Texten ger en översikt av flyktingsituationen i Grekland i början av 2018 och kortfattat om detaljer i EU:s asyl- och gränspolitik, avtalet med Turkiet, lägren på de grekiska öarna och vad vi kan vänta oss av EU:s asylpolitik framöver.
Bild 1-4: Samos 2014. Efter registrering och en-två veckor i mottagningslägret kunde de flesta resa vidare till Pireus och Aten. Där måste de lösa problemet med hur de skulle ta sig vidare. De flesta fick klara sig själva men ensamkommande minderåriga fick ibland hjälp. Männen på bild är från Syrien, pojkarna i övre tonåren från Afghanistan. ”I slutet av 2014 protesterade en hel del syrier på Syntagmatorget här i Aten för att de inte tilläts lämna landet på laglig väg och inte fick något som helst skydd medan de var här.” (Citat ur journalisten Dimitris Angelidis berättelse i min bok ”Röster från Aten och Samos” (2017).
Bild 5-10: Lägret på Samos i november 2017 efter häftiga regn några dagar innan. Enligt EU:s avtal med Turkiet blir flyktingar fast på fem öar i Egeiska havet, däribland Samos. Lägren är överbefolkade långt över sin kapacitet och många tvingas bo i tält. Hjälporganisationer larmar och larmar. En del förs så småningom över till fastlandet men nya flyktingar anländer och situationen i lägren består. Här finns många syriska kurder från Afrimområdet.
Fastlandet, öarna, omflyttningar, nyanlända
I Grekland finns nu i början av 2018 omkring 50 000 flyktingar. De flesta bor i norra, mellersta och södra delen av fastlandet, och de bor i särskilda byar/läger med rader av små containerhus eller i lägenheter eller hotellrum eller i byggnader, som ockuperats av grekiska aktivister och flyktingar. Finansieringen sköts av EU och innebär numera även ett månadsbidrag till var och en som ligger under den statliga normen för socialbidrag till greker. Alla har fått bankkort. UNHCR – FN:s flyktingbyrå – organiserar mycket av detta i samråd med grekiska staten. Många internationella frivilligorganisationer och lokala solidaritetsgrupper är också djupt engagerade. De flesta av de 50 000 hör till dem som fastnade i Grekland när gränserna i norr stängdes vintern 2015. Andra har fått tillstånd att flytta över från lägren på de grekiska öarna av olika skäl, främst för att återförenas med familjen eller för att de bedöms vara i ett extra utsatt tillstånd. Till det kommer flyktingar som har fått positivt beslut om att få sin asylprocess förd i Grekland, oftast efter överklagan.
Till det kommer för närvarande ungefär 13.000 kvinnor, män och barn på Lesvos, Chios, Samos, Kos och Leros i Egeiska havet. Statens fem läger på öarna är kraftigt överbefolkade och situationen beskrivs av hjälporganisationer som förfärlig och som en tickande bomb. Läkare utan gränser rapporterar i början av 2018 att 95 procent av vårdbehovet i Moria på Lesvos, som är det största ö-lägret, beror på situationen i lägret.
Grekisk lag gör undantag i avtalet EU-Turkiet för familjeåterförening och extra utsatta. Enligt avtalet ska i stort sett alla tillbaka till Turkiet och söka asyl där, inte i ett EU-land. Särskilt utsatta betyder ensamkommande minderåriga, ensamma kvinnor med och utan barn och uppenbart sjuka och gamla.
I avtalet nämns uttryckligen syrier. Tillbaka i Turkiet ska de få bättre stöd genom att EU betalar miljarder till Turkiet. Turkiet ska också se till att flyktingar inte når kusten och smugglare.
En del flyktingar på fastlandet har kunnat resa vidare inom EU genom överenskommelser om rätt till familjeåterförening eller genom en vidarebosättning, som EU:s medlemsstater kom överens om i september 2015. Det senare rör mest syrier. Enligt grekiska asylmyndigheten flyttade 21 000 människor genom vidarebosättningsöverenskommelsen under de två år den gällde. Ytterligare drygt 7 000 flyttade vidare in i EU 2017 för att återförenas med sina familjer. Men drygt 2 000 ansökningar avslogs av EU:s medlemsstater.
Det finns omkring 3 500 ensamkommande minderåriga i Grekland. Lite över tusen bor i adekvata boenden på de fem öarna och på andra håll i landet. För drygt 2 000 saknas sådana platser och de är hänvisade antingen till att bo med vuxna i olika läger, bland annat inlåsta hos polisen, eller klara sig på egen hand. Det betyder att många är fruktansvärt utsatta, bland annat sexuellt och genom att prostituera sig.
När Syriza kom till makten och bildade regering i början av 2015 släpptes omkring 6 000 flyktingar och migranter som hållits inlåsta förvar, en del i över två år. Dåvarande migrationsministern ville stänga förvaren, men det genomfördes inte bland annat för att EU hotade med att kräva tillbaka pengar de investerat i förvaren. Idag har Syriza fortfarande regeringsmakten och Grekland investerar återigen i förvar. Nu hålls ungefär 2 300 fängslade, en del i förvar på öarna. Det sägs att de hålls i förvar i väntan på att de ska skickas tillbaka till Turkiet eller sina hemländer.
Sedan mars 2016 har flera tusen skickats till hemländerna eller till Turkiet i samarbete med IOM, som är en mellanstatlig organisation för migration (International Organisation for Migration), de flesta anses inte vara flyktingar. I enlighet med just EU-Turkiet-avtalet har bara drygt tusen skickats till Turkiet från öarna. EU menar att om Grekland följde avtalet och ändrade lagstiftningen skulle öarnas läger inte vara så överbefolkade, och att Grekland egentligen har sig själva att skylla. Riktigt så uttalar sig inte EU-kommissionen men andemeningen är sådan. Samtidigt prisas Grekland för hur väl de har klarat av det som kallas flyktingkrisen. På sätt och vis bör man hålla med för landet har verkligen förändrats när det gäller attityd och stöd till människor på flykt. Samtidigt finns det fortfarande stora problem för människor på flykt i Grekland.
Det betyder att det sker en viss avflyttning från lägren på öarna, samtidigt som nya människor kommer över havet från Turkiet. Hela tiden lyckas människor också lämna öarna och övriga Grekland irreguljärt, men många grips vid färjorna med falska id-papper. Överbefolkningen av lägren består.
Resa irreguljärt
Från Turkiet till de grekiska öarna har länge varit en av de vanligaste lederna till Europa för flyktingar. Grekland blir då första EU-land. Unionens visumkrav och kontroller har gjort det omöjligt att resa som de flesta européer reser. Är man flykting och vill söka internationellt skydd tvingas man nästan alltid resa irreguljärt. Många organisationer i Europa har förgäves begärt att EU och medlemsländerna ska införa humanitära visum för flyktingar. I stället har människor drunknat i tiotusentals på Medelhavet de senaste åren och familjer har splittras under år framöver. Finns det inte pengar kan inte alla att resa.
De flesta har velat resa vidare till ett EU-land med bättre förutsättningar att få ett mer hyggligt liv i. Men att komma ut ur Grekland och fortsätta resan har krävt pengar till smugglare, eller så har framför allt yngre män gjort livsfarliga försök att passera gränser – som att krypa in undertill mellan hjulen på långtradare. En del har haft resan till slutmålet betald i förväg och stannat till i en lägenhet som smugglaren stått för. 2011 i Aten fanns också arbetsmigranter, som klarat sig bra innan Grekland kom in i sin djupa ekonomiska kris och alla tillfälliga jobb försvann. En del av dem var utan tvekan i behov av internationellt skydd men besluten om deras fall kunde vänta i många år.
Att vara hänvisad till att resa irreguljärt kan kräva en extra reflexion. Andra världskriget ledde till 60 miljoner flyktingar och ett enormt lidande. Mot den bakgrunden skrevs och undertecknades Den allmänna deklarationen om de mänskliga rättigheterna (1948) av många stater. Artikel 14 i deklarationen handlar om flyktingar: Envar har rätt att i andra länder söka och åtnjuta en fristad från förföljelse. När människor började göra bruk av detta i större omfattning under 1980- och 90-talen satte länderna i det växande EU upp hinder för icke-européer att komma hit om de inte har varit eftertraktad arbetskraft.
Efter 11 september 2001 har terrorismen varit en ständig tankefigur. EU verkar inte vilja ha människor som flyr. Unionen behöver invandring eftersom befolkningen är åldrande och alltför få kommer tvingas försörja allt för många åldringar. Men unionen vill styra vilka migranter som ska komma in som arbetskraft. Å andra sidan bör unionen följa universella värden som mänskliga rättigheter, demokrati, rättssäkerhet och människors lika värden, som man säger sig stå bakom. Jag skriver ”bör” eftersom EU:s asylpolitik är en stor diskussion i dag i EU:s medlemsstater, parlament, råd och kommission.
Kontroller, bevakning och hinder stoppar inte människor som inte kan vara kvar i sina hemländer och som har möjlighet att på något sätt resa hit. Resorna blir farligare, dyrare och splittrar familjer när de inte hittar pengar för alla att resa. Så har utvecklingen varit, flyktingars och andra migranters resor för att nå EU har blivit farligare och dyrare, men inte upphört. Idag är människosmuggling en av världens mest omfattande, lönsamma och olagliga affärsverksamheter. I reportage efter reportage framstår smugglare som allt mer hänsynslösa mot människor för vilka de är nödvändiga på grund av gränsbevakning och andra hinder. Men det är inte smugglare som är upphovet till att människor ger sig av utan omständigheterna man lever under. Med möjlighet till humanitära visum skulle förmodligen många smugglare försvinna.
Dublinförordning, fingeravtryck, EU-direktiv
Under åren har EU:s gemensamma lagstiftning utvidgats med Dublinförordning, fingeravtryck, Eurodoc-registret och direktiv om hur människor på flykt ska tas emot, hur deras rätt att söka asyl ska bemötas, på vilka grunder de ska kunna räknas som skyddsbehövande och vad slags uppehållstillstånd de kan få. Det finns också överenskommelser om hur de ska kunna skickas tillbaka till ursprungslandet. Enligt Dublinförordningen ska den som vill söka internationellt skydd i ett EU-land göra det i första EU-land som hen kommer till. På grund av ländernas geografiska läge blir det framför allt i Grekland och Italien. Första EU-land ska ge kost och logi och ta emot och behandla asylansökningar rättssäkert.
Enligt internationella överenskommelser måste man befinns sig i landet man söker asyl i. Men beslutet kan komma efter att man har lämnat landet.
Asylmottagande, asylhantering och skydd för den som ville söka asyl fungerade allt sämre i Grekland en bit in på 2000-talet. I januari 2011 slutade EU-länderna att skicka tillbaka flyktingar till Grekland, som rest vidare, sökt asyl i en annan medlemsstat och vars fingeravtryck hittats i Eurodoc-registret. Bakom beslutet låg en dom hos Europadomstolen för mänskliga rättigheter. Belgien dömdes till stora bötesbelopp för att ha skickat tillbaka en afghansk man till Grekland. Grekland ansågs inte säkert för flyktingar, och i praktiken hade det blivit nästan omöjligt att söka asyl eftersom polisen i Aten, där de flesta flyktingar fanns, bara tog emot ansökningar en dag i veckan och alltid i ett mycket litet antal. Människor kunde köa i dygn för att få lämna in sin ansökan och sedan ändå inte lyckas.
Idag har EU hävt förbudet att inte använde Dublin när det gäller Grekland. Det ska till en början ske i mindre omfattning och gälla dem som har anlänt till Grekland från mars 2017. Sverige har också flaggat för att Dublindeportationerna till Grekland kommer återupptas. Läser jag statistiken rätt så har Grekland tagit emot 2 000 Dublinärenden under 2017. Men siffran ska läsas med ett frågetecken.
En gemensam tanke inom EU har varit att unionens yttre gräns ska vara välbevakad och att inre gränskontroller inte ska finnas. För Greklands del är den geografiska placeringen ett problem när EU:s yttre gränser är havsgränser med många små öar. Det är omöjligt att bevaka gränsen effektivt. Möjligen kan det vara lättare att bevaka gränsen i norr mot icke-EU-länderna Albanien och FYROM/Makedonien. Men vägar är en sak och gränstrakterna består mest av stora skogsområden och berg.
Att gränserna upp genom västra Balkan var öppna under trycket från den stora flyktingvandring som vi upplevde sommaren 2015 och vintern 2016 var en undantagsperiod. En del länder blockerade gränser men ungefär en miljon människor kunde resa upp genom Europa till fots och med båt, tåg, buss och bil.
För Sveriges del ledde det till att landet stängde de öppna gränserna till Europa i november 2015 och införde en ny asyllagstiftning. Regering och riksdag placerade då Sverige på lägsta nivå för vad EU-länderna kommit överens om ifråga om att ge internationellt skydd. Signalen var lätt avläsbar – människor på flykt skulle inte satsa på att komma till Sverige.
Nytt hårdare asylsystem för EU
Inom EU har den stora invandringen 2015 lett till att EU-kommissionen arbetat fram ett förslag till ett nytt gemensamt asylsystem som diskuteras nu i EU-parlamentet och EU-rådet. Det kommer skapa stora hinder för flyktingars rörlighet inom EU och innebära en del förbättringar men många försämringar för människor på flykt. Dessutom vill EU skicka flyktingar som har tagit sig in i EU tillbaka till länder de har passerat innan de kom innanför unionens gränser. Begrepp som ”säkra” och ”tillräckligt säkra” länder utanför unionen diskuteras och kritiseras. Arbetet med att ta emot, registrera och gå igenom människors resvägar kommer framför allt ligga på utkantsländerna, det vill säga fortfarande Grekland och Italien. Det ska finansieras med EU:s fonder.
EU:s avtal med Turkiet är första försöket i en asylpolitisk utvecklingen att outsourca asylhanteringen. Konsekvenser ser vi på de fem öarna. Efter 19 mars 2016 kommer långt färre än 2015 och de fastnar under allt vidriga omständigheter. Men de kommer, trots att de känner till vad som väntar dem. När jag mötte syriska kurder från Afrimområdet i flyktinglägret på Samos i november 2017 fanns småbarnsfamiljer som bodde i sommartält och de berättade om otaliga problem – toaletterna, maten, dricksvattnet, kylan, regnet och så vidare. De sa också att det ändå var tryggare här eftersom det inte var krig och att kurder inte är trygga i Turkiet. Otaliga hjälp- och människorättsorganisationer har larmat och protesterat om förhållandena i de överbefolkade lägren på öarna, och öarnas grekiska befolkning har förgäves krävt att deras öar inte ska ha den här rollen. Värst är det på Samos, Lesvos och Chios. Vill någon läsa mer om EU:s nya asylsystem hänvisar jag till www.farr.se/sv/fort-europa. Farr är förkortning för Flyktinggruppernas riksråd.