M från Göteborgstrakten och en pappa från Jönköping på balkongen i Svenska kyrkan i Paris. H och hans kompis i La Chapelle. Avenue Denfert-Rochereau halv nio en morgon och jag närmar mig männen i kö för att få en bostad. Och så ryggsäcken med allt vad en har. Foto författaren i mars 2019 i Paris.
Dublin är ett problem. Att länder som Sverige deporterar till Afghanistan har fått Tribunaldomstolar att ibland döma till den sökandes fördel, medan andra Tribunaldomstolar dömer enligt Dublins regler.
I februari-mars – alltså för en dryg månad sedan – handlade det mycket om Dublin när vi pratade. Den ene efter den andra berättade om avslag i Tribunaldomstolen, att advokaten inte kunde göra mer, att de måste lämna boendet ett bestämt datum och hur skulle de klara sig då, och att pengarna togs bort. Advokat – juridiskt ombud – till Tribunaldomstol hade förmedlats genom boendets socialsekreterare eller genom adresser till organisationer, som har gratis juridiskt stöd. Enligt statistik från svenska Migrationsverket överfördes 81 personer från Frankrike till Sverige 2018. Eftersom det inte finns uppgifter på hur många svenskafghaner som sökte asyl i Frankrike 2018 går det inte att säga hur stor procent som skickades till Sverige enligt Dublin.
Den som har ett beslut i domstol (i dessa ärenden Tribunaldomstolar) om att hen ska skickas till annat EU-land enligt Dublinförordningen, och som inte låter sig skickas, förlorar månadspengen (oftast runt 200 euro) och boendet. Men det händer att man får bo kvar eftersom en del boenden är humana och har möjlighet att avvika från det franska migrationsverkets regler.
En del av dem som sover ute är i ett 18-månaders limbo av hemlöshet, inga pengar och utan formellt tillstånd att vara i Frankrike – orsakat av Dublinförordningen. Möjligen har 18 månader nu förkortats till 12 månader genom ny lag. Datum räknas från domstolsbeslutet. Efter limboperioden har man rätt att få sin asylprocess förd i Frankrike – men det kan bli så att man måste gå till Tribunaldomstol för att få rätten.
Grips hen i poliskontroll utan tillstånd (récépissé) att vara i Frankrike kan hen placeras i förvar och skickas tillbaka till första land, som i sin tur deporterar till Afghanistan. Som i svenska förvar har man rätt till kontakt med advokat/jurist i förvaren. Där finns också besökande förvarsgrupper.
Det är skrämmande och barbariskt att Sveriges regering inte stoppar deportationerna till Afghanistan trots rapporterna om säkerhetsläget och trots att så många kunniga institutioner/organisationer av olika slag säger att ingen bör skickas till Afghanistan.
Jag kom i onsdags på morgonen till Gare de l´Est. Jag visste att jag skulle dit där afghaner finns. Och då blev jag visad till Afghanistans ambassad. Det är långt bort och jag gick och gick. Utanför där fanns flera afghaner och en av dem visade mig hela vägen till La Chapelle. Han ville ha betalt men jag hade inte pengar och han visade mig ändå. Sedan frågade jag vidare och kom till Porte de la Chapelle och där folk sover under bron. Jag gick omkring där lite men sedan vandrade jag runt hela natten. Nästa dag ringde jag en kompis och sedan har jag sovit hos honom. Han bor lite utanför Paris.
Nu står jag här i kön för första dagen och jag hoppas få en bostad så småningom.Jag har ringt på telefonnumret man ska ringa för att registrera sig, men det är svårt att komma fram och jag har inte lyckats än.
N från Loghar, Kabul och Östersund, 26 år
Jag kom med tåg till Gare de l´Est sent en kväll. Klockan var halv ett. Jag var trött och försökte hitta någonstans att sova. Det gick inte. Sen var jag ute och vandrade i natten. Jag gick och gick och hamnade vid Gare de Lyon och var så trött att jag la mig att sova på asfalten. Jag var mycket trött. Du förstår hur bekvämt det var att sova på asfalt! Du säger att jag kanske var så trött så det ändå var skönt? Men om man är mycket trött så är det skönt med en säng! Jag sov och vaknade, sov och vaknade. Väskan hade jag som huvudkudde. Rädd att jag skulle bli rånad? Men jag är stark, jag skulle försvara mig. På morgonen ringde jag min kusin i Bordeaux, jag kunde inte ringa mitt i natten. Jag visste att jag skulle till La Chapelle men inte hur man tog sig dit. Han förklarade hur det gick med tunnelbanan. Jag åkte dit. Och jag såg att det var smutsigt och luktade bajs. Jag var trött och la mig att sova på en bänk i parken. Sen gick jag upp och åt på afghanska restaurangen. För 5 euro får man kebab och en bra … Sen gick jag och sov igen och väcktes av en polis när klockan var sex och som sa att nu stänger vi parken. Jag tyckte det var jättekonstigt – stänga parken! Jag frågade honom vart jag skulle gå, och så kom jag till parken där du var i går med J, och där det serveras mat. Sen sov jag i en liten park intill, Skanderberg heter den. Så började det, och där sov jag en månad. Sedan kom jag till ett boende.
E, som fick uppehållstillstånd efter 3 månader
Han är här i Svenska kyrkan i Paris och har fru, en tioårig dotter och ett barn i magen. Hustrun är planerad att föda runt 6-13 maj. Det är samma tid som de ska infinna sig hos Citéprefekturen. De har fått två tider, kan de inte den första så ska de komma den andra tiden. Det är den 6 och 13 maj, båda dagarna klockan halv nio. Sverige har accepterat att ta tillbaka dem och de har fått ett datum när de ska skickas – 21 maj 2019. Deras social har sagt att om barnet föds runt den här tiden är det möjligt att de inte behöver fara.
De kom till Paris i december och bodde i parken tills det fick boende genom en organisation. Han går till parken varje kväll och hämtar mat. De kan inte laga mat där de bor. Utbetalningarna till dem har stoppats. Deras social har sagt att hon inte vet varför men att det går att gå till domstol med det.
Lång, smal pappa i 30-årsåldern, har bott i Jönköping
Han kommer till kyrkan med E, och senare följer jag med honom till Porte d´Aubervillier för maten. E har visat honom runt och tagit hand om hans saker, men får inte ha någon hos sig där han bor. De har en gemensam kompis men har aldrig träffat varandra förrän i söndags när han kom.
Han har sovit i Porte de la Chapelle under bron och fick komma in i någons tält. Det är ingen han känner. Han vet inte var han ska sova i natt men träffade en kille som sa att han kan sova med dem. Han ska ringa honom i kväll.
Jag åkte från Sverige till Schweiz och sökte asyl. Dom sa att hade du inte varit Dublin hade du med det du berättat fått stanna här. Efter tre månader skulle jag avvisas till Sverige. Från Schweiz åkte jag till Paris.
När jag kom hit tyckte jag inte om Frankrike, och ännu i måndags tänkte jag att jag åker tillbaka till Afghanistan. Sen bestämde jag att ge mig en chans till. Jag vill inte bli bonde som min pappa och fortsätta samma liv år efter år, generation efter generation. Det är framför allt får vi har, och det vi odlar är mat till fåren. Fåren håller vi för köttet. Potatis odlar vi, och vi har äpplen och aprikoser. Men vete för bröd måste vi köpa. Kontanter får vi genom att några arbetar i utlandet och skickar hem pengar eller genom att vi arbetar borta korta tider. Vi svälter inte men vi är inte rika. Runtom oss har vi pashtuner. Ungefär samtidigt med att jag fick avslag gjorde talibanerna en stor attack mot vår by och många dödades. Migrationsverket menade att det var bara en tillfällig händelse. Innan dess hade talibanerna tagit och hållit Ghazni en tid.
Det finns spioner i byarna, som kontaktar talibanerna när någon som arbetar för regeringen ska åka iväg. De beskriver bilen och sedan attackeras den.
Vi har bra skolor och skolor för både flickor och pojkar. I vår by går flickor och pojkar i samma klass. Skolan är bland det bästa vi har i vår by. Det är en bra skola med bra lärare. Jag har lärt engelskans grunder där och sedan har den blivit bättre i Sverige. Pashtunerna har inte sådana skolor och de tycker inte man behöver studera engelska. De lägger mer tid på Koranen.
J från en by i Ghazni, och från Östersund, 20 år
Jag skulle inte vara här om jag inte måste. Europa är svårt för mig. Språken är svåra, och det är så annorlunda. Jag tycker inte om Europa.
Men jag kan inte leva i Afghanistan. Jag blir dödad av min morbror. Han är en rik man som handlar med droger. Nej, han säljer inte själv på gatan, han säljer till andra som säljer. Han är i fängelse nu, jag pekade ut honom. De har frågat mina föräldrar var är N, och de har sagt att de vet inte. Hans son har sagt att jag ska döda N.
Migrationsverket sa att kan du inte bo i Kabul finns det 38 andra städer i Afghanistan där du kan bo. Men det kan jag inte. Min morbror kommer hitta mig. Han är en känd man, en rik man.
En kompis har 18 månader nu. Han bor i en fransk familj som hans familj i Sverige hittade. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag gick inte till Cité andra gången. Min social här sa att det är farligt, gå inte. Kanske åker jag till ett annat land. Vad tror du om Tyskland?
En kompis med Dublin skickades till Sverige från Frankrike för tre månader sedan. Domstolen beslutade det. Jag fick ett sms från honom, ”jag är i Kabul nu”. En annan kompis skickades till Finland för en månad sedan. Domstolen beslutade. En kompis är i förvaret här i Paris nu.
N från Kabul och Örebro, 19 år.
Han har varit i Paris sex månader. Med advokat från France Terre d´Asile gick han till domstol och frågade om han blir ”normale” nu och får söka asyl i Frankrike. Domstolen ligger intill Citéprefekturen. Svaret får han hämta i prefekturen på måndag, han har fått besked att post väntar. Han försöker att inte vara orolig, försöker göra saker hela tiden. Men på nätterna kommer oron.
Säger: Jag har varit orolig i så många år nu så jag känner igen oron. När jag kommit hit till Paris kändes det först bra. Det här ordnar sig, tänkte jag. Men sedan kom oron igen.
Hur var det i domstolen?
Det var jättemånga afghaner där samlade i ett rum. Man ropades upp och fick sedan fem minuter med domaren. Det var allt. Min advokat la fram mitt ärende. Domaren frågade hur länge jag hade varit i Sverige och jag svarade tre år. Det var tolk med och jag svarade på persiska.
Fem dagar senare:
Jag fick avslag. Jag blev chockad. Jag hade trott annorlunda. Nu vet jag inte vad jag ska göra. Hur ska jag klara 18 månader?
M är en social och charmig människa, höll på med amatörteater i Sverige och har redan kontakter in i den parisiska teatervärlden. Jag peppar honom att försöka hitta stöd bland de franska teatermänniskorna och försöka härda ut.
M om en svensk familj i Skövde. ”Jag var ett år hos dem, och jag kallar dem min mamma och pappa.”
Domstolen har sagt att jag ska tillbaka till Sverige. Jag måste lämna boendet den 18 mars. Hur ska jag klara 18 månader utan någonting. Det går inte.
H, nästan 5 år i Dalarna, 19 år
Sverige tog tre år av mitt liv.
Vad skulle Sverige ha gjort?
Sverige skulle ha gett avslag efter ett halvår. Då hade jag kunnat söka mig till ett annat land. Jag hade kunnat åka till Frankrike. Frankrike för två år sedan var bra, då hade jag fått uppehållstillstånd här.
Utanför dagcentret.
Vi kämpade i Sverige och trodde vi skulle få stanna. Det fick vi inte. Om vi ska kämpa 18 månader nu vet vi inte om vi för stanna efter det. Vi blir kanske lurade en gång till.
I Svenska kyrkan.
Jag hade åkt tillbaka till Afghanistan nu genast om det var fred. Det är mitt land och där vill jag bo. Även om en del saker här är mycket bättre än i Afghanistan är Afghanistan mitt hemland, och därför vill jag bo där.
Jag kallar henne min mamma. Hon ringde till Migrationsverket och sa att ”hur ska jag kunna skiljas från honom och skicka iväg honom. Han har ju blivit min son.” Och hon grät.
Jag bodde under bron i två veckor. Polisen kom och tog oss till ett varmt ställe. Så jag fick boende. Men jag måste vara beredd på att skickas ut från Paris, och jag har fått veta att man måste ta det som dom beslutar om.
Jag blev inte Dublin.
O, blir 19 i maj, från Sala
I morgon kommer jag in, och efter några dagar får jag ett boende. Jag har varit två år i Tyskland och två år i Frankrike. Frankrike tror inte jag är från Afghanistan. Jag blev normal med en gång men jag fick avslag hos Ofpra och hos CNDA (Court National d´Asile). Jag ska försöka igen. Nu sover jag i parken i La Chapelle. Ja, den är stängd på nätterna men jag vet hur man kommer in. På morgonen kommer polisen och kör bort en. Det kommer mat dit på kvällarna, till en plats nära. Men ibland kommer dom inte, man vet aldrig. Livet är mycket svårt.
Han talar en del franska och tyska, säger han, och bra engelska, som han lärde sig i skolan i Kabul.
Jag var på väg att återvända till Afghanistan, men min pappa sa ”kom inte tillbaka, de har varit här och frågat efter mig”. Det händer kanske ingenting första eller andra dagen, men efter 24-25 dagar.
Utanför dagcentret på Avenue Denfert-Rochereau