Vänner i Aten 2011-2017, på Victoriatorget, runt Omoniaplatsen och i en källarlägenhet på Acharnongatan. Foto författaren.
Texten är en bloggintroduktion till Grekland och ger en bakgrund till att jag kommer skriva mycket om Grekland och människor på flykt. I många, många år har Grekland och Italien varit första ankomstland till EU för hundratusentals flyktingar och migranter som har rest över Medelhavet. Grekland har inte gett dem ett bra mottagande. I dag har det förändrats men för framtiden ser det mörkt ut för nyanlända som fått uppehållstillstånd i Grekland. Landets ekonomi är enormt problematisk, arbetslösheten mycket hög och fattigdomen är mycket mer utbredd i dag än för tio år sedan.
För närvarande finns nyanlända med uppehållstillstånd som inte får någon som helst hjälp – varken bostad eller ekonomiskt bistånd. Antagligen kommer de bli fler och fler. Ett avtal mellan EU och Turkiet har dessutom tvingat fem grekiska öar att bli som fångläger för nyanlända flyktingar.
Som det började 2011 och sedan fortsatte
”Jag bor i Patissia. Min lånade lilla lägenhet ligger på nedre botten i ett stort, välskött, inte särskilt gammalt hus på en liten gata mellan Acharnon- och Patissiongatorna, inte långt från Viktoriatorget. — Idag min första dag i Aten strejkar buss, metro och spårvagn och jag promenerar till centrum och Helping Hands. Det var hos Helping Hands och Läkare i Världen jag fick kontakt med den grekiska flyktingvärlden ett halvår tidigare. Här lärde jag känna den kristne pastorn Nader från Iran, Dublindeporterad från Norge, Hussein från Sudan, som är en av få med flyktingförklaring i Grekland, och kurdiraniern Jamal, som jag träffade i trappuppgången när jag letade efter Helping Hands. Han berättade då om iraniernas hungerstrejk ett halvår tidigare och visade de små röda sticken, där tråden gått in och ut när han sydde ihop munnen. —”
Texten är från mina dagsbokanteckningar från september 2011 som jag skrev in dem i Springa på vatten. Transit Grekland. Om flyktingar och immigranter i EUs utkant. Boken kom ut 2014 och texten sträcker sig fram till slutet av 2013. 2017 blev den kompletterad av boken Röster från Aten och Samos. Greker om sitt land, EU och människor på flykt.
Pastor Nader, som jag träffade 2011, fick så småningom uppehållstillstånd i Canada och Jamal och Hussein är kvar i Grekland.
Situationen i Grekland för människor på flykt var annorlunda än idag. Sedan 2013 har Grekland en fungerande asyllagstiftning och en asylmyndighet som inte ligger under polisen. Sedan 2015 finns en migrationsminister inom regeringen, och sedan våren 2016 när gränserna norrut varit stängda i ett par månader och 60 000 flyktingar fastnat i Grekland, har många boenden för flyktingar vuxit fram spridda över landet. Till en början bodde de flesta i tält men det har ändrats och nu bor de flests i små flyktingbyar med containerhus eller i hotell eller i lägenheter. EU har finansierat det mesta och UNHCR och många frivilligorganisationer har varit med i att organisera och sköta boenden tillsammans med grekiska armén när det gäller lägren, det senare är inte så lyckat. Problemen har varit många. Det finns en stor osäkerhet eftersom EU:s finansiering sträcker sig bara ett år framåt i tiden och vad ska hända sedan. Hur ska flyktingar eller nyanlända migranter kunna försörja sig när arbetslösheten är så stor i Grekland! Inom jordbruket, säger migrationsministern, som har kritiserats för många opportunistiska uttalanden. Men så finns också de överbefolkade inhumana lägren på öarna, som jag kommer skriva om i ett annat inlägg.
Allt är inte annorlunda idag jämfört med 2011. Grekland och Italien var och är EU:s södra utposter mot Mellanöstern, Asien och Afrika, och hit kommer de flesta som vill och har möjlighet att ta sig till Europa när de inte kan vara kvar i hemlandet.
Varför har jag åkt till Grekland
Första resan till Aten gjorde jag genom ett två veckors författarstipendium i februari-mars 2011. Jag hade sökt stipendiet efter medias uppmärksamhet på hur uselt Grekland bemötte flyktingar. Människor på flykt beskrevs leva på Atens gator och i parker och jag hade egentligen bara en fråga i början – hur såg livet ut bakom det som media rapporterade om?
Den enorma ekonomiska krisen i landet hade bara börjat, och att media rapporterade mycket om utsattheten hos flyktingar och migranter, var nog inte på grund av krisen utan för att internationella hjälp- och rättighetsorganisationer hade slagit larm och att de irreguljärt inresta hade blivit så många fler.
I flera år hade jag följt människor i den svenska asylprocessen, och jag hade lärt känna många från Kosovo, Bosnien, Serbien, Irak och Iran. Deras hemländer var stora flyktingproducerande länder i början av 2000-talet. Afghanistan hade haft krig länge men än så länge hade inte många sökt sig till Sverige. Det svenska mottagandet var materiellt ganska bra men påvert och dagpenningen låg då som nu under den svenska biståndsnormen för socialbidrag. Sverige var och är också känt för att ha gett uppehållstillstånd till många flyktingar, men det är ändå en sanning med modifikationerna. Det är ofta människor från vissa bestämda länder som under en tid ges uppehållstillstånd till hög procent, medan från andra länder är andelen som får uppehållstillstånd mycket låg. Av EU-länderna hör Sverige också till de mest aktivt med deportationer tillbaka till hemlandet. Ändå är det många som lyckas hålla sig kvar i Sverige utan tillstånd. Livet blir mycket besvärligt och utsatt, men de bedömer att det blir ännu värre om de reser tillbaka.
Jag följde hur svårt det var att få uppehållstillstånd i Sverige, och många blev psykiskt och fysiskt sjuka av avslag och utvisningsbesked. En del av mina bekanta och vänner i förläggningen tvingades tillbaka till ursprungslandet, och för att få veta hur det blev för deporterade åkte jag till Serbien, Bosnien och Kosovo 2005 (mina tre blogginlägg om Kosovo bottnar i den resan). Andra höll sig gömda i Sverige i flera år och de flesta fick så småningom uppehållstillstånd. Detta resulterade i boken Vinna eller försvinna – om flykt, asyl och hjälpare (2009).
Så bakgrunden till de många vistelserna i Aten är att det fanns ett Aten-stipendium att söka och jag ville använda två veckor 2011 till att få kunskap om något som intresserade mig.
Hösten 2011 levde jag sedan tre månader i Aten. Varje år har jag kommit tillbaka tre-fyra gånger om året, stannat närmare tio-tolv dagar och träffat samma människor igen, och nya. 2011 lärde jag känna Chaman, Ghulam, Zarif, Hussein, Abdoul, Ba, Azim, Reza, Taher, Ghafur, Majid och många fler i Aten. Jag bodde i invandrartäta Patissia, vandrade ofta Acharnongatan upp och ner och tillbringade mycket tid på Viktoriatorget, som på grekiska heter Platia Viktoria. Året efter blev jag bekant med bland annat även Fahrad, Nourusali, Omid och Asef. De flesta var vuxna män eller unga killar. Visst träffade jag familjer också, inte minst Chamans nära vänner Kåka och Khåla och deras döttrar. Nästan alla som jag nämner är hazarer från Afghanistan. Många hade levt länge i Iran som flyktingar och upplevt landets diskriminering av afghaner.
Före avtalet med Turkiet 2016
2009-10-11 kom många människor på flykt in i Grekland. Många var från Afghanistan. Eftersom de inte gavs rätt att resa in reguljärt och lagligt – som de flesta européer – reste i stort sett alla irreguljärt och tog sig över gränser till fots, i båtar eller i andra fordon. De var inte lika många som under den stora flyktinginvandringen 2015 – då syrierna dominerade – men de var tillräckligt många för att Grekland 2012 och med EU:s hjälp byggde en 12 mil lång välbevakad sju meter hög mur utmed landgränsen mot Turkiet i norr. Bevakningen sköttes med hjälp av EU:s gränsbevakningsorganisation Frontex.
Hur många flyktingar och migranter som fanns i Grekland 2011 finns ingen tillförlitlig statistik på. Kanske var de omkring 150 000. De flesta levde i Aten. Kanske var de färre, kanske fler. De reste in över Evrosgränsen i norr, och det gick att vandra över landgränsen relativt enkelt. På grekiska sidan greps de av polisen, registrerades, fick ett vitt A4-papper som gav dem rätt att vistas 30 dagar i landet och släpptes sedan. I stort sett fick de klara sig själva men jagades vissa tider i polisrazzior. Så hade det stora antalet förvarstagna, som fanns när Syriza kom till makten, kommit till. Myndigheter, polis och media såg dem som illegala immigranter, inte som flyktingar. Det ändrades med Syriza och kriget i Syrien.
En del sattes i förvar redan vid ankomsten men släpptes oftast ganska snart. Chaman, som jag kommer berätta mer om i ett annat blogginlägg, hade anlänt till Aten året innan vi träffades. Han gick vilse i ödemarkerna mot Bulgarien under flera dagar med sina kamrater. En del av gränsen utgörs av den oberäkneliga floden Evros – hela gränsområdet kallas Evros-gränsen. Floden är inte bred men strid och farlig. Många som tog den vägen hamnade i vattnet, kunde inte simma och drunknade.
Evrosgränsen blev alltmer bevakad och resvägen återgick till att gå som tidigare från Turkiets kust till de grekiska öarna utanför, öar som till början av 1900-talet tillhört Turkiet. Samma väg används fortfarande.
2014 reste jag till Samos, en av Egeiska havets öar nära Turkiet. Ön är vacker, och turismen är öbefolkningens viktigaste inkomstkälla. Här passerade hundratusentals flyktingar under 2015 och början av 2016. Som på andra öar var stödet från befolkningen och ett växande antal frivilligorganisationer omfattande. Men med EU-Turkiet-avtalet har unionen och grekiska regeringen i Aten tvingat Samos liksom Lesvos, Chios, Kos och Leros att efter den 19 mars 2016 bli som fängelser för nyanlända flyktingar. Jag har sedan kommit tillbaka till huvudstaden Vathy, där öns flyktingförläggning brer ut sig på en sluttning ovanför staden.
Under 2017 har Evrosrutten börjat användas igen.
De flesta av vännerna från 2011-12 är inte kvar i Aten, de är spridda över Europa. Men Zarif och Hussein finns kvar. I min senaste bok – Röster från Aten och Samos. Greker om sitt land, EU och människor på flykt (2017) – är det grekiska asylrättsförsvarare som berättar och reflekterar.
Nej, jag har inte lyckats lära mig grekiska utan använder engelskan.
