Barys Pjatrovitj läser på belarusiska och Dmitrij Plax på svenska ur Pjatrovitjs nya diktsamling Belarus: Fresker på Bonniers konsthall 17 maj 2022. Foto Annette Rosengren.
Författare, Ramus förlag, Sveriges Författarförbund, Östgruppen för Demokrati och Mänskliga rättigheter, Svenska Pen och belarusier i Sverige berättar om situationen i diktaturens Belarus och om hur Ryssland använder landet för kriget i Ukraina. Svenska medier är i stort sett tysta.
Två år efter det riggade presidentvalet i augusti 2020 finns nu 1 300 politiska fångar och en halv miljon belarusier har lämnat landet. Rädsla och depression är utbredd i landet.
Georgien, Krim, Belarus användes som ett test. Europa agerade inte, sade den belarusiske poeten Dmitrij Strotsev under ett författarmöte i Stockholm. Ukraina gör motstånd och Europa agerar nu. Faller Ukraina kommer landet användas för angrepp på nya länder. Putin vill ha tillbaka sovjetväldets gränser.
Belarus har en befolkning stor om Sveriges och Minsk ligger en timmes flygtid från Stockholm. En halv miljon belarusier uppskattas har lämnat landet nu av politiska skäl. De har flytt till Georgien, Moldavien, Armenien, Polen, Litauen och till Ukraina – länder där belarusier inte har haft problem med visum. Men det blir svårare och svårare att resa ut. I Ukraina avvisas belarusierna nu efter Rysslands invasion. Före kriget var det dit de flesta flyttade (flydde). Ukraina har haft generösa regler för belarusier och känner väl till situationen i landet. Belarusier har kunnat stanna ett år utan vidare, och efter mer än ett år har man kunnat få ukrainska papper.
Att många har sökt sig till Kiev, Vilnius och Warszawa beror mycket på levande historiska kontakter mellan länderna. Många belarusier har studerat vid universitet i Vilnius och Warszawa, och många har nära släktingar i Ukraina, Litauen och Polen. Alla språken är ju dessutom slaviska.
Hur många belarusier som har sökt asyl är inte känt. De som har sökt asyl i Sverige – och har kunnat resa in legalt med Schengenvisum – har mötts av Migrationsverkets hårda besked om att du kan återvända, det är inte krig i Belarus.
De politiska fångarna är alla möjliga
I maj arrangerade Östgruppen och Palmecentret ett lunchseminarium med Andrei Yahorau, som är rådgivare till Svjatlana Tsichanouskaja, som leder oppositionen från Vilnius, Litauens huvudstad. Han tecknade en bakgrund till dagens starkt repressiva diktatur.
Efter presidentvalet 2010, som nuvarande president Lukasjenka vann som vanligt – han har varit president sedan 1994 – blev diktaturen mjukare och regimen mer liberal, berättade Andrei Yahorau. Människor började kräva mer politisk frihet och bli mer marknadsorienterade. Det var en succesiv förändring. Sedan kom covid, som regeringen hanterade väldigt dåligt. Den vidtog inga andra åtgärder än lockdowns och antalet döda mörkades. Människor började organisera sig själva i social solidaritet och samlade bland annat in pengar. Det kom in nya ansikten i politiken, som Svjatlaana Tsichanouskaja sedan hennes man fängslats.
Hon blev en fantastisk enande kraft inför presidentvalet i augusti 2020. Efter det riggade valet gick folk ut på gatorna och trodde att de skulle kunna ändra situationen. Så småningom föll den illusionen. Hösten 2020 var det nästan som i Polen på 80-talet. Folk kunde anhållas för nästan ingenting och i förvar misshandlades de brutalt. Det var poliskontroller i den civila sfären och massarresteringar. Folk greps på jobben och fördes bort. Det var nu en brutal förtryckarregim i Belarus och människor registrerades.
De politiska fångarna nu är alla möjliga människor – läkare, andra vårdanställda, journalister, lärare, militärer, poliser, civilsamhällesaktivister, fortsatte Yahorau. Oftast åtalas de enligt artiklar i brottsbalken, alltså för kriminell verksamhet, som används utan orsak.
- Min vän, som är journalist och hjälper människor att samla in bötespengar, anklagas för statsförräderi. Artiklar i brottsbalken om terrorism, eller försök till terrorism, är ett mycket vanligt sätt att straffa människor.
- Den politiska migrationen nu från Belarus är den största på tjugo år. De som lämnar har varit lokalt aktiva i civilsamhällets verksamheter, ofta i it-sektorn. De har också haft lättast att omlokalisera sig. Det har funnits många små affärsmän i civilsamhället. Men som med de politiska fångarna har vi nästan hela bredden av olika yrken bland dem som har lämnat landet.
Tidigare var staten mycket dominerande i olika sammanhang, och många har arbetat i företag som ägs av staten.
2020 (alltså före valet) började människor själva bilda organisationer, till exempel i sportsammanhang. Det skapades massor av organisationer och togs massor med initiativ. Civilsamhället blomstrade.
Många organisationer finns fortfarande, men de kan inte agera politiskt, då kan man bli arresterad. Organisationer arbetar numera mer under täcket. Men en del arbetar öppet. Det är en paradox med vilka som kan arbeta öppet utan att gripas. Så det är inte sant att hela civilsamhället har upphört, det är alltså inte helt blockerat. Människor har också lärt sig sedan 2020 och har blivit mer smarta.
En deltagare från svensk fackföreningsrörelse talade kort om fackföreningarna i Belarus. De har traditionellt varit statsorganiserade eftersom Belarus har varit en diktatur sedan mitten av 1990-talet efter presidentvalet 1994. Men det finns flera oberoende fackföreningar. Systemet med tidsbegränsade kontraktsanställningar har varit utbrett med anställningar oftast på ettårskontrakt. För dem som visat politiskt engagemang har kontrakten inte förlängts. Efter 2020 har arbetarna på många arbetsplatser, ofta där det har varit fria fackföreningar, protesterat mot regimen och Lukasjenka.. Många blev avskedade 2020 men de fria fackföreningsorganisationerna blev inte eliminerade. Å andra sidan blev många anhållna sommaren 2021 och våren 2022, och har inte fått yttra sig. En del finns i KGB-fängelser och får förmodligen långa fängelsestraff. Nya strejkkommittéer håller på att bildas. Vi är mycket oroliga, sade den svenska fackföreningsrepresentanten.
Andrei Yahorau om hur ryska trupper behärskar territoriet för att kriga i Ukraina
- Belarus är inte direkt ockuperat av ryska trupper nu, inte så att ryska trupper skulle kontrollera det dagliga livet. Men territoriet används av Ryssland för kriget i Ukraina och belarusier har förlorat kontrollen över det. Och infrastrukturen används för att hjälpa ryska trupper. Nästan 80 procent av belarusierna stöder inte Rysslands militära aggression i Ukraina. Sedan finns en mindre del som säger att vi får skylla oss själva när Ryssland använder Belarus, och vi måste göra något. En liten grupp gick till polisstationerna och demonstrerade i februari och möttes av polisens våld igen.
- Det finns folk som sprider lappar mot kriget och som träffas ibland, och det finns de som har blockerat vägar för att hindra ryska trupptransporter. Och det finns de som har blockerat järnvägen. Du kan arresteras för att du avser att spränga järnvägen. Och det har hänt att folk har dödats.
Någon av deltagarna under seminariet nämnde en belarusisk partisanrörelse, som enligt ukrainarna har haft en mycket framgångsrik verksamhet för att hindra nya attacker från norr.
Depression, rädsla, åtal för kriminella aktiviteter och allt svårare att lämna landet
På Östgruppens podd – nås från Östgruppens hemsida – ligger en intervju med Natalia Satsunkevitj från Belarus människorättsorganisation Viasna, gjord i Vilnius i somras. Viasna har drabbats hårt av repressionen med sju ledare åtalade respektive redan dömda till långa fängelsestraff för brott som definierats som kriminalitet. Natalia Satsunkevitj berättar att tar man ett foto av någon teknik kan det kallas extremistisk handling, om man skriver och skickar kritik mot Ryssland, inte minst kriget i Ukraina, kan man åtalas för kriminell aktivitet. Människor greps på gatorna under protesterna hösten 2020 och i razzior på arbetsplatser och i hemmen. Gripandet har fortsatt. Åtalspunkterna är ofta försök till terrorism, vilket är kriminell handling, och inom vilket det mesta kan placeras.
Poeten Dmitrij Strotsev, som jag snart återkommer till, berättade vid ett författarmöte i Stockholm i slutet av augusti, att det har blivit farligt att tala belarusiska. Tidigare har ändå presidenten verkat tolerera belarusiskan. Landet är i praktiken tvåspåkigt men staten har till exempel inte stött utgivning av medlemmar som tillhör Belarus oberoende författarförbund och deras böcker säljs inte hos bokhandlare, som med få undantag är statliga.
Natalia Satsunkevitj berättar vidare i Östpodden att många belarusier är deprimerade av kriget i Ukraina och klart emot det och emot Rysslands i praktiken ockupation av Belarus. Repressionen och fängslandet efter det riggade presidentvalet har blivit värre med kriget. Antalet politiska fångar ökar, enligt Viasnas hemsida drygt 800 hösten 2021, 1 100 i februari 2022 och i dag drygt 1 300. De är mediaarbetare, bloggare, affärsfolk, presidentkampanjmedlemmar med mera och fredliga protestanter. (Sök på https://freeviasna.org/en och https://spring96.org/be/news eller googla på Viasna.)
Det finns många fall av tortyr i samband med fängslandet. Samtidigt blir möjligheterna att lämna Belarus mindre och mindre genom svårigheter att få visum. Fängslade har släppts efter avtjänad strafftid, men har myndigheternas ögon på sig och har utsatts för repressalier. En del har åtalats för något nytt brott, som definieras som kriminell handling. Det kan vara händelser i fängelset, det kan vara olydnad mot administrationen. I fängelset går det inte att få juridisk hjälp av en advokat utan människor måste agera själva. De vet också ofta sina rättigheter, säger Natalia Satsunkevitj.
Från Viasna finns sju medlemmar fängslande, flera är dömda, andra väntar på rättegång. Ales Bialiatski, Viasnas ordförande, är åtalad för skattebrott men i verkligheten handlar det om hans långvariga arbete för mänskliga rättigheter. Marfa Rabkova är koordinator av Viasnas volontärnätverk. Två av de fängslade är bara volontär. Och så vidare. Repressionen i Belarus har funnits länge, men är mycket, mycket värre nu. Ales Bialiatski avtjänade 3-årigt fängelsestraff redan för tio år sedan, dömd för något påhittat men i praktiken för sitt arbete för mänskliga rättigheter.
Många kommer nog också ihåg ett tidigare presidentval där presidentkandidater greps av polisen och misshandlades svårt. Om detta vittnade bland annat Sveriges dåvarande ambassadör Stefan Eriksson. Om Viasnamedlemmarnas och andra fängslades fall nu är det svårt med kontakt, säger Natalia Satsunkevitj. Brev kommer inte alltid fram. Åtal hemlighålls. Situationen i Belarus blir värre och värre och den socialpolitiska depressionen bland befolkningen blir djupare och djupare.
Om detta är det tyst i svenska medier. Jo, det blev ett inslag i Sveriges radios P1 nyligen om att nobelpristagaren Svetlana Aleksijevitj böcker utreds i Belarus för extremism och riskerar att tas bort från bibliotek och konfiskeras från belarusiska hem. Från flera bibliotek har de redan tagits bort av rädsla. Absurt, sade hon själv enligt P1, som några dagar senare äntligen rapporterades att Belarus har 1 300 politiska fångar.
FN:s råd för mänskliga rättigheter i Genève larmade om situationen i Belarus i ett uttalande, som Dagens Nyheter skrev om i en kort artikel den 25 september. Minst 37 000 personer har fängslats mellan maj 2020 och maj 2021. Många har släppts men gripandena fortsätter. Och de politiska fångarna är 1 296: oppositionspolitiker, människorättskämpar, aktivister, fackombud, journalister, demonstranter. De vanligaste åtalspunkterna är extremism, skattebrott och i vissa fall högförräderi.
Dmitrij Strotsev: Georgien, Krim, Belarus användes som ett test. Europa agerade inte. Men Ukraina gör motstånd och Europa agerar. Faller Ukraina kommer landet användas för angrepp på nya länder.
Under kvällen hos Sveriges Författarförbund i Stockholm i augusti berättade Dmitrij Strotsev mer om repressionen och om Rysslands krig mot Ukraina. Han är en av Belarus främsta nu levande poeter, en skäggig man på snart 60 år med stort lockigt grått hår, uppvuxen i Minsk. I Sverige är han utgiven av Ramus förlag. Han skriver på ryska, som är hans hemspråk. En del belarusiska författare skriver på ryska, andra på belarusiska.
Strotsev bor för närvarande i Berlin, jag tror som fristadsförfattare genom ICORN. ICORN-stipendium kan ges till politiskt hotade och förföljda kulturarbetare, som måste lämna sitt hemland.
Han läste ur sin bok Belarus omkullkastat, utgiven hos Ramus förlag 2021. Dikter skrivna och daterade dag för dag under hösten 2020 berättar om och kommenterar regimens grova våld mot befolkningen när den protesterade fredligt mot valresultatet – grov misshandel och tortyr av studenter, andra unga men också av många andra vanliga människor, om poliskulor, fängslanden, förnedring, tortyr och mord. Själv fängslades han, misshandlade, satt i det ökända Akrestinafängelset, släpptes efter 13 dagar, trakasserades och tvingades till slut lämna Belarus för sin säkerhets skull. Strotsev fick Svenska Pens Tucholkskypris 2021. Priset delas ut en gång om året till en förföljd, hotad eller landsflyktig författare eller publicist. Kurt Tucholsky var samhällskritisk tysk författare, som levde i Sverige från 1930 och som några år senare begick självmord.
Belarusier i exil utgör en stark diaspora, sade Strotsev om konsekvenser av diktatur och hård repression. En del finns i EU-länder, som han själv i Berlin. Här bor också nobelpristagaren Svetlana Aleksijevitj.
- På stationen i Warszawa står nu belarusier och tar emot ukrainare, sade han, när samtalet kom in på att många belarusier fanns i Polen redan före hösten 2020 och att de har blivit många fler sedan dess.
I praktiken är Belarus nu ockuperat av Putin, fortsatte Strotsev, och används som bakland för de ryska krigsoperationerna i Ukraina. I detta som i allt annat har presidenten befolkningen emot sig. Belarusier deltar i ukrainarnas försvar av sitt land, bland annat med ett belarusiskt regemente i Ukraina och genom att förstöra ryskt krigsmaterial i Belarus och sabotera järnvägarna så att ryska trupper och material inte kommer fram.
Under kvällen läste Strotsev också nyskrivna dikter från 2022 om kriget i grannlandet, i Ukraina, om civilbefolkningen som dödas hämningslöst av ryska bomber och missiler, den enorma materiella förstörelsen och stöld av Ukrainas kulturarv, som det skytiska guldet som också i pengar är oerhört värdefullt, och om hur Belarus slaktats för militärstrategiska ändamål i detta krig. De borde ges ut på svenka snarast.
Samtliga texter är översatta till svenska av författaren och dramaturgen Dmitrij Plax och lästes av författarförbundets ordförande Grethe Rothböll. Dmitrij Plax har varit en stark länk i många år mellan Sveriges författarförbund och Belarus oberoende författarförbund, som nu är likviderat. Likviderat är också belarusiska Pen och många av civilsamhällets organisationer i Belarus.
En tolk översatte samtalen under kvällen.
Dmitrij Plax bad Strotsev berätta om Belarus nu och hur Belarus berörs av kriget i Ukraina.
Lukasjenka valdes en gång till president i öppna fria val, och har länge försökt hålla sig väl med både Ryssland och EU för att få ut det bästa möjliga, svarade Dmitrij Strotsev. Men efter valet 2020 är det Ryssland och Putin som gäller och Belarus är i praktiken ockuperat av Ryssland.
- För att sammanfatta så är Belarus efter 2020 ett helt nytt land. Belarusier stöder inte Lukasjenko och regimen förstår det. Den har stängt ner alla oberoende medier och satt tusentals människor i fängelse. En halv miljon människor har tvingats lämna landet. Motståndet mot regimen finns inne i landet och i en otroligt stark diaspora, och det ger tillförsikt inför framtiden. Om jag jämför med Moskva, där man inte vet om ens grannar kan ange en, så vet man i Minsk att alla grannar tycker som en själv.
Dmitrij Strotsev har haft mycket kontakter med Ryssland och ofta varit i Moskva tidigare. Han skriver ju på ryska och har publicerats i ryska litteraturtidskrifter och deltagit i poesifestivaler. Han har varit kritisk mot kriget i Georgien 2008, annekteringen av Krim, och i slutet av 2013 började han skriva om Ukraina. Sedan 2022 har han inte blivit publicerad i Ryssland. Han har skickat in material till tidskrifter men antingen fått tillbaka det eller mötts av tystnad.
- Ryssarna klarar inte av att man kritiserar deras land, sade han.
Strotsev ser ett mönster i kriget i Georgien, annekteringen av Krim, krigsattackerna i Donetsk och Luhansk, och nu kriget i Ukraina sedan 24 februari.
- Putin och Ryssland gör anspråk på att skapa ett nytt imperium inom gränserna för Sovjetunionen. Det påbörjades i slutet av 1990-talet med Tjetjenien. Med kriget i Georgien blev det ett test på hur Europa skulle agera. Europa agerade inte. Nästa test var annekteringen av Krim. Europa agerade inte. Med vad som hände i samband med valet i Belarus 2020 förstod vi inte då att vi användes som test för nästa projekt. De som stod mot oss på gatorna var inte bara belarusiska poliser och soldater utan det var också ryska soldater och ryska specialstyrkor. Där fanns kazakisk militär. De som misshandlade oss var specialstyrkor som alla de här länderna har mött. Men Ukraina vågade ställa sig emot, och Europa har agerat.
Och vad händer om Ukraina faller, kom frågan.
- Då kommer Ukraina användas för angrepp på nya länder.
En fråga från publiken gällde omfattningen av protesterna mot Lukasjenka och om Ryssland, om kriget går dåligt, kan komma att tvinga fram att den belarusiska krigsmakten sätts in i kriget i Ukraina.
Hela civilsamhället i Belarus vill ha bort Lukasjenko, och merparten av belarusierna står bakom kravet att han ska bort, svarade Strotsev.
- Så fort Lukasjenko inte har Rysslands stöd kommer vi återföra demokratin i Belarus.
Om den belarusiska krigsmakten tror Strotsev att Ryssland redan i dag försöker tvinga makthavarna i Minsk att ta del i kriget mer än de gör.
- Men jag tror att de har kunskap om att den belarusiska armén skulle bidra dåligt. Vad belarusiska armén skulle göra om de tvingades in är svårt att veta, men helt säkert kommer de inte bidra till seger för Ryssland. Och det finns ju även ryska soldater som är tveksamma till att kriga. Så Ryssland har större glädje av att Belarus är som det är och att det levererar varor till Ryssland.
Samtalet kom också in på hans nya dikter från 2022 och hans roll som poet i det som händer nu. Han lyfte fram Goyas teckningar av hur folkets uppror bemöttes av Napoleonsoldaternas bestialiteter och Picassos målning Guernica som berättar om hur bombningarna slet människorna i bitar. Goya vittnade före fotografin, Picasso vittnade före internet. I dag hinner de dokumentära videosekvenserna före de konstnärliga vittnesmålen. Så vad finns kvar för en konstnär att göra? Jo, orden, och att viska för världen namnen på platserna, Butja, Kramatorsk, Ukraina. (Han räknade upp fler ortsnamn.)
Då hade han också berättat för oss att familjen är spridd nu. Han är i Berlin, hustrun och en son är kvar i Minsk eftersom sonen inte vill lämna Belarus, en dotter arbetar i Moskva, och en annan dotter kommer att läsa vid universitet i Köpenhamn nästa år. Tills vidare har han sitt vistelsestipendium i Berlin och ska fundera sedan vad han ska göra.
Barys Pjatrovitj: Jag klarar mig inte utan Belarus
I våras ägde releasen av en annan belarusisk bok rum, Barys Pjatrovitjs Belarus. Fresker. Det var på Bonniers konsthall. Förlaget är också Ramus förlag (2022) och översättare är Dmitrij Plax. Sveriges Författarförbund (SFF) hade skickat inbjudan till sina medlemmar. Barys Pjatrovitj är sedan många år ordförande i Belarus oberoende författarförbund, som nu är likviderat. Ett halvår tidigare hade SFF varnat i svenska tidningar om att förbundet hotades av likvidering. Likviderat är numera även Belarusiska Pen, de flesta oberoende medier och många av civilsamhällets föreningar. Bredden på de likviderades verksamheter visar nyckfullheten i besluten – natur och miljö såväl som verksamheter för barn, kvinnojourer och så vidare.
Barys Pjatrovitj beskriver sina dikter som dokumentära berättelser om diktaturens Belarus 2020-21. Han var på releasebesök i Sverige med sin fru. Nästa dag skulle de återvända till Minsk, och hade nog övervägt att inte göra det. Belarus klarar sig nog utan mig, men jag klarar mig inte utan Belarus, sade Barys P efter att ha läst dikter och svarat på frågor.
Barys Pjatrovitj och Dmitrij Strotsev medverkade vid Bokmässan i Göteborg i slutet av september.
Några ord till om att skriva på ryska respektive belarusiska i Belarus och om de belarusiska kontakterna med Litauen, Ukraina och Polen.
Ryska språket har alltid varit gynnat av Lukasjenka regimen, men belarusiskan har vad jag vet inte varit förbjuden. Att bli publicerad på belarusiska har alltid varit svårt, de oberoende författarna har inte getts ut på statliga bokförlag, inte fått statligt stöd och de har sålts genom andra kanaler än de statliga bokhandlarna. Böcker av det oberoende författarförbundets medlemmar har ofta tryckts i Litauen och mer eller mindre smugglats över gränsen. Civilsamhället och det oberoende mediesamhället i Belarus har haft omfattande stöd av Polen och Litauen. Vilnius ligger nära Minsk och har länge varit ett nav för oberoende intellektuella och kulturarbetare, och vid polska och litauiska universitet har många belarusier studerat. Kontakterna mellan Belarus, Litauen och Polen har djupa historiska rötter. Belarus oberoende författarförbund är det genuina och bildades på 1930-talet. Det förklarade sig oberoende av staten när Sovjetunionen upphörde. För att få bukt med författarna startade Lukasjenka ett nytt statligt författarförbund.
Läs gärna också antologin Ett år i Belarus. Röster inifrån en folkresning. Redaktörer Ida Börjel och Mikael Nydahl. Atlas förlag i samarbete med Svenska Pen. 2021.
Och läs nobelpristagaren Svetlana Aleksijevitj. Hon skriver framför allt om den sovjetiska människans erfarenheter utan att egentligen ange var i det väldiga sovjetimperiet människorna bor. Men det är tydligt att många av rösterna i hennes böcker har levt och lever i Belarus och i Ukraina. Själv ä hon ju från Belarus, har bott i Minsk och skriver på ryska.