är som att han sjunger precis det jag känner, att det är mina erfarenheter han sjunger om.

—-

Jag saknar min flickvän i Sverige. Det gör fortfarande ont. Hela situationen gör ont. Jag har känt Sverige som mitt hemland. Jag har känt mig hemma i Sverige.     

—-

Jag har inte så mycket kontakt med mina vänner i Sverige längre. Dom säger mest i telefonen “varför stannade du inte här, du skulle ha stannat,” Det blir så mycket negativt prat och jag tycker inte om det.  Dom vet väl inte vad dom ska säga, men jag tycker inte om att prata så.

—-

Jag har lärt mig alla ställen i hela Paris, tror jag, där man kan få frukost och lunch och kvällsmat, där man kan duscha, där det finns socialarbetare och tolkar. En gång i månaden delar dom ut en broschyr som heter Watizat och där står alla ställen. De kan variera lite månad för månad. Med telefonen kan man köpa ett simkort som kostar en euro och sedan kan man ladda ner en app som heter Free, och sen har man internet.              

—-

Jag har en matta underst och sedan 3-4 sovsäckar under mig och kryper ner i en sovsäck och har ett täcke över också. Jag ligger i mina vardagskläder, i tröja och byxor, och brukar inte frysa. Men det blir fuktigt i tältet av värmen från mig och kylan utifrån. Jag brukar sova till åtta. Då går jag upp och sen går jag ofta till ett ställe en 10-15 minuter bort och där kan jag duscha och äta frukost och tvätta kläder. En gång i veckan köper jag ett tvättkort och tvättar. Jag sitter där till elva ungefär. Ibland går jag till biblioteket och sitter där. Sen går jag till stället vid Cité och äter lunch där och …………. Men allt det här står i Watizat-guiden.

—-

Det finns dom som har bott i camp och hellre bor så här i tält. För camper är olika. Dom kan vara hemska och här är det lugnare och renligare.                        

—-

Framtiden? Familj?

– Ja, jag vill ha familj och jag vill gifta mig.

Och var och hur ska du hitta din fru?

– I Iran.

I telefonen visar han ett foto av en ung, vacker afghansk kvinna med schalen ganska löst lagd kring ansiktet och huvudet. Hon är inte överdrivet sminkad och stylad.

– Vi talar med varandra varje kväll, säger han och ler.

Och ni säger till varandra att ni saknar varandra, längtar efter varandra och älskar varandra?

– Javisst.

Men  han vill inte att jag fotograferar honom med bilden av henne i telefonen. Ifall det inte håller, säger han.

Han har uppehållstillstånd sedan några år och har jobb en bit utanför Paris och egen lägenhet. Så han ser inga egentliga hinder att få hit henne och vet att han måste ha jobb och bostad och kunna försörja dem båda. Det kan kräva upprepade ansökningar till franska Migrationsverket och ta tid. Men sen går det.

De träffades när han var i Iran för ett år sedan och återsåg sin familj efter många år.

Vill du försöka få hit dina gamla föräldrar också?

– Nej, det skulle inte vara bra för dem, dom är för gamla, dom skulle inte ha det bra, allt är annorlunda här. Dom skulle inte ha vänner här och inget skulle vara välkänt. Det är bättre att skicka pengar till familjen.

—-

Framtiden?

– Jag vill hitta en tjej och ha familj. Men att hitta en tjej på jobbet jag har nu, går inte. Tjejerna som jobbar där är äldre och har familj. När jag gick Ofii-kursen och läste franska var det en tjej som frågade om jag ville vara vän med henne. Men hon ville vara mer än vän, att vi kanske skulle gifta oss om några år. Men nej, det ville jag inte, vi skulle bara vara vanlig vän om vi skulle vara vänner. Vi var och drack kaffe några gånger. Hon var mycket svart. Och det går inte, vitt och svart går inte. Jag är inte rasist, men med en svart går inte. Hon blockerade mig sedan i telefonen.

En tjej från Kina?

– Nej, inte Kina, svarar han och ser förfasad ut. Dom äter hundar, katter och råttor. På kursen frågade jag några från Kina, jag pekade på bilder och frågade. Jaa, det äter vi, svarade dom.

Från Filipinerna eller från Vietnam?

– Ja, det är bättre, svarar han.

Någon från Afghanistan, som bor i Iran? För till Afghanistan kan du ju inte åka eftersom du har flyktingförklaring.

– Ja, det skulle gå. Men man måste betala mycket. Du vet när man gifter sig betalar mannen mycket och han betalar också för bröllopet. Så det måste bli någon i Frankrike.          

—–

– Jag tittar inte bakåt, jag tttar framåt. Jag vill ha ett bra jobb, en bra bostad och en tjej.

—–

Att kunna språket, franskan, och att ha en bostad är lika viktigt för mig. De är mina högsta prioriteringar efter att jag har fått uppehållstillståndet. Jag läser franska nu och har hittat en kurs med 2 timmar 3 gånger i veckan. Och Youtube har kurser i franska, som jag följer  i telefonen. Där finns kortfilmer också som passar till undervisningen och dom tittar jag på.

—–

Vad är bra jobb?

– Jag vet inte än. Men ett jobb där man måste gå upp mitt i natten, som jag gör nu, är inte ett jobb som man kan ha länge.

—–

Jag vill ha ett bra jobb och en lägenhet där man kan bo och känna att det är ens hem.

—–

När man har mycket problem tänker man mycket. Man oroar sig mycket. Nu har jag det bättre, nu tänker jag inte lika mycket.

—–

Jag vet dom som skickar hem pengar varje månad och har flera jobba för att klara det. Afghaner i Sverige och i Frankrike. Jag måste hjälpa min familj, säger dom. Men man kan inte jobba så, man blir sjuk efter några år och då kan man inte jobba alls. Man måste tänka på sig själv också, på att man ska ha ett bra liv här och att pengarna ska räcka till det också. En del familjer kräver att den som är i Europa ska skicka hem pengar. Familjer jämför med varandra. Grannar pratar om varandra, om vad de har och de vill ha likadant. Min familj är inte sådan men många är det och förstår inte att ibland går det inte att skicka pengar. Dom tror att i Europa finns allting och det är bara att ta för sig. Dom förstår inte att det kan vara svårt här, att man kan vara utan bostad och inte ha jobb och inte ha pengar.

—-

Afghanistan är ett bråkigt land. Människorna bråkar och skäller mycket och blir förbannade. Men efter några år i Sverige blir vi afghaner lugnare. Sverige är ett lugnt land och människor påverkas av hur ett land är. Det kom många till Sverige 2015 och de har blivit lugnare.

—–

Har dina 8 år i Europa förändrat dig?

Han blir tyst och svarar sedan lågt:

– Jag kan inte leva där.

– Kanske om talibanerna var borta och det fanns arbete och andra saker. Men jag tror inte talibanerna kommer försvinna.

– Förr kunde alla kvinnor arbeta, det fanns inget förbud mot det.

Kvinnor med flera barn, arbetade dom också? Och vem tog hand om barnen då?

– Nej, dom arbetade inte.

Om mammor dör?

– Då får äldsta systern ta hand om sina syskon.

Och om äldsta systern bara är 7 år?

– Ja, då också.

—–

Nu klarar jag mig rätt bra på franska. Jag förstår och jag kan tala. Men jag har svårare att läsa och förstå och det är jättesvårt att skriva. Jag gick i Koranskola i Afghaistan men att skriva och läsa persiska lärde jag mig i Sverige under modersmålstränngen. Fransmän är inte snälla och franskan är svår. Dom lyssnar inte på oss. Dom bara säger att jag har inte tid och viftar bort oss med handen. I Sverige är dom snälla. Sverige är mycket bättre än Frankrike och det är mycket mer ordning.

—-

Jag gick aldrig i skola förrän jag kom till Sverige. Jag växte upp i Iran och hade aldrig hållit i en penna.     

—-

Talibaner är pashtuner och många pashtuner tycker och tänker som talibaner. Pashtuner är mycket religiösa och mycket konservativa. Hazarer är mer öppna för moderna inslag och förändringar än pashtu, tadziker och uzbeker och de är inte så religiösa.

—–

För mig är vi framför allt afghaner. Många afghaner, till exempel i La Chapelle och på andra ställen, frågar när man träffas första gången “är du muslim”, och säger man ja så säger dom “bra”. Eller dom frågar “är du hazar” och säger man ja säger dom “bra”. Eller dom frågar varifrån är du, och dom säger “bra” om det är från samma ställe i Afghanistan. Jag gillar inte det. Jag tycker man ska se till landet, att man är från Afghanistan.

—–

Jag mår mycket bättre i dag än 2018 när jag kom till Paris förra gången. Då mådde jag mycket dåligt. Och jag tror att jag har blivit starkare av svårigheterna. Jag är inte så stressad nu av situationen, jag vet att det blir löst. Att jag kanske skickas bort från Paris när jag får boende gör mig inget. Jag känner inte att jag måste bo här.

—–

– Den svåraste delen av resan var från Turkiet till Grekland.

– Jag kom till Moria i oktober 2015. Det var kaos. Vi kom på kvällen och vi fick vänta utomhus till på morgonen i ösregn. Vi stod i kö utomhus tätt tryckta till varandra. Vi var mest afghaner och syrier. När vi fått våra registreringspapper kunde vi resa vidare med båten. Från Pireus var det metro till Aten och Viktoriaplatsen. Jag var där ett par dagar och sen åkte jag buss till gränsen, till Idomeni. Sen gick vi några timmar och var i Makedonien. Där tog vi tåg till Kroatien Sen åkte vi vidare med tåg upp genom Europa. Gränserna var öppna. Det gick fort. Vi behövde inte betala på tågen. Den 7 november 2015 kom jag till Sverige. Det är 8 år sedan.        

—–

Publicerat i Frankrike | Lämna en kommentar

En novembersöndag 2023 i närheten av Place de la Bastille

Postat den 10 februari, 2024 av Annetter
I Paris 11e och 20e arrondissement, november 2023. Texten på husväggen uppmanar till att inte lita på orden. Foto författaren.

Vi har väntat vid stora söndagsmarknaden utmed Boulevard Richard Lenoir där den börjar vid Place de la Bastille. Helt gratis får vi sedan fylla var sin kasse med frukt, grönsaker och bröd. En organisation går runt bland handlarna och samlar in varor med kort hållbarhet och som de vill bli av med. Monika Schwarz från Lamsf har hittat organisationen, och här samlas nu ett litet gäng svenskafghaner och många fler parisare, alla med tunn eller tom plånbok.

Efteråt går några av killarna och jag på en bistro, och jag bjuder på ett litet glas chardonnaye utom till Mahdi G, som inte dricker alkohol utan tar en fransk version av cocacola.

Det är Jawid, Hamid, Gaitullah, Mahdi G och jag. Vi sitter här ungefär en timme och pratar. Jawid och Hamid har ganska nyligen fått Frankrikes tioåriga uppehållstillstånd, det vill säga flyktingförklaring. Gaitullah har haft sin intervju och väntar på beslutet. Mahdi har antagligen blivit normal, det är lite oklart. Han och jag hade ett långt samtal för knappt ett halvår sedan när han var nykommen till Paris. Han hade varit väletablerad i Sverige – utbildad undersköterska, fast jobb på ett äldreboende, mycket uppskattad av chefen och personalen, egen lägenhet, talar svenska mycket bra – och ändå avslag på sin ansökan om att få stanna i Sverige. Sverige har dödat mitt hjärta, sa han då. Idag mår han lite bättre, är mycket skör och har mycket stöd av sin socialsekreterare, psykologen och sjukhuset, där han nyligen var intagen. Mahdis integrering i Sverige och plågsamma erfarenhet av hur lite det i slutändan betyder för att få stanna delar han med många, många svenskafghaner som flytt till Frankrike de senaste åren.

Ingen pratar här på bistron nu om hur dåligt de har mått efter de slutliga avslagen. De har betraktat Sverige som sitt nya hemland efter 7-8 år där. Ingen talar om smärtan, saknaden efter vänner eller hur de ska förhålla sig till Sverige nu. Inte heller Mahdi, som mest är tyst.

De har bestämt sig för att satsa på Frankrike nu och lära sig franska. Jawid, Hamid och Gaitullah talar inte svenska så bra, vilket ju Mahdi gör, och förklarar att det beror på att de har inte gått i skola i Sverige, i alla fall inte en längre tid. De var för gamla. Jawid gick 3 månader, sedan måste han sluta på grund av ålder.

Gaitullah är en ganska lång kille med skarpa ansiktsdrag, kanske är han en bit över 30 år. Han hör till dem som har gjort resan mellan Sverige och Frankrike flera gånger. Han var i Sverige, var i Frankrike, reste tillbaka till Sverige, kom till Frankrike igen, har haft sin intervju och väntar nu på beslutet. Han är erfaren pizzabagare och arbetade i fem år i Sverige som det. När han har fått sitt uppehållstillstånd ska han gå runt till pizzerior och fråga efter jobb. Skriv ett CV innan, har Monika på Lamsf rått honom.

Hamid var statligt anställd hortonom i Kabul, utbildad vid universitetet i Bamiam. Nu går han en utbildning till att bli anställd av matvarukedjan Francprix och arbeta med livsmedel. Ena veckan är utbildning i livsmedelshantering och praktik, andra veckan är  utbildning i franska språket. Han är nöjd med detta, och nöjd med att kunna bo kvar i Parisregionen. Nu sitter han här i sin älskade rödvita jacka, köpt i Paris, smakar på vinet och talar om champagne och hur gott det är. Gaitullah lyser upp, han tycker också om champagne. Fastän Hamid är ganska spenslig påminner han lite om en amerikansk färgglad tuffing i jackan, avviker från alla andra. Det vill han nog. Hamid och jag har känt varandra i drygt ett år och när jag säger att han pratar urdålig svenska, skrattar han och förklarar att han har ju aldrig gått i skola i Sverige. Han är 34 år och ser yngre ut. Men jag förstår vad du säger, säger han. Själv vet jag ju att många gånger förstår han inte alls vad jag säger och det blir många missförstånd och omtag. Då brukar jag övergå till engelska. Men han börjar tappa engelskan, och säger att han talar hellre franska nu. Och det är ju som det ska vara. Hela dagarna på jobbet eller i skolan talar han franska. Men franskan är svår, säger han. Hamid är nog inget språkgeni, men det är inte jag heller, och det är mycket lättare att lära sig ett nytt språk när man är riktigt ung.

Hamid verkar nöjd med sin situation nu, gillar jobbet och tar det med ro att han inte har fått egen bostad än. Han räknar med att socialsekreteraren kommer anvisa en bostad och det kommer bli i parisregionen. Han vill bli kvar i Paris, och hade kanske kunnat hitta arbete med blommor och trädgårdar om han varit beredd att flytta ut från Paris, men han vill bo i Paris. Med hans boende är det så nu att han är kvar i det ideellt drivna asylboendet långt utanför Paris men med RER-förbindelse till huvudstaen. Han delar rum med en afghansk kille och det lilla köket de har delar  de med två  andra i rummet intill. Det fungerar, säger han och vet en som fick vänta två år på att få eget boende.

Alla killarna har kontakter med Lamsf och deltar när de kan i språkcafeet i Svenska kyrkan på fredagarna. Där träffade jag Jawid ett halvår tidigare. Några dagar senare blev han normal och jag ringde honom och gratulerade.

Det är lätt att tycka om Jawid, så tänker jag. Han är vänlig, lugn, lite tystlåten, kraftigare byggd än de många gånger ganska tunna afghanerna. Hans familj är i Afghanistan och eftersom uppehållstillståndet som han har fått är med flyktingförklaring gentemot Afghanistan kan han inte åka dit. Ska han träffa familjen måste det bli i Iran. Just nu läser han franska på heltid med fem eller sex dagar i veckan. (Totalt antagligen 600 timmar, vilket är maximalt vad staten erbjuder.) Sedan ska han lära sig till ett arbete. Han vet inte vad det kan bli.

 Jawid bodde i Ö-vik. Där döptes han. Han går varje söndag i gudstjänsten i Svenska kyrkan. Var han än är söker han upp en kyrka, berättar han. Så gjorde han också i Tyskland på väg till Paris. Tidigare deltog fler afghaner i gudstjänsterna, nu på senare tid är de två. Som jag förstår av Jawid betyder samvaron efter gudstjänsterna med kaffedrickning runt prästen mycket.

På sin knackiga svenska – han talar ganska tyst och i den stimmiga lokalen hör jag inte allt han säger – berättar han om ett hus i Kabul, Huset, som han säger. Där lever deporterade afganer som har blivit kristna i Sverige och i Europa. De håller ihop och går egentligen aldrig ut. Ska de till sjukhus åker de bil från port till port. Svenska kyrkan känner till dem och stödjer dem, säger han, och jag förstår det som att de har pratat om Huset här i Svenska kyrkan i Paris också.

När jag träffade Jawid ett halvår tidigare bodde han i La Defance och hjälpte en äldre iranier. Han bor kvar där, men han säger att de vet båda två att när han får bostad kan det bli långt bort och han kommer inte kunna hjälpa mannen lika mycket.

Jawid och Mahdi är vänner. Jag förstår att de har lärt känna varandra genom Lamsfs språkcafeer i Svenska kyrkan, och att de har känt igen varandra hos Citéprefekturen. Kanske känner de varandra också från de svenska gudstjänsterna eftersom båda blev kristna i Sverige. Jawid är min vän, säger Mahdi på sitt lite högröstade och självsäkra sätt. Han sitter och fifflar med telefonen tills jag till slut irriterat säger till honom att det är oartigt mot oss andra, och man behöver inte vara nåbar hela tiden. Mahdi ber om ursökt, lägger undan telefonen och de andra tre tittar uppskattande på mig. Lite senare har både Hamid och Mahdi telefonerna uppe igen och nu är det för att visa varandra någonting.

Vi skiljs sedan i tunnelbanan. Mahdi, Gaitullah och Jawid åker åt sina håll, Hamid och jag gör sällskap på en annan linje och skiljs senare.

Publicerat i Frankrike | Lämna en kommentar

Grekland/Aten i december 2023

Postat den 26 januari, 2024 av Annetter
Zak Kostopoulos var en grekisk hbtqi- och människorättsaktivist, känd bland många. Han sparkades ihjäl i centrala Aten 2018 av två affärsinnehavare och en polis under skäl att han var drogad och försökte stjäla. Enligt obduktionsrapporten var han utan droger i kroppen och slagen tillsammans orsakade hans död. Zaks vänner och familj driver organisationen “Justice for Zak” för hans upprättelse. Åklagarmyndigheten la först ner fallet, men tvingades återuppta det sedan researchgruppen Forensic Architecture, baserad i London, samlat in bevis om vad som verkligen hände, bl a. mobilvideofilmer som lagts ut på internet. Amnesty Press hade en lång artikel om Zak och vad som hänt i nr 3/2020.  Artikeln tar upp att Zaks fall speglar problem i det grekiska samhället, bl. a. fobi mot vissa avvikande, djupa fördomar och stereotyper, rädsla för det som är annorlunda, attacker mot den som är svag och inte minst systemproblemet med polisvåldet och polisens nästan genomgående straffrihet. Vid mitt besök i Aten i december 2023 fick jag veta att det blev så småningom åtal och rättegång men domslutet i det närmaste friade de åtalade bl a med att avsikten inte var att döda. Zakis mamma kommer eventullt driva ärendet vidare. Foto författaren i dec 2023 från en gata upp mot Exarhia-torget och en tidningskiosk vid Omoniaplatsen.

Nyårsafton 2023 hölls en stor konsert på Syntagmaplatsen i Aten. Den sändes i grekisk television, en konsert för fred och mot Israels massakrerande bombningar av Gazas civilbefolkning och landyta.

Här sjöngs på grekiska och på arabiska, och Atens nye borgmästare stod hand i hand med en liten palestinsk flicka. Finns det en extra stark solidaritet med palestinierna bland greker? Det fanns tidigare inom Pasok, det socialdemokratiska partiet, svarar min grekiska väninna som just berättat i telefonen om Syntagmakonserten. Men dagens officiella Grekland, sedan 2019 ledd av högerregeringen Ny Demokrati, har tätare kontakter med Israel och Egypten, mycket på grund av oljefyndigheterna i Medelhavet. Pasok har blivit ett litet parti efter Greklands stora ekonomiska kris som briserade 2010-11.

Roubina och hennes bror Albert bor fortfarande på Solomougatan utanför ingången till Greek Council for Refugees. Här har de bott sedan 2011 och vi har känt varandra sedan dess. Varför de bor här är en sorglig och utdragen historia, alltför komplicerad att berätta kort. Roubina är ungefär tio år yngre än jag och vi har båda åldrats under de här åren. De kom till Grekland under 80-talet som flyktingar från Iran och hörde till den armeniska, kristna minoriteten. De fick flyktingstatus, arbetade och försörjde sig. Men blev arbetslösa genom krisen åren kring 2010 och vräktes. Då bestämde de sig för att bosätta sig utanför den organisation som företräder och hjälper flyktingar. Men av olika skäl har de inte fått det helhjärtade stöd de hoppats på. Foto författaren i december 2023.

– Envar har rätt att i andra länder söka och åtnjuta fristad från förföljelse. (Art. 14 i FNs deklaration om de grundläggande mänskliga rättigheterna (1948).)

– Ingen får utsättas för tortyr eller omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning. (Art 3 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (1950).)

Pylos-katastrofen och överbelagda fängelseliknande flyktingläger i isolerad miljö

Den 14 juni 2023 kapsejsade och sjönk ett stort överlastat rostigt gammalt fartyg utanför orten Pylos på Pelopponesos sydvästkust. Omkring 750 flyktingar och migranter bedöms enligt överlevande ha funnits ombord, de flesta från Pakistan, Syrien, Palestina, Egypten och Afghanistan. Fartyget kom från Libyen och var på väg till Italien. Ett hundratal barn och ett okänt antal kvinnor var inlåsta under däck. De 104 personer, som överlevde, var alla vuxna män.

Tiotusentals flyktingar och migranter har under åren drunknat i Medelhavet på väg till Europa för att söka skydd och ett tryggare liv – och utan att kunna välja lagliga resvägar. Skorven Ariadnes skeppsbrott utanför Pylos var det värsta inom överskådlig historisk tid, ännu värre än det utanför Lampedusa 2013 när mer än 350 människor drunknade.

Organisationer som bland annat Amnesty International och Human Right Watch, grävande journalister, berörda kommuner, grekiska myndigheter och Europeiska ombudsmannen har undersökt, samlat fakta och ställt frågor om bland annat grekiska kustbevakningens och EUs gränsbevakande myndighet Frontex´ansvar och roll. Hur kunde detta ske? Kustbevakningen misstänks ha orsakat – alternativt bidragit till – att fartyget kapsejsade, och både Frontex och kustbevakningen anses ha brustit i övervakningen av havet och skyldigheten att rädda människor i sjönöd. Skeppsbrottet borde ha kunnat undvikas, och många fler hade kunnat räddas, anses det.

Tragedin har väckt enorm uppmärksamhet i omvärlden och protesterna i Grekland har varit omfattande mot EUs migrationspolitik, EUs och Greklands gränsbevakning, pushbacks som ett led i detta och bristen på säkra vägar in i EU för människor som vill söka asyl. (Pushbacks=att tvinga tillbaka  någon som vill söka asyl och inte låta personen ansöka, strängt förbjudet i internationell lag.)

Organisationer, antirasister, fackföreningar och regeringskritiker har samlats i Aten, Thessaloniki, Kalamata och andra orter.  Av regeringen har EU krävt en ordentlig utredning om hur detta kunde ske.

Nyanlända till de grekiska öarna utanför Turkiets kust ökade under sommaren och hösten. Förklaringen jag fick från flera håll var att pushbacks hade upphört efter Pyloskatastrofen. En anledning skulle vara att Grekland och regeringen fått för stor negativ uppmärksamhet, en annan att Frontex sköter sitt jobb bättre. I en BBC-intervju hävdade grekiske premiärministern landets rätt att försvara sin yttre gräns, som också är EUs yttre gräns, när “illegala migranter” försöker ta sig in.  Så hade han sagt många gånger tidigare, om än inte i BBC, och utan att säga att de “illegala” är flyktingar som vill söka asyl.

Regeringen har också fortsatt anklaga asylrätttsorganisationer för att samarbeta med smugglare och för att ha iscensatt falska scenarior om grekiska myndigheters pushbacks och våld, som de sedan har vänt sig till Europadomstolen med. Pushbacks skedde under den tidigare Syriza-regeringen också, och organisationer inklusive grekiske ombudsmannen uppmanade förgäves regeringan att undersöka anmälningar och rapporter. De ökade sedan Ny Demokrati bildat regering 2019. Februari 2022 – februari 2023 rapporterades in lite över tusen pushbacks med totalt 28 000 männisior, lika många som de två föregående åren tillsammans, enligt organisationen Forensic Architecture/Forensis.

Pushbacks genomförs också uppe vid landgränsen till Turkiet. Maskerade män har tvingadat flyktingar tillbaka in på turkisk mark, ofta efter att ha fört dem till olika skjul och lagerbyggnader, förnedrat dem grovt, tvingat dem att klä av sig och ha tagit ifrån dem mobiltelefoner, pengar och annat av värde.  Drabbade har filmat och rapporterat till frivilligorganisationer, som Refugee Support Aegean och Greek Council for Refugees, som sammanställt, undersökt, rapporterat, publicerat och gått vidare med till Europadomstolen för mänskliga rättigheter, ECtHR.                 

I slutet av 2023 kom nya rapporter om pushbacks. Men ännu inte som tidigare så att människor har kommit i land på öarna sedan har gripits av maskerade män och tvingats i båtar som förts ut på havet mot turkiskt vatten. Från Evrosgränsen rapporterade Grekiska flyktingrådet om nya pushbacks, bland annat om turkiska oppositionsmän som gripits i Thessaloniki och förts tillbaka över gränsen. Där hade de gripits av turkisk polis och hölls fortfarande fängslade när GCR rapporterade. Sedan kom rapporter om att också palestinier tvingats tillbaka. Palestiner får annars uppehållstillstånd och flyktingförklaring i Grekland nu.

Möjligen har turkiska myndigheter ökat bevakningen av gränsområdena. Enligt grekiske premiärministern är relationerna till Turkiet bra. I slutet av 2023 var Turkiets president på statsbesök i Aten. I en överenskommelse ska nu Turkiet ha lovat att ta tillbaka migranter som grekiska myndigheter anser ska ha tillräckligt skydd i Turkiet. Oklart om det verkligen sker. Och turkiska medborgare får några veckors visumfrihet till att turista på de grekiska öarna i Egeiska havet.

Referenser

Greek Council for Refugees, March 2023: At Europe´s borders: Between Impunity and  criminalization. www.gcr.gr.

Pressnotiser på www.gcr.gr under november och december 2023.

Ecre Weekly Bulletine 7.11.2023: Greece:New Report Confirms the Cycle of Violence and Abuse at Greek Borders …… www.ecre.com.

UNHCR Greeec Press Review under hösten 2023.

Samt mängder av artiklar med sökordet Pylos Shipwreck på Google samt bl a på webbsidor hos Refugee Support Aegan, Human Right Watch, Amnesty International, The Guardian ….

Publicerat i Grekland | Lämna en kommentar

Grekland 2023/24 efter fyra år med högerstyre – 1 av 2.

Postat den 25 januari, 2024 av Annetter

Tänk först Sverige, Tidöavtalet, paradigmskifte och en regering i Sverigedemokraternas ledband.

Tänk sedan att Grekland fungerar som experiment för EUs länder.

Acharnon, huvudgatan i stadsdelen Patissia, här i Kato Patissia. Tredje dag jul 2023. Foto författaren.

……….. fungerar som experiment för EUs länder att hantera asylrätten och bemöta människor på flykt, och läs om snabba förändringar när ett xenofobiskt högerparti kom till makten 2019.

Var observant på EUs medverkan till att göra isolerade gallerförsedda anläggningar till norm för var asylsökande flyktingar ska placeras, och hur snabbt det går att  försämra.

Läs i 2 av 2 om de EU-finansierade fängelseliknande mottagningscentra som byggts på avlägsna platser i vildmarken i nära samarbete med EU-expertis. Och där servicen nu igen närmar sig humanitär katastrof. Läs med tanke på kommande svenska mottagningscentra, där flyktingar i praktiken blir tvingade att bo. Fråga er var dessa kommer placeras och hur de kommer se ut?

Fråga er också hur unionens framtida ankomstläger för flyktingar och irreguljära migranter som vill söka asyl kommer att se ut. Enligt medlemsstaternas nu överenskomna pakt om asyl och migration ska de ligga utmed unionens yttre gräns på mark som ska anses inte vara EU-territorium. Många kommer inte få ha sin asylansökan förd utan ska skickas tillbaka. Risken är stor att de låsta, kontrollerade fängelseliknande lägren i Grekland blir mönsterbildande.

Vi minns alla 2015 och -16, de vilda lägren på de grekiska öarna, tält, filtar och brädlappar, ormar och råttor, humanitära katastrofer.

Nyanlända flyktingar och migranter, som söker asyl i Grekland, är mycket färre än 2015-16, 65.000 anlände 2021-23, sade den grekiske asyl- och migrationsministern i december 2023. Antalet sjönk när högerpartiet Ny Demokrati fått regeringsmakten 2019. 2023 vanns valet igen av Ny Demokrati. Premiärminster Mitsotakis brukar säga att han har en majoritet av folket bakom sig och att ND vann valet på sitt sätt att lösa migrationfrågorna.  Men bakgrunden är att bara 50 procent av grekerna röstade. Missnöjet med regeringen är utbrett och oppositionen har inte lyckats skapa en stark samlad opposition.

Regeringen införde snabbt en ny asyl- och migrationslag efter 2019. Remisstiden var mycket kort. Den nya lagen infördes 2020 och innebar många försämringar för människor på flykt och människor som fått uppehållstillstånd.

Afghaner, syrier, pakistaner, bangladesher och somalier som kommit via Turkiet har sedan dess inte rätt att få sin asylprocess förd i Grekland, de ska söka asyl i Turkiet, som Grekland anser vara ett säkert land, och Turkiet ska ta tillbaka dem. Om de inte kan visa skyddsbehov för Turkiet. (Samma kommer ske när EUs nya pakt om asyl och migration är i bruk om några år, men för fler transitländer och för i princip alla nationaliteter.)

Turkiet har inte accepterat Greklands beslut och har inte tagit emot, och människorna har hamnat i limbo i Grekland som papperslösa utan rättigheter – utan någonstans att bo, utan försörjning, utan rätt att vistas i Grekland. På olika sätt har en del ändå blivit kvar.

2022 hade de blivit många och regeringen beslöt att efter ett års limbo skulle de kunna söka asyl igen, bli bedömda på sina skyddsskäl och för att sedan som andra flyktingar med uppehållstillstånd kunna resa vidare in i EU legalt. De vill inte/kan inte  stanna i Grekland eftersom de inte får hjälp till att etablera sig. På olika sätt visar den nuvarande regeringen att de inte är önskvärda.

En nyordning med lagen 2020 var att de som fick uppehållstillstånd miste efter en månad rättigheter de haft som asylsökande utan att erbjudas något annat. Tidigare hade funnits en övergångsperiod på sex månader. Nu måste de lämna sin flyktingförläggning eller lägenhet utan att hinna ordna för vart de skulle ta vägen och de miste försörjningsbidraget.

Grekland saknar fungerande integrationsstrukturer förutom det lilla Helios-projektet som UNHCR och IOM startade när erkända flyktingar plötsligt blev hemlösa efter 30 dagar. Helios togs över av grekiska staten och är i det närmaste nerlagt. De som finns i projektfinansierade lägenheter får bo kvar tills tiden löper ut men det är stängt för nytillkomna. Inga pengar, säger migrationsministeriet. 4 000 erkända flyktingar hotas nu av hemlöshet, och omkring 500 anställda i projektet riskerar att förlora sina jobb, larmar Refugee Support Aegean i januari 2024, www.rsaegean.com.

Grekland hade haft sitt ESTIA-projekt med lägenheter för särskilt sårbara asylsökande som barnfamiljer, barnfamiljer med en förälder, ensamma mödrar, funktionsnedsatta och så vidare, finansierat från UNHCR och IOM. De fanns runtom i Grekland och var uppskattade av de boende och av hyresvärdar, som fick inkomster i ett land där ekonomin är mycket dålig för många människor. Med den nya regeringen tog staten över ESTIA, och programmet lades ner efter ett tag. Flera flyktingförläggningar lades också ner, som Eleionas strax utanför Aten,  och Shisto och Scaramangas längre bort. De behövs inte, vi har överkapacitet, förklarade asyl- och migrationsministern.

Idag är Schisto öppnat igen,  flyktingförläggningarna är smockfulla och nedlagda förläggningar börjar tas i bruk.

De som fick uppehållstillstånd med ny lagstiftning blev alltså snabbt hemlösa och utan försörjning – jag har skrivit om det här i tidigare bloggartiklar. Helios har många begränsningar men innebar  möjlighet till bostad under ett år och viss hjälp till vad som skulle kunna bli etablering i Grekland. Men fungerar alltså inte längre.

Efter Helios som en övergångsperiod verkar de flesta ha lyckats resa vidare till andra EU-länder, framför allt Tyskland. Bland dem finns också de som fått avslag efter överklagan.

Retoriken från regeringen har varit att flyktingar med uppehållstillstånd ska klara sig själva. Precis som grekerna. Ingenting om att flyktingar talar inte grekiska, har inte grekisk släkt och  grekiska vänner, vet inte hur landet, lagarna och byråkratin fungerar.

Innebörden: ni kan göra som ni vill, stanna eller lämna landet, men vänta er inte hjälp.

Man måste kvalificera sig för socioekonomiskt stöd

Enligt EUs Skyddsgrundsdirektiv ska flyktingar med upphållstillstånd ha samma rätt som landets medborgare till socialt stöd. Men det fungerar dåligt i Grekland – eller inte alls.

Grekernas möjligheter till försörjningsbidrag och -stöd är ofta inte tillgängliga för nykomna migranter på grund av diverse krav. Till exempel att en måste ha bott ett visst antal år i Grekland för att få det, eller arbetat och betalat skatt ett visst antal år.

Frivilligorganisationen Refugee Support Aegans undersökningar – med stöd av tyska Pro Asyl – har visat hur oerhört svårt det är att bemästra den grekiska byråkratin för att få nödvändigheter för att leva, som arbetstillstånd, skattenummer, arbets- och hälsoförsäkring, lägenhetskontrakt, plats på härbärge och så vidare. Har man inte det ena, får man inte det andra, som man inte får om man inte har det tredje, som man inte kan få för att …..

Sverige har ett tvåårigt integrationsprogram och placering i en kommun. Men efter två år hotar hemlöshet. Och likt Grekland ska Sverige införa krav om kvalificering för olika sociala bidrag.

Läs vidare i 2 av 2.

Referenser

Se artikel 2 av 2 med samma rubrik.

Publicerat i Allmänt Europa, Grekland | Lämna en kommentar

Grekland 2023/24 efter fyra år med högerstyre – 2 av 2 – lägren

Postat den 25 januari, 2024 av Annetter
EU-stödda flyktingläger på Samos. Det nya stängda, kontrollerade mottagningslägret långt från Samos huvudstad Vahti, byggt i bushen, i Zervou-området, där inga andra människor bor, byggt i nära samråd med EU och helfinansierat av EU, öppnat 2021. Experiment för framtida mottagningsläger i EU? Samt det gamla lägret, tält, erbarmliga hygieniska förhållanden, låg på en höjd ovanför Vahti, på gångavstånd från staden, men ändå i urban miljö där människor bor.
De två översta kommer från en rapport och från tidningen Efsyn, nedre bilden tagen av författaren 2017 i november.

I december 2023  beordrade Europadomstolen för mänskliga rättigheter den grekiska regeringen att förbättra förhållandena och respektera mänsklig värdighet i mottagningslägren på öarna. I samband med Grekiska flyktingrådets pressmeddelande om Europadomstolens uttalande om två liknande beslut – GCR företrädde anmälarna – vädjade GCR om att sådana låsta, kontrollerade och isolerat belägna flyktingläger, som föranlett anmälningarna, inte skulle användas mer. “GCR uttrycker sin djupa oro över de pågående brott mot asylsökandes djupgående rättigheter som dokumenterats i  de nya – EU-finansierade – anläggningarna (Closed Controlled Access Centers) i Zervouområdet på Samos och på de andra östegeiska öarna. GCR uppmanar Greklands regering och Europakommissionen att säkra asylsökandes grundläggande rättigheter, försäkra transparens och öppenhet vad gäller platserna och finansieringen för deras mottagande, att överge policyn med avlägsna, fängelsliknande center och förvar och verka för social inkluderingspolicy för nyanlända och för erkända flyktingar.

Framväxten av EU-finansierade fängelseliknande anläggningar långt från där greker bor

2015-16 när så många flyktingar och migranter kom, och så småningom reste vidare upp genom Europa, slog internationella hjälporganisationer larm gång på gång om ett mottagande som innebar humanitär katastrof.  

EU beslöt att irreguljärt anlända flyktingar och migranter skulle tas emot i EU-finansierade registrerings- och identifikationscenter, så kallade hot spots eller RICs. De inrättades i Grekland och Italien och blev en sorts experiment. Sedan några år hade då Grekland äntligen ett asylsystem ungefär som i andra EU-länder, inrättat med stöd av EU, EUs asylbyrå och migrationstjänstemän från andra EU-länder däribland Sverige. Tidigare skötte polisen asylärendena. Det tog tid för asylsystemet  att arbeta igenom den enorma eftersläpning som fanns. På öarna Lesvos, Samos, Chios, Kos och Leros väntade ändå tusentals asylsökande i tält och kojor i vildmark och olivlundar runt en kärna av vad som skulle vara ett mottagningscenter med containrar för boenden, hygienutrymmen och expeditioner för personal, en hotspot.

Öarna var kända för sin lönsamma turism och öborna var rädda att turismen skulle minska. De protesterade. Lokalpolitiker vädjade hos regeringen i Aten. Xenofobin bredde ut och flyktingar attackerades.

När det stora Moria på Levos brunnit 2020 ersattes det snart och med hjälp av EU, UNHCR, internationella Röda Korset och andra  hjälporganisationer av ordnade tältrader placerade i en blåsig nordlig havsvik en halvmil från öns huvudstad Mytilini. Mavrovounis tält är numera ersatta av containerboenden och lägret är inhägnat med höga stängsel typ säkerhetsklassade NATO-anläggningar. In- och utgångar är elektronisk kontrollerade som numera andra läger.  

Senhösten samma år som Moria brunnit avsatte EU kommissionen 121 miljoner Euro för nya mottagnings- och registreringscenter på Samos, Kos och Leros och fyra månader senare 155 miljoner Euro för Lesvos och Chios. Kommissionen tillsatte också en särskild arbetsgrupp för samarbete med grekerna kring uppförandet. Nu utvecklades experiment för att genomföra extrem säkerhet. Varför?

Alla center har planerats för att ligga isolerade i vildmark långt från öarnas huvudstäder.

Centret på Samos blev det första att tas i bruk, det öppnade i september 2021.

Bilder visade vad som såg ut som ett fängelse. Skövlad växtlighet, dubbla rader av höga stängsel toppade av rullad taggtråd med vassa blad, rader av boendecontainrar i steril miljö av grå betong och asfalt. Bilder också av in- och utgångar med vändkors för en person i taget. Information om att tillstånd att passera programmerades in på de boendes och personals elektroniska kort. Innan nyanlända registrerats – tillåts ta upp till 25 dygn – får de inte komma ut från området.

Under 2022 öppnades samma sorts läger/center på Kos och Leros. De på Lesvos och Chios har fördröjts.

Det på Lesvos ska ersätta Mavrovouni och ligga långt västerut på ön. Ett domstolsbeslut har gett överklagandet om byggnadstillstånd rätt. Centret är planerat att ligga intill ett stort naturreservat. Brandrisken är stor och en brand skulle kunna få förödande konsekvenser för människorna i förläggningen och för naturvärdena. Brandkårer skulle ha stora svårigheter att komma fram i rimlig tid till ett så isolerat och avlägset ställe. Men mycket pengar är redan investerat och insatta greker tror att det kommer byggas till slut.

EU-kommissionens ord är mottagnings- och identifikationscenter – Multi-Purpose Reception and Identifikation Centre (MPRIC). Grekiska regeringen är mer tydlig – Closed Controlled Access Centres, CCAC. Att de ser ut som fängelser och har omfattande säkerhetskontroller har grekiske migrationsministern motiverat med att det behövs för de boendes och personalen trygghet.

Anställd personal svarar för information, matutdelning, hygienutrummen och kontroller. Frivilligorganisationer som i tidigare läger delat ut tvål, schampoo, kläder, skor, leksaker till barnen och som ordnat fritidsaktiviteter får inte komma in. De kan finnas i öns huvudstad, som ligger långt bort. Dit går bussar. Biljetten kostar 1-2 euro enkel resa och månadsbidraget för en ensamstående är ca 75 euro. För den som vill se stadsliv ofta äter bussresan upp månadsbidraget. Advokater måste ha avtalat tid i förväg för att komma in och uppge klientens namn. Jurister kan inte som tidigare gå omkring och höra sig för om behov och ge råd.

Asylsökande ska inte leva på öarna under hela asylprocessen utan ska föras över till fastlandet och förläggningar där. En del blir väntande länge. Lägren på fastlandet blir överfyllda, och under sen hösten, eller om det är början på 2024, åker bussar med flyktingar från öarna runt mellan lägren och proppar in människorna där det finns lite plats.

Inom lägren på öarna finns separat avgränsade förvar för dem som ska  deporteras, de sköts av grekiska polisen.

Förläggningarna på fastlandet ligger flera mil från Aten, eller Tessaloniki i norr, mer eller mindre isolerade och har blivit mer eller mindre inhägnade och kontrollerade efter modell från öarna. Asylsökande ska bo här men tillåts vistas ute dagtid. Lägren är för närvarande Malakasa 1 och 2, Thiva, Schisto, Ritsona, Lavrio och kanske något till. I bland annat Korint finns ett förvar. I övre delen av landet närmare Thessaloniki ligger Fylakio, som är ett förvar nära Evros gränsen men också fungerar för registrering av nyanlända, samt Diavata och Serres med flera.

Atenregionen är det stora urbana området på södra halvan av fastlandet och det naturliga stadscentret för flyktingar som behöver diskutera sin asylprocess, träffa jurister, träffa läkare, komma till sjukvård och provtagningar, ta del av aktiviteter och se en stads dynamik. Det kostar pengar att åka till Aten över dagen, liksom det kostar pengar att ta sig från de låsta, kontrollerade lägren på öarna till öns urbana centrum. På Platia Victoria i Aten,  som i många år har varit en viktig mötesplats för framför allt afghaner, ser jag bara greker när jag är där i december 2023.

Skola för barnen hålls alltmer inne i förläggningarna. Tidgare gick barnen i skolor med grekiska barn, även om det kunde ta tid att få igång skolgången.

För att de sökande ska få sina månatliga asylbidrag, som sätts in digitalt på elektroniska kort – ibland med påtagliga förseningar – är människorna skyldiga att bo i förläggning.

En närstudie av öarnas låsta, kontrollerade mottagningscenter – maj 2023

Asylsökande i de fem öarnas Closed Controlled Access Centres lever under en allt ökande kontroll, övervakning och repression, skriver Refugee Support Aegean, RSA, i en omfattande studie presenterad i maj 2023. De gäller särskilt lägren på Samos, Kos och Leros, som är omgivna av dubbla yttre säkerhetsstängsel av NATO-typ. “Vändkors, magnetiska grindar, röntgen och två vägs kontrollsystem med id och fingeravtryck har installerats och måste passeras av alla. Varje gång asylsökande återvänder måste de och deras väskor passera genom en metall detektor.” Det gäller också barnen med sina skolväskor.

Kontrollerna, tillägger jag Annette som har sett bilder, sker ibland med detektorer som personal sveper över varje individ, kroppsdel för kroppsdel, djupt integritetskränkande.

Ett övervakningssystem är installerat i lägren på Samos, Leros och Kos, med ett system som kan skicka bilder till bland annat grekiska polisen om något som verkar oroväckande händer. Ansvariga förklarar att säkerhetsåtgärderna ska skydda personal och särskilt skyddsbehövande grupper.

I lägren på Samos, Kos och Leros planeras för specialförvar, som ska skötas av grekisk polis.

De boende tillåts vara borta från lägren från sju på morgonen till nio på kvällen och måste tillbringa nätterna där.

I maj 2023 har fler och fler kommit till öarna irreguljärt sedan hösten, som “illegala migranter” enligt regeringens retorik. Mottagningslägren är inte överbefolkade i förhållande till sin nominella kapacitet, fortsätter RSA, men har uppnått faktisk kapacitet. Totalt är de fem lägren byggda för 15.190 personer/ i slutet av mars 2023 lever här 4.190 (Samos 2.040/876, Kos 2.356/443, Leros 1.780/258, Lesvos 8.000/2.152, Chios 1.014/411). Drygt hälften är män, grovt räknat en fjärdedel kvinnor och en fjärdel barn – lite ojämnt fördelat mellan lägren.

Människorna tvingas bo här men får inte det omhändertagande och service de har rätt till och behöver. Asyl Service (Migrationsverket) har minskat personalen och bristen täcks inte upp av frivilligorganisationer. De som tidigare har försett med hygienartiklar, skor, kläder ibland, leksaker med mera finns inte kvar, bland annat på grund av migrationsdepartementets extremt strikta krav för att organisationer ska bli  registrerade och godkända att verka.

Det gäller även organisationer som erbjuder juridisk rådgivning och stöd. Att förläggningarna ligger långt från huvudorterna och bara kan nås på slingriga smala vägar gör att mycket tid går bort bara i restider för organisationernas advokater, som erbjuder juridiskt stöd. (Enligt EUs regler är medlemsstaterna skyldiga att stå för kostnadsfri juridiskt stöd vid överklagan av negativa beslut. Dessa tillhandahålles enligt lista genom Asyl Service – klientkontakterna kan ske online – och genom frivilligorganisationer på plats som Refugee Support Aegan, Greek Council for Refugees, Fenix Aid, HIAS och Equal Rights Beyond Borders. Advokater måste vara anslutna till det grekiska advokatsamfundet.)

Medicinsk och psykosocial personal i lägren är mycket begränsad.  Ett av lägren har besök av läkare  en gång i månaden. Tolkarna räcker inte till sedan EUs asylbyrå slutade förse med tolkar och frivilligorganisationen Metadraxi ges begränsade resurser.

Nyanlända kan få vänta länge  på att bli registrerade och först då får de gå ut från lägret. Boende har rapporterat om kontroll och misstänksamhet från personalens sida. Det är problem med tillgång till wifi. I några läger tvingas nyanlända trängas ihop och sova på golv. Det är brist på värmeaggregat under vintern och brist på skuggiga utomhusplatser under sommaren. Matutdelningen kan äga rum på öppna ytor under brännande sol. Maten rapporteras som dålig och inte tillräcklig. Det saknas barnmat och specialkost för till exempel diabetiker. Asylbidraget räcker inte för att kompensera för bristen på mat och att frivilligorganisationerna inte finns kvar som tidigare.   

Det är brist på vatten. På Lesvos får de boende en butelj vatten om dagen som delas ut. I ett av lägren finns varmt vatten bara ett par timmar om dagen.

Det är många problem med förseningar, och ibland krångligheter och märkliga bestämmelser, med att de asylsökandes månadsbidrag ska betalas ut. Det finns de som väntat i månader efter att ha blivit registrerad på att få dessa pengar.

(Och värre kommer det att bli.)

Sommaren och hösten 2023 efter att rapporten publicerats ökade antalet nyanlända till de grekiska öarna i Egeiska havet och till Kreta.

Riktigt ovärdigt och långt under vad de nyanlända ska möta blev mottagandet under senhösten i det låsta, kontrollerade lägret på Kos, förmedlat i pressmeddelanden i mitten på december 2023 av Greek Council for Refugees, GCR. Här fanns då nästan 4.000 asylsökande förda hit med sina barn omedelbart efter ankomst. Kos ansågs då ha plats för cirka 2.500. Förhållanden var groteska.

Från den ganska lilla frivilligorganisationen Equal Rights Beyond Borders fick jag följande berättat för mig av en av advokaterna. Equal Rights har ett ben i Tyskland och ett i Grekland med verksamhet på Kos, Chios och i Aten, där på varje ställe tolkar och två advokater arbetar.

På Kos var det så här i november: Närmare 4 000 nyanlända trängdes i det låsta kontrollerade lägret och i ett  mindre låst förvar, där nyanlända pressats in i brist på plats. Registreringstiden ska vara högst 25 dagar, nu hade tiden ökat till max 45 dagar för att personalen hann inte med. I förvaret var det polisen som registrerade. Så länge personerna inte var registrerade fick de inte gå ut från lägret utan var inlåsta. De hade inte tillgång till den hälsovård de hade rätt till trots att här fanns sjuka och gravida. Enda läkare var en arméläkare som kom ibland. De hade rätt att träffa advokat, men advokater kunde inte komma in utan att i förväg uppge namnet på klienten de skulle besöka. Inlåsta ringde till frivilligorganisationer, som Equal Rights, men när advokater kom till lägret kunde de inte träffa sina klienter för namnet hade blivit felaktigt nerskrivet i lägret. Det fanns inga tolkar.

Det var en röra med registrerade och oregistrerade blandade. Somliga fick gå ut, andra inte. Det fanns inte tillräckligt med boendeplatser. Nyanlända uppmanades att gå till boendecontainrarna och hitta sig en plats. Här släpptes de inte in av folk som redan trängdes där, och som redan tvingades sova på golvet för sängarna räckte inte till. Boendekontainrarna var i dåligt skick, fort nerslitna på grund av överbeläggning (och kanske frustration och panik) och inte reparerade. Det fanns ingen värme. De som inte fick plats fick sova och tillbringa dagarna utomhus. Det var kyligt och regnade oupphörligt, människor försökte skydda sig under plast och sova under plast.

När de nyanlända så smånigom skickades över till fastlandet var lägren fulla där också, om än inte som på Kos. Men bussarna med asylsökande, som kommit med båt till Pireus, tvingades ibland köra från förläggning till förläggning och släppa av några här och andra där. En del ska ha bara släppts av utan att veta var de skulle bo. Platserna räckte definitivt inte till. ESTIA-lägenheterna borde inte ha sagts upp, Eleinoas och Scaramango borde inte ha stängts.

Europeiska ombudsmannen hade den här senhösten redan uttalat sig mycket kritiskt över de nya anläggningarna – de liknar mer förvar av människor – och ombudsmannen tvivlade på att de kunde förmedla respekt för mänsklig värdighet och skydd för barnets bästa och för sköra individer.

Ur ett tysk-engelskt pressutklipp i januari 2024 om Lesvos, Mavrovouni, om bristen på humanitet och om kriminalisering av frivillighjälp

I januari 2024 nås jag av ett pressutdrag från nättidningen www.dandC.eu om Mavrovouni på Lesvos. Tusentals flyktingar lever under oacceptabla förhållanden. Omkring 4 000 människor är hopträngda i lägret. Vakter är i arbete dag och natt. Lägret är inhägnat och säkrat med NATO-taggtråd och ingången är strikt kontrollerad. Lägret är placerat vid havskanten och utsatt för blåst och dåligt väder. Boendena saknar värmekälla trots att vintertemperaturerna i Grekland faller till fryspunkten. Hygienutrymmena är otillräckliga.

Lägret är avhumaniserat och människor behandlas som de vore kriminella, säger den italienska fältarbetaren och  koordinatorn för frivilligorganisationen Paréa Lesvos. Organisationen är en av de sista centers som finns kvar på ön. Det ligger på en kulle inom gångavstånd från lägret. Under paraply av den tyska humanitära hjälp organisationen Europa Cares har tio frivilligorganisationer samlats här för att erbjuda de boende ett andningshål från det dagliga lägerlivets elände.  I Paréa kan besökare äta, få sina kläder tvättade, lära sig engelska och få rådgivning om psykologi och juridik Det finns ett vilorum för kvinnor, en liten trädgård med grönsaker, olika sportaktiviteter och workshops. Väggarna är målade i glada färger och det spelas musik på bottenvåningen.  

Och vidare från artikeln: I maj 2023 fick de boende i Mavrovouni information om att lägrets matdistribution skulle upphöra för alla som fått ett beslut om sin asylsituation, oavsett positivt eller negativt. De får alltså ingen mat. Sedan slutet av maj har den tyska frivilligorganisation Europe Care och dess samarbetsorganisationer, som stöder Paréa Lesvos verksahet, utanför lägret delat ut veckoransoner till hundratals drabbade av grekiska myndigheters plötsliga beslut.

Jag fortsätter läsa att kriminalisering av humanitär hjälp är en integrerad del av grekiska myndigheters verktygslåda. Hjälparbetare åtalas för människosmuggling, eller för att vara medlemmar i en kriminell organisation eller för spioneri. Vem som helst som inte ens är i närheten när en båt anlöper riskerar nu åtal. Lesvos har inte sett någon privat sjöräddning sedan 2020, risken är för stor. Frivilligorganisationers verksamhet  på land har  också begränsats. Att bli registrerad för att få rätt att komma in i ett läger tar lång tid och är dyrt och komplicerat. Som resultat har fler och fler aktörer känt sig tvingade att begränsa sin verksamhet eller helt och hållet lämna ön.

I slutet av januari 2024 publicerar frivilligorganisationen Border Violence Monitoring Network en rapport om våld som människor på flykt utsätts för i låsta, kontrollerade mottagningsläger på öarna, i förvaren på fastlandet och i läger på fastlandet. Foton visar kontroller med stavdetektorer, hårt nerslitna, oerhört smutsiga hygienutrymmen där vatten som ska användas finns i plastflaskor, trånga utrymmen med våningssängar och ena väggen i form av ett stängsel som om människorna i det lilla förvarsutrymmet inte hade mer värde än djur på ett zoo. Jag minns en rapport om inlåsning av människor på flykt i förvar och polisstationer, som frivilligorganisationen Aitima gjorde för sex, sju år sedan. Situationen verkar vara ungefär densamma.

Referens

Refugee Support Aegean och Pro Asyl: What is happening today in the refugee structures on the Aegean island. Serious problems in the EU-funded structures. May 2023. www.rsaegean.org

Border Violence Monitoring Network: Violence Within State Borders: Greece. January 2024. https://bit.ly/3StDBgb.

Greek Council for Refugees, www.gcr.gr:  

– Absolute inadequate conditions n the new Closed Controlled Access Center (CCAC) of Kos: The European Court of Human Rights has granted Interim Measures. Press release 14.12.23.

– Ett annat pressmeddelande daterat 18.12.12 om att European Court of Human Rights condems Greece for degrading living conditions  for a young singel refugee woman in Samos ….

– GCR´s information Note on Intervensions and on interim measures granted by the ECtHR in cases regarding pushbacks. Updated on the 3rd of December 2023.

UNHCR Greece Press Review 18 January 2024, utdrag ur www.dandC.eu.  

Samtal med Equal Rights Beyond Borders i januari 2024.

Publicerat i Grekland | Lämna en kommentar

Erkända flyktingar lider nöd i Grekland, förvägras rättigheter, tar sig till EU, vars medlemsstater ibland skickar tillbaka dem. Inget land så mycket som Sverige.

Postat den 25 januari, 2024 av Annetter
Aten, Platia Victoria, april 2022. De hade hört att de skulle tvingas flytta till lägret Malakasa ganska långt från Aten. Vad gör ni när ni har fått uppehållstillstånd? Då åker vi till ett annat land i EU. Vilket? Är inte bestämt än. De är alla från Afghanistan och kommer med största sannolikhet få uppehållstillstånd och resehandlingar.
Foto författaren, som undrar var människorna på bild finns nu. I Tyskland, i Nederländerna?

Under sina år vid makten har den grekiska högerregeringen ändrat sin asylpolitik från att ha varit extremt restriktiv till att ha en ganska hög procent beviljande av uppehållstillstånd med skyddsförklaring.

Myndigheterna har också varit snabba med att utfärda resedokument i enlighet med EUs direktiv. Regeringen menar att när de har fått uppehållstillståndet kan de göra som de vill, resa vidare eller stanna. Men de ska inte räkna med hjälp. EU kommissionären Ylva Johansson har försökt pressa på, liksom Tysklands regering. Ni måste ta hand om dem, ni måste hjälpa dem att integreras. Tyskland har också lovat hjälpa till. Dessutom införde grekiska regeringen, som jag har skrivit i tidigare artiklar och i en annan artikel publicerad samtidigt med denna, att efter 30 dagar måste de lämna asylboendet, eller om de bodde i ESTIA programmets lägenhet. Sådana fanns under flera år för barnfamiljer, familjer med bara en vuxen, funktionsnedsatta med mera. De fungerade bra, fanns i många städer och gav greker som hyrde ut en inkomst. Drevs av UNHCR och IOM, togs över av grekiska staten, lades ner. Regeringen menade att det fanns överskott av  boenden för asylsökande, och la också ner flyktingförläggningar på fastlandet – Eleionas nära Aten, Shisto och Scaramangas längre bort. Shisto öppnades igen. Lägren är överbefolkade i dag.

Innan regeringen gjorde flyktingar som fått uppehållstillstånd hemlösa efter 30 dagar gällde den tidigare Syriza-regeringens beslut att de fick ha kvar sin bostad och sitt asylbidrag i sex månader efter att ha fått uppehållstillståndet.

I början av 2024 var EU-kommissionären Ylva Johansson på besök Aten och träffade asyl- och migrationsministern. Från detta möte har informerats om hennes besked att de 30 dagarna kommer bli 3 månader.

Resa vidare inom EU

De flesta reser vidare till Tyskland, Frankrike, Schweiz, Italien, Belgien, Nederländerna och Skandinavien. Liksom EU medborgare har de rätt att stanna tre månader.

I Skyddsgrundsdirektivet står tydligt att medlemsstaterna ska se till att personer som beviljats internationellt skydd ska ges tillträde till arbetsmarknaden, ges samma nödvändiga sociala stöd som landets medborgare, ges tillgång till bostad, ha tillgång till integrationsbefrämjande åtgärder med mer (Skyddsgrunddirektivet kapitel VII, Innebörden av internationellt skydd).

Refugee Support Aegean publicerade i oktober 2022 en sammanställning från första halvåret av 2022 av 596 förfrågningar från EU-länder till den grekiska polisen om återtagande av 1,071 erkända flyktingar.

Flest förfrågningar kom från Tyskland (468 stycken), sedan i fallande skala av förfrågningar, Schweiz (341), Frankrike (82), Sverige (64), Finland 57, Italien (19), Norge (9) och fortsatt nedåt.

En tredjedel – 35 personer – av de knappt hundra som skickades tillbaka kom från Sverige. 

Varannan förfråga från Sverige ledde till utvisning.

Tyskland skickade nästan fem hundra förfrågningar, är ett mycket större och ekonomiskt mer kraftfullt land än Sverige, och deporterades 8 personer efter  468 förfrågningar. Från Frankrike respektive Schweiz vardera 10. Och sedan i fallande skala.

Är svenska handläggare helt okunniga om situationen för flyktingar med uppehållstillstånd i Grekland, och tar de inte reda på hur det förhåller sig med vad människor berättar? Vilka talar de med? Ger Sveriges lagstiftning  inte möjlighet till humanitet i linje med de andra länderna? Har handläggare vid Migrationsverket inte redskap för att vara mänskliga? Handlar det om olika lagstiftningar för uppehållstillstånd och arbete som att bara i Sverige ska en utlänning ha arbetsgivare och arbetstillstånd klart före ankomst till Sverige?

Det brukar i lagstiftningar finnas möjligheter till undantag, men Sverige har också tidigare visat sig vara oerhört rigida i beslut. Vårt land har stuckit ut med att vara hårdare än andra länder. Grekiska flyktingorganisationer berättade för några år sedan till mig om extrem ovilja från Sveriges sida att återförena splittrade asylsökande familjer där båda parter fanns i EU men kommit ifrån varandra, och motsvarande hårdhet när Sverige hade kunnat ta över ärendet med en svårt skada asylsökande syrier med en bror i Sverige.

Det borde räcka, kan en tycka, med att Grekland bryter mot Skydssgrundsdirektivet om landets skyldighet gentemot den som har fått uppehållstillstånd. Eller att Grekland bryter mot förbudet att utsätta någon för omänsklig och förnedrande behandling – artikel 3 i Europakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna (från 1950) och artikel 4 i EUs stadga om de grundläggande rättigheterna (från 2000). Alla EUs länder och många fler i världen har skrivit under. Borde räcka – men räcker inte.

 I Tyskland har Högsta Domstolen och delstatsdomstolar beslutat att på grund av vad de erkända utsätts för ska ingen erkänd flykting skickas tillbaka till Grekland. Det har varit hundratals sådana domslut. Efter besök i Grekland hösten 2022 av parlamentsledamöter från Nederländerna fattade Nederländerna ett motsvarande beslut.  

Grekiska flyktingrådet och andra organisationer anser att EUs medlemsstater bör pressa Greklands till att införa fungerande integrationsprogram för alla som får uppehållstillstånd med skyddsförklaring i stället för att i praktiken sparka iväg dem till andra EU-länder.

Grekiska regeringen bör också förstå flyktingarnas potential att bidra till det grekiska samhället i stället för att misstänkliggöra dem och i praktiken sprida hatpropaganda, som gynnar rasism.

Referenser

Refugee Support Aegean, 13.10.2022: European countries carry on with deportations of recognised refugees to Greece – returns in figurers.  wwwrsaegean.org

Samtal i december 2023 med handläggare vid Greek Council for Refugees och FelixAid.

Publicerat i Grekland | Lämna en kommentar

Grekiska regeringen vill ha arbetsmigranter men inte flyktingar. Och det verkar vara i linje med EUs ledning.

Postat den 25 januari, 2024 av Annetter
Aten Annandag jul 2023. Acharnon i stadsdelen Kato Patissia. Julkrubban utanför en romerskkatolsk kyrka vid Acharnon, och ett skräpigt parti vid denna långa, högtrafikerade affärsgata. Duvor finns överallt i staden. Foto förf.

Grekland har  stor brist på arbetskraft inom framför allt jordbruket, inom hemservice/hushållsarbete, turism och andra områden. Behovet ska, enligt regeringen, lösas genom avtal med vissa länder om arbetsmigration och mer omedelbart genom att ge vissa papperslösa tillfälliga uppehållstillstånd. Regeringen har också talat om att ordna kurser för flyktingar om att kunna arbeta med barnpassning – “babysitter” – och att kursdeltagarna sedan skulle bli legitimerade “babysitters”. Men det verkar mest ha varit prat.

När jag går tillbaka till EU-kommissionens inledande text 2020 om förslaget till ny pakt om migration och asyl, presenterad i september 2020, ingår ett avsnitt om hur bristen på arbetskraft ska lösas – nämligen med arbetsmigration. Texten talar för behovet av ett starkare försvar av unionens yttre gränser och att asylsökande ska bemötas i stort sett som länderna och parlamentet nu har kommit överens om. Det ska leda till att asylsökande tvingas återvända i långt större omfattning än nu, till länder som anses säkra eller till hemlandet som de har flytt ifrån. Tredje land ska stödjas i att ta emot flyktingar på ett människovärdigt sätt, t ex länder som Afrika. (De flesta människor som flyr kommer, som vi vet, inte alls till Europa utan lever kvar i närområdet, antingen som internflyktingar i hemlandet eller som flyktingar i ett grannland. Så stöd är naturligtvis mycket bra. )

Legala vägar till EU ska skapas, enligt kommissionens inledning – för migranter. Flyktingar nämns inte. Jättekonstigt!! EUs medlemsländer behöver migranter genom sin egen minskande befolkning, och arbetskraftsbehov ska naturligtvis inte utnyttja att människor tvingas fly. Men flyktingar måste ändå ses som en presumtiv resurs och inte ett problem för mottagarlandet, och legala vägar måste skapas för människor på flykt.

EU ska inte medverka till att de dör eller traumatiseras utmed irreguljära resvägar, som på Medelhavet, och ska inte skylla döden på smugglare när det i första hand är bristen på legala vägar som dödar.

Inledningstexten är också tydlig med att Europa i första hand önskar sig utbildade och begåvade migranter (vilket många flyktingar är – krig och förtryck tvingar iväg alla kategorier av människor). Det innebär dränering av tredje land på kompetenser som landet själv behöver och vars skolgång landet har bekostat.

Det är en konstig EU-text som väljer bort flyktingar och inte ser dem som ett bidrag till EUs framtid. Kanske kan det egoistiskt förklarars med att arbetsmigranter oftast ges mycket sämre rättigheter än vad internationell rätt ger till flyktingar. Det blir billigare med arbetsmigranter!

Under senare EU-möten har planeringar för arbetsimmigration fortsatt.

Greklands premiärminister har uttryckt stolthet över hur Grekland bevakar gränserna och hanterar asyl och migration och menar att landet vägleder andra EU-länder. Med sina omfattande pushbacks, fängelsleliknande mottagningsläger och att på olika sätt göra det svårt för människor på flykt!!!!!

Må Grekland inte bli  mönsterbildande i det alltmer främlingsfientliga EU vi har nu.

Grekiske migrationsministern om arbetskraftsbehov, legal migration och “illegala” migranter och om strävan efter “zero illegal arrivals”

Dimitris Kairidis – som efterträdde tidigare migrationsminstern Mitarakis vid regeringsombildningen ett halvår tidigare  – uttalade sig i media om skillnaden mellan legal migration och “illegal migration”. Det var efter riksdagens votering i december 2023 om uppehållstillstånd till vissa papperslösa om de har arbete.

“I det förra fallet bestämmer varje land själv, i det senare  finns internationella lagar och EU-direktiv om hur asylsökande ska hanteras.” Kairidis uttryckte sitt stora förtroende för premiärministerns migrationspolitik, som han sa kombinerar strikt gränsbevakning och att smugglare bekämpas med legal migration baserad på vad grekisk ekonomi behöver.

Regeringen strävar att reducera illegal inresa till landet till noll, “zero illegal arrivals”, fortsatte han. Samarbetet med Turkiet när det gäller migration är bra. Flödet in av migraner har gått ner med mer än 60 procent, och det är tillsatt en nationell koordinator för att motarbeta “illegal smuggling av migranter”.

Detta går hand i hand med att underlätta legal migration, fortsatte han och upprepade regeringens avsikt att signera bilaterala avtal för rörlighet på arbetsmarknaden. Han nämnde Vietnam, Bangladesh och Georgien förutom Albanien, Moldavien och Filippinerna.

Ingenting om att flyktingar som har fått uppehållstillstånd kan bidra till arbetsmarknaden.

Det var strax före jul 2023 som regeringen presenterade för riksdagen ett tillägg till gällande lag för att snabbt få fram mer arbetskraft – papperslösa som levt tre år som papperslösa i landet och har ett arbetskontrakt kan få uppehållstillstånd så länge de hade arbete.

30 000 papperslösa arbetsmigranter kan bli legala. (SÅ SKULLE OCKSÅ SVERIGE KUNNA GÖRA.)

Därutöver ska avtal om arbetsmigration slutas med vissa länder.

Avtalen ger begränsade rättigheter. (DET ÄR INTE BRA.)

Flera ministrar talade och ministern för asyl och migration sa kort att flyktingarna, de lämnar Grekland. Han visade inte att regeringen skulle försöka ändra på det.

Greklands regeringen har inte infört integrationsstrukturer, hjälp till att lära sig grekiska, hjälp att komma in på arbetsmarknaden och för närvarande inte heller hjälp att skaffa den tillfälliga bostad som Heliosprogrammet innebar (jag har skrivit om Helios i tidigare bloggartiklar).

Uttalanden från regeringen har varit att de som får uppehållstillstånd måste klara sig själva precis som grekiska medborgare måste göra.

Förutsättningarna är inte desamma – flyktingar kan inte grekiska, vet inte hur det grekiska samhället fungerar, har inte grekernas ingångar till hur en ska göra. Refugee Support Aegan, RSA, har visat i flera studier att de fastnar i den enorma grekiska byråkratin. De får t ex inte bostad och tillgång till arbetsmarknaden för att de får inte ett nödvändigt dokumentet utan ett annat dokument, som i sin tur kräver ett tredje dokument, som en inte kan få utan ett fjärde, som …. Ungefär så. Och de behöver grekiska språket för att ta sig igenom byråkratin.

I stället för integration blir de hemlösa en månad efter att ha fått besked om att de har fått uppehållstillstånd och skyddsförklaring.

EU-kommissionären Ylva Johanssons på besök i Aten i januari 2024 utlovade att 30-dagarsfristen ändras till 3 månader. Mycket kort tid även det.

Mer i detalj om att papperslösa kan göras legala: De som den siste november 2023 kan visa att de har levt papperslösa i Grekland i minst tre år, kan visa upp ett avtal med en arbetsgivare om anställning, kan visa upp pass och inte finns registrerade som kriminella får tillfälligt uppehållstillstånd så länge anställningen varar. Det blir inte ett permanent uppehållstillstånd – “om de förlorar jobbet och är arbetslös i mer än en månad förlorar de också uppehållstillståndet och arbetstillståndet”, sa arbetsmarknadsministern i riksdagsdebatten.   

Fördelarna för papperslösa, stat och arbetsgivare beskrevs så här: Så länge personen har arbete har hen rätt att vistas i Grekland, försäkringsskydd genom anställningen, och möjlighet att skicka hem pengar till familjen. Uppehållstillstånd ger dock inte rätt att ta sin familj till Grekland och kan bara gälla för familj som redan är i Grekland. Staten vinner på förslaget genom att få in skatter och socialförsäkringsavgifter (utan att i framtiden kanske behöva betala ut sociala förmåner och pensioner?). Fördel för arbetsgivarna är att inte behöva vara rädda för inspektioner om svart arbetskraft. Papperslösa arbetar redan inom jordbruket och andra sektorer av arbetsmarknaden, men betalas med svarta pengar och genererar inte inkomst till staten i form av skatt.

Förslaget sades vända sig till människor som kommit legalt till Grekland genom arbete, ofta från Albanien, Georgien eller Filippinerna, för flera år sedan och som av olika anledningar blivit kvar, fortsatte ministern. De antas vara cirka 30 000.

Förslaget vänder sig inte till nyanlända “illegala”. De lämnar Grekland som flyktingar eller som papperslösa migranter, sa sedan asyl- och migrationsministern och fortsatte med att kritisera den tidigare regeringen Syriza: 65 000 har anlänt “illegalt” till Grekland sedan 2021 (lågt jämfört med tidigare, menade han) och 110 000 resehandlingar har utfärdats under samma period (så att de har kunnat resa vidare in i EU, menade han nog också). Kaoset skapades under Syrizaregeringen från 2015/16 till 2019 och gav upphov till Brexit och extrahögern, fortsatte han.

I motiveringen till att legalisera dessa papperslösa var också att det inte skulle uppmuntra till ”illegala migranter” – en rädsla för dessa har den nuvarande regeringen bäddat för genom xenofobiska uttalanden och, vad många säger, hatpropaganda.

Ingenting om försämringarna som regeringen har infört för människor på flykt sedan 2019, att människor som vill söka asyl olagligen tvingas tillbaka till Turkiet och att de om möjligt undviker Grekland.

Men bra är att i regeringsförslaget ligger att asylsökande migranter får arbetstillstånd efter två månader i stället för som tidigare efter sex månader. (Bara de hittar arbete så isolerat som förläggningarna ligger.)

Vi behöver 70 000. Arbetsbristen finns överallt i landet, sa en minister och nämnde EUs tillfälliga uppehållstillstånd till ukrainare, som tillåter 25 000 ukrainare i Grekland att arbeta. 180 000 arbetare behövs inom jordbruket, rättade sedan ministern för landsbygdens utveckling och mat i sociala medier.

Förslaget gick igenom med stort majoritet.

Efter lång diskussion i riksdagens röstades förslaget igenom med 262 röster för, 31 mot och en frånvarande.

Reaktioner från frivilligorganisationer

– Tillståndet skapar en situation där migranten är beroende av arbetsgivaren, som om de hålls fångna.

– Dessa nya typer av uppehållstillstånd tillåter inte papperslösa att bli reguljära.

– Det ger uppehållstillstånd, arbetstillstånd och tillgång till grundläggande hälsorättigheter till människor som redan lever och arbetar i Grekland under osäkra förhållanden och utan rättigheter.

– Det är inte som ett vanligt uppehållstillstånd, som ger migranten rättigheter som att få medborgarskap efter ett antal år.  

– Att rösta för tillägget är rätt men tar inte bort den xenofobiska retorik och hat som Mitsotakis regering har ägnat sig åt.

– Hur generöst det än verkar är det mycket opportunistiskt och med begränsad varaktighet och bara för personer som redan är i landet.

Referenser 

UNHCR Greece Press Review 16-21 December 2013.

European Commission, 23.9.2020: Communikation from the Commission to the European Parliament, the Council, the European Economic and Social committee and the Committee of the regions on a New Pakt on Migration and Asylum. https://ec.europa.eu/info/

Publicerat i Grekland | Lämna en kommentar

“Sverige har krossat mig, Sverige har krossat mitt hjärta.” Paris i maj-juni 2023.

Postat den 16 september, 2023 av Annetter
Foto Annette Rosengren

———

Var och en har rätt till liv, frihet och personlig säkerhet.

Art 3, FNs allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna, angagen av FNs generalförsamling 1948.

———-

Det finns omänsklighet i svensk mentalitet.

Vi har stämt möte en kväll på ett brasserie i 20e arrondissementet.

Han är 24 år och är mycket prydlig i nystruken sommarskjorta, ljusa byxor, solbränd, fräsch med mörkt välklippt hår, medellång, solbränd, talar väldigt bra svenska. När jag var ung skulle han ha varit jätteattraktiv för många av mina kamrater. Men om svenska flickor pratar vi inte alls. Vi sitter här på brasseriet i flera timmar och efteråt säger han att det känns skönt att få prata av sig.

Så han berättar om bakgrunden till att han är i Paris och att prefekturen, OFFI, gav honom tak över huvudet centralt i Paris och redan efter tjugo dagars väntan. De flesta får sitt asylboende  utanför Paris stad och ofta i helt andra delar av Frankrike. Han har kamrater som kom ungefär samtidigt med honom i mars/april och som fortfarande inte har fått asylboende.

Nu bor han i ett litet hotellrum för två med våningssäng, några kvadratmeter ståyta och med enklare möjligheter att laga mat. Hotellet ser sjabbigt ut från gatan, men det ligger på en livlig och trevlig gata mitt i en stadsdel, som är mycket populär hos den parisiska medelklassen. Som han beskriver hotellet verkar det vara fyllt av asylsökande flyktingar från olika delar av världen.

“Sverige har krossat mig”, säger han ganska snart, “Sverige har krossat mitt hjärta. 1/3 av mitt liv har jag tillbringat i Sverige. 8 år av mitt liv.”

Han föll i hop hos OFII/prefekturen på Boulevard Ney, det som kallas “Metro 4”, när han skulle registrera sig som asylsökande, lämna fingeravtryck och ge en första förklaring till varför han var där. Fingeravtrycken gav Dublinmarkering för Sverige. Han började storgråta, kunde inte sluta och förmådde inte sitta rak på stolen. Personalen var snäll och sa gång på gång att vi ska hjälpa dig och vi ska ge dig ett boende. Han och kamraterna hade fått tid hos Metro 4 tre dagar efter att de kommit till Paris och ringt numret för dem som vill söka asyl. Kön var lång när de kom dit. Dagarna innan och efteråt, när han väntade på OFIIs besked om boende, sov han hos andra afghaner, ibland på golvet, ibland på soffor, förmedlat genom olika facebookgrupper. Han kunde betala för sig och hade med sig tusen euro från Sverige, pengar han sparat och som vänner och arbetskamrater samlat ihop åt honom. Pengarna är slut men nu har han 210 euro i månaden på bankkortet han fått genom OFII. På hotellet har han fått hjälp av socialsekreteraren, kommit till läkare och och fått psykofarmaka. Han visar ett foto i mobilen av henne och honom, taget tidigare under dagen när hela boendet varit på bussutflykt över dagen till Le Havre.

Efter Dublinmarkeringen skriver han sin signatur en gång i månaden hos Cité-prefekturen och oroar sig för det kritiska slutet av 6-månadersperioden i oktober. Kommer han skickas tillbaka till Sverige eller förklaras “normal”?

Vad han sammanfattar av erfarenheterna i Sverige är bara ett av många exempel på hur obevekligt Sverige fortsätter vägra att inse skyddsbehoven hos afghanska unga män som har haft sina viktiga ungdomsår i Sverige, som har anammat europeiska värderingar och lever europeiskt och som oftast hör till den förföljda minoriteten hazarer. De skulle inte överleva i dagens Talibanafghanistan och de skulle tvingas fly igen.

En del har blivit djupt troende kristna och kan ha kristna symboler tatuerade på kroppen. Han säger här vid cafébordet att han älskar Jesus, men inte kunnat förklara sin tro så att handläggaren på Migrationsverket blev nöjd. Du pratar mycket, hade hon sagt, men menat att sin kristna tro kunde han inte förklara. “Jag är kär i Jesus, hur förklarar man det, hur kan man förklara hur det är att vara kär i någon, hur förklarar man att vara kär i en tjej till exempel”, säger han till mig. Han blev inte trodd om sin kristna tro, och hur han skulle göra med sin stora Jesustatuering fick han inget svar på. Ta bort den? “Det gör jag aldrig, Jesus som jag är kär i.”

Det blev många turer under de 8 åren i Sverige. Han kom 2015, fick första avslaget 2018 och skulle flyttas långt norrut från den stora staden i mellansverige där han bodde, fick flytta hem till gode mannens familj, fick avslag igen, kämpade, hade så småningom jobb och egen lägenhet. Han hade kommit till Sverige en dag för sent för att kunna få NGL och fick senare avslag efter att ha sökt enligt Nya spår. Han sökte aldrig på Nya skäl efter talibanövertagandet, varför vet jag inte men kanske var det för att han bytt spår. Men han gick en tid en gymnasieutbildning, hoppade av och började arbeta inom äldrevården som timvikarie.

Äldreboendet erbjöd honom att utbilda sig till undersköterska – så han arbetade halvtid, studerade på halvtid och har diplom på genomförd utbildning. Han fick fast anställning, arbetade heltid och betalade skatt, och säger att de gillade honom på boendet och att kamraterna inte visste att han inte hade uppehållstillstånd. Men chefen visste, och hon uppskattade honom. Jag var en sådan som tog tag i vad som behövde göras och jag kunde stanna över en stund när arbetstiden var slut när det behövdes, berättar han. När han bestämt sig för att åka till Frankrike försökte chefen övertala honom att stanna och försöka med Migrationsverket igen. “Hon sa att vi tillsätter inte din tjänst utan den finns kvar om du ångrar dig och kommer tillbaka.” Kvällen innan han åkte ordnade arbetskamraterna fest för honom och hade samlat in pengar för honom.

Periodvis i Sverige försökte han nog inte tänka på att han inte hade uppehållstillstånd. Han hade samordningsnummer och fick så måningom bankkonto och bankkort. Men han hade inte bank-id och inte personnmmer, och han säger att han undrade över hur det kändes att ha detta. “Om jag fick uppehållstillstånd bara för några månader och fick känna hur det är att ha bank-id! Jag tänkte så.”

Han berättar kort om suicidförsök, att han räddats, och att chefen på äldreboendet uppmanat honom att inte vara ensam när det känns svårt. Till en park nära hotellet går han ibland och talar i telefonen med henne.

Summa summarum

Efter att ha haft ett jobb att gå till varje dag, betalat skatt, haft egen lägenhet, arbetskamrater och vänner, varit uppskattad på jobbet, utbildat sig och tyckt sig ingå i sammanhang som han lärt sig och förstod, var han nu hänvisad till sammanhang som han måste lära in på nytt, lära sig en stad han inte känner sig hemma i, ett språk han från början varken begriper eller kan använda, egentligen inte ha något att göra på dagarna och ha tvingats byta sin lägenhet till ena slafen i en våningssäng. Och detta i en ålder där de flesta människor har etablerat sig i ett sammanhang av företeelser man har förankring i och förstår, som jobb, studier, bostad, arbetskamrater, vänner, lagar och regler, en massa materiella ting och en rimligt överblickbar framtid. Allt utom det sista hade han i Sverige. R och många andra måste börja om igen, som om de var barn på nytt. Men nu är de vuxna, låt vara unga vuxna, men vuxna, och i en ålder när svenska jämnåriga oftast har börjat etablera sig.

Varför denna grymma sida hos Sverige, varför en så total brist på humanitet. Det handlar inte bara om tondöva och krassa “jobb och integrering är inte asylskäl”, utan om att det finns omänsklighet i svensk mentalitet.

Publicerat i Frankrike, Sverige | Lämna en kommentar