EU:s avtal med Turkiet kan bli mönsterbildande för överenskommelser med andra transitländer. En framgång, säger EU-kommissionen och grekiska regeringen, eftersom färre söker sig hit.
Samos i början av november 2017, dagen efter häftiga regn, foto författaren. Flickan och mannen ingår i en stor kurdisk grupp från Afrimområdet. De kom hit för några månader sedan och har bott i tält. I Syrien var männen byggnadsarbetare, kock, textilindustriarbetare och fotograf för en tidning. En ung kille identifierar sig leende som breakdancer. De berättar att inne i lägret finns eluttag men i tälten har vi varken el, ljus eller värme. Det är ont om vatten och alla vuxna får en flaska dricksvatten om dagen och det är inte lätt att klara sig på bara 1 ½ liter. Oftast finns inte varmvatten i duscharna . Vi har många frågor men allt de svarar är att vi måste vänta.
EU-Turkiet-avtalet från mars 2016 gäller flyktingar och migranter som sedan 20 mars 2016 kommit till de grekiska öarna strax utanför Turkiets kust, en av de viktigaste irreguljära resvägarna till EU. Avtalets syfte är officiellt att bekämpa smugglare och minska döden på Medelhavet. Turkiet åtar sig att hindra människor att nå kusten och ta tillbaka dem som ändå når de grekiska öarna. Efter en juridisk process på öarna ska de bedömas vara säkra i Turkiet och skickas tillbaka. Intervjuerna som görs på öarna rör då deras förhållande till Turkiet, inte som de själva tror varför de har tvingats fly från sitt hemland. Turkiet får 6 miljarder euro från EU, som bland annat ska förbättra livet för syriska flyktingar i Turkiet. Avtalet talar mest om syrier, som prioriteras.
När avtalet implementerades i grekisk lag gjordes undantag för Dublin-fall och särskilt sårbara, som ensamkommande minderåriga, kvinnor och småbarn utan manlig försörjare, gravida med flera. De ska inte tillbaka.
Mottagningsläger finns på Lesvos, Chios, Samos, Leros och Kos. De är mycket överbefokade, två-tre gånger kapaciteten. Lägren har kritiserats av otaliga organisationer för att vara humanitära katastrofer. Många tvingas bo i enkla sommartält månad efter månad. Lägren drivs av armén med hjälp av UNHCR och till i somras ett stort antal frivilligorganisationer. Successivt har frivilligorganisationerna tvingats bort. Situationen i lägren har förvärrats.
Omkring 48 000 hade vid årsskiftet 2017-18 anlänt till öarna efter avtalet. 1 500 hade skickats tillbaka med hänvisning till avtalet. I långsam takt har tusentals förts över till fastlandet, men lägren fylls hela tiden på av nyanlända.
Sammantaget brukar 11 000-15 000 bo i lägren. En del har varit där mer än ett år, ja uppemot två. Det finns numera också låsta förvar ihop med lägren och antalet förvarstagna ökar. Ett mindre antal bor i hotell- och lägenhetsrum hyrda av UNHCR.
Det grekiska exemplet av EU:s försök att outsourca asylrätten till ett transitland visar upp oacceptabla följder för människor på flykt och för gränsterritoriets invånare. En hårt kritiserad grekisk regering placerar sig i en rävsax mellan beroendet av EU och de många protesterna mot avtalets konsekvenser. På de grekiska öarna blir läget alltmer spänt och inrikespolitiskt farligt. Situationen visar också hur Dublinförordningen drabbar ett litet och ekonomiskt svagt land vid EU:s yttre gräns.
Perspektiv 1: De som flyr
Strax före jul 2017 rapporterar den stora engelska dagstidningen The Guardian om situationen i Moria på Lesvos. Decemberluften är fylld av tjock illaluktande rök från plast, som lägrets invånare eldar för att få lite värme. Lägergatorna är lervällingar. Avlopp och sanitet klarar inte överbefolkningen och i leran finns också avfall och exkrementer. Vattentillgången är begränsad och det saknas varmvatten.
Om lukten av sopor, som ligger överallt, rapporterar strax före jul också Läkare utan Gränser. De nämner barnens luftrörsinfektioner, hudsjukdomar och diarréer, depressioner, rädslan för eldsvådor, att många nyanlända är småbarn och gravida kvinnor och att kvinnor inte vågar gå till toaletterna i mörkret.
Under hösten har rapporteringarna varit oändliga från organisationer, som varnar för vintern. Det som hände förra vintern får inte ske igen – fem personer dog i Moria genom brand och vad man tror kolosförgiftning. Bilder av snötyngda tält spreds i media. Organisationerna varnar och varnar, de skriker, de ropar, de protesterar, och ber att regeringen ska flytta de flesta till fastlandet. Men överflyttningen går långsamt och gäller bara Dublinfall och särskilt sårbara. Och först ska alla gå igenom en juridisk process på ön.
Under senhösten 2017 börjar Moria kallas för Greklands Guantanamo.
Några månader in på 2018 har systemen för färskvatten och kloakvatten byggt ut i lägren på Lesvos och Samos.
Samos
Sedan 2015 har Moria och Lesvos fått störst uppmärksamhet men det som gäller för Moria gäller för de andra öarna också. Ett tag var Samos värst om än inte störst. Lägret på Samos ligger på en sluttning strax ovanför huvudstaden Vathy, på promenadavstånd från stadens centrum. Man tar vägen i uppförsbacke förbi kyrkogården på höger hand, passerar på vänster hand vägbreddningen där samosborna Maria och Michalis ibland står med sin gamla mörkblå Toyota-picup och delar ut hemlagade smörgåsar och matlådor.
Man fortsätter en liten bit vidare uppåt, passerar en stor bilväg och ser en lägeringång och rader av små grå bostadslådor. Lägret är byggt för 700 människor men hyser två-trefallt fler. För att se de många små tälten ska man nå lägret från ett annat håll via en slingrande smal bilväg uppåt berget. I småskogen strax utanför lägret finns ett hundratal små sommartält och tält hopsydda av UNHCR:s tjocka grå yllefiltar. De hålls på plats av pinnar, rep och stora stenar. Mot vatten som sipprar in när det regnar försöker tältinvånarna skydda sig med lager av kartong på marken, mot kylan med filtar och tunna sovsäckar.
I tälten här på Samos och på de andra grekiska öarna lever flyktingar i alla åldrar månad efter månad innan de möjligen har tur att få resa vidare till fastlandet.
Perspektiv 2: Öborna
Öarnas lokalbefolkning räddade livet på många flyktingar under 2015 innan hjälporganisationerna kom på plats och kommunerna tog större grepp om situationen. Flyktingarna kunde resa vidare efter några dagar, men med Turkietavtalet är de fast på öarna.
Konsekvenser av överbefolkning, misär, långa väntetider, brist på information, bränder, interna konflikter, malande oro och desperation drabbar också lokalbefolkningen. Gör inte våra öar till fångläger för olyckliga själar, vi lever av turism, protesterar grekerna. Parallellt med stöd till flyktingarna finns xenofobin, rasism bland poliser, angrepp på flyktingar och det nationalsocialistiska partiet Gyllene Gryning. Många öbor är rädda för stora våldsamheter.
Med sina kommunledare i spetsen uppvaktar öbor regeringen, premiärministern och EU-parlamentariker och ber att flyktingarna ska föras över till fastlandet. De säger envist nej till regeringens motförslag om utbyggnad av lägren och fler läger, för upp utbyggnadsplaner till lokala domstolar, samlas till protestmöten, blockerar tillfarter, tar emot besök av oppositionspolitiker och åker till Aten. Regeringsledamöter lyssnar men inget händer. Ibland får de svar i form av arroganta kommentarer från migrationsministern.
Perspektiv 3: Regeringen
Syriza bildade regering på nyåret 2015 och Grekland fick en minister för migration – en jurist från partiets grupp för mänskliga rättigheter. Den tidigare regeringens flykting- och migrationsfientliga politik ändrades snabbt. Men med tom statskassa, få anställda, ovana, brist på rutiner, förseningar med EU:s fondpengar, högeroppositionens oresonliga kritik stödd av media och enorma problem med hela landets ekonomi, blev det inte mycket av statlig verksamhet under den stora flyktinginvandringen.
Premiärministern protesterade i början mot EU-Turkiet-avtalet men det har sedan backats upp ihärdigt av Syriza och andra partier. Migrationsministern byttes ut för länge sedan och den nuvarande har mottagit mängder av protesterande skrivelser från nationella och internationella hjälp- och mr-organisationer. Ihärdigt har de protesterat mot konsekvenserna av avtalet, inte minst inför förra vintern och nu inför denna vinter.
På kraven om att flyktingarna ska föras över till fastlandet svarar migrationsministern ensidigt att det inte ingår i avtalet. EU-kommissionen har levererat råd mot överbefolkningen – alla utom tortyroffer ska tillbaka till Turkiet och de juridiska processerna ska kortas.
Under senhösten flyttas flera tusen från öarna till fastlandet, bara under första halvan av december 3 000. Samtidigt har alltfler flyktingar från Syrien, Afghanistan och Irak anlänt sedan sensommaren. Överbefolkningen minskar något men många tvingas leva kvar i misären. Man säger att Turkiet spelar ett politiskt spel om hur mycket de ska täppa till möjligheten att nå kusten och havet.
Lyhörd för EU beslutar regeringen strax före jul rätten att överklaga beslut om överföring till Turkiet.
I mitten av februari 2018 uttalar sig den avgående direktören för Greklands motsvarighet till vårt svenska Migrationsverk i pressen om att så få skickas tillbaka till Turkiet. I enlighet med grekisk lag och EU:s direktiv kan bara 16 procent av alla asylsökande skickas dit igen, säger hon. De flesta är syrier med en hög grad av skydd i Turkiet.
Referenser
Annette Rosengren: Röster från Aten och Samos – Greker om sitt land, EU och människor på flykt (Carlssons, 2017).
UNHCR Greece Press Review, uppdaterad till nu.
Artikeln skrevs i början av januari 2018 och finns publicerad i Artikel 14 4/2017, som är Sveriges enda flyktingpolitiska tidskrift och ges ut av Flyktinggruppernas riksråd. Några tillägg har gjorts.