cigarettförsäljaren Chaman i mitten. Foto författaren.
Det är grekisk påskafton, en ganska varm dag, och staden är ganska stilla. Många greker firar påsk i släktens hembyar.
Jag räknar till 40-50 barn, kvinnor och män från Afghanistan här på Platia Victoria, som har varit mötesplats för flyktingar från Afghanistan i mer än tio år. De flesta bor nog i stadsdelen här, Patissia, där också jag har bott och där det har funnits gott om ganska äldre lägenheter att hyra.
Barn springer omkring och leker.
Män står i klungor och pratar. Två fyrmannagrupper av män sitter på marken med tygstycken under sig och spelar kort i skuggan av ett par träd. En bit bort sitter nio-tio kvinnor i olika åldrar på marken också med tygstycken, kanske täcken, under sig. Intill står ett par barnvagnar med en sovande baby och en sovande pojke i 3-4-årsåldern. På en bänk sitter två kvinnor, en av dem är syster till en av dem på marken. Alla har som vanligt håret täckt med sjal.
De har ingenting emot att bli fotograferade men en av kvinnorna vill inte komma i tidning.
Männen ser glada ut när jag tecknar med kameran och frågar om jag får fotografera. De visar att de tycker det är kul. Genom teckenspråk ber en av dem att jag ska fotografera honom och hans kompis.
De sitter med sina kortlekar alldeles nära där den unge Chaman för åtta-tio år sedan brukade sälja smuggelcigaretter för sin försörjning. Då kunde hundratals afghaner samlas här på torget varje dag. Jämfört med den tiden är torget nästan ödsligt i dag.
Männen kan enstaka ord på engelska och visar med händerna vad de menar, och en av dem talar lite mer engelska och översätter. De har varit tre år i Grekland och väntar på besked. En av dem säger att han och familjen var två år i Moria. Alla männen har familj och alla har flera barn. En äldre man säger att han har sju barn med sin fru. Barnen och frun är i Tyskland och han väntar på att få resa dit men det är oklart med hans identitet. Han har varit fyra år här.
De bor ganska nära, kanske tjugo minuters promenad härifrån och delar lägenhet med andra familjer eller bor i lägenhet för bara familjen.
Ungefär som för fem och tio år sedan. Jag tror flera har lägenheter genom det lyckade EU-finansierade ESTIA-programmet, som är under avveckling på grekiska statens önskan.
De vill inte stanna här, de vill till Tyskland. Grekland är ett bra land, säger flera artigt och vänligt, men det är så mycket problem här.
Nu kommer nästan ingen från Afghanistan till Grekland, får jag veta genom mannen som talar engelska. De åker till Italien med båt i stället, säger jag frågande. Nej, svarar han, det kostar för mycket pengar att resa med båt till Italien, de blir kvar i Turkiet.
Varken männen eller kvinnorna klagar över situationen. De verkar ta det med jämnmod, som att de har anpassat sig till att vänta.
De är så vänliga och artiga mot mig, och senare ser jag en av de yngre männen gå runt till alla och bjuder på dadlar ur en stor platt dadelask.
Kvinnorna jag pratar med svarar också tre år när jag frågar hur länge de har varit i Grekland. Äldsta kvinnan, som är mycket fyllig, har slitet ansikte och påminner om en rysk babuska med sitt huckle. Hennes man och en son dödades av talibanerna, visar hon med att föra fingret som en kniv över strupen. Hon visar det spontant när jag frågar kvinnorna om de har sina män här på torget. Här i Grekland är hon med sina två döttrar. En stark kvinna, kommenterar jag.
Hon som inte vill komma in i en tidning med sitt fotografi är yngre och den sovande babyn i vagn är hennes. Barnet är 6 månader och är född här. Hon talar enstaka engelska ord.
De har bott i tält i lägret på Samos och i lägret Moria. En av dem säger spontant och med få ord att hon har varit med sin familj i Samos camp i två år. Jag gör tecken för råttor och ormar. Ja ja, instämmer den yngre pigga mamman till babyn.
För att kommunicera mer kallar de till sig en jeansklädd tonårsflicka på kanske 14 år med schal över håret. Hon sparkar lite planlöst på en boll i fotbollsstorlek och kommer till oss när kvinnorna ropar till henne. Hon går i grekisk skola och talar grekiska och lite engelska. Utan hennes engelska hade jag inte förstått vad kvinnorna säger.
De kommer hit varje dag och bor i lägenheter inte så långt härifrån, kanske en tio minuters promenad åt olika håll, förstår jag. Nej, de bor inte ihop. En kvinna bor med sin familj bara den i lägenheten. En annan kvinna delar lägenheten så att de bor en familj per rum. Utrymmet per familj beror på hur stor familjen är, förklarar en av kvinnorna.
Kvinnorna berättar att de har blivit tillsagda av organisationer att de inte får bo kvar i sina lägenheter utan ska flyttas till förläggningar, till Eleionas eller till Malacasa.
Beskedet måste ha att göra med att ESTIA-programmet ska läggas ner. Förläggningen Eleionas ska också läggas ner, så jag förmodar att för de flesta blir det Malacasa om de inte har hunnit lämna Grekland innan. Förläggningsboende blir en stor försämring, de placeras i containerboende eller i tält och det blir långt till den dagliga samvaron på Platia Victoria.
Ett par kvinnor visar sina röda asylsökarkort från Asyl-service. De röda korten, som tidigare var på röd kartong med id-foto på, är nu i plast med foto och röd ram kring, och kortet kallas på engelska fortfarande för ”red card” och motsvarar vårt svenska LMA-kort. Jag skärskådar ett, som är utfärdad 2021 och varar till 2023. De utfärdas alltså för två år i taget! Kvinnorna säger att de alla väntar på sina ID-card och menar med det kortet de får med uppehållstillståndet och som gör att de kan resa vidare. En kvinna vill till Tyskland. Andra säger att Tyskland är inte bestämt, det kanske blir Schweiz, Holland, Frankrike eller Sverige. Jag varnar för Sverige och säger att Sverige skickar tillbaka till Grekland.
Jag har med mig min bok Springa på vatten (2014), och flera av kvinnorna känner igen fotografier från Helping Hands. Bra mat, säger jag. Ja mycket, håller en av kvinnorna med.
