Hård diktatur bara en timmes flygresa från oss, men landet i mediaskugga
23 februari på tvåårsdagen av Rysslands invasion samlades många tusen människor på Sergels torg i Stockholm för att manifestera stödet till Ukraina och avskyn för Putin och Rysslands fullskaliga krig mot Ukraina. Efteråt sas att vi var tiotusen. Det var fullt på Plattan och på gatubalkongerna runtom.
Precis som förra året stod jag bland belarusierna och vid deras paroll om Ryssland och Belarus. Stod till en början rätt ensam nära deras standar och i det väldiga folkhavet.
Jag känner en stor solidaritet med det belarusiska folket, som är vänliga människor. De tre gånger jag har varit i Belarus har det varit inom ramarna för museiorganisationen svenska ICOM (2013), sakprosesektionen Minerva i Sveriges Författarförbund (2015), och vid en medlemsresa inom Östgruppen för demokrati och mänskliga rättigheter (2018). Jag har träffat belarusiska kulturarvsbevarare, belarusiska författare och kulturarbetare, belarusier som kämpar för mänskliga rättigheter, yttrande- och mötesfrihet och andra.
Bland annat tänker jag nu på en workshop kring nutidsdokumentation som vi en grupp svenska och belarusiska museiarbetare genomförde i lilla staden Zaslavija två mil nordväst om Minsk och där jag särskilt minns en kvinna vi intervjuade. Hon var internflykting från Tjernobylzonen och talade längtansfyllt om solen, växtligheten och dofterna i denna varmare klimatzon än Minskregionen (Tjernobyl ligger mycket nära gränsen till Belarus och sydligaste Belarus drabbades också av nedfallet). Från resan med Östgruppen till Pripjatområdet i södra Belarus minns jag ägaren till pensionatet och rosorna i hennes trädgård. Hennes man hade arbetat för en presidentkandidat i opposition mot Lukasjenka, och tvingats fly, först över gränsen till Ukraina och sedan vidare. Som jag minns befann han sig i Moldavien. Själv hade hon blivit av med jobbet.
Nu i exil
Från Minsk 2015 kommer jag ihåg det oberoende författarförbundets lilla kontor, och den fria bokhandeln Loginau med bokförsäljning, café och plats för boksläpp. Och jag minns den trånga redaktionen hos den oberoende tidningen Nasja Niva, som ibland kunde göra undersökande reportage. Men det var då när det fortfarande fanns ett litet utrymmen för fri och oberoende verksamhet. Men Loginau straffades strax efteråt med en stor fabricerad skatteskuld, som kunde betalas tack vare insamlade medel inom och utanför Belarus gränser.
Jag har hunnit vara runt lite i Minsk och med bil och tåg rest lite i landet och varit i flera små städer (som Zaslavia och Krupki), i byar (som Bobr) och till palats med anor till storfurstendömets Litauens tid. Författare, kulturarbetare och mänskliga rättighetskämpar som jag har fått träffa lever nu i exil i Polen, Litauen, Tyskland och andra länder och verksamheter är nedlagda eller fungerar i exil. I människorrättsorganisationenVjasnas arkiv för politiska fångar har jag sökt namn och hittade performans-konstnären och den envisa Lukasjenkakritikern Ales Pushkin. Honom besökte vi i Bobr 2015. Med den mycket hårda repressionen som följt med 2020 dömdes han till flera års fängelse och dog under oklara omständigheter sommaren 2023. Att politiska fångar dör i fängelserna är inte ovanligt, speciellt om de sitter under sträng regim, som många gör. Det framkommer av Vjasnas hemsida www.spring96.org.
Belarus fick stor uppmärksamhet i svenska media 2020 i samband med de stora demonstrationerna och polisvåldet efter det riggade presidentvalet. Presidentkandidater hade fängslats, till slut tog Svjatlana Tsichanouskaja på sig rollen som en samlande oppositionskandidat – och förlorade naturligtvis officiellt eftersom valet var riggat. En mängde tecken före valet och på valdagen visade att det var hon som fick flest rörster. I dag lever hon i exeil.
Folket protesterade med omfattande fredliga demonstrationer. Det var en enorm uppslutning av människor som visade att de ville bli av med Lukasjenka efter 26 år vid makten. På fabriker strejkade personalen. Repressionen har sedan varit obarmhärtig och den belarusiska befolkningen lever nu under hårt förtryck. Hundratusentals belarusier, kanske en miljon, har flytt, inte minst kultur- och mediaarbetare och människorättsförsvarare. Vem som helst kan gripas och straffas för sina sociala kontakter och kommentarer i telefonen, för vad de har för litteratur i bokhyllorna, för kontakter till omvärlden och så vidare.
Läs på Vjasnas webbsida spring96.org om de politiska fångarna, om nya gripanden, om fångar som har dött i fängelset, om fångar som det inte kommer ut någon information om – t ex flera av Vjasnas medarbetare. Läs www.spring96.org.
Nästan omöjligt för belarusier i Sverige att bli ansedda som skyddsbehövande
För dem som har flytt till Sverige har Migrationsverket varit mycket avvisande. Få har fått skyddsförklaring, 2% och förra året 5%, det handlar om några få personer. Migrationsverket har inte trott att det är så farligt att återvända till Belarus. Tvärtemot det bättre vetande, som de inte har haft, har de trott att repressionen i stort sett är passé. I stället har den ökat.
Men nu verkar vårt svenska Migrationsverk ha insett hur situationen är, och i slutet av februari 2024 kom Verket med en nu aktuell Landinformation. Där har de tagit till sig information från flera människorättsorganisationer och av vad FNs rapportör för mänskliga rättigheter återigen har redogjort för i rapporterna om Belarus.
Men det finns missar i landinformationen. Här står i stort sett ingenting som klargör skyddsbehoven hos fackliga aktivister trots kraftiga påpekanden från LO, TCO och Saco. Så t ex tvingades den fackliga aktivisten Ala T bort från Sverige i höstas trots kraftigt stöd från internationell fackföreningsrörelse. I oktober 2023 kom FN-organet International Labour Organisation i Geneve (ILO) genom sitt styrande organ med en uppföljning av tidigare resolution/rekommendation om Belarus. Här finns uppdatering av utvecklingen och en lista på 47 fängslade fackliga förtroendepersoner – kvinnor och män. På slutet finns belarusiska regeringens svar bilagt. Personerna är extremister, har utfört verksamhet som inte har att göra med laglig och fredlig facklig verksamhet, har våldfört sig på allmän ordning, uppmanat till att skada nationens säkerhet och splittra landet, och de fängslade är extremt farliga, och så vidare. Det är bland annat just sådana saker som vanlig facklig aktivism som människor åtalas och döms för i Belarus och därmed gör det kriminellt att arbeta fackligt i Belarus.
Förhoppningsvis ändras situationen för asylsökande belarusier i Sverige, som hittills har nekats uppehållstillstånd med mycket få undantag. Men en artikel i Aftonbladet för några dagar sedan oroar: En belarusisk facklig aktivist i Sverige, byggnadsarbetare, aktiv medlem i fackföreningen Solidariska byggare, sitter inlåst på svenskt förvar i väntan på transport till Belarus. Han har fru och barn som kommer utvisas med honom. Det verkar oklart med hans papper, kanske med förlängningen av arbetstillståndet. Bakom ligger antagligen Tidöavtalet med regeringsuppdraget till Migrationsverket att lägga stor kraft på att utvisa migranter.
Men är det möjligt att utvisa till Belarus? Det borde vara refoulmentstopp på det.
Varför är det så mediatyst om Belalrus – ett land så nära?
Belarus är i stort sett borta från medias uppmärksamhet trots att mänskliga rättigheter, oppinionsfrihet, yttrandefrihet etc etc är ännu värre än i Ryssland nu. Båda länderna är hårda diktaturer där många döms för extremism, antagligen fler i Belarus.
Varför det är så tyst om Belarus, kan jag inte svara på. Landet med sin tunga repression har placerats helt i skuggan av Ryssland, Ukraina och det ryska förödande angreppskriget. Det faktum att Lukasjenka går i Rysslands ledband och backar upp kriget mot Ukraina – om än inte med belarusiska soldater än – gör att det finns svenskar som tror att belarusierna står på Rysslands sida i kriget. Men så är det inte alls. Belarusierna hoppas att Ryssland ska förlora, vilket skulle öppna upp för att också Lukasjenka faller och för frihet för Belarus. Det finns också belarusiska frivilliga som går över gränsen och strider med ukrainarna.
Jag tänker på Belarus som ett syskonland. Det finns många likheter mellan våra länder, och om inte likheter så passligheter – jag menar att vi passar ihop. Det är bara en timmes flygresa mellan Stockholm och Minsk – men nu går det inga direktflyg längre. Vi har ungefär lika stor befolkning, ca 10 miljoner. Både belarusier och svenskar är potatisälskare med en massa olika potatisrätter. Vi är länder där potatisen har varit bas i kosthållet i flera hundra år. I Minsk finns t o m flera restauranger specialiserade på att laga olika sorters pannkakor. Det har vi inte i Stockholm, tyvärr! (Ja, ja, de har crêpes i Frankrike, men det är inte riktigt samma sak.) Och sedan – så att vi gulligt passar ihop – den ena är mycket avlång , den andra är nästan klotrund. Naturligtvis finns det olikheter också.
På Plattan, Sergels torg, den 23 februari talade jag med svenskbelarusiern P, en kunnig och beläst man som har bott i Sverige sedan 1990-talet. Han förklarade varför det blev nästan som en explosion av folkligt missnöje och ilska när Lukasjenka förfalskade valet 2020. Och samtidigt blev det ingen revolution, inget våld från befolkningen sida, utan omfattande demonstrationer där kvinnor ibland gick i täten med blommor i händerna. Omonpolisen slog ner demonstranter, tvingade till polisstationer, misshandlade, häktade, släppta ibland (det fanns inte plats för alla), häktade på nytt, åtalade, och de dömda får mycket långa, långa eller ibland kortare fängelsestraff. Till dem som släpptes kom polisen tilllbaka efter efter månader, ja år. Alla som en gång arresterats finns i polisens register med namn och adress. Nya åtalspunkter fabriceras. Allt är numera förbjudet, minsta missnöjd kommentar om presidenten är åtalbart. Där är vi nu. Belarusierna är rädda, och har för tillfället tystnat. Men det är bara fråga om tid.
P sammanfattade situationen för mig där på Plattan. Lukasjenka kom till makten 1994 genom allmänna val. Redan två år efteråt ändrades grundlagen. Lukasjenka hade nu makten och vann alla val. Det fanns utbrett missnöje, ökat förtryck och oppositionella presidentkanditader, som hoppades att nu kunde det gå, och som fängslade. I Ukraina var protesterna tydligare, minns Euromajdan 2013-14, när ukraina visade sin vilja att gå närmare Europa, inte Ryssland. Människor sköts, presidenten flydde till slut och Ukraina gjorde sig fri från beroendet av Ryssland.
Fredligheten
Att belarusierna sedan inför valet 2020 visade att de verkligen ville ha bort Lukasjenka hade med Coviden att göra, sade P. Lukasjenka hade visat att han inte brydde sig om att människor dog, han verkade ta pandemin med en klackspark. Det var droppen som fick bägaren att till slut rinna över. (Detta har jag aldrig förstått!).
När Lukasjenka till slut ändå meddelade att han vunnit valet, så valde befolkningen hela tiden fredliga protester. De demonstrerade och demonstrerade och valde fredlighet framför våld. De som använde våld var polisen på Lukasjenkas order. Han stoppade inte att polisen gav sig på hans folk. Han insåg inte att nu var det dags att gå. Som i Ukraina.
Varför blev det inget Majdam, varför försvarade inte alla dessa människor på gatorna sin rätt hårdare, frågade jag?
Och fick svaret att belarusier är ganska lika svenskar. Belarusier är fredliga och vänliga till sin natur. Belarusierna har varit en bondebefolkning, som svenskarna. De har levt under rysk överhöghet i tre århundraden. Ukraina har också hört till Ryssland men västra Ukraina har haft mer kontakter med Polen och delar av västra Ukraina har hört till Polen. Och så har Ukraina haft sina kosacker, med centrum i Zaporizija, och de har av och till gjort uppror och krävt frihet. I Ukraina har det genom historien varit mer strid och mer uppror än i Belarus.
Det är så jag uppfattade det han sade.
Belarusierna har alltså precis som svenskarna haft långa tider av fred (och nu bortser jag från Andra världskriget) och är kanske mer benägna att hoppas på och försöka hitta fredliga lösningar än vad man är i många andra länder. Kanske är det så, och se där i så fall ännu en likhet med oss svenskar.
I just det här sammanhanget vill jag återkomma till mitt första besök i Belarus, för elva år sedan. Vi tre svenskar satt i hotellobbyn med vår belarusiska samarbetspartner Ala Staskevich, kulturarvsbevarare som vi och numera i exil. Hon försökte få oss att förstå något av det belarusiska vanliga livet – det som vi skulle ha dokumentations- och intervjuworkshop med belarusiska museianställda under några dagar framöver. Ala sa just det som P sa, att belarusier är fredliga. De vill ha sitt vardagsliv med familjen, de vill inte bråka, vill inte provocera, och går kanske hellre undan än startar gräl. Aha, som svenskar, konfliktundvikande, tänkte jag. Och tänker det nu igen efter samtalet med P.
Referenser
International Labour Organization, ILO: Governing Body, 349th Session, Geneva, 30 October-9 November 2023, Institutional Section: Follow-up to the resolution concerning the measures recommended by the Governing Body under article 33 of the ILO Constitution on the subject of Belarus. (GB.349/INS/13(Rev.1). Date: 31 October 2023. www.ilo.org/gb.
Migrationsverket: Landinformation Belarus. 2024-02-20. http://lifos.migrationsverket.se
Läs gärna Belarusnumret av den flyktingpolitiska kulturtidskriften Artikel 14 (nr 2/2023). De fem artiklarna om Belarus är skrivna av mig.