Cité och Denfer Rochereau, två daghärbärgen där männen köar för att få boende. 3, Rue des Lesdiguières, som är ett daghärbärge för barnfamiljer, i första hand små barn, här köar barnfamiljerna för att få någonstans att bo. Foto författaren oktober 2018 i Paris.
Hur får man tak över huvudet, hur får man någonstans att bo?
Polisen rycker ut då och då med buss till platser där nyanlända sover. De samlar upp så många som får plats i bussen, och kör dem till ett första tillfälligt boende, som ofta är en stor lokal med rader av tältsängar. Det kan ske ofta eller mer sporadiskt beroende på årstid och tillgång på sängplatser. Det finns igen systematik i det. Vännen Ali fick sitt första boende så här och han sprang mot bussen när den kom. Han hade tur att få sista platsen, medan kamraterna som sprang långsammare, inte fick plats i den vevan.
Asylboende har bättre standard än tillfälliga tak över huvud. Männen delar rum med en eller flera andra män och det brukar finnas vatten, kokplatta, vattenkokare och lite tillbehör. Allt är inte i bästa skick. Det är inte säkert att de andra talar samma språk eller har samma kultur, och så kan det vara på asylboenden i Sverige också. Till de sociala rättigheterna hör omkring 200 euro i månaden insatt på ett bankkort med begränsad användning, ett försäkringskort som ger rätt till kostnadsfri sjukvård och subventionerat månadskort för Paris buss-, metro- och pendeltågstrafik. I landsorten gäller andra resesubventioner. Rättigheterna kommer på plats när man har fått ett ordinarie boende.
Det vanligaste sättet just nu att komma till ett boende går genom två stora daghärbärgen. Hit hänvisar också OFII. Adresserna är 82, Avenue Denfer Rochereau i 14:e arrondissementet i södra Paris (metro linje 4 och 6 till Raspail, drivs av Association Aurore) och 1, Boulevard du Palais i 4:e arrondissementet mitt i stan (metro linje 4 till Cité, drivs av France Horizont). På båda platserna är kön lång på morgonen, och man ska vara där vid 8-8.30 (stängt på helgerna). Klockan 9 vid Denfer Rochereau börjar en fotografering. Alla fotograferas varje dag, fotona jämförs dag mot dag och de som har köat i ungefär en vecka släpps in till daghärbärget. Ungefär en vecka senare bussas de till boenden i Parisregionen. Vid ”Cité”, som svenskafghanerna säger, köar man för att komma in i daghärbärget, som leder till ett boende nästa dag. I tur och ordning stoppar var och en ner handen i en svart tygpåse och tar en liten plastbricka. Spänningen är stor med varje hand som sänks ner i påsen, och många skrattar. Brickorna har olika färg och med rätt färg kommer man in på daghärbärget. 25 personer släpps in varje dag av ibland flera hundra köande.
För den som har tur är ”Cité” en snabb väg till ett boende, men många lyckas aldrig. Så ”Denfer” är säkrare.
För ensamkommande minderåriga gäller adressen 5, Rue du Moulin Joly i 11:e arrondissementet (metrolinje 2 till Couronnes). Frivilligorganisationer skriar om att många ensamkommande minderåriga asylsökande tvingas leva på gatorna, men kanske är det mer bland nyanlända i södra Frankrike. Jag vet inte mer.
Barnfamiljer köar via ett daghärbärge i 4:e arrondisementet nära Place de la Bastille mitt i stan, 3, Rue des Lesdiguières (metro linje 1, 5, 8 till Bastille, drivs av Emmaus Solidaritet). Gatan är en liten tvärgata till den större Boulevard Henri IV, som utgår från Place de la Bastille. Barnfamiljerna släpps in över dagen utan väntan efter klockan nio, men de kan få vänta länge på ett riktigt boende. Hit ska inte bara barnfamiljer utan också par och ensamma kvinnor vända sig, men som tillgången på boenden är nu prioriteras barnfamiljer och gravida kvinnor. Här fick jag av den nästan gråtfärdiga socialarbetaren förklaringen till att det barnlösa paret S och M förgäves sökt hjälp. De bor i parken vid Porte d´Aubervillie. Ett annat barnlöst svenskafghanskt par, som dessutom hade blivit bestulna en natt på allt de ägde, hade bott 40 dagar i parken. OFIL bestämmer vilka kategorier som ska prioriteras, berättade socialarbetaren.
S och M kommer från norra Sverige och sov i parken med familjer i oktober. När polisen kom med en buss hann de inte fram. Polisen lovade att komma tillbaka nästa vecka, men så blev det inte. Razzian den 5 november (se del 2) upplevde de antagligen inte eftersom de skulle hyra ett rum tillsammans med andra familjer. Hyran är hög och kanske redan nu är de tillbaka i parken. De berättade varmt om Utopia56, som lyckades ordna med sjukvårdsförsäkring och sjukvård för dem. Kanske blev de extra sedda genom den ideellt arbetande socialvårdarens svenska bakgrund, hon talade svenska.
Att tvingas sova utomhus skapar sammanhållning. De som talar samma språk söker sig till varandra och håller ihop. Männen håller ihop på natten, och för dagen har de oftast sina saker med sig – eventuellt med en hoprullad sovsäck dinglande på ryggsäcken. En del har något i förvar hos en kompis med boende. Stora barnfamiljer med kläder, lite husgeråd, skor, och många filtar, täcken, kuddar har svårt att bära allt med sig under dagen. Men en del håller samman i grupp och delegerar till några att stanna kvar och vakta. Ändå är det mycket som är undanstuvat när man kommer till parken på dagtid. Man förstår inte att den liksom andra ställen jag har nämnt förvandlas till stora sovrum på nätterna.
Det talas om ett sätt till att få tak över huvudet. Men jag tror det är mest en chimär. Man kan ringa 115. S och M hade fått en natts avlastande hotellboende genom det. Jag ringde och fick på flera språk höra att linjen var upptagen och det var bättre att ringa lite senare.
Att sova ute är att utsätta sig för stöldrisk. Många blir bestulna, och det är inte lätt att bevaka det man äger när man sover – även om ägodelarna är få. Många har berättat om att bli bestulna.
Alla säger att det aldrig är lätt att sova på gatan och i parker, men att det är mycket värre när det är kallt. Mot slutet av oktober var nätter och dagar ovanlig kalla, regniga och blåsiga. Flera nyanlända skakade av köld sent på kvällen och dagen efter var det många som frågade efter och fick ta del av svenska kyrkans insamlade kläder. Sedan blev det varmare igen i Paris. Men vintern kommer och Parisvintern är känd för att vara kall och ibland snöig.
Det är svårt att hålla sig ren och snygg när man sover ute. Hjälporganisationer kan ge kläder. Det finns många adresser där man kan duscha (man ska ha tvål, schampo och handduk med sig) och där man kan tvätta i tvättmaskin (man måste oftast beställa tid i förväg). Hos Svenska kyrkan kan man få en lista på adresser för duschar och tvättmaskiner. På Boulevard Ney på väg mot Port d´Aubervillier finns en vattenränna med flera kranar, där många tvättar sina kläder och hänger dem sedan på tork på ett högt stängsel till idrottsplanen på andra sidan.
Registrera sig som asylsökande och söka asyl, och hur blir det med fingeravtrycken och Dublin
Frankrikes motsvarighet till det svenska Migrationsverket heter alltså OFII (L´Office Francais de l´Immigration et de l´Integration) och OFPRA. Genom OFII och den frivilligorganisation som myndigheten använder sig av sker registrering, scanning av fingertopparna, kontroll i databasen Eurodac för Dublin, det vill säga om första EU-land, och ges information. OFII säger ibland att de ringer om boende. Men man måste vara aktiv själv och jag har inte hört någon som kontaktats av OFII och fått första boende den vägen. OFPRA är myndigheten som behandlar själva asylprocessen när man har blivit ”normal”, det vill säga inte är i Dublin-processen.
Den som bedöms som ett Dublinärende får ett uppehållstillstånd utskrivet på ett A4-blad med ett litet id-foto på, ett récépissé, på en månad. Det förlängs med fyra månader i taget så länge det behövs. Den som får påbörja själva asylprocessen får ett récépissé på först en månad och sedan nio månader. Antagligen finns avvikelser.
Vid registreringen uppges namn och inresedatum till landet. Den som vill söka asyl i Frankrike ska göra det inom 90 dagar från inresa, tills nyligen 120 dagar. EU:s stora databas Eurodac anger om ett annat EU-land är första ansvarsland för ens asylansökan. Här ska egentligen Sverige komma upp, men det uppstår konstigheter ibland som att Italien kan komma upp i stället för Sverige. Markeringen försvann så småningom för vännen som passerat Italien för fem-sex år sedan, och i dag har han haft sin intervju och väntar på besked om uppehållstillstånd.
Ännu konstigare är att fingeravtrycken för Sverige inte alltid kommer upp i databasen vid den stora prefekturen på Boulevard Ney – ”Metro 4”. Kanske är det ett uttryck för fransk civil olydnad. Då blir personen ”normal” och kan börja sin asylansökan och inom 21 dagar lämna in till OFPRA en kortare berättelse om sina skyddsskäl gentemot Afghanistan på franska. Inte så konstigt vill många svenskafghaner registrera sig hos Metro 4.
Första steget till registrering är att ringa telefonnumret 01 42 500 900. Det här gäller Paris och länet Ile de France. Informationen som följer ges på franska, engelska, dari, arabiska och kanske fler språk. Systemet känner av varifrån i Paris eller i övriga länet samtalet kommer och hänvisar sedan till en prefektur. Adress, datum och tid för när man ska vara där sänds i ett sms. Eftersom telefonen känner av var man befinner sig sägs det vara bra att ringa från trakten av Porte de la Chapelle eller La Chapelle om man vill till Metro 4.
Männens köande på gatan utanför 127 Boulevard de la Villette intill metrostationen Jaurès skrev jag om i en artikel efter mitt aprilbesök i Paris. Det köandet är historia nu men många pratade om Metro 4 då som en adress man ville ha och där många aldrig blev ett Dublinärende. Det fanns de som gjorde om registreringen för att komma till Metro 4. Verksamheten på Boulevard de la Villette sköttes av France Terre d´Asile och jag tror det är på samma sätt nu i Metro 4. Familjer och ensamkommande kvinnor köade då på en annan adress i staden.
Rättsläget för svenskafghanerna
För mer information om hur man söker asyl och överklagar, om asylsökandes rättigheter, adresser till kostnadsfritt juridiskt stöd med mera se
Nu i höst sa många att det blivit svårare i Frankrike att få stanna. Jag hörde om många och träffade flera som prefekturen meddelat att Sverige sagt ja till att ta tillbaka dig och att de överklagat prefekturens beslut om avvisning till domstol. Det kan betyda att Frankrike har skärpt hanteringen av Dublinprocessen. Å andra sidan vet jag att Dublinmarkeringen fortfarande mycket väl kan försvinna efter flera månaders väntan.
När det gäller domstolsbeslut verkar det vara Dublinprocessen, som har varit mest aktuell hittills för afghaner, och inte bara svenskafghaner. Överklagade Dublinbeslut publicerade på internet av European Database of Asylum Law – www.asylumlawdatabase.eu – rör avvisning till de nordiska länderna Finland, Sverige och Norge samt Belgien, Österrike och Tyskland. De drabbade har överklagat lokala prefekturers beslut till första instans av de regionala domstolarna för administrativa ärenden, Tribunal Administratif, som har upphävt beslut om Dublinavvisning. Domstolarna är i Lyon (flera fall), Toulouse, Versailles, Nantes, Rouen, Bourdeau och Dijon från 2017 och -18. Jag känner också till ett beslut nu i oktober från motsvarande domstol i Cergy Pontoise nära Paris och som rör Sverige. Den avvisar också prefekturens beslut om Dublinavvisning.
Besluten fattats med hänvisning till bland annat administrativa felaktigheter, Europakonventionens artikel 3 om förbud mot tortyr, EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna (bland annat artikel 4 ”Ingen får utsättas för tortyr eller omänsklig eller förnedrande bestraffning och behandling”), fransk lag och artikel 17 i Dublin III om att ett land har rätt att avstå från att skicka tillbaka till första asylland. Domarna från 2018 beskriver situationen i Kabulregionen, dit personerna skulle deporteras från respektive EU-land, som plats för urskiljningslöst våld på grund av inre väpnad konflikt. Samma skäl används av Cour nationale du droit d´asile i mars 2018 när domstolen upphäver OFPRA avslag på att ge en man från Kabul internationellt skydd.
Men en dom i den administrativa tribunaldomstolen Cergy Pontiose i juni kom å andra sidan fram till att de inte ser någon anledning att ifrågasätta Sveriges beslut, och prefekturens beslut om att skicka till Sverige fick kvarstå. Den domen finns som jag förstår inte publicerad på nätet, jag fick låna den av personen som skulle skickas till Sverige – vilket inte har skett. Man skulle kunna tänka sig att den högsta asyldomstolens beslut två månader tidigare om att mannen från Kabul inte skulle skickas tillbaka på grund av urskiljningslöst våldet som följd av inre väpnad konflikt blev prejudicerande och styrande för tribunaldomstolen i Cergy och alla andra Dublinärenden. Men så verkar det inte vara.
Vad händer efter att ha förlorat i domstol om Dublin? Svenskafghanerna väntar, flyttas kanske till ett annat boende, får visa upp sig på en polisstation (det finns regler för hur länge tack vare asylrättsförsvarare). I bästa fall försvinner Dublinmarkeringen efter fem-sex månader. Som för vännen Ali, som var den som förlorade i domstolen i Cergy Pontoise i juni. Han har nyligen blivit ”normale”. Andra får vänta längre, som en kamrat till Ali, som fick vänta 14 månader innan han blev ”normale”. Återigen andra ställs inför fakta, vägrar åka till Sverige men släpps av polisen, som accepterar nekandet, varefter hen kommer i ett limbo av 18 månader och måste klara sig själv. När tiden har gått kan hen söka asyl enligt Frankrikes och EU regler, det är samma i Sverige. (Den tiden kommer förlängas avsevärt om förslaget till nya gemensam asyllagstiftning för EU går igenom.) Men tills dess sover de ute, tar hjälp av organisationer och kompisar, hittar kanske jobb på den svarta marknaden. Men på asylboenden får ingen ha övernattande kompisar, på en del får inte vänner ens komma på besök. Och även om svartjobbsmarknaden är stor i Paris är det svårt att hitta jobb utan kontakter. Många har försökt.
Enligt vännen Ali försvinner en del från Frankrike, håller till i ett annat land, och kommer kanske tillbaka efter 18 månader.
Ett beslut i Conseil d´Etat den 24 september 2018 väckte hopp om att de 18 månaderna skulle förkortas till 6 månader. Men beslutet, som kanske ska ses som lag, är svårtolkad. Hos La Cimade fick jag en komplicerad tolkning, som jag kortfattat översätter med att den kan gälla under vissa omständigheter men inte under andra,
Men det finns också de som Dublindeporteras till Sverige. Av alla de 700 som Sverige accepterade att ta tillbaka 2017 var det ändå relativt få som verkligen skickades, knappt 60. Sverige hade fått 1000 förfrågningar . Siffrorna är ungefärliga.
Enligt databasen överklagade staten ett beslut av Toulouse Administrativa Tribunal i våras, och i högre instans vann Haute-Garonne-prefekturens beslut om avvisning till Sverige.
Lärdomar att dra? Administrativa tribunaldomstolar finns det ett trettiotal av i landet och alla domar är inte publicerade, sa min kontaktperson på La Cimade. Kanske dömer de flesta domstolar till den Dublinmarkerades nackdel. Dessutom är det olika domstolar för överklagan av Dublinärenden och för dem som rör själva asylprocessen.
———————-