åker till Tyskland legalt efter ett par års väntan. Männen äter för sig, kvinnorna för sig denna dag. Men bland männen finns också de som bor i detta stora rum.
Under åren i Aten har familjen blivit nära vänner till min vän C.
De bor i samma lägenhet i stadsdelen Patissia, en stor lägenhet där varje rum hyrs av en
familj eller ett par vänner. I lägenhetens vardagsrum, där kalaset äger rum,
bor normalt ett gäng män och killar som inte har familj här.
Familjen på fyra personer bor i ett rum, och det är där och i köket
som maten tillagas och portioneras ut i dag. C och hans kompis har ett annat rum.
Andra personer har ett tredje och ett fjärde rum. Kök och badrum med toalett används
av alla. Alla som bor här kommer från Afghanistan men de flesta har levt länge i Iran
på mycket osäkra villkor och ständiga hot om deportation till Afghanistan.
Det här sättet att bo var
mycket vanligt bland människor på flykt för fem-sex-sju år sedan och verkar vara det nu
också. Tant och Farbror-familjen har i dag uppehållstillstånd i Tyskland och döttrarna är
välintegrerade och arbetar. C och hans kamrat lever i Nederländerna, där C, som är blind, snabbt fick uppehållstillstånd. Han är i dag gift och har flera barn. Hans kompis har däremot haft svårare, men han är kvar i Nederländerna. Foto författaren.
Den stora strömmen flyktingar som kom 2015 togs generöst om hand av det grekiska civilsamhället när de kom till öarna i Egeiska havet och reste vidare till fastlandet och sedan till andra EU-länder.
Men med EU-Turkiet-överenskommelsen i mars 2016 fastnade flyktingarna på öarna och i Grekland. De kom att hänvisas till läger, som snart blev överbefolkade humanitära katastrofer. EU pumpade in mycket pengar. Bland öbefolkningen mådde många dåligt av att deras vackra öar förknippades med lidande flyktingar i stället för sol, bad, vacker natur och turism. Om civilsamhällets stöd till människor på flykt handlar min bok Röster från Aten och Samos, 2017.
Flyktingarna borde solidariskt ha omlokaliserats till andra EU-länder, men det var EU-staterna mindre pigga på. Bristen på det stödet från andra EU-länder är ett av skälen till hårdheten hos den nuvarande regeringen som hör hemma i extremhögern. I grunden hos många greker finns sedan länge utbredd rasism och xenofobi parallellt med gästfrihet mot främlingar – men hos många kanske beroende på varifrån gästerna/främlingarna kommer. Ny Demokratis vokabulär och åsikter när det gäller människor på flykt påminner för övrigt om Sverigedemokraternas.
Att Grekland med ukrainarna återigen välkomnar människor på flykt är som det bör vara. Ukraina ligger nära och konsekvenserna av de ryska krigshandlingarna är påtagliga. Det är krig i Ukraina. Men kriget och flykten var lika påtagligt i Syrien, som också ligger nära Grekland men på andra sidan Medelhavet. Flyktingar från Syrien fick ganska mycket förståelse från vanliga greker till en början, men Greklands rutiner för flyktingmottagande var outvecklat och ganska så brutalt. Nu är det inte outvecklat men fortfarande brutalt. Så det går inte att bortse från att ukrainarna är hjälpta av att vara européer, kristna och vita i hyn. Att Ukraina är nästan ett grannland bidrar. Men Syrien ligger också nära på andra sidan Medelhavet. Afghanistan och Iran har däremot oturen att ligga längre bort. Härifrån tvingas ändå många fly. Å andra sidan kanske välkomnandet av ukrainarna avtar så småningom, och det gör det kanske också i Sverige. Det vore mycket illa i så fall. I stället borde naturligtvis flyktingar oavsett varifrån de kommer välkomnas.
Den som flyr har rättigheter
Den som flyr har rätt att bli tryggt mottagen, kunna söka skydd och få en rättssäker asylprocess. Det finns inskrivet i internationella konventioner, i europeisk lag och i EU-staternas nationella lagstiftning. Rätten att söka asyl och att få en rättssäker asylprocess gäller alla människor. Däremot är det inte säkert att en i slutändan bedöms behöva skydd. Tyvärr är det si och så med rättssäkerhet i asylprocesserna, också i Sverige enligt en rad jurister och undersökningar.
Det är en enorm skillnad på hur ukrainare, de har rest in via Bulgarien, och flyktingar, som har kommit via Turkiet, har bemötts och bemöts. Gång på gång talar grekiska frivilligorganisationer nu om hyckleri även om det är bra och riktigt att hjälpa och stödja flyktingar från Ukraina. Men alla flyktingar bör få det stöd som ukrainarna får.
Grekiska staten har sedan Ny Demokrati kom till makten systematiskt fortsatt att radera ut de förbättringar i asylrätten som började göras för sju-åtta-nio år sedan med stöd av EU och UNHCR. EU-Turkiet-överenskommelsen kan dock inte ND anklagas för men de har utvidgat omfattningen genom att använda Turkiet som ”säkert 3e land” för så många fler.
Den 18 mars markerade 8 frivilligorganisationer att det nu är 6 år sedan EU-Turkiet-överenskommelsen kom till. Den gav förutsättningarna för att undergräva flyktingars rättigheter. I stället för att kunna resa vidare till fastlandet fastnade de på fem grekiska öar i Egeiska havet och hänvisades snart till överbefolkade humanitärt vidriga lägerförhållanden. I ungefär samma veva började också Schengenländerna stänga sina inre gränser, och Sverige var först eller bland de första.
Överenskommelsen gällde först framför allt syrier men grekiska regeringen beslutar nu enligt Turkiet som säkert 3:e land för flyktingar från Syrien, Afghanistan, Somalia, Pakistan och Bangladesh, det vill säga majoriteten av alla asylsökande i Grekland. Till det kommer lagändringar som gör livet i Grekland väldigt svårt för människor på flykt. Allt färre väljer att resa på havet till Grekland, i stället är Italien mål nu för många som försöker lämna Turkiet.
När jag började följa människor på flykt 2011 i Aten var många utan stöd och hemlösa. Så är det nu också. Många är papperslösa och i limbo för att de inte får söka asyl i Grekland, kan inte skickas till Turkiet, eller har kunnat söka men fått avslag på sina ansökningar och kan inte skickas tillbaka, har fått avslag i första instans men har inte pengar att överklaga. Andra har fått uppehållstillstånd och kastats ut från boenden, eller de har sökt asyl en andra gång i ett annat EU-land med förklaring att de inte kan överleva i Grekland men har trots det deporterats tillbaka till Grekland. Väl i Grekland tvingas de vänta i månader, ja ibland ett år, för att få sina utgångna uppehållstillstånd förnyade, vilket är förutsättningen för att de ska kunna få alla andra dokument som krävs för ett liv i Grekland – skattenummer, tillstånd att arbeta, tillstånd att hyra bostad och så vidare. Polisen gör razzior i centrala stadsdelar där flyktingar brukar samlas, och de som saknar giltiga dokument ges böter eller förs till förvar utanför staden. En del släpps. Det är godtyckligt. Så här var det också under mina första år i Aten.
Då fanns det gott om lägenheter att hyra i Atens enklare stadsdel Patissia norr om Omoniaplatsen. Den ekonomiska krisen gjorde det billigt att hyra och billigt att köpa en lägenhet. Här levde tusentals flyktingar och migranter, ofta afghaner, i överbefolkade lägenheter. Det var ekonomisk kris och hyrorna var ganska låga. En eller två familjer delade på ett rum beroende på familjernas och rummets storlek, och i större vardagsrum bodde ofta fem-åtta-tio ensamkommande män. Alla delade på toalett och badrum och i köket spis, diskho och kylskåp. I köket fanns också ofta flera små gasolbrännare. Många hade sina egna vattenkokare i rummet och det dracks mycket te. En del barnfamiljer eller funktionsnedsatta fick ibland enklare hotellrum, som betalades av grekiska migrationsmyndigheter med pengar från EU. Jag beskrev det här i boken Springa på vatten (2014).
Rapporten Masafarhána: Inside the invisible refugee houses in Athens bekräftar och beskriver att återigen finns dessa överbefolkade lägenheter (gjord av organisationen We are Solomon, https://wearesolomon.com). Kanske har de funnits hela tiden, men priser och hyror har gått upp. Masafarhána kommer från darins ord masafar=resenär och hana=hem, på dari används ordet för resandehem. Sådana resandehem och tillfälliga boenden finns i Aten för afghaner, för syrier, för människor från Elftenbenskusten med mera, och de är helt informella, enligt rapporten.
Jag antar att många som bor här lever i limbo och ska skickas tillbaka till Turkiet, som inte tar emot dem, eller de ska till hemlandet. De får ihop till hyra och mat genom tillfälliga påhugg, åka iväg periodvis och plocka apelsiner och oliver, genom att samla kartong och metall och genom stöd från familj och släktingar i hemlandet och i andra EU-länder. Ungefär som deras föregångare gjorde åren kring 2013-13-14. Men att arbeta i jordbruket blir omöjligt för många när myndigheterna inte klarar av att förnya deras uppehållstillstånd, som är grunden för att få skattenummer och en rad dokument.
REFERENSER
Rosengren, Annette, 2014: Springa på vatten. Transit Grekland. Om flyktingar och immigranter i EUs utkant. Stockholm: Carlssons Bokförlag.
Rosengren, Annette, 2017: Röster från Aten och Samos. Greker om sitt land, EU och människor på flykt. Stockholm: Carlssons Bokförlag.
We are Solomon, March 2022: Masafarhána: Inside the invisible refugee houses in Athens. https://wearesolomon.com