Aten bortom monumenten 2011-18, Samos 2014. Foto författaren.
2019 ska grekerna rösta i parlamentsval, kommunalval och EU-val. De flesta jag har talat med i Aten under senhösten och i våras tror att de konservativa med Neo Demokratia i spetsen kommer vinna parlamentsvalet. Grekerna vill ha en förändring, ”bara det blir en förändring”. De är besvikna och trötta på Syriza och premiärministern Alexis Tsipras, och många känner sig förrådda. ”Syriza har inte gjort vad de lovade, Tsipras följde inte folkomröstningen. I allt har han anpassat sig till vad EU vill. Han förstörde för en hel generation.”
Kommunalval och EU-val ska äga rum i maj, parlamentsval senast i oktober men antagligen i mars. Om regeringen inte vinner omröstningen i parlamentet om namnbyte av FYROM till Norra Makedonien kan det bli val tidigare.
Regeringen vann omröstningen med snäv marginal, men majoriteten greker uppges vara emot namnet.
Vid de två senaste valen 2015 (ordinarie parlamentsval på nyåret följt av extraval dryga halvåret senare) var Syriza och Neo Demokratia de största partierna sedan socialdemokratiska Pasok reducerats till en spillra.
En pratsam taxichaufför, vars flytande engelska förklarades med hans rötter i den grekiska diasporan i Australien, talade varmt om Antonis Samaras, ”jag tycker Samaras gjorde ett bra jobb”. Han var konservativ premiärminister 2012 – 2015, och hörde till partiets liberala falang. Samaras följde EU:s och Trojkans order om hårda ekonomiska åtstramningar för att få de räddningslån som tillsammans med kraftigt nedskurna offentliga utgifter och nya och höjda skatter och avgifter skulle rädda utlånarna av de famösa lånen. Men till skillnad från Tsipras hade Samaras inte lovat något annat. I dag med partiledaren Kyriakos Mitsotakis har ND en retorik som närmar sig extremhögern. Kanske är det för att vinna röster från Gyllene Gryning.
Nu har Grekland fått sitt sista räddningslån och BNP sägs ligga en aning på plus. Men den grekiska fattigdomen är utbredd. Den höga procenten arbetslösa har minskat en aning, och själv undrar jag om inte det beror på att så många unga greker har emigrerat.
När jag har hamnat i diskussioner i Aten om besvikelsen över Syrizas har jag tagit fram flera bra saker, som jag vet att Syriza trots allt har genomfört, och jag har undrat hur de tror att det blir med en högerregering.
Attityden till flyktingar ändrades med Syriza
Min uppmärksamhet på Grekland sedan 2011 har i första hand gällt hur Grekland har tagit hand om flyktingarna, och jag minns Samaras tal inför valet våren 2012 om att Atens invånare måste ta tillbaka gatorna från alla ”illegala immigranter”. När tidningarna skrev om flyktingar var det i sammanhang av kriminalitet och olaglighet, ordet flykting användes sällan. Från Samaras regeringstid minns jag de omfattande polisrazziorna och flyktingar som inte vågade gå ut, att Grekland saknade flyktingmottagande och fungerande asylsystem och att många spärrades in i förvar. Till det kom rapporterna om flyktingbåtar som brutalt tvingades tillbaka av kustbevakningen och att barn och vuxna drunknade. Jag minns också den långa stängningen av public service.
När Syriza vunnit valet i början av 2015 blev den regeringen den första att ha en migrationsminister, den asylrättskunniga juristen Tasia Christodoulopoulou. Media motarbetade henne. När den stora flyktinginvandringen tog fart tidigt på sommaren var regeringen oförberedd och utan resurser. Ändå gjorde den en hel del efter förmåga. Kort efter regeringsbildningen släpptes sextusen flyktingar från förvar, där många varit inspärrade i över två år under vidriga förhållanden och emot EU:s regler. Migrationsministern gick också ut i media och meddelade att tvärtemot medias och politikers språkbruk ”illegala immigranter” var de som kom över havet flyktingar från Syrien och andra länder och de sökte skydd. Det bidrog till att retoriken ändrades. Flyktingar jag pratade med på gator och i lägenheter den våren sa att stämningen i staden blivit helt annorlunda. Nu kan vi andas, hörde jag också greker säga och syfta på att äntligen hade de många poliserna på gatorna tagits bort, de som ”nästan fått en att tro att man var i en ockuperad stad”.
I dag anklagar Neo Demokratia Syriza för att ha bjudit in flyktingarna till Grekland, och att regeringen orsakade den så kallade flyktingkrisen 2015.
Oreparabla sår i det grekiska samhället
Trycket som har legat på grekerna sedan 2010 är enormt. Det är stor skillnad på att leva med åtstramningar under ett-två år och att leva så många år med ständiga nedskärningar, företag som går omkull, sänkta löner och sänkta pensioner år efter år, och ökade och nya skatter och avgifter. Konsekvenserna blir oreparabla.
Ganska snart i början av krisen förlorade de som inte kunde betala sin hälsoförsäkring rätten till subventionerad sjukvård och medicin. Solidariska sjukvårdskliniker växte fram där läkare och andra sjukvårdsprofessionella volontärarbetade schemalagda dagar och kvällar. Syrizaregeringen gav sedan alla rätt till subventionerad sjukhusvård och medicin. För det stora Evangelismos-sjukhuset i Aten togs outsourcing av verksamheter bort, vilket minskade sjukhuset kostnader.
Men den grekiska sjukvården har gått på knä med långa väntetider till vissa specialister, svårigheter att genomföra analyser och brist på mediciner och sjukvårdsutrustning. Ibland har sjukhus vänt sig till solidariska kliniker för hjälp med vad de själva har saknat. Klinikerna i sin tur har fått och får hjälp av greker och greklandsvänner runtom i världen. Det svenska Nätverket för Grekland stöder den solidariska kliniken i Elliniko i Aten sedan flera år och skänker medicin.
Extremhögern
Till höger om Neo Demokratia finns flera extremisthögerpartier. Gyllene Grynings gatuvåld har tonats ner men de finns i parlamentet och där har inte retorik och uppträdande blivit bättre. Rättegångarna mot ledarna pågår fortfarande. Så är det ofta i Grekland, domstolar tar mycket lång tid på sig att fatta beslut. Rättegången mot en biskop som för flera år sedan uttalade sig så rasistiskt att åtal väcktes pågår fortfarande, och det lär luta mot frikännande. Enligt European Barometer, återgivet i ett novemberinslag i ANA news, är Grekland ett av de mest rasistiska länderna i EU, synligt i traditionella och sociala media, institutioner, skolor, polis, armén, kyrkan och samhället i sin helhet.
Jag lyssnar till greker, som är rädda för den hårdare och extremnationalistiska retorik som finns ganska allmänt inte minst inom Neo Demokratia. Hela 1900-talet har många exempel på grym brutalitet och extrem nationalism. Att brutalitet och hänsynslöshet lever under ytan var uppenbart under Juntaåren 1967-74 och i de många rasistiska attackerna mot flyktingar och migranter för några år sedan. Våldet mot flyktingar och migranter har dämpats, men tidigt i höstas mördades en relativt känd grekisk hbtq-aktivist brutalt mitt inne i centrala Aten. Denne Zak stängdes först inne i en butik och sparkades sedan till döds ute på gatan medan människor runtom såg vad som hände och även filmade. Från andra länder vet vi att extremhögerns våld även brukar drabba sexuella minoriteter. Ska det bli så i Grekland också?
Förändring, men i vilken riktning?
Många greker befarar att extremhögern kommer gå fram kraftigt i valet och att landet kommer följa Italiens exempel. Att kritiken mot EU och de senaste årens händelser visar sig i omfattande nationalism, extremism och populism.
Att grekerna vill ha en förändring, hör jag gång på gång. ”Syriza har inte varit bra för oss greker så låt oss nu pröva något annat.” Men vad kommer ”något annat” innebära? Och vart är Grekland på väg?
I en väljarundersökning i december är Neo Demokratia störst parti med 31 procent, Syriza ligger på 23 procent. Gyllene Gryning får knappt 7 procent, lika mycket som det tidigare Pasok, som har bytt namn idag. Kommunistpartiet får 6 procent medan övriga partier alla kommer under 3 procentsspärren för att komma in i riksdagen.
Till vänster om Syriza finns vid sidan av kommunisterna LAE som bildades av en besviken utbrytar grupp inom Syriza. Yannis Varofakis, som var Syrizas finansminister de första månaderna men tvingades bort, har också bildat ett nytt riksdagsparti och varit medgrundare av det europeiska DiEM25, som beskriver sig om ett grönt progressivt internationellt vänsterparti inspirerat av amerikanske Bernie Sanders. På DiEM25 samling i Tyskland i höstas nominerades Varofakis till att toppa partiets lista till EU-valet. Artikelförfattaren hoppas att han och andra i detta nya parti kommer in i EU-parlamentet och får framgång.
Hur tror du och ni att det blir med Neo Demokratia vid makten, frågar jag, och får till min förvåning veta att partiet inte tycks ha visat upp så mycket till program utöver att skydda landet och det grekiska från flyktingar, sagt sig vilja rekonstruera medelklassen, förbättra ekonomin och kvaliteten på den grekiska demokratin samt ge föräldrarna till varje nyfött barn 2 000 euro. Jag misstänker att det ska vara barn till grekiska medborgare. Att uppmuntra grekerna till att skaffa fler barn ger otäcka vibbar om 30-talets Tyskland och Victor Urbans försök att kompensera bristen på arbetskraft som blir följden av dagens ungerska fientlighet mot flyktingar och migranter.
I höstas lovade Tsipras att pensionerna ska inte sänkas mer och en del skatter och avgifter ska tas bort eller minska. Bra och nödvändigt, säger min journalistvän Dimitris Angelidis på journalistägda Efimerida ton syntakton. Ett spel av Tsipras inför valen, säger andra.
Löftet om pensionerna tillfredsställer inte pensionärerna, som demonstrerar och kräver att pengarna som har tagit från dem ska betalas tillbaka.
Dimitris Angelidis är inte så säker på att Syriza kommer förlora valet. Grekerna är besvikna, men finns det något alternativ, frågar han retoriskt. Vännerna är oroliga för följderna om extremhögern går fram i EU-valet och för valet av ny EU-kommissionär. Det kan bli mycket mindre pengar till unionens flyktingfonder och vad händer då i Grekland, som i dag har EU:s högsta flyktingmottagande i förhållande till sin folkmängd?
Och så har vi kyrkan. I november ledde förhandlingar mellan premiärministern och den grekiskortodoxe ärkebiskopen till en överenskommelse om att prästerskapet skulle sluta räknas som statstjänstemän och få sin lön utbetalad av kyrkan och inte som nu av staten. Staten skulle ge kyrkan pengar för detta. Därmed skulle antalet statsanställda minska med så många tusen att regeringen fick utrymme för nyanställningar. Det kanske behövs men är också ett traditionellt sätt för grekiska regeringar att säkra anhängare genom att tillsätta tjänstemän inom det egna partiet. Klientilism kallas det. Genom att få bort prästerna som statsanställda skulle landet ändå leva upp till EU:s krav om färre statligt anställda. En överenskommelse om beskattning av kyrkans många fastigheter diskuterades också, som det är nu betalar kyrkan ingen eller låg fastighetsskatt.
Ärkebiskopen samlade landets nästan hundra biskopar, som sa blankt nej till att inte längre vara statstjänstemän. Ett steg mot att skilja staten och kyrkan åt? Nja, det är grekerna nog inte redo för. Men var det inte otaktiskt av Tsipras inför valet, frågade jag min journalistvän, och fick svaret kanske, kanske inte. Ortodoxa kyrkan i Grekland är konservativ och har potential att samla många till att rösta med högern. Många präster pratar politik i kyrkan och en del uttrycker rasistiska och extrema åsikter. Å andra sidan är många greker rejält trötta på kyrkans privilegier.
Balkan, Turkiet, oljan
Grekerna har också utrikespolitiken att beakta vid de kommande valen. Geopolitiska läget med gränsen till stora, starka Turkiet liksom gränserna i norr till övriga Balkan kräver sin diplomati.
Namnfrågan med FYROM, eller som förslaget nu är Norra Makedonien, är infekterat och mycket aktuellt just nu. I förhandlingar med grannlandet har Tsipras har sagt ja till Norra Makedonien men namnet ska accepteras av parlamentet. Neo Demokratia har sagt att de kommer rösta nej. Tunga på vågen är Anel-partiet, regeringens konservativa koalitionspartner, som också säger nej. Ett nederlag fäller antagligen regeringen. Majoritet i parlamentet för regeringens förlag förväntas innebära avspänning på Balken, en fjäder i hatten för Tsipras och att Norra Makedonien kan bli medlem i Nato och så småningom i EU. USA och Trumph vill placera en Natobas i Norra Makedonien för att bättre ringa in Ryssland. Tsipras och Syriza följer inte bara EU, säger kritikerna, utan gör också som USA vill.
I Medelhavet finns planer på att utvinna olja utanför Turkiet och Cypern. USA, Cypern, Grekland och Israel spelar ett spel där också Italien och Frankrike finns med, men där Turkiet hålls utanför. Planerna fanns innan Syriza kom till makten och ändras säkert inte med ett regeringsbyte. Men det är ett farligt spel gentemot Turkiet att hålla Turkiet ute och det kan leda till krig trots att både Turkiet och Grekland är med i Nato, får jag höra av vänner.