Nej, jag ångrar inte att jag tog mig till Europa. Jag gillar inte talet i Iran, “åk till Afghanistan”.
—–
För fem år sedan ungefär ångrade jag ibland att jag reste. Men inte nu. Nu tycker jag det var bra trots alla problem jag har nu. Det är svårt i Iran för afghaner och det blir bara svårare.
—–
Om Enrique Macias när han sjunger J´ai guittai mon pay: Ibland ligger jag och lyssnar till den och jag tycker det är som att han sjunger precis det jag känner, att det är mina erfarenheter han sjunger om.
—-
Jag saknar min flickvän i Sverige. Det gör fortfarande ont. Hela situationen gör ont. Jag har känt Sverige som mitt hemland. Jag har känt mig hemma i Sverige.
—-
Jag har inte så mycket kontakt med mina vänner i Sverige längre. Dom säger mest i telefonen “varför stannade du inte här, du skulle ha stannat,” Det blir så mycket negativt prat och jag tycker inte om det. Dom vet väl inte vad dom ska säga, men jag tycker inte om att prata så.
—-
Jag har lärt mig alla ställen i hela Paris, tror jag, där man kan få frukost och lunch och kvällsmat, där man kan duscha, där det finns socialarbetare och tolkar. En gång i månaden delar dom ut en broschyr som heter Watizat och där står alla ställen. De kan variera lite månad för månad. Med telefonen kan man köpa ett simkort som kostar en euro och sedan kan man ladda ner en app som heter Free, och sen har man internet.
—-
Jag har en matta underst och sedan 3-4 sovsäckar under mig och kryper ner i en sovsäck och har ett täcke över också. Jag ligger i mina vardagskläder, i tröja och byxor, och brukar inte frysa. Men det blir fuktigt i tältet av värmen från mig och kylan utifrån. Jag brukar sova till åtta. Då går jag upp och sen går jag ofta till ett ställe en 10-15 minuter bort och där kan jag duscha och äta frukost och tvätta kläder. En gång i veckan köper jag ett tvättkort och tvättar. Jag sitter där till elva ungefär. Ibland går jag till biblioteket och sitter där. Sen går jag till stället vid Cité och äter lunch där och …………. Men allt det här står i Watizat-guiden.
—-
Det finns dom som har bott i camp och hellre bor så här i tält. För camper är olika. Dom kan vara hemska och här är det lugnare och renligare.
—-
Framtiden? Familj?
– Ja, jag vill ha familj och jag vill gifta mig.
Och var och hur ska du hitta din fru?
– I Iran.
I telefonen visar han ett foto av en ung, vacker afghansk kvinna med schalen ganska löst lagd kring ansiktet och huvudet. Hon är inte överdrivet sminkad och stylad.
– Vi talar med varandra varje kväll, säger han och ler.
Och ni säger till varandra att ni saknar varandra, längtar efter varandra och älskar varandra?
– Javisst.
Men han vill inte att jag fotograferar honom med bilden av henne i telefonen. Ifall det inte håller, säger han.
Han har uppehållstillstånd sedan några år och har jobb en bit utanför Paris och egen lägenhet. Så han ser inga egentliga hinder att få hit henne och vet att han måste ha jobb och bostad och kunna försörja dem båda. Det kan kräva upprepade ansökningar till franska Migrationsverket och ta tid. Men sen går det.
De träffades när han var i Iran för ett år sedan och återsåg sin familj efter många år.
Vill du försöka få hit dina gamla föräldrar också?
– Nej, det skulle inte vara bra för dem, dom är för gamla, dom skulle inte ha det bra, allt är annorlunda här. Dom skulle inte ha vänner här och inget skulle vara välkänt. Det är bättre att skicka pengar till familjen.
—-
Framtiden?
– Jag vill hitta en tjej och ha familj. Men att hitta en tjej på jobbet jag har nu, går inte. Tjejerna som jobbar där är äldre och har familj. När jag gick Ofii-kursen och läste franska var det en tjej som frågade om jag ville vara vän med henne. Men hon ville vara mer än vän, att vi kanske skulle gifta oss om några år. Men nej, det ville jag inte, vi skulle bara vara vanlig vän om vi skulle vara vänner. Vi var och drack kaffe några gånger. Hon var mycket svart. Och det går inte, vitt och svart går inte. Jag är inte rasist, men med en svart går inte. Hon blockerade mig sedan i telefonen.
En tjej från Kina?
– Nej, inte Kina, svarar han och ser förfasad ut. Dom äter hundar, katter och råttor. På kursen frågade jag några från Kina, jag pekade på bilder och frågade. Jaa, det äter vi, svarade dom.
Från Filipinerna eller från Vietnam?
– Ja, det är bättre, svarar han.
Någon från Afghanistan, som bor i Iran? För till Afghanistan kan du ju inte åka eftersom du har flyktingförklaring.
– Ja, det skulle gå. Men man måste betala mycket. Du vet när man gifter sig betalar mannen mycket och han betalar också för bröllopet. Så det måste bli någon i Frankrike.
—–
– Jag tittar inte bakåt, jag tttar framåt. Jag vill ha ett bra jobb, en bra bostad och en tjej.
—–
Att kunna språket, franskan, och att ha en bostad är lika viktigt för mig. De är mina högsta prioriteringar efter att jag har fått uppehållstillståndet. Jag läser franska nu och har hittat en kurs med 2 timmar 3 gånger i veckan. Och Youtube har kurser i franska, som jag följer i telefonen. Där finns kortfilmer också som passar till undervisningen och dom tittar jag på.
—–
Vad är bra jobb?
– Jag vet inte än. Men ett jobb där man måste gå upp mitt i natten, som jag gör nu, är inte ett jobb som man kan ha länge.
—–
Jag vill ha ett bra jobb och en lägenhet där man kan bo och känna att det är ens hem.
—–
När man har mycket problem tänker man mycket. Man oroar sig mycket. Nu har jag det bättre, nu tänker jag inte lika mycket.
—–
Jag vet dom som skickar hem pengar varje månad och har flera jobba för att klara det. Afghaner i Sverige och i Frankrike. Jag måste hjälpa min familj, säger dom. Men man kan inte jobba så, man blir sjuk efter några år och då kan man inte jobba alls. Man måste tänka på sig själv också, på att man ska ha ett bra liv här och att pengarna ska räcka till det också. En del familjer kräver att den som är i Europa ska skicka hem pengar. Familjer jämför med varandra. Grannar pratar om varandra, om vad de har och de vill ha likadant. Min familj är inte sådan men många är det och förstår inte att ibland går det inte att skicka pengar. Dom tror att i Europa finns allting och det är bara att ta för sig. Dom förstår inte att det kan vara svårt här, att man kan vara utan bostad och inte ha jobb och inte ha pengar.
—-
Afghanistan är ett bråkigt land. Människorna bråkar och skäller mycket och blir förbannade. Men efter några år i Sverige blir vi afghaner lugnare. Sverige är ett lugnt land och människor påverkas av hur ett land är. Det kom många till Sverige 2015 och de har blivit lugnare.
—–
Har dina 8 år i Europa förändrat dig?
Han blir tyst och svarar sedan lågt:
– Jag kan inte leva där.
– Kanske om talibanerna var borta och det fanns arbete och andra saker. Men jag tror inte talibanerna kommer försvinna.
– Förr kunde alla kvinnor arbeta, det fanns inget förbud mot det.
Kvinnor med flera barn, arbetade dom också? Och vem tog hand om barnen då?
– Nej, dom arbetade inte.
Om mammor dör?
– Då får äldsta systern ta hand om sina syskon.
Och om äldsta systern bara är 7 år?
– Ja, då också.
—–
Nu klarar jag mig rätt bra på franska. Jag förstår och jag kan tala. Men jag har svårare att läsa och förstå och det är jättesvårt att skriva. Jag gick i Koranskola i Afghaistan men att skriva och läsa persiska lärde jag mig i Sverige under modersmålstränngen. Fransmän är inte snälla och franskan är svår. Dom lyssnar inte på oss. Dom bara säger att jag har inte tid och viftar bort oss med handen. I Sverige är dom snälla. Sverige är mycket bättre än Frankrike och det är mycket mer ordning.
—-
Jag gick aldrig i skola förrän jag kom till Sverige. Jag växte upp i Iran och hade aldrig hållit i en penna.
—-
Talibaner är pashtuner och många pashtuner tycker och tänker som talibaner. Pashtuner är mycket religiösa och mycket konservativa. Hazarer är mer öppna för moderna inslag och förändringar än pashtu, tadziker och uzbeker och de är inte så religiösa.
—–
För mig är vi framför allt afghaner. Många afghaner, till exempel i La Chapelle och på andra ställen, frågar när man träffas första gången “är du muslim”, och säger man ja så säger dom “bra”. Eller dom frågar “är du hazar” och säger man ja säger dom “bra”. Eller dom frågar varifrån är du, och dom säger “bra” om det är från samma ställe i Afghanistan. Jag gillar inte det. Jag tycker man ska se till landet, att man är från Afghanistan.
—–
Jag mår mycket bättre i dag än 2018 när jag kom till Paris förra gången. Då mådde jag mycket dåligt. Och jag tror att jag har blivit starkare av svårigheterna. Jag är inte så stressad nu av situationen, jag vet att det blir löst. Att jag kanske skickas bort från Paris när jag får boende gör mig inget. Jag känner inte att jag måste bo här.
—–
– Den svåraste delen av resan var från Turkiet till Grekland.
– Jag kom till Moria i oktober 2015. Det var kaos. Vi kom på kvällen och vi fick vänta utomhus till på morgonen i ösregn. Vi stod i kö utomhus tätt tryckta till varandra. Vi var mest afghaner och syrier. När vi fått våra registreringspapper kunde vi resa vidare med båten. Från Pireus var det metro till Aten och Viktoriaplatsen. Jag var där ett par dagar och sen åkte jag buss till gränsen, till Idomeni. Sen gick vi några timmar och var i Makedonien. Där tog vi tåg till Kroatien Sen åkte vi vidare med tåg upp genom Europa. Gränserna var öppna. Det gick fort. Vi behövde inte betala på tågen. Den 7 november 2015 kom jag till Sverige. Det är 8 år sedan.
—–