Den 9 juli inledde knappt tio familjer från Afghanistan en tiodagars sittstrejk på Norra Bantorget intill Branting-monumentet. Det är högsommar men ingen värme, regntunga moln, småblåsigt, 12 grader. Som om vädret vill dem gott blir det solsken och varmt dagen efter.
Strejken ska pågå till 19 juli som det är sagt nu.
Norra Bantorget är klassisk socialdemokratisk mark med stora samlingar 1 maj. Ett stenkast bort står August Palm i staty, skräddaren som reste runt i Sverige och introducerade socialismen.
Det är länge sedan och mycket vatten har runnit. Idag är Norra Bantorget mest en trafikkarusell som få passerar till fots. Det är inte ett idealiskt ställe för en sittstrejk, som behöver uppmärksammas.
Varför inte Mynttorget där det är mer folk i rörelse även om riksdagspersonerna har semester nu? De fick inte tillstånd, platsen var redan bokad av annat.
KOM DÄRFÖR DIT OCH STÖD DEM.
De flesta kommer från Junsele i Västernorrland, har rest i många timmar och betalat mycket pengar för tågbiljetterna. De är inte särskilt väl förberedda, men en del har resväskor med sig med filtar och varma kläder till i första hand barnen. Några har mat med sig, andra inte. En familj är från gruvsamhället Norberg i Bergslagen där en by utanför numera bebos bara av flyktingar.
De är knappt tjugo vuxna sittstrejkens första dag – mammor, pappor, mor- och farmödrar. Och ungefär lika många barn, flera är småbarn med mycket spring i benen, några är tonåringar. Barnen och de unga pratar bra svenska, några av de äldre förstår och talar bättre än man skulle tro.
Fler familjer är på väg.
(Nästa dag har fler familjer kommit, bland annat från Kramfors. Andra är på ingång framöver.)
Varför?
DE HAR VARIT HÄR 4 ÅR, anpassat sig till Sverige OCH KAN INTE ÅKA TILLBAKA TILL ETT LAND SOM BEFINNER SIG I DET VETTLÖSA HELVETE SOM INBÖRDESKRIG INNEBÄR AV ÖVERGREPP, RÄTTSVIDRIGHET, VÅLD, DÖD.
ATT SKICKA TILLBAKA DEM INNEBÄR OCKSÅ ATT KNÄCKA UNGA MÄNNISKOR, I SYNNERHET UNGA KVINNOR.
De har fått alla avslag. Tre, fyra, fem eftersom Migrationsverket varken anser att det finns nya skäl att ompröva deras ärenden eller besluta om verkställighetshinder.
Atefa börjar gråta efter ett tag. 17 år, perfekt svenska, intelligent, går i gymnasiet, kommer ta studenten om några år – om hon får stanna. Vill bli advokat eller åklagare.
- Jag tycker det är så intressant med lagar. Du tycker det är bättre att bli advokat, säger du. Aha, för att det är bättre att försvara. Hon ler lite.
Hennes familj är från Ghazni. Vad händer om de skickas till Afghanistan? Atefa kommer inte bli advokat. Hennes familj har inte råd att låta henne gå på universitet. Förmodligen kommer hon snabbt giftas och inte omöjligt på ett sätt som är förmånligt för familjen. Antagligen vet hon mycket mer än så.
Och hur är det nu? På samma sätt som så många andra har upplevt och upplever – mardrömslikt. Kan inte sova, sömntabletter hjälper inte, tankar, tankar, oro, det maler, enorm trötthet, orkar inte, bryr sig knappt, ont i magen och huvudet, irritation, och pappor som promenerar och promenerar, röker och röker och inte vet hur de ska kunna ta hand om sin familj.
De behöver stöd och solidaritet
Nu sitter och står familjerna från Junsele och Norberg här vid Brantingmonumentet, några med filtar om sig. Några barn kickar boll. Babysar vilar i vagnar. Två kvinnor kommer fram till mig och säger att det vore bra om jag kunde få fram sittunderlag och filtar, gärna täcken. Det är ändå kanske omväxling att ha åkt hit. Att ta sig för något. Att hoppas. Några äldre män står en bit bort och pratar. Småbarnspapporna är ibland med sina fruar och småbarn, ibland med de äldre männen. Stenbalustraden och marken som några kvinnor sitter på är kall, och jag tänker på risken för urinvägsinfektion.
De vet inte var de ska sova? Tillståndet att få sittstrejka på Norra Bantorget gäller 7.00 till 24.00 – inte för natten. Dessutom är det så kallt.
Benjamin F från Ung i Sverige och Ensakommandes förbund är familjernas länk till Stockholm. Han har kontakter med flera organisationer och hoppas att det ordnas med övernattningar och annan hjälp, framför allt av svenskar. Han är lugn och har ett outtröttligt engagemang. Men ska så mycket vila på honom?
Andra afghaner i Stockholmstrakten, frågar jag? De bor med hjälp av soss, svarar han, och soss tillåter inte övernattande gäster. Och de redan etablerade?
- Vet du, de säger till mig att hur kan du, som har uppehållstillstånd, engagera dig i strejker och demonstrationer. Som om de har glömt hur det är att vara flykting.
Bland kraven som nu arbetas fram finns uppmaningen till Migrationsverket och regeringen att
- Omvärdera säkerhetsläget i Afghanistan och inse att ingen del är säker, absolut inte Kabul.
- Ingen ska skickas tillbaka till Afghanistan.
Det får inte vara så här att människor skickas till Afghanistan nu
Återigen tänker jag på Sverige och 30-talet. Judiska och politiska flyktingar från förföljelsernas Tyskland jagade Europa runt i jakt efter att få stanna i säkerhet någonstans. De välkomnades inte heller till Sverige. Möjligen kunde de få stanna tillfälligt om de visade att de var välkomna till USA eller ett annat land.
För flyktingar från Afghanistan – de flesta i Sverige är hazarer – väntar inte ett industrialiserat folkmord. Men skickas till Afghanistan kommer förstöra deras liv och kanske blir det döden för flera efter ett tag. Antagligen inte från dag ett, men senare.
De som har väntat fyra år nu kom 2015 och i början kändes det bra. Nu ska de ut, och Sverige verkar än så länge inte sky några medel även om de flesta som sätts på flygplan till Afghanistan än så länge är män. Men även barnfamiljer, också familjer med bara en kvinnlig försörjare, finner Migrationsverket en rad skäl till att ge avslag. Sedan länge anses familjer med en vuxen manlig försörjare kunna klara sig i Kabul även om de inte kan återvända till hemorten.
SVERIGE MÅSTE INSE ATT KABUL ÄR I ETT SÄKERHETSLÄGE ATT MAN INTE KAN SKICKA MÄNNISKOR DIT.
SVERIGE MÅSTE OCKSÅ INSE ATT DET ÄR FULLSTÄNDIGT ORIMLIGT ATT FÖRVÄNTA SIG ATT AFGHANER KAN FLYTTA RUNT OCH BOSÄTTA SIG VAR SOM HELST I LANDET. AFGHANISTAN ÄR ETT HELT ANNAT SORTS SAMHÄLLE ÄN SVERIGE – ÄVEN OM MÅNGA YNGRE AFGHANER ÖNSKAR ATT LANDET VORE MER MODERNT OCH MER SOM I VÄST.
De som söker sig till andra EU-länder, förföljs av Dublinförordningen om att de ska tillbaka till första asylland. Lyckas de klara sig förbi den snaran är det egentligen bara Frankrike och Italien som ger de flesta från Afghanistan uppehållstillstånd – Italien sagt med viss tveksamhet nu. Men första tiden i Frankrike – i Paris – kan bli mycket svår.
Familjerna har bildat nätverket Liv utan gränser – ett nätverk för asylsökande barnfamiljer från Afghanistan.
Swish till sittstrejken går över Refugee Wellcome Stockholm med swishnummer 123 28 00 001.