Ung i Sveriges långa sittstrejk i Stockholm sensommaren och hösten 2017 om att stoppa deportationerna till Afghanistan. Foto författaren.
Från Asylos rapport Afghanistan: Situation of young male ´Westernised´ returnees to Kabul (augusti 2017).
Jämfört med hur många människor med afghansk nationalitet som skickas tillbaka från Iran och Pakistan är de deporterade från Europa att likna vid en rännil. När de besöker statliga institutioner i Kabul för att be om hjälp och inte vet var de ska göra för att överleva, viftas de bort eftersom de i det stora hela är så marginella. Så informerar den utförliga och trovärdiga hundrasidiga rapporten från Asylos.
Asylos är ett paneuropeiskt volontärnätverk för forskning och information för människor som söker asyl. Det drivs med stöd av väletablerade forskare inom humaniora och samhällsvetenskap och nås på www.asylos.eu. Rapporten är gjord på uppdrag av jurister och offentliga biträden i Europa, och bygger på genomgång av ett stort antal rapporter och tidningsartiklar och på utförliga intervjuer med experter.
Den rör i första hand ensamkommande yngre män, som skickas tillbaka till Afghanistan från Europa. Många har varit borta från landet i åtta-tio år eller mer, de kan ha flyttat till Iran eller Pakistan med sina föräldrar som små barn eller är födda i Iran. I tonåren har de rest till Europa.
Tre av experterna, som rapporten citerar, är Kabulbon Abdoul Ghafoor, som hjälpte Jawid (se inlägget Tvingad tillbaka, del 2), och de väletablerade Afghanistanforskarna Lisa Schuster och Nassim Majidi. Jag nämner just dessa därför att jag känner till deras forskning. Schuster och Majidi har gjort många intervjuer i Afghanistan med återvändare och publicerat rapporter och artiklar i vetenskapliga sammanhang. Deras forskning har inte uttryckligen rört personer utan nätverk men förmedlar att de flesta som tvingats tillbaka vill och försöker lämna landet igen. Tillsamman med Abdoul Ghafoor har Lisa Schuster byggt upp den lilla frivilligorganisation AMASO – Afghanistan Migrants Advice and Support Organization – i Kabul. Med Ghafoor som ledare och små resurser ger den råd och hjälp till deporterade från Europa. Lisa Schuster är verksam vid City University of London och Nassim Majidi vid bland annat Sciences Po i Paris. Schuster är ofta i Kabul.
Asylos rapport kompletterar andra rapporter om Afghanistan. Se till exempel Amnesty International rapport Forced Back to Danger, Asylum-seekers returned from Europe to Afghanistan, oktober 2017. Rapporten hänvisar till omfattande expertkunskap och statistik samt till 18 intervjuer med tvångsavvisade. Flera är unga män från Norge och Nederländerna utan nätverk i Afghanistan. Ja, vi känner alla till detta. Av rapporten framgår att säkerhetsläget hela tiden förvärras i Afghanistan, att säkerhetsläget i Kabul är allvarligt, att Europa trots det envist skickar tillbaka människor till Afghanistan, att deportationerna har mångdubblats från 2016 då Tyskland tvångsavvisade nära 3 500 män, kvinnor och barn med afghansk nationalitet, Grekland omkring 1 500 och Sverige över 1000. Dessa tre länder låg i topp, andra länder kom inte långt efter – England och Norge omkring 750, strax följt av Frankrike och Österrike. Trots de höga siffrorna ger Frankrike i dag 80-73 procent av afghaner som söker asyl skydd. Främst sker det i form av alternativt skydd under i ett första steg ett år, som brukar förlängas. För Sverige ligger procentsatsen på omkring 38. Sverige avvisar inte längre ensamkommande minderåriga utan nätverk i Afghanistan men väl ensamkommande som fyllt 18 år och saknar varje form av nätverk. Att sakna nätverk och inte kunna klara sig anses av svenska myndigheter inte vara skyddsskäl. Detta framkom i början av april i en dom från Migrationsöverdomstolen. Domen uttalade sig utförligt om hur i stort sett omöjligt det är klara sig i Afghanistan utan nätverk, och avslutade med att säga att detta är inte skyddsskäl. Den svenska advokaten och styrelseledamoten i FARR (Flyktinggruppernas riksråd) kommenterade i ett internt mejl inom FARRs styrelse att enligt internationell rätt ska flyktingrätten tillämpas på ett sätt som är ”fair, liberal och humanitarian” medan Migrationsöverdomstolen endast sett till en teknisk reglering av internationell rätt. Som ni säkert vet är Migrationsöverdomstolens beslut praxisbestämmande.
Åter till Asylus rapport om vad som konkret väntar dem som avvisas och som saknar nätverk i Afghanistan. Hjälp för en nyanländ utan släkt och vänner i Kabul är två veckors bostad i IOM:s Jangalak. IOM, International Organisation for Migration, finns på Kabuls internationella flygplats och ger råd och hjälp och respengar till den som vill resa vidare till hemorten. Den som har varit borta länge från Afghanistan eller aldrig har varit där, eller inte känner Kabul, behöver verkligen råd. IOM kan förmedla pengar som vissa av EU:s medlemsstater ger till den som skriver på pappret om att han/hon återvänder frivilligt. Under vissa villkor kan IOM förmedla andra igångsättningsstöd, som märkligt nog få söker. Många som återvänder via Kabuls flygplats möts av släktingar eller någon annan och tar aldrig kontakt med IOM. Abbas till exempel (se inlägget Tvingad tillbaka, del 2) hade lite pengar med sig och bad en taxiförare köra honom till ett billigt hotell i Kabul.
Återvändare utan familj eller släkt i Kabul försöker, berättar rapporten, ofta hyra en bostad tillsammans på fem-sex-sju personer. När någon flyttar ut flyttar en annan in. Hazarer bor mest i västra Kabul, pashtuner i östra och tadzjiker i norr. Det här stämmer inte helt men människor tyr sig till varandra utifrån etnisk tillhörighet.
Utan ett socialt nätverk är det svårt att hyra bostad i den överbefolkade staden, och i stort sett omöjligt att bli anställd. Den som hyr ut rum eller anställer någon vill veta från andra att personen är en god muslim och lever ett muslimskt liv. Många blir hänvisade till lägren för internflyktingar. På gatorna säljer vuxna och barn allt från grönsaker till cigaretter och plastpåsar för att överleva. Många tigger och drogförsäljningen är omfattande.
Samhället är uppbyggt på att allting förmedlas genom sociala nätverk och att människor lever med sin familj eller med nära släktingar. Även om Kabul är en mångmiljonstad är det svårt att vara anonym. Vardagen och livet bygger på att människor bor där andra känner än, och den som ingen känner får inte tillgång till möjligheter som finns. En sådan människa ses som en anomali i samhället, blir misstänkliggjord och någon man ska undvika. Hen blir utfryst.
Bara det att vara deporterad är stigmatiserande, det är något skumt med den som har blivit deporterad. Stigmat och att ha levt i ett västerländskt land skapar misstro. Personen är kanske inte längre en rättrogen muslim utan har anammat västerländska värderingar och levnadssätt (druckit alkohol, haft sexuella relationer med kvinnor, har inte bett regelbundet, kanske konverterat). Man ska komma ihåg att Afghanistan är djupt konservativt – speciellt landsbygden – mycket mer än grannen Iran.
Nyanlända från Europa bemöts emellanåt direkt ovänligt och brutalt. Västerländsk frisyr och kläder kan ändras ganska snabbt, men att tala dari på ett anat sätt än i Afghanistan eller ha ett annorlunda beteende är inte lätt att få bort, eller ännu värre att ha tatueringar, som anses vara en svår synd. Och kanske vill inte heller en ung människa anpassa sig till normerna i ett land som hen inte identifierar sig med. Men en sådan person vill ingen hyra ut till eller ge arbete till, och i slutändan blir personen hänvisad till att sova på gatan och kanske svälta ihjäl. Det är bland annat därför som unga män, som ska deporteras till Afghanistan från Sverige, säger att de inte kan leva där, och att de måste lämna landet så fort som möjligt.
De kan till slut bli dödade, men vad man vet har det bara hänt ett fåtal gånger. Vilket kan bero på att många lämnar landet ganska snart.
Den som har familj i någon annan region än Kabul tar sig ofta dit. Men det är inte bara att komma tillbaka. Efter några dagars nyfikenhet från familj, släkt, grannar och bybor slår deportationens stigma till. Misstänksamheten växer ihop med tron att återvändaren har skickats tillbaka för att han har gjort något kriminellt eller inte gjort sitt bästa så att landet i Europa ska vilja ha en. Den och den har ju fått stanna och hjälper familjen nu! Det handlar också om skulderna som familjen har dragit på sig för att personen skulle kunna resa till Europa. Och nu måste de betalas. Så anklagelserna kommer. Han som en gång reste med förhoppningar om trygghet och framtid, men som tvingades tillbaka, lämnar ofta familjen igen, och blir ibland helt enkelt utslängd.
Ungefär så tecknar experterna vad som händer.
Betydelsen av att känna människor med makt förklarar enligt rapporten hur arbeten, som kräver utbildning, förmedlas. Det primära är kontakter. Många människor utan utbildning och kunskaper besitter poster som de inte är kompetenta för, medan andra med utbildning och kunskaper är arbetslösa. Eller som någon av experterna i rapporten sade om Afghanistans president, han behöver verkligen pengar och hjälp för att få igång arbeten i landet, men först måste han få bort korruptionen.
EU pumpar in pengar för bland annat statliga stöd till återvändarna. Men pengar till igångsättningsprojekt går mest till familjer som återvänt frivilligt från Iran och Pakistan eftersom de är så oändligt många fler. Många återvändare från grannländerna kan inte resa tillbaka till sina hembyar och hamnar som internflyktingar i misär i Kabuls miserabla läger för internflyktingar. Det var här flera barn frös ihjäl under vintern härom året.
I februari hittades en ung man, som deporterats från Sverige några veckor tidigare, död på en gata i Kabul med fradga i munnen. Det går rykten i Sverige om att att han hade förgiftats. I Grekland finns en bror till honom, som avvisats tidigare och sedan tagit sig till Europa på nytt. Webbtidningen Blankspot.se skrev en kort artikel om dödsfallet. Läs och donera gärna till Blankspot, tidningen följer upp bland annat hur det går på sikt för människor som har avvisats till Afghanistan, se bland annat långa reportage av Göran Engström.