Farhad en av många män som inte har fått uppehållstillstånd i Europa. När vi träffades i Aten 2012 och 2013 berättade han om erfarenheterna av Grekland och Norge i början av 2000-talet och tolv år senare – som polisrazziorna under den grekiska högerregeringens tid 2012-14, och de grekiska nyfascisternas utbredda våld mot flyktingar och migranter. Idag lever han som papperslös flykting i Iran.
Hans erfarenheter är exempel på obarmhärtigheten med tillfälliga uppehållstillstånd och en asylpolitik där ett hemlands politiska och rättssäkra tillstånd kan definieras om och leda till att människor deporteras efter många år. EU:s föreslagna nya asylsystem går på den linjen. Som om en aldrig ska få möjlighet att slå sig till ro.
I huvudet har jag många bilder av honom och av situationer när vi träffades. Men jag fotograferade honom aldrig, en lång, gänglig man med kraftiga ansiktsdrag, stor markerad mun och tjockt, lockigt hår.
Tidigaste minnesbilden är rummet i Attiqi-området i Aten som han delade med två andra män från Afghanistan. Lägenheten var en trerummare med kök. En matta täckte golvet och vi hade tagit av oss skorna. Möblemanget bestod av hoprullade madrasser och filtar, som tjänade som stöd mot ryggen när vi satt på golvet. Det var ett ordinärt afghanskt rum för människor på genomresa. Från en garderob i väggen tog Farhad fram en vattenkokare och en plastduk att lägga på mattan, hämtade vatten och muggar från köket och gjorde te åt oss. Han skulle snart fylla trettio. Vi talade engelska, som Farhad då och då kompletterade med en svårbegriplig norska.
En annan bild är när han ett halvår senare sitter på en stol på Chamans terrass och rullar en cigarett och har tobak och papper framför sig på bordet. På andra minnesbilder promenerar vi till gatan där han bor och han frågar om jag kan hjälpa honom till Norge. Det kan jag inte.
De starkaste minnena är ändå från flygplatsen i Aten och från flygplanet Aten – Stockholm. Det mesta hade han grejat själv. I planet satt vi på var sida om mittgången, och när vi kommit upp i luften grep vi varandra händer. Vi var på väg. Jag ser framför mig våra händer och hans leende.
Farhads historia handlar inte om framgång utan om att komma tillbaka till ruta under noll. Han tog ansvar för sin syster och återvände till Iran innan det slutliga domstolsutslaget om hans avvisning kommit.
Han växte upp i Iran och hör till den stora diskriminerade afghanska flyktingminoriteten i Iran. Bortsett från när han har skickats från Norge till Kabul har han aldrig bott i landet som han formellt är medborgare i. Sedan han kom tillbaka till Iran för några år sedan har han varit papperslös och utan rättigheter. Hela Farhads i dag 35-åriga liv är att vara en människa på flykt, som inget land vill ha.
Berättelsen om honom blir en av de första inlägg jag gör om Grekland och Aten. Det finns många andra människor på flykt jag vill och kommer att berätta om, och som jag vet mycket mer om eftersom de finns kvar i Europa om än inte i Grekland. Men härom dagen blev jag påmind om att för oändligt många människor förblir livet en ständig kamp och sorg för överlevnad och det blir aldrig bättre. Jag brukar försöka peppa med att det blir bättre, kanske inte den närmaste tiden, men om tio år, när du ser tillbaka på det som är nu. Farhad har kämpat i nästan tjugo år nu, från det att han kom till Grekland och Norge första gången 2000, och han är tillbaka på sämre än ruta noll eftersom Europa i princip har stängts för honom.
I Aten september 2012
När jag träffade honom i september 2012 bodde han i migranttäta Attiqi-området i Aten, en del av stadsdelen Patissia. Chaman tog mig dit och hade föreslagit att jag skulle träffa Farhad, som hade varit i Norge i tio år och sedan deporterats till Kabul. Lägenheten låg fem-sex minuter från metrostationen Attiqi in på en liten gata. Chaman pekade åt ett hus och sa att här bodde jag själv först när jag kom till Aten 2010. Vi gick några meter till, steg in i en port, sedan in i en lägenhet på bottenvåningen, och så rummet.
Här berättade han.
Han var sjutton år när han kom till Grekland första gången 2000. Då reste han in med en liten båt till en av de grekiska öarna. Här var få afghaner och få afrikaner jämfört med nu 2012, och grekerna var mycket vänliga och förstod att man lämnade Afghanistan och att det var svårt där. De bjöd på frukt och kaffe och annat och sa att vi förstår att ni inte har pengar, fortsatte han. Också polisen i Grekland var vänlig och visade tillrätta och hjälpte en.
Han bodde hos en afghan som hyrde ut sängplatser i en stor lägenhet i Aten. De var 20-25 personer som bodde där. Efter ett tag åkte han till Patras och ett par dagar senare gömde han sig i lasten på en långtradare och kom till Italien. Där var det lätt att resa till Norge med tåg. Så är det inte nu även om många fortfarande försöker via Patras, sa han.
Varför lämnade du Iran och familjen, frågade jag. Han tittade förvånat på mig och sa att för afghaner är svaret självklart, vet du inte det? Vi afghaner får inte ordentliga tillståndspapper i Iran, barnen får inte gå i iransk skola och får inte utbildning och vi får bara ha dåliga arbeten. Plus att de deporterar oss till Afghanistan. Några år senare skulle svaret även innehålla att yngre män som grips av polisen får välja mellan att resa till Syrien och kriga på regeringens sida eller skickas till Afghanistan.
Han kände sig välkommen i Norge då. Alla förstod att det var problem i Afghanistan. Det här var före 11 september 2001 och innan USA gick in Afghanistan och drev ut talibanerna. Han fick tillfälliga uppehållstillstånd och hade arbete, först på pizzerior och sedan på byggen åt ett stort byggföretag. Han lärde sig språket, kände sig hemma och hade ett tag en norsk flickvän. De pratade om att gifta sig och skaffa barn. För hans del spelade det ingen roll om barnen skulle vara kristna eller muslimer, men hon trodde att det skulle bli problem och drog sig undan.
Efter nio år i Norge deporterades han till Kabul 2010. Den norska asylpolitiken hade svängt och trots att advokaten hävdade hans många år i Norge, att han hade arbete och det inte fanns några anklagelser mot honom, så blev beslutet att han skulle avvisas till Kabul. Det sas att Kabul var lugnt och bra. Han hade aldrig varit i Kabul och hade inga släktingar eller vänner där. Han hade över huvud taget aldrig varit i Afghanistan utan var född i Iran. Föräldrarna hade flytt från Afghanistan och kom från Daikundi, som ligger mitt i landet och är ett hazaraområde. Var i Daikundi hade föräldrarna aldrig sagt, de pratade inte om Afghanistan.
Han mellanlandade i Frankfurt och talade med en tysk polis om hur det var och att han aldrig hade varit i Kabul och inte kände någon där. Den tyske polisen sa att med den bakgrunden hade du aldrig deporterats från Tyskland. Polisen ringde Norge, och fick svaret att det var ingen fara och att Farhad skulle bli mött av en FN-organisation, som skulle ta hand om honom. Den tyske polisen sa att vi kan inte göra något, det här sker enligt norsk lag.
I Kabul kände han ingen och på flygplatsen väntade inte heller någon FN-organisation. Han ringde till en vän i Norge, som är pashtu (jag frågade) – själv är han hazara. Vännen ringde sin pappa i Kabul, och han kom och hämtade honom. Här fick han bo ett par månader tills han kunde åka till sin familj i Iran.
Det var inte bra i Kabul, sammanfattade han, det var oroligt och det fanns inga jobb.
Tillbaka i Grekland
När han kom hit till Grekland igen för knappt ett år sedan mötte han ett annat land och ett annat Aten än 2000. Den här gången gick resvägen in i Europa över Evrosområdet i norr. Här gick huvudleden till Europa under några år till sommaren 2012.
Han trodde de skulle bli lätt att komma vidare. Som förra gången.
Det var vad vi fick höra, kommenterade Chaman, som kom 2010 och reste ungefär samma väg. Vi hörde att när man väl kom till Grekland var det inga problem att ta sig vidare till Europa. Alla sa så i Iran, att kommer man väl till Grekland är det bara att åka vidare. Men så är det ju inte, nu är det omöjligt vid flygplatserna och i Patra, nu finns det bara en väg ut från Grekland och det är via Makedonien till Serbien, och det kostar minst 700 euro till Serbien för man måste ha någon som för en. Från Serbien får man ta sig vidare på något sätt.
Sensommaren 2012 hade Evros-gränsen täppts till genom kraftig bevakning och genom en hög nybyggd 12 mil lång mur utmed landgränsen till Turkiet bekostad av EU. Muren och bevakningen, som sköttes av EU:s gränsbevakningsstyrka Frontex, ledde till att långt färre kom över gränsen. I Attiqi-området hade det bott många fler migranter (flyktingar) för ett år sedan, och att de bara var tre i Farhads rum och sex-sju i hela lägenheten, var tecken på det. Färre nya anlände och många hade lyckats resa vidare eller hade spärrats in.
Tillbaka till rummet i Attiqi i september 2012. Han sa att de inte vågade gå ut nu eftersom fascisterna går omkring i grupper på gatorna, speciellt på nätterna. Oftast attackerar de den som går ensam eller de som går två och två. På dagarna gör poliserna razzior. För ett år sedan gick vi ut om dagarna. Nu vågar vi inte. Polisen för en först till Alladapon (utlänningspolisstationen som ligger långt från centrala Aten). Där kollar de ens papper. Släpper de en får man ta sig tillbaka till Aten bäst man kan. Har man inte giltiga papper sätter de en i fängelse tio-tolv dagar. Sedan släpper de en med ett papper om att lämna Grekland inom trettio dagar. Ibland låter de alla som har någon form av dokument gå, även on det har gått ut. De som är helt utan dokument tar de annars till ett fängelse som det i Korint, och man vet inte hur länge man blir där. Ibland tar de alla till ett sådant fängelse. Det är som det faller sig in.
Han syftade på de grekiska förvaren där närmare 7 000 flyktingar och migranter fanns inspärrade när Syriza bildade regering i början av 2015 och släppte de flesta. Då hade många suttit fängslade över två för att de hade rest in i Grekland irreguljärt på samma sätt som alla andra flyktingar och migranter eftersom det var enda sättet att komma till Europa. Det var grekisk högerpolitik.
Farhad hade bara det 30-dagarspapper som han fick när han kom över Evros och greps av polisen. Det hade gått ut för länge sedan. Och nu var det farligt att gå ut eftersom gator och torg där flyktingar och migranter brukade hålla till vimlade av poliser som gjorde razzior. Överallt kunde man se stora mörkblå polisbussar, i vilka satt män, som fångats in.
Han satt bara inomhus nu, sa han, visste inte vad han skulle göra och såg ingen lösning. Han ville tillbaka till Norge.
2013
Under våren 2013 träffades vi flera gånger, ibland tog vi korta promenader ihop. Han bodde i ett lugnare område, tog risken att röra sig utomhus lite mer och var på jakt efter ett visum att resa till Norge på ihop med sitt afghanska pass. Den här gången skulle Norge förstå att han inte kunde leva i Afghanistan och han skulle få uppehållstillstånd. Det var han nästan säker på. Trettio år gammal ville han nu bilda familj och slå sig till ro. Jag vill ha en fru och jag vill ha barn, och jag kommer göra allt för min fru, sa han.
Som tidigare bodde han med andra med afghansk nationalitet. Så levde de flesta eftersom det var nödvändigt att hålla nere kostnaderna och dela hyra. Många runt Farhad och Chaman hade bott i Iran som flyktingar. Till Farhads lägenhet skulle också Chaman flytta en tid senare. Den låg på en tvärgata till Aristotelesgatan ganska nära Viktoriatorget i stadsdelen Patissia. I ett av rummen bodde en familj, som blev nästan som Chamans familj, han kallade det äldre paret för Khala och Kåka, så låter det i alla fall för en svensk. Det betyder tant och farbror. Jag kallade dem så också. I ett annat rum bodde bland annat Farhad, Asef och Reza som jag kände. Alla i lägenheten kunde inte betala sin del av hyran, men de andra hjälpte till. Asef stod för andrahandskontraktet och samlade in hyran. Han blev en av Chamans närmaste vänner, och båda är värda sina egna berättelser. De kommer.
En dag tog vi så tunnelbanan till Atens flygplats tillsammans. Farhads resehandlingar ledde till några frågor men allt gick bra. Vi fick flygstolar bredvid varandra på var sin sida om mittgången, jag på högra sidan. När flygplanet var i luften fattade vi varandras händer och log mot varandra. Det är detta, våra händer, våra leenden som jag minns så starkt. Vi kom till Arlanda, och inne i Stockholm möttes han av en kamrat. Nästa dag skickade han ett sms från Norge, han hade kommit dit.
På minus noll
Det blev inte som han trodde. Farhad fick avslag på sin asylansökan igen och gav upp. När han behövdes i Iran för att ta hand om sin syster skrev han på ett papper om att återvända frivilligt. Han flögs till Kabul, tog sig till Iran och tog hand om sin syster. Som nyanländ blev han nu en av många papperslösa flyktingar från Afghanistan som hankar sig fram på ströjobb i ständig ängslan att gripas av polis. Irans ekonomi är dålig och arbetsmarknadens behov av arbetare från Afghanistan är inte som förr. Iranierna vill själva ha lågstatus-jobben.
Nu är systern gift och han kan lämna Iran. Men Europa är stängt.
Chaman pratar i telefonen då och då med Farhad. I Afghanistan kan han inte leva, han har ingen annan anknytning dit än sitt medborgarskap. Farsin han talar avslöjar honom som iranier, och människor skulle bli misstänksamma mot honom och kanske ta honom som spion. Afghanistan är ett samhälle där ett personligt nätverk i form av familj och släkt är grundförutsättningen för att man ska klara sig. Han har ingenting av det i Afghanistan.
Europa ser han inte längre som en möjlighet. Han funderar på att försöka ta sig till Turkiet. Där finns många afghaner nu. Ekonomin är stark och det finns arbete. Förmodligen blir han lika rättslös som i Iran, men hans arbetskraft finns det användning för.
Farhad är nu en 35-årig ensamstående man med afghansk nationalitet, och som ännu för fem år sedan hoppades på en framtid och ville bilda familj. Nu ser jag honom framför mig som en av miljoner papperslösa och rättslösa ensamma män i världen, som kanske aldrig får möjlighet att egentligen bygga sig en framtid och ha fru och barn. Männen behövs på irreguljära arbetsmarknader men ges inte försäkringar och rättigheter. För skydd, bistånd och hjälp kommer de alltid i sista hand och förväntas klara sig ändå. Hjälp och bistånd ges först till barn, sedan till kvinnor, familjer och de riktigt gamla och sjuka. Sist i raden kommer de ensamma hyggligt friska men fattiga männen. Till slut försvinner de och dör ofta i förtid genom arbetsolyckor, stress, rökning, oaktsamhet, depression och våld. Och vad händer med deras behov av kärlek och ömhet? Den får de köpa sig till och blir då själva exploatörer.