Man ska vara beredd på att få problem med Dublin och att som tidigare sova ute första tiden. Frankrike verkar lägga ner mer resurser på Dublinhanteringen nu. Antalet som söker asyl har också ökat mycket senaste året. Det tar ofta längre tid nu att komma till intervju och att få uppehållstillstånd. Civilklädd polis gör kontroller på gatorna då och då och frågar efter id och récépissé. ”Det är inte som när du var här i oktober, det är svårare nu”, säger en av vännerna i telefonen.
I oktober 2018 sov ett tjugotal nyanlända svensk- och tyskafghanska män på Boulevard Ney i norra Paris på en spårvägsperrong, som inte tagits i bruk än, en liten bit från Porte de la Chapelle. Under sig hade de kartong och i några fall madrasser, över sig filtar eller så låg de i sovsäck. Sovsäckar hade de övertagit av kompisar som fått boende, eller fått av franska hjälporganisationer, eller köpt med pengar från Sverige eller Tyskland. Ibland kom polisen på natten eller tidigt på morgonen och körde bort dem.
På dagarna syntes inga andra spår efter dem än lite kartonger och en prydligt staplad hög av madrasser. De kom i kvällsmörkret efter att ha ätit kvällsmat, som delades ut av franska hjälporganisationer en kilometer österut längs boulevarden vid parken där många familjer sov, Porte d´Aubervillier.
Det var många ställen där flyktingar och migranter sov på nätterna men inte var på dagarna. Tält fick inte förekomma sedan polisen rivit alla synliga tält i maj och juni och drivit bort flyktingar och migranter från många ställen.
På nyåret 2019 var det kallt och polisen tillät tält. I ett nyhetsbrev från La Cimades läste jag att polisen hämtat flera tusen från tältläger i Paris och gett dem tak över huvudet i sporthallar.
I februari-mars stod ett femtiotal tält under en stor betongviadukt nära Porte de la Chapelle. Det är förmodligen det lägret som polisen rev nu i april efter knivattacker. I februari berättade några som bodde här att det var mycket bråk och droguppgörelser och att det nog skulle gå att beställa en knivattack mot en fiende här, om jag hade någon. Här sov många svenskafghaner sina första nätter i Paris.
Ett läger revs nu i påskveckan av polisen. Det var det som för ett år sedan fanns utmed en gata delvis under en bro nära prefekturen ”Metro 4” och moskén. Här stod många, många små tält tätt intill varandra prydligt förankrade i Europapallar, och jag pratade en eftermiddag med ett tjugotal svenskafghaner, som bodde här just då. Senare på våren rev polisen tälten och tog allt som fanns i dem. Precis som nu inför påsken. I höstas såg jag inga tält.
Skärtorsdagen 2019 berättade N i telefonen:
Jag har en kompis som bodde i Växjö, vi kom till Sverige samma dag, till Malmö, och han kom och hälsade på mig senare. Han fick inte heller stanna genom gymnasielagen och han kom hit till Paris för några dagar sedan. Jag gav honom min sovsäck och mitt tält. Jag behöver ju inte det längre. Men dagen före i går när han var i moskén för att tvätta sig, kom polisen och tog alla tälten och allt som var i tälten. Han hade lämnat alla sina saker där för han skulle bara gå och tvätta sig. Han hade lämnat sin mobil också. Polisen tog alla hans saker. Folk som passerade var arga på polisen och protesterade och frågade varför gör ni så, dom har ju ingenstans att bo. Han har fått min gamla mobil och lite pengar så han kunde köpa en sovsäck. Nu sover han i Porte de la Villette, och han hittade ett tält där. Det är vid vatten och det är en bro där också. Men jag kan inte gå dit, min social säger att jag inte ska gå ut. Det är farligt ute nu och min récépissé har ju gått ut. Polisen tog två killar här utanför, de hade inte papper. Poliserna hade inte uniform och då kan man inte se om de är poliser. Så jag förklarar i telefonen för min kompis hur han ska göra och vart han ska gå.
Ungefär så berättade N om polisattacken, han som nu har inlett sin tillståndslösa limboperiod i Paris och snart kommer att få bo hos en fransk familj. Men hur kommer det gå för hans kompis?
Härom veckan kom många upprörda facebookinlägg från handlingskraftiga svenska mammor och vänner som har rest ner. De blev chockade av vad de mötte och gav all hjälp och allt stöd de förmådde, och samlade in swishade pengar.
Facebookinläggen speglar den verklighet som är i Paris för nyanlända. Men det är inte alltid bråkigt och livsfarligt och franska hjälporganisationer kommer med mat och man kan prata med dem. De kommer med mat till Porte d´Aubervillier, som kallas familjeparken i facebookinläggen, till La Villette intill kanalbassängen och till andra ställen. Hjälporganisationerna har också hjälpt och fört till sjukhus. Svenska kyrkan kan man också fråga till råds.
Franska myndigheters mottagande av nyanlända flyktingar är urdåligt och information otillräcklig. Men det är inte bara hemskt. Människor av samma nationalitet hjälper varandra och det finns många frivilligorganisationer som serverar mat och som ger råd om hygien och om man blir sjuk. Hemskt är Sveriges policy som tvingar svenskafghanerna hit.
Så småningom blir det bättre i Paris än som första mottagande är. Man får boenden, och klarar man Dublin får afghaner oftast uppehållstillstånd. Sedan följer krav att delta i fransk språkundervisning, sedan 1 januari 700 timmars franskundervisning. För den som redan kan franska kan timmarna minskas. Sedan gäller skolundervisning, yrkesutbildning eller arbete direkt.
Men hur ser franska migrationsmyndigheter på flyktingar från Somalia? I boendekön på Avenue Denfert-Rochereau (se andra artiklar om köande för boende) träffade jag en ung kille från Somalia, lång och gänglig och trevlig. På flytande svenska berättade han att han kom till Sverige som ensamkommande minderårig. I fem år har han bott i Stockholmsregionen innan han till slut gav upp och for till Paris.
Frankrike är i vissa avseenden bättre än Sverige, men det är inte ett snällt land
Generellt är Frankrike inte ett snällt land, vare sig mot invandrare eller sina invånare, och livet i Frankrike kan bli hårt. Frankrike har varit känt för att vara snåla med att ge asyl, och för många har det varit ett genomfartsland till England och London. Därav det stora vilda lägret i Calais. Gula västarnas massiva demonstrationer och protester nu bottnar i Frankrikes stora klasskillnader, arbetslöshet, dåliga löner och pensioner och motsättningar mellan centrum och periferi. Fransk polis kan vara mycket brutal och den franska byråkratin besvärlig även om det inte är som i Grekland.
Till skillnad från Sverige ger Frankrike ändå uppehållstillstånd till de flesta från Afghanistan och landet deporterar inte till Afghanistan.
Hazarerna får nästan alltid uppehållstillstånd i Frankrike. Man känner till diskrimineringen av hazarer i Afghanistan och av afghaner i Iran, även om kanske inte fransmän i allmänhet gör det. Pashtutalande pashtunerna får ibland avslag med hänvisning till osäkerhet om identiteten. Är de verkligen från Afghanistan eller är de från Pakistan? Pashtu och urdu ligger nära varandra språkligt men för pakistanier är det svårt att få uppehållstillstånd. Detta berättat av en fransk asylrättsjurist.
Den som planerar att åka till Paris bör förbereda sig och ta reda på hur det är. Hen måste vara beredd på att det är hårt i början. Knivslagsmål, polisbrutalitet och att polisen river tält och tar ägodelar är en del av verkligheten, som många blir vittne till. Men afghaner tar hand om varandra, hittar kompisar och hjälper varandra. Men det är sant att en och annan kan begära pengar för hjälp. Så jag blir förvånad över facebookinlägg, som verkar nyvakna över hur det fungerar i Paris. Och samtidigt återigen imponerad av handlingskraften.
Nu är det så många svenskafghaner i Paris, så för alla bör det finnas någon att ringa redan från Sverige, egna kompisar, eller kompisars kompisar. Man bör förbereda sig och höra sig för. Det är dumt att ge sig iväg på vinst och förlust, om nu någon gör det.
Man hjälper varandra.
Och som A, som nu närmar sig slutet av en 18-månaders limboperiod och är rädd för poliskontroller, sa i telefonen härom dagen:
De är farligt för mig att åka till Porte de la Villette. Men en kompis ringde om en kompis som kommit från Österrike. Jag måste ju hjälpa honom. Det har ju varit så för mig också. Och jag är försiktig. Jag köper alltid biljetter på metron och jag klär mig snyggt. För de går mest på sådana som ser inte så bra klädda ut.
Han är bara en av många som har berättat om att hjälpa nyanlända kompisar och kompisars kompisar, eller att som nyanländ få den hjälpen. En del nyanlända bor hos en kompis eller kompis´ kompis i början, men jag har bara träffat en kille som inte har måst bo utomhus en tid.
Med avslag och deportationerna till Afghanistan
kommer afghanska medborgare från länder som Sverige, Finland, Norge, Tyskland och Österrike att söka till Paris och Frankrike. För vad ska de göra???? Många har aldrig, eller i stort sett aldrig, varit i Afghanistan utan har tillbringat sina liv som flyktingar i Iran eller Pakistan. Till nationaliteten är de afghaner eftersom Iran och Pakistan inte ger dem vare sig flyktingstatus eller medborgarskap.
Hur kommer Frankrike agera? Vi hör mest att den franske presidenten vill ha ett starkare EU med mer överstatlighet och ett gemensamt asylpaket för hela EU. Skulle det gynna afghanerna? Tveksamt eftersom EU:s asylbyrå inte hävdar att deportationerna bör stoppas. Mycket i det föreslagna asylpaketet är dessutom riktigt dåligt för den som söker skydd.
Alltfler svenskafghanska barnfamiljer har kommit till Paris, och de tillbringar som alla andra första tiden på gatan, eller snarare i parker.
Sverige är nu ett av de värsta EU-länderna i att ge avslag till människor från Afghanistan som söker skydd. Avslagsprocenten är i nivå med Ungerns. Systematiskt har Sverige använt vetenskapligt ifrågasatta åldersuppskrivningar, som många gånger är gripna ur luften av handläggare. Uppskrivna i ålder har ensamkommande barns och ungdomars fördelar i asylprocesser tagits ifrån dem, också för att de har fått vänta för länge på beslut och hunnit fylla 18 år. Så de får avslag som vuxna och bedöms kunna klara sig i Afghanistan.
Asylutredningar för afghanska medborgare har många gånger uppmärksammats bland frivilligorganisationer och bland jurister för att verka ha som enda syfte att hitta skäl för avslag – hellre fälla än fria. Det är emot grundvärderingar om humanitet och mänsklighet som Sverige anser sig stå för. Många svenskar har tagit för givet att Sverige är ett humant och rättssäkert land. Sedan har den gradvisa insikten i hur unga ensamkommande från framför allt Afghanistan har behandlats i migrationsverkets och domstolarnas processer ändrat förståelsen av Sverige. Inom flyktingrörelsen har man upplevt tidigare hur vissa flyktinggrupper har särbehandlats och motarbetats. Formerna har varierat men målet har varit att de ska ut ur Sverige. Det har alltid funnits stöd för utsatta människor som söker asyl, men omfattningen har inte varit så stor och haft en sådan social och yrkesmässig bredd som nu när så många är förtvivlade över hur unga ensamkommande behandlas.
Inte bara unga ensamkommande behandlas omänskligt. Sedan tre år har Sverige en tillfällig lag, som ska vara minst två år till. Enligt den finns det ingen möjlighet att få stanna i Sverige av humanitära skäl, det vill säga att man skulle kunna få stanna av medmänsklig anständighet. Eftersom permanenta uppehållstillstånd är borta i lagen drabbas flyktingar som utöver att de är flyktingar är sjuka och behöver en vård, som bara ges om det finns garantier för långsiktighet. Finns inte det är det meningslöst att ge vården.
Så oerhört många medmänniskor drabbas av Sveriges tysta ansiktsbyte – förvandlingen till att vara ett hänsynslöst inhumant land.
OBS. För information om Paris läs www.guideasile.wordpress.com Den uppdateras och finns i engelsk version.