i november och i juni 2019. Samt en morgonbild från 82 Avenue Denfer Rochechouar med kö för boende och från ”Cite” på Boulevard du Paris. Foto författaren.
Paris tar emot nyanlända som vill söka asyl på sämsta vis.
Utan pengar till hotell eller vänner med egen bostad – de flera har ingetdera –tvingas de bo på gatan första tiden. Har de redan kompisar i Parisregionen, bor dessa oftast i en asylförläggning och får inte ta emot besök, än mindre ha någon sovande där. Andra kompisar har flyttats till asylförläggningar runtom i landet.
Nyanlända håller mest till kring Porte de la Chapelle, som ligger inom Paris stadsgräns i norra delen av staden. Paris är indelat i 20 stadsdelar (arrondissement) och de migranttäta är 18e och 19e. Här finns de vilda tältlägren och här finns frivilligorganisationer som ger mat. Svälta gör man inte som nyanländ, men man kan missa tiderna för matutdelning och det händer att man blir magsjuk.
Under trafikledsbroar nära Porte de la Chapelle finns av och till ett stort vilt tältläger, som polisen ibland river. Vilda tältläger brukar finnas vid tvärgator öster- och västerut från Porte de la Chapelle om man går den breda Boulevard Ney eller åker spårvagn 1-2 hållplatser. De växer upp och de rivs. Vid Porte d´Aubervilliers två hållplatser från Porte de la Chapelle har det under sommaren och hösten funnits ett stort vilt tältläger på båda sidor om en stor trafikled. Kommunen har ställt ut urinoarer och bajamajor och det finns en vattenkran. Här har killar från Sverige tillbringat sin första tid i Paris den här hösten. Många kallar området inte för Porte d´Aubervilliers, som är svårt att uttala för nyanlända, utan för Rosa Parks efter ett stort supermodernt shoppingcenter intill.
Ja, det är riktigt, namnet kommer av den afroamerikanska aktivisten Rosa Park som bussdemonstrerade i 1950-talets USA mot segregationen. Andra hållplatser utmed den nyanlagda spårvägslinjen här i norra Paris har namn efter framstående kvinnor från 1960-70-80-talen, som Ella Firzgerald (jazzsångerskan), Diane Arbus (amerikansk fotograf) och Delphine Seyring (fransk skådespelerska). Området kring detta stora Parc de la Villette var till in på 1980-talet Paris stora slakthusområde och ersattes med dagens modern storskaliga bebyggelse i glas och metall. Förutom ett stort köpcentrum finns ett stort vetenskapscenter med utställningshallar, bibliotek och mediatek. Biblioteket här i Parc de la Villette (spårvagnshållplatsen och metrostationen är Porte de la Villette) fungerar som en sorts dagcenter för många nyanlända. Här går det bra att ladda telefonerna, använda datorerna med internet, och toaletterna med varmvatten för enklare tvätt. Biblioteket är bara en liten del i denna jättebyggnad, som också innehåller butiker.
Vilda läger och polisbussar
Porte de la Chapelle-lägret revs av polisen nu i början av november, och för Porte d´Aubervillers-lägret aviserade polisen att det skulle rivas någon vecka senare. Men de kommer säkert uppstå igen, för här i norra Paris rivs och återuppstår vilda läger. Ibland på samma plats, ibland på andra platser i området. Vilda tältläger kring Porte de la Chapelle, Porte d´Aubervilliers/Rosa Parks och Porte de la Villette har varit första anhalt för många killar, barnlösa par och familjer.
När det blir kallt och temperaturen närmar sig noll har staden åtminstone de senaste åren tagit stora sporthallar i bruk och utrustat med tältsängar och personal. Dit förs tältinvånarna genom att polisen kommer med bussar tidigt en del morgnar och genom direkta aktioner när tälten dessutom rivs.
Polisen erbjuder dem som vill att kliva in i bussarna och föras till tillfälliga boenden. Nu i november 2019 har 15 sporthallar tagits i bruk som nödbostäder för vintern. De lär ska vara för stadens alla hemlösa. Polisen hämtar upp asylsökande under sommarhalvåret också men mer glest. Det här är en av tre vägar för nyanlända asylsökande att få boende. Ett annat sätt är att köa hos olika dagcenter, ett tredje att ringa 115 för i första hand en eller ett par-tre nätters akut tak över huvudet.
Asylsökande brukar efter 1-2 månader i tillfälligt transitboende (ofta alltså i sporthallar) flyttas till permanent asylboende, som motsvarar svenska asylförläggning. Man delar rum och kan laga mat själv. Standarden är ofta lägre än i Sverige. En del blir kvar i Parisregionen, andra flyttas ut.
Det är ganska vanligt att polisen hämtar med bussar utan att riva lägren. Det kan gå många veckor mellan hämtningarna beroende på väder och temperatur. I juni träffade jag några barnlösa par i lägret i Porte d´Aubervilliers som räknade med att bo här i tält ett par-tre månader innan polisen skulle hämta dem i bussar. Barnfamiljer prioriteras, hade polisen sagt, och vuxna utan barn får vänta.
En del har tur och får tak över huvudet genom polisens bussar efter bara några dagar, andra kan bli boende i tält flera veckor, ja flera månader. Tur eller otur kan man säga, men det beror också på när de nyanlända kommer i förhållande till polisen hämtningar, och om de är på plats när bussarna kommer.
Tält, sovsäckar och underlägg går att köpa billigt. I det stora köpcentret vid Rosa Parks finns en stor butik med fritidsutrustning. Ett litet tält för två, sovsäckar och underlägg går att köpa för under tusen kronor/100 euro, kanske under 500 kronor/50 euro. Sent på kvällarna kommer folk från frivilligorganisationer ibland och delar ut tält och sovsäckar till den som ingenting har.
I de vilda tältlägren med människor från alla möjliga länder – alltså inte bara afghaner – bor nyanlända såväl som papperslösa. Papperslösa kan vara flyktingar med avslag, migrantarbetare som aldrig sökt asyl (ofta nordafrikaner och andra afrikaner) och asylsökande med Dublin som har avvikit och nu befinner sig i 18 månaders limbo.
Det gäller att stå ut. Folk bråkar, i vårvintras inträffade två mord i tältlägret i Porte de la Chapelle, det finns mycket droger och droghandel, det finns möss och råttor, det luktar urin här och där. Men staden placerar ut urinoarer och toaletter, och det finns ofta vattenkranar. Regnar det så blir marken en lervälling.
Hur märkligt det än är tycker en del att det är lite spännande och mysigt att bo i tält. Och hur är det med bråken? ”Då står vi en bit bort och tittar på, och hejar kanske på några.”
Eller så är det så här: ”Nu står jag inte ut längre, i morgon går jag till polisbussarna om de kommer.”
De flesta håller sig till sin egen språkgrupp, och klungor av killar från Afghanistan finns lite här och där. På öppna nästan torgliknande platser mellan tälten har de som lever här byggt enkla eldplatser – ofta en grop marken – där killar samlas, värmer sig, kokar vatten och dricker te och pratar. Tälten står i välordnade rader, tätt intill varandra, med gångstråk emellan. Många tält står på Europa-pallar, som kan hämtas från ett lager en bit bort. De som bor här informerar varandra. Det råder en viss ordning och är inte bara eländigt.
När polisen kommer med bussar är det inte för att i första hand ta papperslösa till förvar, informerade stora frivillighetsorganisationen France Terre d´Asile mig dagen innan jag åkte hem den 14 november. Killar i 18 månaders limbo som har varit med om det här, har berättat för mig att polisen med bussarna visserligen frågar efter id-papper men låter dem som inte har giltiga id-handlingar gå.
France Terre d´ Asile menade att andra polisgrupper i området, inte just de som kommer med bussarna, gör id-kontroller av och till i syfte att fånga in papperslösa.
Det kan bli mycket mer kontroller i framtiden. Men det handlar också om polisens resurser. Fler förvar ska byggas, men platserna blir kanske procentuellt inte så många fler i förhållande till att fler asylsökande och migranter kommer.
Hos France Terre d´Asile sa man att det är knappast afghaner, som polisen och regeringen är ute efter utan det stora antalet som kommer från Albanien, Georgien och afrikanska länder, det vill säga länder som anses ”säkra”. En debatt i Frankrike nu handlar om sjukvårdsflyktingar, och lagen om asylsökandes rätt till kostnadsfri sjukvård har nyligen skärpts. Först efter tre månader får asylsökande rätt till samma kostnadsfria sjukvård som fransmännen. Tills dess gäller bara rätt till akut sjukvård. Sjukvårdskortets giltighetstid har sänkts från ett år till 6 månader.
Bostad efter registreringen
Asylboenden sköts av frivilligorganisationer och finansieras av OFII. France Terre d´Asile är en av de största aktörerna i Parisregionen, Coallia är också stor. Men det finns många, många andra som sköter stora och små asylboenden.
Asylegistreringen ger inte omedelbart plats i boende. I stället ges adresser till dagcenter där bostadslösa köar för boende. Alternativet är att vänta in polisens bussar eller ringa nödnumret 115. Barnfamiljer och ensamkommande minderåriga får adress till andra dagcenter än de ensamkommande männen. De fyller ungefär samma funktion – någonstans att vara på dagarna och att länka över till boende. Köerna är långa och det tar ofta flera dagar innan man kommer till ett transitboende och sedan ett asylboende. Dagcentren sköts av frivilligorganisationer.
Adresserna till de två dagcentren för ensamkommande män är 82 Avenue Denfert-Rochereau, 14e arrondissementet, och 1 Boulevard du Paris, 4e arrondissementet, kallat Cité av killarna. Vid det första sköts köordningen genom fotografering varje morgon, vid det andra ges chans varje morgon för 24-25 killar att komma in genom lottdragning. Metrostationer är Raspail respektive Cité. Det brukar alltid gå att hitta kompisar som kan visa hur man tar sig dit. Man ska vara här senast 8.30 på morgonen. Vardagar endast.
Har man tur hos Cité körs man med buss till tillfälligt transitboende nästa dag. Hos Denfert-Rochereau tar det längre tid. Väntetiden varierar med hur många som söker boende. De brukar vara färre på somrarna när många bor i tält mer frivilligt.
Paris är stort men metron är lätt att lära sig. En biljett kostar knappt 2 euro men många plankar.
Dagcentren är också för bostadslösa migranter. Ofta har de kommit nyss till Paris för att söka jobb.
Nyanlända kan köa här utan att hela registreringen hos OFII/prefekturen är slutförd, men det går ju inte att ha en tid hos OFII klockan 9 och samtidigt vara här och köa. Man får ta upp det med den eller dem som håller i köandet.
Ett tredje sätt att hitta boende är att ringa akutnumret 115. Väntetiden i telefonen blir ofta lång, och sedan blir svaret att vi har ingenting nu, var vänligt återkom senare. Det går att kommunicera på flera språk. I första hand är det bara för en natt, och man får ringa dag för dag. Barnfamiljer prioriteras. När man har kommit in i deras system kan man efter en tid få boende för en vecka. Ett svenskafghanskt par i Paris bodde i en park i flera månader under hösten 2018 och fick så småningom hotellrum genom 115. Efter ett halvår fick de behålla rummet med ett telefonsamtal varje månad en exakt veckodag. Ändå måste de vänta flera timmar på att komma fram. Varför just de fortfarande finns kvar i Paris, vet jag inte. Deras svenskafghanska vänner, också barnlösa och med Dublinmarkering, flyttades till Marseille.
Till boenden finns alltid socialsekreterare. Uppfinningsrikedom och medkänsla varierar väl men det verkar finnas många socialsekreterare som stöttar och tar parti för sina klienter.
De flesta får så småningom boenden långt från Paris i städer och byar. Från och med 2019 finns stränga regler om att man måste bo kvar i boendet, man kan inte välja. Man kan heller inte vara borta från boendet mer än fyra nätter per månad och man måste anmäla det innan. Bryter man mot reglerna förlorar man rätten till bostad. Ett råd: Hör med boendet vilka regler som gäller och håll dem!