Sundsvalls museum, och jag, bloggförfattaren.
Likhet med Ryssland när Grekland angriper frivilligorganisationer, som försvarar flyktingars rättigheter. Håller solidarisk verksamhet på att bli kriminellt inom EU? Ny rapport från fidh och OMCT ger svar om nuläget.
Politiken
Premiärministern Kyriakos Mitsotakis och migrationsministern Notis Mitarakis har hela tiden förnekat att människor har tvingats tillbaka från grekiskt farvatten eller grekiskt land utan att ha fått söka asyl när de har velat det – trots otaliga vittnesmål förmedlade av UNHCR och många frivilligorganisationer. Pushbacks är olagligt enligt EU-lag och internationella konventioner, som Grekland och många, många länder har undertecknat. UNHCR har förgäves bett regeringen att undersöka saken. Och möjligen är en undersökning på gång nu, som ingen tror blir sanningsenlig. Men grekiska folket verkar inte bry sig, och tror kanske inte att pushbacks förekommer, eller är så omfattande.
Den nuvarande högerregeringen anses sitta säkert. Visst finns det greker och politiska partier som är djupt kritiska till hur Ny demokrati styr landet, men oppositionspartierna är svaga och väljarna ser inte något tillräckligt starkt eller trovärdigt alternativ.
Missnöje med regeringen handlar bland annat om sjuk- och hälsovården men inte direkt om flyktingpolitiken. Där anses Grekland vara offer för sitt geografiska läge och EU-ländernas bristande solidaritet.
Efter tio år av åtstramningar har hälsosystemet reducerats med över 50 %, berättade en av företrädarna för Metropolitan Community Clinic of Heliniko (MCCH) i ett videosänt samtal i början av december med lilla Nätverket för Grekland. MCCH i Aten är en av de många solidariska vårdkliniker som startade när ekonomiska krisen blivit ett faktum. Hur många som finns kvar i dag vet jag inte. MCCH har lokaler just nu i Glyfada, tyvärr för små för kunna ta emot patienter. Men de kan förmedla bland annat psykiatrisk hjälp. Kliniken samlar framför allt in mediciner genom donationer i Grekland och i andra länder. MCCH är politiskt obundet men att här finns ett stort missnöje med den sittande regeringen är uppenbart. Regeringen gick till val på att ge ökade resurser till den offentliga sjukvården, men det har inte skett, får vi höra. Och från annat håll hör jag att privata sjukhus har gynnats.
De offentliga sjukhusen har inte resurser att ta emot alla sjuka, inte minst alla covid -19 sjuka, och människor dör i sina hem. Grekland är för närvarande svårt utsatt för pandemin. Till privatsjukhusen har stora delar av befolkningen inte råd att gå. Till detta kommer läkarbristen, och sedan 2010 har mer än 18 000 läkare lämnat Grekland. Personalen på sjukhusen har långa arbetsdagar, och inom MCCH är det väl känt att läkare och annan sjukvårdspersonal har kollapsat. Regeringens beslut att alla sjukhusanställda måste vara vaccinerade har lett till att många har lämnat sjukvården, vilket innebär ännu färre personal. Det finns ingen organisation eller plan för hur de som vägrar vaccinera sig ska ersättas.
Till det kommer också brist på medicin, som har gjort att offentliga sjukhus har vänt till sig MCCH och frågat efter medicin. Bland MCCHs mottagare av donerad medicin finns också flyktingförläggningar, förvar, sjukhem, boenden för hemlösa, frivilligorganisationer som arbetar med flyktingar och boenden för ensamkommande minderåriga. MCCH har inga statliga medel, är politiskt obundet, är helt beroende av donatorer, men tar inte emot pengar. Donatorerna köper in medicin och skänker efter råd från kliniken om vad som bör köpas. De som arbetar här är volontärer. När jag frågar hur kliniken har klarat de hårda kraven för att bli registrerad som frivilligorganisation förstår jag svaret som att i den form verksamheten bedrivs behöver de inte vara certifierade. Till denna klinik samlar Nätverket för Grekland in pengar i Sverige – www.natverketforgrekland.se.
Regeringen säger att den ekonomiska krisen är över och att Grekland är tillbaka på den internationella lånemarknaden igen. Men efter lång tid av åtstramningar är många greker utarmade, arbetslösa och fattiga. Pandemin har förvärrat situationen. Så nog finns det skäl att säga att Grekland inte har ekonomi att ta emot människor på flykt. Å andra sidan är det EU, som betalar. För att se hur pengarna används efterfrågar frivilligorganisationer mer transparens och misstänker korruption, som har varit ett grekiskt gissel tidigare.
Många greker har förståelse för att människor kan behöva fly, och de var själva flyktingar under juntatiden för femtio år sedan. Eller de har nära släktingar, som var flyktingar då eller var det i tidigare generationer under andra världskriget, tyska ockupationen och inbördeskriget.
På öarna i Egeiska havet finns ändå en lättnad över att flyktingarna har blivit mycket färre och att öarna kan återta sin roll att förmedla vad turister vill ha. Befolkningen var oerhört hjälpsam 2015, men när flyktingarna fastnade på öarna genom EU-avtalet med Turkiet mars 2016 växte flyktinglägren och blev humanitära katastrofer. Befolkningen blev mer och mer trött och förtvivlad över situationen och med en regering som tycktes lamslagen och inte lyssnade till dem.
Den nuvarande regeringen har ändrat på detta, och det ger dem befolkningens stöd. Flyktingar har förts över till fastlandet, och regeringens kamp mot flyktingar har varit framgångsrik utan att alla förstår metoderna (om metoderna se artikel 1 och 2.) Eller bryr sig. Färre söker sig till Grekland nu. På öarna har flyktingbefolkningen minskat med 76% sedan förra året – mätningen jämför oktober 2021 med oktober 2020. Departementet för Migration och Asyl uppgav i november en halvering av antalet asylsökande i hela landet mellan oktober 2021 och oktober 2020, från knappt 88 000 i oktober 2020 till knappt 42 000 i oktober 2021. Sedan 2019 har antalet nyanlända minskat med 90%, sade migrations- och asylministern Notis Mitarakis i ett nyhetsbrev, som publicerades i många tidningar i november. Fler kommer nu till andra EU-länder men inte hit, fortsatte han, därför att vi skyddar våra gränser effektivt, fortsätter följa samma strikta men rättvisa migrationspolicy som ger resultat, har en tydlig hållning mot smugglare och förespråkar legal migration.
Medierna
Grekiska medier är ofta för regeringen, speciellt de större teve- och radiokanalerna och tidningarna, och de backar upp den förda asylpolitiken. Ordet ”illegal” används ofta, med underton av brottlighet. Att de flesta flyktingar aldrig lyckas få visum nämns inte, inte heller nämns omfattande pushbacks.
Stora etablerade medier förmedlar ofta hur bra regeringen sköter asylpolitiken, och först av allt talas det om landets framgångsrika försvar av sina gränser. I slutet av november hade den stora dagstidningen Ta Nea en lång artikel av en av ministrarna om hur landet handhar migrations- och flyktingfrågor: 1) Greklands lands- och vattengränser bevakas nu effektivt medan å andra sidan migranter som är på grekiskt territorium ges möjlighet och hjälp till att söka asyl i enlighet med internationell lag. (Ingenting om alla syrier, afghaner med flera som hänvisas tillbaka till Turkiet, som anses vara säkert land för dem.) Pushbacks av sådana personer äger inte rum även om några personer påstår det utan bevis, skriver han också. 2) Asylprocesserna har snabbats på påtagligt och asylboendena förbättras hela tiden (observera att inget sägs om att fler nu liknar fängelser). Antalet ensamkommande barn och ungdomar har minskat med 60 procent genom att tusen barn har flyttats över till andra EU-länder. (Han höll tyst om att 74% av alla ansökningar från Greklands Asylservice om familjeåterföreningar för ensamkommande barn och unga avslogs av andra EU-medlemsstater. Här handlar det om medlemsstaternas ovilja att ta emot flyktingungdomar. Bakgrunden kan vara att formellt har de ensamkommande ungdomarna hunnit fylla 18. Men det hindrar inte att de kan behöva sina anhöriga och länderna har rätt att säga ja i stället för nej.) 3) Grekiska regeringen har valt laglig migration i motsats till illegal, och Grekland har nyligen tagit emot 700 afghanska medborgare, framför allt kvinnor aktiva i den offentliga sfären och deras familjer, och därför utsatta för fara, fortsätter han.
(Från internationella Politico refererar sedan den lilla journalistägda Ifimerida ton Syntakton att detta skedde genom informella kontakter mellan en mycket rik filantrops bekantskap med premiärministerns fru, och att filantropen står för alla kostnader så länge flyktingarna, som kommer flytta till andra länder, befinner sig i Grekland. De kommer alltså inte ”tära” på grekiska resurser. Men det är bra ändå, tänker jag.) Kvinnorna är till sina yrken domare, politiker, tjänstemän, journalister och så vidare. De ska sedan ha ökats på med ytterligare ett hundratal yrkeskvinnor och deras familjer, som kom med specialchartrat plan från Kabul till Thessaloniki. Tidningar är noga med att rapportera att de ska vara tillfälligt i Grekland innan de reser vidare till andra länder.
Grekiska journalister verkar inte ställa besvärande frågor till premiärministern, inte ens om pushbacks som det finns så många vittnesmål om. Men det gjorde den nederländska journalisten Ingeborg Beugel vid en pressträff i början av november när Grekland hade besök av premiärministern för Nederländerna. Beugel frågade Mitsotakis om de många pushbacks. “When will you finally stop lying about what is happening in Greece? Please do not insult my intelligence and the intelligence of all the journalists in the world. When there are overwhelming evidences you still insist on denying it and lying.” Premiärministern svarade att han inte accepterade att han eller det grekiska folket blir förolämpade med anklagelser som saknar alla bevis. Grekland räddar hundratals, ja tusentals, flyktingar varje dag och har rätt att försvara gränsen när de hindrar turkiska båtar att komma in på grekiskt farvatten, fortsatte han. Flyktingar är inte i fara I Turkiet, sa han, och hon borde anklaga Turkiet för att skicka flyktingar mot Grekland. Han återkom till att hon inte skulle komma och förolämpa honom.
Grekisk teve gjorde ingen större sak av detta men nämnde att premiärministern haft en diskussion med en journalist från Nederländerna. Att jag, Annette, har tagit del av vad som sades beror på en videoupptagning som en av mina grekiska kontakter kommit över och skickade.
För Ingeborg Beugel fick det konsekvenser. Hon bor i Grekland sedan många år men lämnade landet – för en tid har hon sagt – efter många hotelser på sociala media, sedan hon fick en sten kastad i huvudet en kväll utanför sitt hus och blev rådd av vänner att inte vara kvar i Grekland tills vidare. International Press Institute (IPI) och Media Freedom Rapid Respons (MFRR) begärde att Grekland garanterar säker arbetsmiljö för alla journalister. Händelsen spreds och det blev även en flera minuter lång rapportering i svenska P1 en morgon. EU parlamentets LIBE-kommitté skickade en förfrågan till premiärministern, och upprepade en tidigare begäran om en förklaring till mordet på journalisten Giorgos Karaivaz i april. IPI förhörde sig också om Karaivaz. Han var en välrenommerad undersökande journalist och antas ha dödats av maffian – med sex kulor i kroppen, två av dem i huvudet. I Sverige talar vi mycket om det gängrelaterade våldet med skjutningar och mord. I Grekland har det under de sista fyra åren skett i genomsnitt ett mord varannan månad, 45 mord sedan 2009. De anses ha med landets olika kriminella grupper att göra.
Sjöräddaren Iasonas Apostolopoulos uttalande i en mediakanal förmedlades av den nätburna tidning Alterthess (www.alterthess.gr, hemmahörande i Thessaloniki, görs av oberoende journalister) i slutet av november. Han talade ocensurerat om pushbacks, medier och regeringen. ”De är rasande över diskussionerna om pushbacks och gör allt de kan för att vara säkra på att uttalanden som på något sätt kritiserar regeringen i detta inte kommer fram. Det är väl känt att Grekland genomför massmord till sjöss. Världens främsta journalistorganisationer har undersökt detta. De har dokumenterat det och EU-parlamentet har utfärdat en slutsats som säger att brott begås i Egeiska havet och att flyktingars liv inte skyddas. Chefen för Frontex håller på att tas bort, kommissionen kommer blockera finansiering till Grekland om de inte undersöker pushbacks, frivilligorganisationer pekar ständigt på vad som sker. I Grekland finns en slöja av tystnad och den som vågar tala om utländska undersökningar straffas med att placeras så långt i ytterkanten som möjligt. De gör allt de kan för att försäkra sig om att ingenting hörs. Pushbacks är allvarliga brott och utövarna riskerar att få tillbringa många år i fängelse.”
Apostolopoulos tog också upp att journalister skriver negativt om dem som räddar flyktingar till sjöss: ”Att hjälpa en människa och att människor hjälper varandra när de håller på att drunkna är självklart för sjömän, en grundläggande humanitär lag, en instinktiv handling. Kommentarerna inte bara stigmatiserar utan säger också att var och en som handlar så gör det av ekonomisk vinning. Vi talar här om det yttersta av vulgaritet.”
Att stora medier är följsamma mot regeringen får naturligtvis konsekvenser genom att stora delar av befolkningen stryps från information. Och ges det ibland information som inte följs upp, tror läsaren lätt att det är engångsföreteelser och sedan har det blivit bättre. När greker till exempel hör om regeringens försök att strypa frivilligorganisationers stöd för flyktingar, tror många greker att de nya regler som infördes härom året med otaliga uppgifter som ska lämnas in gäller stora internationella vinstskapande organisationer, som tät på grekiska statens medel. Så var det kanske i några fall, men framför allt drabbades små grekiska frivilligorganisationer med många volontärer och små resurser att klara alla krav för att bli lagligt registrerade. Regeringens påbud har stämplats inom EU som angrepp på föreningsfriheten och EU har uppmärksammat Grekland på att landet har ett svagt organiserat civilsamhälle. Greker som bara läser de stora tidningarna och lyssnar till de stora tevekanalerna får sällan information om frivilligorganisationernas svårigheter att tillåtas arbeta med och för människor på flykt och deras mänskliga rättigheter, och det framstår ofta som en suspekt verksamhet. Samma sak med pushbacks, de känner inte till omfattningen och tror att Grekland bara försvarar gränsen.
Att kriminalisera solidarisk verksamhet är en växande trend inom EU, och faktiskt tillåtet i EU fast det inte är syftet, skriver MR-organisationerna fidh och OMCT
Aspostolopoulos nämnde angreppen på människor som räddar flyktingar från att drunkna, och syftade på grekiska statens vilja att döma människor till långa fängelsestraff för detta. I väntan på rättegång, som har skjutits upp, finns nu drygt tjugo personer åtalade för att inom ramarna för frivilligorganisationers verksamhet på Lesvos ha utfört solidarisk oegennyttig hjälpverksamhet. De åtalas för samarbete med smugglare när de har hjälpt flyktingar i land från gummibåtarna, eller hjälpt dem när de har befunnit sig i överlastade små gummibåtar ute på havet, och de hotas av fängelsestraff på upp till 30 år. Åtalet är alldeles uppenbart ett medel från regeringen och den grekiska staten att misstänkliggöra sjöräddare. Döms de får det en förödande inverkan på frivilligorganisationers verksamhet, som redan nu har minskat genom riskerna att bli åtalade och fängslade. Häktestiderna är ofta långa i Grekland och i väntan på rättegångar sitter de fängslade om de inte har lyckats lämna landet.
Det finns flera domar med långa fängelsestraff för flyktingar som har suttit vid ratten i gummibåten med flyktingar, beordrad av smugglarna att styra. I domarna anses de vara smugglare. En somalisk asylsökande flerbarnsfar, som flytt från inbördeskrigets Somalia, sattes av smugglarna att styra gummibåten och räddade sedan ett antal medmänniskor från att drunkna. Han åtalades och dömdes till 146 års fängelse i somras för illegal transport av utlänningar på grekiskt territorium.
När det gäller kriminalisering av solidaritet med migranter spelar Europarådets direktiv 2002/90 en viktig roll. Det framkommer i en nyligen publicerad gedigen rapport (november 2021) av International Federation for Human Rights (fidh) och World Organisation Against Torture (OMCT), Europe: Open season on solidarity. A study on the patterns of criminalisation of solidarity through the voices of migrants´ rights defenders. Den är MYCKET läsvärd. Direktivet ger medlemsstaterna rätt att vidta åtgärder mot personer som avsiktligt hjälper ickemedborgare att komma in på medlemsstatens territorium. Medlemsstaterna uppmanas att föra in direktivet i sin nationella lagstiftning. Det handlar alltså om människosmuggling. Men direktivet ger också länderna möjlighet att inte straffa när avsikten har varit att ge humanitär hjälp. Samtidigt gör direktivet det möjligt att straffa även om agerandet har präglats av oegennytta. Rapporten redovisar olika tillägg till direktivet, som att syftet ska inte vara att kriminalisera handlande som inte har inneburit finansiell eller annan materiell ersättning. Ändå är det just det som sker i bland annat Grekland, Italien och Frankrike. I Italien och Grekland har det handlat om sjöräddning i Medelhavet, i Frankrike oegennyttig hjälp från ortsbor att ta sig över Alperna från Italien till Frankrike.
Attackerna mot människorättsorganisationer och aktivister som arbetar för att försvara migranters rättigheter har ökat dramatiskt i Europa, inleder rapporten och skiljer ut tre mönster: 1) Migranter demoniseras, framstår som ett säkerhetshot och det skapas ett fientligt klimat runt dem. De som hjälper migranter blir suspekta. 2) Med administrativa lagar hindras försvaret av mänskliga rättigheter. 3) Genom att använda lagstiftningen om kriminalitet tystas de som försvarar mänskliga rättigheter. Med andra ord görs solidaritet kriminellt.
Grekland tar stort utrymme i rapporten för sin användning av administrativa lagar och kriminalisering av solidarisk hjälp till människor på flykt. Här radas de nya lagar och ministerbeslut som togs i rask takt 2019 och -20. De innebär tidsödande skyldigheter för frivilligorganisationer om de vill bli certifierade av staten. Certifiering gjordes till krav för att frivilligorganisationer ska kunna verka i mottagningsläger och förvar – till exempel med att hjälpa människor att söka asyl, överklaga beslut, få vård och över huvud taget utöva sina mänskliga rättigheter. Nya krav tillkom tätt efter varandra. Förutom ekonomi måste namn och data uppges för frivilligorganisationens samtliga medlemmar, anställda, förbundna och volontärer. Förstår jag det rätt måste alla personerna vara certifierade, även om avsikten bara är att vara volontär ett par veckor. Kraven utökades snart till att gälla för alla som vill genomföra aktiviteter inom ramarna för asyl, migration och social integration i Grekland.
Så numera är certifiering nödvändig för frivilligorganisationer som vill verka i mottagningsläger och förvar, i statligt stödda lokaliteter som har med flyktingar och migranter att göra, och för att få tillgång till olika typer av finansiering – finansiering som kommer från EU men söks från staten. Certifiering krävs för att frivilligorganisationer ska kunna sörja för juridiska, psykologiska eller medicinska tjänster, eller ge information eller råd. Det krävs också omfattande redogörelser för ekonomin med inkomster och utgifter och rapportering i detalj över verksamhet och planer. Det är frivilligorganisationer som verkar i fälten asyl, migration, integration, inklusive de som försvarar migranters rättigheter, som har blivit så styrda, inte sociala organisationer generellt. Dessutom har de beskrivits med nedsättande kommentarer. Många, många frivilligorganisationer la ner verksamheten.
Många greker tror på mediernas rapportering om att kraven som ställs är befogade för att hindra organisationer, inte minst stora, utländska, att utnyttja landet, som i sig är så utsatt genom de många flyktingarna. Medierna köpte i allmänhet regeringens utsagor. Det fanns nog frivilligorganisationer som inte drevs bra, men reglerna har drabbat alla som behöver certifiering för att kunna arbeta för flyktingars och migranters mänskliga rättigheter.
Det här klingar så oerhört likt det ryska systemet med ”utländsk agent”. Utländsk agent riskerar den bli som har tagit emot pengar från utlandet. Det kan handla om något så marginellt som betalning för en skriven och publicerad artikel, eller resebidrag till en konferens. Obekväma MR-organisationer och många undersökande och regeringskritiska medier, journalister och en del konstnärer är numera stämplade som ”utländsk agent”. Särskilt journalister har drabbats under senaste året. Den som får stämpeln utländsk agent måste i alla sammanhang – i alla uttalanden, också korta på twitter – tydligt ange att de är utländsk agent och finansieras med pengar från andra länder. I varje sammanhang ska detta framgå av en ganska omfattande text i stora bokstäver. De måste också skicka in och beskriva syftet med verksamheten och kommande verksamhet och varje kvartal lämna detaljerade uppgifter om bland annat samtliga inkomster och utgifter – för enskilda personer så detaljerat att de måste visa kvitton på matinköp och cafébesök. Personer som blivit ”utländsk agent” berättar att kvartalsrapporteringen tar flera dagar att genomföra varje gång, och man vet aldrig om resultatet blir godkännande eller inte.
Utländsk agent är att bli sedd som en fiende till folket. Nästa steg är att få stämpeln extremistisk organisation, vilket gör det farligt och straffbart för dem som samarbetar med organisationen, eller stöder den, eller skänker pengar till den. I princip går det inte att överleva utan personen/personerna måste lämna Ryssland. ”Utländska agenter” som inte följer reglerna döms efter upprepade förseelser till fängelse i flera år och till risken att klassas som extremistisk organisation. Ryska agentlagen ses som ett allvarligt brott mot föreningsfriheten, som finns stadgad i flera internationella konventioner.
Just nu är åtalet mot den stora, välrenommerade MR-organisationen Memorial uppmärksammat. Memorial är symbolen för ryskt civilsamhälle och för rätten att verka för mänskliga rättigheter. Memorial har lokalkontor på många håll i Ryssland och är känd hela landet. Mest känd är Memorial för den enorma dokumentation och minnesarkiv som har byggts upp om övergreppen mot den ryska befolkningen som ägde rum under framför allt Stalins tid. Memorial blev utländsk agent för flera år sedan och hotas nu i en rättegång av likvidation, som är det, som åklagaren yrkar på. Rättegången har inletts.
Grekland är inte riktig där, men lagarna och regeringsbesluten om vad som måste föregå certifiering har förklarats inom EU vara allvarliga inskränkningar i föreningsfriheten och civilsamhällets rätt att verka. Europarådet har kritiserat de omfattande och tidsödande kraven och har talat om krympande utrymme för det grekiska civilsamhället och för frivilligorganisationers möjligheter att stödja flyktingar och andra migranter.
Regeringen för alltså krig mot frivilligorganisationer som verkar till gagn för flyktingars och migranters mänskliga rättigheter – rättigheter som internationella konventioner och EUs lagstiftning och regler ger dem. Nu har den mycket respekterade frivilligorganisationen Refugee Support Aegan drabbats så att deras ansökan om certifiering avslås med motivering att ge stöd till människor som ska deporteras och befinner sig i förvar är olagligt. 2020 skickade RSA in alla uppgifter som behövdes för att bli registrerad av Ministeriet för asyl och migration. 1 ½ år senare kommer svaret och avslaget – ”att ge stöd till människor som ska deporteras och befinner sig i förvar är inte förenlig med grekisk lagstiftning.” RSA har bett att beslutet omprövas och begär rättliga och detaljerade skäl till avslaget med hänvisning till internationell och grekisk lagstiftning och EUs lagar.
19 frivilligorganisationer gick snabbt samman i en protest mot att RSA inte skulle bli certifierad. Att ge kostnadsfri juridiskt stöd till människor som ska deporteras är en del av civilsamhällesorganisationers dagliga arbete, skrev de, och något som flera redan registrerade organisationer gör. De hänvisade sedan till artiklar i Flyktingkonventionen, artikel 3 i Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna, artikel 3 i Konventionen mot tortyr, lagstiftning i EU och grekisk lag och så vidare. Med detta beslut om RSA befarar de att deras egen aktivitet nu kan ifrågasättas och att beslutet skadar Grekland när ryktet sprids att landet dåligt följer internationell och nationell lag och EU-lag.
I början på december arrangerade migrationsdepartementet ett forum för integritet – jag vet inte för vad. Specialsekreteraren för koordinering av frivilligorganisationerna – hos vilken RSA och de andra har sökt certifiering – meddelade att hittills hade 53 organisationer registrerats i registret för frivilligorganisationer. 115 organisationer hade avvisats och flera av dem hade ansökt igen. Ministeriet hade genomfört inledande screening för omkring 6 000 ansökningar (handlar kanske om de verksamma medlemmarna, styrelseledamöter, anställda, volontärer etc.) och några hade kriminellt förflutet och har avvisats.
Specialsekreteraren fick frågor om RSA och att 19 organisationer protesterat. Han svarade att när det gäller sök- och räddningsverksamhet på grekiskt territorialvatten så kan staten inte delegera den kompetensen till någon frivilligorganisation. Och samma sak gäller när någon hävdar att målsättningen är att utveckla verksamhet till stöd för människor som ska deporteras och de inte anger att avsikten är att ge juridisk hjälp, vilket i alla sammanhang är en grundläggande mänsklig rättighet.
EU-kommissionens generaldirektör för boende, Beate Gminder, kommenterade att från kommissionens sida är det viktigt att bygga och behålla ett dynamiskt och framgångsrikt civilsamhälle i Europa. Beate Gminder har varit kommissionens samarbetspartner när det gäller utformande av de nya låsta, kontrollerade mottagningslägren på öarna och i Evrosområdet.
Civilsamhället, påminner jag mig, är något som EASO – EUs asylbyrå som snart omvandlas till myndighet och får mer resurser – säger sig värna om och kallar till årliga konferenser med.
Jag vet inte om specialsekreterarens syn på sök- och räddningsverksamhet på grekiskt vatten nu innebär att ingen sådan verksamhet blir tillåten i Grekland om den inte utförs av grekisk kustbevakning eller Frontex. Som i sin tur genomför pushbacks.
Stödet för RSA blir alltmer omfattande. RSA är mycket respekterat inom europeisk asylrättsrörelse, och samarbetar nära med den tyska, och mycket äldre välkända asylrättsorganisationen Pro Asyl. EUs Ombudsman (för mänskliga rättigheter) ber departementet för migration och asyl att ändra beslutet om att inte registrera RSA, och därmed även deras samarbetspartner Pro Asyl. FNs speciella rapportör för försvaret av mänskliga rättigheter protesterar och skriver att beslutet är oroande. Från EU-parlamentets LIBE kommitté kommer protester liksom från ECREs nätverk för asyljurister, ELENA. Och så vidare.
Källor för de tre senaste artiklarna Grekland senhösten 2021
ECRE Weekly Bulletin, 29 oktober – 17 december 2021. www.ecre.org
UNHCR Greece Press Review, november-december 2021 (någon allmän webbsida finns inte men jag står på deras sändlista).
Samtal och korrespondens med personer inom grekiska frivilligorganisationer, och med svenska närstående till flyktingar från Afghanistan.
samt
As Thousands go Hungry in Refugee Camps on the Greek Mainland, 28 organisations echo EU commissioner´s call on Greek Authorities to ensure that All People have full acccess to their Rights and receive basic Means of Subsistence. Human Rights 360 o .15 dec 2021. www.humanrights360.org
Detention as the default. How Greece, with the support of the EU, is generalizing administrative detention of migrants. Greek council for refugees. Oxfam. November 2021. www.gcr.gr/en www.oxfam.org
De är “fiender” i sitt eget land. I Amnesty Press, nr 4/2021. (Om ryska agentlagen.) www.amnestypress.se
Europe: Open season on solidarity. A study on the patterns of criminalisation of solidarity through the voices of migrants´ rights defenders. International Federation for Human Rights (fidh) och World Organisation Against Torture (OMCT., November 2021. www.fidh.org www.omct.org
Iran deporterar tusentals afghanska flyktingar. Blankspot 19 november, 2021. www.blankspot.se
Koros, Dimitris, 2021: The normalization of puschbacks in Greece: Biopolitics and Racist State Crime. I State Crime Journal volume 10 issue 2/2021, distributed by Pluto Journals, www.plutojournals.com, och www.jstor.org
Turkey: Soldiers Beat, Push Afghan Asylum Seekers Back to Iran. Human Right Watch, October 15, 2021. www.hrw.org
Utländska agenter för förändring. En rapport om det ryska civilsamhällets utsatthet och dess arbete för mänskliga rättigheter. Av Maria Hamberg. Östgruppen för demokrati och mänskliga rättigheter. Oktober 2021. www.ostgruppen.se