Röster från Paris – Jaurés, Porte de la Chapelle och Porte de la Villette i slutet av april 2018, del 2.
Porte de la Villette och Porte de la Chapelle. Foton författaren.
Fortsättning från del 1.
Porte de la Chapelle
Aziz H sitter vid elden. Han är lång och smal, har håret i hästsvans, klädd i svart skinnjacka. Jag gick två år i Gävle folkhögskola, berättar han. Han har varit två gånger i Sverige och deporterades som alltför ung till Kabul, kom tillbaka till Sverige 2016 och bodde i Uppsala. Han fick avslag igen. Migrationsverket trodde inte på hans ålder och han miste skolan. Han kom hit till Paris för en vecka sedan.
Jag tror Frankrike är bättre, vi får se, säger han. För Sverige är dåligt nu. Andra vid elden håller med, Sverige är dåligt nu.
Aziz berättar vidare på klingande svenska.
- Hur kunde de tro att jag skulle klara mig i Afghanistan när de deporterade mig. Jag var bara ett barn. Jag var där några månader. Sen reste jag till Tadzjikistan, och därifrån fick jag visum till Iran. Nej, jag är inte tadzjik, jag är afghan, jag är afghansk tadzjik och talar dari, det är något helt annat än att vara tadzjik från Tadzjikistan. Sen var jag hos mina föräldrar i Iran. De bor i Teheran sedan många år. Jag var två år när familjen flyttade till Iran från Logar, som ligger nära Kabul.
- Men jag fick inte papper i Iran och det var mycket svårt. Efter fem månader reste jag tillbaka till Europa igen, ja, över Grekland.
- Först var jag nio månader i Tyskland. Men jag fick ingenting i Tyskland, inte ens Dublin. Då reste jag tillbaka till Sverige. I Sverige fick jag ingenting om Dublin utan bara att jag skulle tillbaka.
- Hur jag klarade mig i Afghanistan när dom skickade tillbaka mig? Jag hade sparat lite pengar, 3000 kronor som jag växlade på flygplanet till dollar. Ett visum till Tadzjikistan kostade inte mycket, bara 20 dollar. Därifrån kostade ett visum till Iran omkring 100 dollar. Jag har ingen släkt i Afghanistan, och den jag har skiter jag i. Jag skiter i dem.
- Ibland har jag kontakt med folkhögskolan i Gävle. De vet ingenting om min situation. Men för tjugo dar sedan skickade jag ett meddelande om att nu är jag i Tyskland.
Aziz är oroad men lugn på ytan. I morgon ska han till Jaurés och köa för att få papper om att lämna fingeravtryck. Han hoppas att han får Metro 4 och att han blir normal och inte Dublin. (Då vet varken han eller jag att från och med nästa dag har systemet gjorts om, i stället för att tillbringa natten med att köa ska man ringa ett telefonnummer och får då adress och datum för fingeravtrycken och mer utförlig registrering.)
- De som får Dublin får boende för två-tre månader. Sedan sparkar de ut dem. De som är normala får allting. De som har Dublin har sedan ingenting, inte pengar, inte boende. Utan de köper ett tält och hittar någonstans att slå upp det. Då gäller det att stå ut i 18 månader. I går när det regnade och var så kallt kom ingen mat på hela dagen. Inte förrän klockan elva eller tolv på natten kom en människa och hjälpte oss. Då fick vi soppa, bröd och vatten. Men på hela dagen fick vi ingenting. Vi måste vänja oss vid den här situationen, det går inte annat.
Från annat håll hör jag att i Parisregionen får man bo kvar med Dublin, men utanför Paris måste man lämna boendet efter ett par-tre månader. Om det är riktigt vet jag inte.
En kväll en vecka senare. Nu är jag här med Ali. Vid Place de la Chapelle i väntan på Ali pratar jag med en grupp norskafganska grabbar. Det går till så att jag tycker att av utseende skulle de kunna vara afghaner och jag går bara fram och säger ”hej” och ”tjena” och säger några ord på svenska. De hajar till och frågar sedan om det går lika bra att tala norska. Deras berättelser är en norsk variant av den svenska. 2 ½ -3 år i Norge, tre avslag, och Norge deporterar på ungefär samma sätt som Sverige. Bland tälten i Porte de la Chapelle finns också unga män, som har varit i Norge. Samma bakgrund. Många har fått Dublinträff i Eurodoc och avvaktar. De vill inte tala norska.
Jag stöter på Roherun igen. Han var hos Metro 4, fick genast Dublin för Sverige och har nu en tid om fyra månader hos polisprefecturen. Då ska han få veta hur situationen ser ut för honom. Han väntar nu på plats i ett boende. Resultatet blev detsamma för en kompis.
Andra har också fått Dublin, väntar på boende och har varit i Sverige 1½ – 3 år. De är nyanlända och har bott här i Porte de la Chapelle 1-2 veckor.
De är besvikna på Sverige, mycket besvikna. ”Aldrig mer Sverige, och varför ska vi tala svenska med dig? Är du här ska du väl tala franska!”. Säger de på utmärkt svenska. En annan svenskafghansk ung man går in till försvar, ”om hon talar franska, förstår ni då?” Det blir tyst. Jag förstår deras besvikelse.
Den som försvarar mig är Rahmat. I stort har han samma bakgrund som alla de andra även om vars och ens detaljer i berättelserna skiftar med person. Allt är lika obarmhärtigt i mening att Sverige – liksom Norge – efter lång tid med mycket leenden visade ett grymt ansikte och förmedlade meningen att vi vill inte ha dig, iväg med dig till Afghanistan, och vi bryr oss inte om att du med största sannolik kommer gå under där.
Rahmat har varit 2 ½ år i Sverige. Han levde i Vimmerby. När han blev 18 miste han boende och god man och flyttades till en av Migrationsverkets flyktingförläggningar i Gamleby. Han fick första avslaget, överklagade men fick inte mycket hjälp av advokaten. Han fick andra och tredje avslaget. 2 ½ månad senare kallades han till Malmö, skulle skickas tillbaka och först placeras i ett avvisningscenter. Han skrev inte under. En personal på boendet sa att du har en chans, åk till Frankrike. Han åkte direkt till Frankrike, har varit här i Paris i 2 ½ vecka och bott här hela tiden. ”Vi bara lever här.” Han berättar lite hur det är: ”Häromdagen när det var jättedåligt väder var vi inne i tälten hela tiden. Ibland kan vi hämta mat, ibland kommer det ingen mat. I dag har vi fortfarande inte fått mat. I morgon klockan två ska jag gå till prefecturen och träffa socialen, jag tror det är för att få ett bankkort. När vi hittar hus ringer vi dig, säger dom. Det är mitt öde det här, våra öden.”
Rahmat hör till dem som haft tur i Paris. Hans fingeravtryck kom inte upp, han fick inte Dublin utan blev ”normal” med en gång, och nu ska han göra sin asylansökan och skriva sin berättelse. Men tills vidare bor han här i tältet, som han delar med två andra.
I hans personliga historia finns som för många att föräldrarna är döda. Hans föräldrar dog i en bilkrock när han var i Sverige. De levde kvar i Ghazni när han kom till Iran ensam. Migrationsverket sa att du har chans att leva i Kabul, Herat eller Mazar i Sharif.
En annan ung man, han ger inget namn, vill inte att jag fotograferar honom. Han är lite försiktig, och talar mjukt och med låg röst. Han har varit tre veckor här men har inte gått för att få papper och tid för att lämna fingeravtryck än. Han har en ovanlig historia. Han började studera svenska i Afghanistan på Google. Nej, någon kurs gick han aldrig. Konstigt? Å andra sidan har jag stött på många i Östeuropa som har börjat studera svenska trots att svenska är ett litet språk som bara talas i en liten, avgränsad del av världen. Sen kom han till Sverige. Men han sökte aldrig asyl. I åtta månader bodde han hos en kompis utanför Göteborg. Kompisen har bott fem år i Sverige. Sen åkte han vidare, och nu är han här. Han har inte sina fingrar någonstans, och nu avvaktar han här.
Porte de la Villette
En rad med de vanliga små kupoltälten i olika färger på båda sidor om kanalen, delvis under Boulevard Peripherique. Den ger skydd för regn och gassande sol, men gör att allt ser mörkt, grått och trist ut. Tält som står ohyggligt tätt, och så cement. Jaurés är mer centralt i staden, och mer pittoreskt med grönska runtomkring och solglitter i vattenspegeln.
Enligt Qourban, som bor i ett av tälten under bron, kommer nästan alla afghaner som bor här från Sverige eller från Tyskland. Han är 53 år och bläddrar fram den ena bilden efter den andra av sonen och honom när de bodde i Kiruna och i Boden. Nu är sonen i Danmark, är sjutton år och har en fjunig mustasch. De kom till Sverige 2015 efter att ha kämpat sig upp genom Europa. ”Vi reste till Turkiet, och sen till Grekland och sen vidare. Gränserna var öppna.” De var två år i Sverige och fick avslag och skulle skickas till Afghanistan.
- Enda sättet att hjälpa min son var att skicka honom ensam till Danmark. Han fick uppehållstillstånd och bor i Danmark nu. Jag själv åkte till Frankrike och har varit här ett år. Jag fick Dublin, och nu väntar jag att 18 månader ska gå så jag kan söka asyl här.
- Titta vad Sverige har gjort med mig, säger han och pekar på tälten. Sverige har skiljt mig från min son, och skiljt min son från mig. Jag har inte träffat honom på 1 ½ år och kan inte ens prata med honom för jag har inga pengar. Sverige har gjort att jag lever så här. Se hur jag lever, säger han igen och pekar på tälten som står tätt, tätt i skumrasket under bron. I Iran hade jag hus och bil och arbete, och jag ville bara ha utbildning för min son och komma ifrån diskrimineringen i Iran, och nu är det så här.
Han visar bild i mobilen på sin fru.
- Jag älskar min fru och mina döttrar, och jag har inte pengar så jag kan tala med dem.
En yngre afghansk man kommer. Han har ingenting med Sverige att göra men han talar franska, och han har hittat en advokat för Qourbam och har lovat att följa med i morgon och tolka.
Vid åtta denna torsdagskväll samlas lägrets invånare i olika köer för matutdelning. De kommer från olika länder, många är afrikaner. Här finns också somaliska familjer med barn.
Solidarité & Partage har kommit med en stor varubuss. Ur en mycket stor gryta serveras de en underbart smaklig och mustig varm soppa på linser och kryddor i engångsskålar av papp. På en uppställd bordsskiva finns bröd och flaskor med vatten. Hjälparbetarna är tre äldre män och en kvinna i hijab, de är muslimer och berättar att på måndagar och torsdagar kommer de hit med mat. De arbetar snabbt och vant.
En annan organisation delar ut engångsmatlådor med vad jag tror är pasta och en plastpåse med bröd, vatten och frukt. Från en organisation går ungdomar runt och erbjuder pizzabitar från ett stort fat, och från en annan går ungdomar och serverar små, delikata kakor. Vid en liten bordsskiva på bockar serveras te i engångsplastmuggar. Det är gott om mat, och det smakar fint. Stämningen är god.
Men inte alla kvällar kommer det så mycket bra mat. Ibland kommer ingenting alls.
Mimsad känner ett par av grabbarna jag går med, de bodde i samma boende i Skåne. Domstolen visade ingen förståelse för Mimsads ärliga berättelse och han fick avslag trots stöd från bra advokat i Göteborg. Han var fyra år i Sverige och här i Paris har han varit i tre månader nu. I början bodde han ibland här i tälten vid Porte de la Villette, ibland i Jaurés. Nu har han ett boende men han upplever att de är rasister. Han gillar inte hur Europa behandlar flyktingar och arga och frustrerade bestämde han och en kompis i går kväll att skriva på för att åka frivilligt till Afghanistan. Men i dag vet han inte om det var ett så bra beslut. Han har vuxit upp i Iran och är en ovanlig afghansk flykting i Europa eftersom han har läst juridik i fyra år i Qom. Mimsad har kommit hit i kväll för att äta.
Den långe Mahmut dyker upp. Han är vän från Jaurés med en av mina tre musketörer, som jag kallar de unga männen som visar mig runt. Mahmut har inte varit i Sverige, men i Tyskland och han talar lite tyska. Ibland sover han hos någon kompis i Jaurés, och det var där jag träffade honom i går när han frågade om jag visste var man kan duscha, det ska finnas ett nytt ställe här omkring någonstans, sa han. Vi gick tillsammans utmed Quai de Jemmapes, men jag kunde inte hjälpa honom med dusch. Nu slår han följe med vännen för att åka till Jaurés. De ska nu hälsa på hos en gemensam vän och sova över hos honom – de ska unna sig några roliga timmar. Kvällen är ganska varm och deras pratsamhet visar att mitt i oron för framtiden och de materiella svårigheterna kan de ta vara på glädjeämnen.
Två dagar senare blir det väderomslag med heldagsregn, blåst och kyla. Då gäller det att härda ut och hoppas att någon åtminstone kommer med varm mat.
——