Den 11 juli 2023 dog konstnären och regimkritikern Ales Pushkin som ännu ett offer för Lukasjenkadiktaturen i Belarus
Ales Pushkin avled efter några timmars intensivvård i fängelsets sjukvårdsenhet, under oklara omständigheter, meddelade hans fru på förmiddagen på facebook. Pushkin skulle ha fyllt 58 år tre veckor senare.
Ales Pushkin var politisk fånge dömd till 6 års fängelse under sträng regim. Förutom att han var en känd regimkritiker och konstnär var han performanceartist, kyrkomålningsrestauratör och familjefar. Han hade ställt ut internationellt, bland annat i Sverige.
I Artikel 14 nr 2/2023, som har fokus på Belarus och regimförtrycket med 5 artiklar skrivna av mig, handlar en av artiklarna om Ales Pushkin. Tidskriften, som ges ut av FARR, Flyktingrruppernas riksråd, kom ut dagarna innan han dödades. Omständigheterna kring hans död är fortfarande oklara men det är troligt att anledningen var misshandel/tortyr i fängelset. Som fånge var Ales oppositionell och vägrade till exempel tala annat än belarusiska medan ryska var påbjudet i fängelset.
Politiska fångar har funnits länge i Belarus, men de har ökat mycket efter det riggade presidentvalet 2020. Belarusregimens president Lukasjenka har varit vid makten sedan 1994. Han väljs i allmänna val och har inför olika val röjt undan oppositionens presidentkandidater genom att bland annat gripa och misshandla och fängsla dem. Artikel 14s Belarusartiklar tar upp detta mycket mer utförligt än vad jag kommer göra här. Lukasjenka hade länge stöd hos en stor del av befolkningen men vid senaste valet 2020 var oppositionen samlad, och att dess huvudkandidat hade stort folkligt stöd hade visat sig på olika sett. Hon, Svjatlana Tsichanouskaja, som nu lever i exil med sina barn, hade vunnit valet om inte valresultatet manipulerats.
Så Lukasjenka är fortfarnade president. Protesterna var omfattande efter det presenterade valresultatet med stora gatuprotester och strejker. Tiotusentals människor greps på gatorna, misshandlades av polisen och registerades och dessa register använder sedan polisen för att gripa mäniskor i deras hem och på deras arbetsplatser.
Fängslandet fortsätter fortfarande nu tre år efter valet. För att hitta åtalspunkter används bland annat meddelanden belarusier har i sina telefoner. Vanliga åtalspunkt är “förolämpat presidenten”, “förolämpat statlig tjänsteman”, “hindrat statliga tjänstemän i deras arbetsutövning”, “uppmaning till uppvigling”, “försök till landsförräderi” och så vidare. Människorättsorganisationen Vjasnas webbsida www.spring96.org uppger att för närvarande mer än 1 500 politiskt dömda i landets fängelser. Presidentens hämnd på folket, som inte vill ha honom, har inte minskat under åren, utan ökat. I april 2022 var antalet politiska fångar 1 100, nu är de alltså ännu fler.
De dömda är vanliga människor med alla möjliga yrken och i varierande ålder såväl som politiker, politikers medhjälpare, journalister, bloggare, andra mediearbetare, människorättsförsvarare, fackliga företrädare och andra som på olika sätt sticker ut med sin kritik av regimen. De flesta dömda är “vanliga belarusier” som har uttryckt sitt missnöje med valresultatet genom att demonstrera, strejka, lajkat inlägg på sociala medier och att själva ha skrivit vad de tycker, skapat chattgrupper med vänner, och liknande. Sådant som polisen hittar när telefoner tas i beslags.
Ales Pushkin var regimkritiker sedan ungdomen. Han blev välkänd som konstnär och performanceartist och ihärdig gycklare av bland annat president Lukasjenka. Sina konstinstallationer och gatuframträdanden genomförde han på olika håll i Belarus. Han var också djupt förankrad i belarusisk folkkultur, historia och i belarusiska språket. Hans sexåriga fängelsestraff i strikt regim var rent politiskt. Strax efter arresteringen 2021 avskedades han från Belarusiska statens restaureringsföretag. Han hade sina främsta inkomster från restaurering av kyrkomålningar och var också vad jag förstår hängiven i sin gudstro.
2015 i mars var jag med på ett besök hos honom i hemmet i byn Bobr.
Bobr ligger i östra Belarus inte så långt från staden Krupki. Jag var där tillsammans med några belarusiska sakprosaförfattare och lokala kulturhistoriker. En av lokalhistorikerna var egentligen lärare men hade avskedats när han varit medhjälpare till en oppositionskandidat vid presidentvalet 2001.
Jag har kvar anteckningar och foton från det besöket. Ales var tydligt glad över vårt besök, uppklädd med slips och väst och gyllenbrun manchesterkavaj och matchande byxor. Han pratade endast på belarusiska och jag fick en del översatt till engelska men höll mig mest i bakgrunden. När vi var där förstod jag aldrig de politiska dimensionerna av hans verksamhet och hur känd han är i Belarus.
Han bjöd oss på lunch, visade och kommenterade arbeten i ateljén, berättade om pågående uppdrag med kyrkomålningsrestaureringar och berättade om barnen. Innan vi åt stod vi upp med knäppta händer och han läste en bön med ögonen fästa på en krusifixmålning på väggen intill köksbordet. Han var östeuropeisk ortodox troende.
Bobr där han och familjen bodde var hans födelseby. Hit flyttade han tillbaka från Vitebsk drygt 15 år tidigare. Där hade han drivit ett konstgalleri några år men tvingats stänga. Hans fru ooch han, de var ganska nygifta då, köpte hus och mark här, och var nu självförsörjande på potatis, kål, tomater och andra grönsaker. Hans fru är lärare. Deras två barn var de enda som läste belarusiska i skolan. Ales fick strida med skolan för att barnen skulle läsa belarusiska och hänvisade till att den rätten finns inskriven i konstitutionen, och vann striden. Han var stolt över sina barn och berättade för oss att de var duktiga i skolan och hade fått diplom. Dottern var hemma när vi var där, en tös på kanske tio år. Han hade två äldre döttrar och var på väg att bli morfar. Som jag förstod var han väldigt glad och stolt över sina barn – en barnkär människa.
Familjens hus var som de flesta andra äldre hus utmed bygatan, ganska litet, trångt och ombonat. Utanför hängde den belarusiska flaggan med tre fält i vitt, rött och vitt. Lukasjenka hade då återinfört sovjettidens flagga i rött och grönt. I träden hängde en färgprakt av fågelholkar, som han kommenterade med att livet är kärlek och många barn, och i fågelholkar bygger fåglar bo och får många fågelungar, “det är livet”. På andra sidan vägen hängde en av hans målningar på en gammal lada.
Vi satt i köket, som var ljust och glatt och värmdes med vedspis. Jag såg tvättmaskin, elektrisk vattenkokare och i ett rum innanför köket bokhyllor med många böcker, en dator och en teve. Jag uppfattade honom som en varm och social, vänlig, intelligent och ovanlig människa som skrattade åt att några bybor hade föreslagit att barnen skulle tas ifrån honom för att han påverkar dem fel. Jag anade att det kanske fanns ett reellt hot.
Åtta år senare, vårvintern 2023, skriver jag på måfå in hans namn i människorättsorganisationen Vjasnas sökrad för politiska fångar.
Och hittar honom. Senare söker jag vidare. Engelska Wikipedia har en lång artikel och beskriver honom som konsekvent och provokativt utövande sin kamp för belarusisk självständighet och demokrati. Under perestrojkaåren i slutet på 1980-talet var han drygt 20 år. Tiden inbjöd till att hävda belarusiernas rätt till sitt språk, sin historia och kultur – en nationell kamp som drivits på 1800-talet och de första årtiondena på 1900-talet.
Wikipedia berättar att han var med och organiserade en första cirkel i vad som skulle bli partiet Belarus folkfront. Och vidare: han utbildade sig vid statens institut för teater och konst, hade fokus på monumental och dekorativ konst, deltog tidigt i nationella manifestationer, lärde sig mer och mer om Belarus folkliga historia, provocerade, arresterades och straffades fler gånger med förbud av olika slag, hade sitt galleri i Vitebsk några år, och mottog 1999 mänskliga rättighetspriset i kategorin ”Mod i konst”. Han blev en skicklig kyrkomålningsrestauratör och retade ibland kända politiker med att göra figurerna porträttlika. Riktigt provokativ blev en väggmålning där en av syndarna fick president Lukasjenkas ansikte. Den delen av målningen togs bort senare på order av höga kyrkliga dignitärer. I mars 2021 åtalades han för en målning/en tavla i en utställning i ett oberonde kulturcenter i Hrodna, Belarus, som den belarusiske åklagaren ansåg vara rehabilitering av nazismen. Ales var då i Kiev på besök och varnades för att återvända hem men vägrade att tvingas bort från Belarus. På kvällen samma dag han kommit hem gjorde polisen husrannsakning. Strax efteråt arresterades han. Utställningskommissarien i Hrodna anhölls också och åtalades och det oberoende centret stängdes.
Vjasna, Belarusiska Helsingfors kommittén, Belarusiska journalistförbundet och flera andra organisationer förklarade Ales Pushkin vara politisk fånge. Han hade en gudmor i Camilla Hansén, svensk riksdagsledamot från Miljöpartiet.
Efter ett år i förvar dömdes han i mars 2022 till 5 års fängelse med placering i högsäkerhetsfängelse. Enligt domen hade han misskrediterat statliga symboler, initierat till hat och illvilja och genomfört aktioner tillsammans med andra i syfte att rehabilitera och rättfärdiga nazister. Domen förlängdes med ett år eftersom han inte lät sig kuvas. En tid var han i psykiatriskt sjukhus, vilket var ett utbrett sätt i Sovjetsamhället att droga ner och tysta dissidenter.
En av familjens vänner, forskaren Janak Kouzel, verksam vid ett universitet i Tyskland, har känt och följt Ales Pushkin i många år och har gett sig själv projektet att följa Ales och hans liv i Bobr fotografiskt. I Janak Kouzels arkiv finns fotografier där Ales och hans vänner förbereder och firar högtider knutna till belarusisk folktradition och objekt knutna till viktiga år i hans liv när han lärde sig mycket om Belarus, som den legendariska tidningen Nasja Niwa, grundad av frihetssymbolen Janka Kupala. Här finns också foton av Ales konst och studio och av hans årliga konstinstallationer mitt i byn den 25 mars till åminnelse av när Belarus demokratiska republik utropades 1918. Självständigheten varade bara knappt ett år, och regeringen flydde och bildade en exilregering. I Kouzels arkiv finns också fotografier från ett underbart vackert vinter- och sommarlandskap kring floden nära Bobr. Tyvärr tog redaktionen inte med dessa fotografier i Artikel 14 nr 2/2023.
Texten är i stort den text som finns i Artikel 14 nr 2/2023.