Om hur C fick sin en gång så älskade Masuma från Iran till Turkiet och ur fängelset i Istanbul, berättat i Aten 2015 för Annette.

En sann berättelse om rådighet, förmåga, lite tur, ett visst självförtroende, återhållen åtrå och hur det gick sedan.

När han bad mig i telefonen att bidra med pengar så han kunde få ut henne ur ett fängelse i Istanbul hade jag aldrig hört talas om henne. Det var i maj 2015 en månad efter att jag senast hade varit i Aten och vi hade känt varandra i fyra år. I telefon och via Skype hade hon bett honom om hjälp att lämna Iran, förstod jag.

Först i juni 2015 fick jag veta att de hade varit ett förälskat par när C lämnat Iran 2010 omkring 15 år gammal. Bådas familjer tillhörde Irans diskriminerade afghanska flyktingbefolkning. Då i juni berättade han mer om henne, och vad som hänt i Turkiet. Han har många gånger visat att han är en utförlig detaljerad berättare. Kanske överdriver han lite ibland, men jag vet att han är smart, orädd, taktiskt skicklig och en bra rådgivare.

2015 i juni var han lite över 20 år och hade ganska nyligen fått grekiskt uppehållstillstånd på två år av humanitära skäl. Att det sedan skulle bli förlängt var han inte säker på och han sa att Grekland är ett svårt land där en aldrig kan vara säker. Han hade rest från Iran med kamrater som bokstavligen lett honom vid händerna under hela resan, eftersom han inte kan se. Synen hade han gradvis förlorat i 13-årsåldern, läkare tror att det beror på svår misshandel i ett fängelse där han satt en tid på grund av kloka frågor till mullorna i moskén. På grund av hans låga ålder antogs det att han inte kunde ha hittat på frågorna själv utan var ett redskap för landets fiender.

I juni 2015 var han sedan en tid kontraktsanställd som tolk hos utlänningspolisen i Aten. Han var duktig i både grekiska och engelska, det senare genom att han fått vänner bland amerikanska missionärer som drev två dagcenter för flyktingar och migranter centralt i Aten. Tack vare det kunde han och jag prata med varandra utan problem.

I juni när vi träffades i Aten berättade han utförligt om Masuma och hennes lilla dotter, som snart skulle komma till Aten. De hade varit kära i Iran men C hade rest, hon hade gift sig med en äldre man, försökt ta livet av sig, skilt sig, och sedan hade hon kontaktat C och bett honom hjälpa henne och den lilla dottern att komma ut från Iran och vidare till Grekland.

Han berättade hur han gjort. För deras resa från Iran måste han först hitta en familj som de kunde resa med.

Han började med att ringa till afghanska kamrater från uppväxten i Iran och frågat om de planerade att åka till Europa snart med sin familj. Om svaret var nej eller var ja, men inte nu, frågade han om kamraten kände någon familj som snart skulle resa. Svaren blev olika – jaa, kanske, eller nej, men att den och den kanske känner någon.

• Jag ringde nog två tusen samtal och jag vet inte hur mycket pengar jag har lagt ner på det.

Till slut kom han i kontakt med en familj och talade med mannen.

• Jag förklarade läget och jag sa att jag vet att du har din familj att tänka på och att det kan vara besvärligt att ha med en ung kvinna och ett litet barn, men jag ber dig att tänka noga efter innan du säger nej.

Mannen sa nej först. Men samtalet fortsatte och till slut sa han ja. Och det var inte med hjälp av pengar, sa C när jag frågade. Han fick numret till familjens researrangör (smugglare) i Iran, som sa ja och begärde 1 300 euro för Masuma och barnet. Okej, svarade C. Transaktionen gjordes enligt halalasystemet: C betalade till en afghan i Aten, som i sin tur såg till att mannen i Iran fick sina pengar. Det är så vi gör, förklarade han för mig. Till Masuma ordnade han med 200 euro för att hon skulle utrusta sig och dottern med varma kläder och mat för resan.

Från Teheran reste de först med buss till ett ställe nära gränsen. Där ringde hennes pappa och sa till smugglaren att jag dödar dig om du inte skickar tillbaka min dotter. För att smugglaren skulle låta Masuma och dottern fortsätta resan måste C betala 200 euro till. Masuma hade sagt till pappan i telefonen att det spelar ingen roll om du tvingar mig tillbaka för C kommer skicka mer pengar så att jag kan resa igen. Jag kommer fly från er och ni kan inte hindra mig. Om C hade de sagt att gifter du dig med honom vill vi inte ha med dig att göra längre.

Masumas och dotterns resa fortsatte över bergen. De vandrade i åtta timmar, berättade C. Det var snö. Dottern grät först, men sedan var hon tyst. Flickan är klok, sa han, det verkar som att hon förstod att det var något speciellt och att hon måste vara tyst. Hon sov mest och bars av sin mor, och när hon inte orkade tog andra över. Smugglarna sa att så länge vi är på iranska sidan av gränsen måste ni vara tysta, det går inte annars. Men när vi är över på turkiska sidan kan ni prata hur mycket som helst.

De reste över staden Van i östra Turkiet precis som C gjort fem år tidigare. Det är en vanlig väg.

Masuma och dottern kom fram till Istanbul.

Men i maj 2015 befann sig alltså Masuma i fängelse i Istanbul. Med falska id-papper hade hon försökt åka till Aten från Istanbuls flygplats och gripits. Just det här berättade han i telefonen när jag var i Stockholm. Det var nog inte så bra papper, kommenterade han och frågade om jag kunde låna honom 500 euro för att åka dit och ta henne ut ur fängelset. Han skulle också ta reda på hur situationen var i Turkiet och i Istanbul. Jag frågade hur han praktiskt tänkt ordna för sin vistelse där, underförstått att han är blind och så vitt jag visste utan vänner i Istanbul. Men han svarade att han hade en afghansk vän i Ankara, som skulle länka honom vidare så att han skulle bli omhändertagen och ha någonstans att bo. Jag skickade pengarna.

Men då sa han ingenting om att han hade ordnat hela resan för henne utan bara att han kände henne från Iran. Så jag trodde att det kom som en chock för honom när hon ringde från Turkiet. Senare sa han att han hade hjälpt henne som en vän och att han betraktat deras kärlek som vilande genom de många åren och inte visste om de skulle hitta tillbaka till varandra. Och kanske mest om han skulle hitta tillbaka till henne, tillade han.

Hans långa berättelse kom alltså när jag var tillbaka i Aten i juni. Då var han i sin tur tillbaka från Istanbul sedan några dagar.

Nu berättade han att han lånat pengar från många vänner för att hjälpa henne. För id-papper till Masuma i Istanbul hade han betalat 1 300 euro, pengar som nu var borta. En afghan hos de amerikanska missionärerna hade hjälpt honom. I Turkiet hade Masuma fått hjälp genom Cs grekiska skyddsängel Myrsini, som hade åkt till Istanbul (grekiska medborgare behöver inte visum för Turkiet), träffat Masuma och talat med henne genom teckenspråk. Förstod jag rätt hade Myrsini hjälpt Masuma och dottern med bostad.

Cs stora skulder för resan från Iran blev ännu större genom att Masuma kom i fängelse och han behövde resa dit. Han hade då anställning vid utlänningspolisen i Aten, som inte betalade ut lönerna regelbundet utan lite då och då. Men under veckan som han var i Istanbul betalades löner för fyra månader ut, så när C kom tillbaka hade han 4 000 euro. Men jag har så mycket skulder och jag har fortfarande skulder för nästan 3 500 euro, sa han och frågade om jag ville ha tillbaka mina 500 euro. Jag svarade att det får bli en senare fråga och nu behöver du pengarna för att få hit Masuma.

Men jag ville veta mer och undrade bland annat vad gjorde han i Istanbul.

Först behövde jag ju ett pass, berättade han. Hans afghanska pass hade förstörts när det följt med smutstvätten in tvättmaskinen. Afghanistan hade inte ambassad i Grekland vid den här tiden och han hade fått det genom landets ambassad i Sofia, Bulgarien. Ett nytt afghanskt pass var nu på gång.

Genom sitt tvååriga grekiska uppehållstillstånd fick han sent i maj ett grekiskt pass giltigt i två år. (Under dessa två år besökte bland annat mig i Stockholm, besökte Nederländerna och tog in information om landet, återvände till Grekland och reste senare tillbaka till Nederländerna och sökte asyl, vilket han fick. Han visste att hans framtid i Grekland var mycket skör och det bästa han kunde göra var att söka asyl i ett annat EU-land. Antagligen fick han uppehållstillstånd av humanitära skäl igen.)

Men åter till det grekiska passet han måste ha för att resa till Istanbul. Pass i Grekland brukade ta lång tid att få.  Han fick det efter bara 13 dagar. Inlindat i skämt hade han krävt av polisen när han ansökte att få passet fort. Att det verkligen gick fort berodde nog på att han arbetade som tolk hos utlänningspolisen och var uppskattad.

En annan gång gav han mig exempel på att utlänningspolisen hade respekt för honom. En dag hade han med sig två fotbollar till de inspärrade. Poliserna ifrågasatt att han skulle få ta in fotbollarna och när han förklarade varför det var bra var kommentaren att skulle en flykting veta bättre än polisen vad som är bra. C envisades med goda argument om att de instängda måste ha sysselsättning och att koppla av lite med fotboll var om inte annat så bra för hälsan. Han gav sig inte, talade med polischefen, och denne svarade okej. C hade också haft med sig kläder till de intagna från de amerikanska missionärerna. Senare hade han blivit hejad på och omkramad på gatan av killar som suttit där. Många är svarta människor, sa han till mig.

Innan resan till Istanbul behövde han visum och ringde Turkiets konsulat i Aten. För en kvinnlig tjänsteman berättade han hela historien om Masuma, att de väntat på varandra i fem år, att han skulle besöka Istanbul under bara en vecka, att det var bråttom och att han ville försöka få ut henne ur fängelset, och att han var anställd vid polisen i Aten. Ok, sa damen, kom hit med alla papper, men du ska veta att normalt ger vi inte visum till flyktingar så lätt. C tog sina papper och gick dit med hjälp av vännen Nasir (som strax efteråt lämnade Aten och Grekland för att vandra över gränsen till nuvarande Nordmakedonien och sedan vidare in i EU). På konsulatet togs han emot av en ny kvinna, och han berättade allt igen. Du måste fylla i alla papper och sedan får vi se, sa hon. Sedan hade han tur. Den första damen kom och bad den andra damen gå och sa att hon skulle ta hand om ärendet. Och C fick sitt visum inklistrat i passet.

Han köpte biljett, reste lördagen den 30 maj, en kompis tog honom till flygplatsen. Flygbolaget ordnade ledsagning till flygplanet och i Istanbul från flyget till ankomsthallen. Där väntade den grekiska kvinna, som Masuma bodde hos tack vare Cs grekiska vän Myrsini. Kvinnan är gift med en turkisk man och de skulle på bröllop.

• Men hon sa, att nu har vi en gäst så jag går inte på bröllopet. Hennes man köpte mat och öl och vi åkte i stället till stranden och var där hela kvällen. Vi hade så mycket att prata om och kom inte hem förrän klockan var två.
• Nästa dag åkte vi till fängelset. Polisen ville inte låta mig träffa Masuma, det var inte besökstid. Men den turkiske mannen sa att denne man har kommit resande mycket långt ifrån och de har inte träffats på fem år. Så vi fick träffas tjugo minuter. Masuma kastade sig i mina armar och det var ett mycket speciellt möte med så mycket känslor. Jag satt med armen om hennes rygg.

Nästa dag var C hos advokaten. Denne hade han fått tag i genom en vän till skyddsängeln Myrsini i Aten. Vännen var vid universitet och frågade en student från Turkiet till råds. Studenten hade kontaktat en advokat i Istanbul, som i sin tur hade kontaktat den advokat, som C nu besökte.

• Jag frågade vad han hade gjort för att få ut Masuma. Då började han berätta om olika svårigheter. Men jag sa att jag vill veta ja eller nej om du har gjort det och det, och jag accepterar inga långa förklaringar, jag vill bara veta ja eller nej. Advokaten hade inte gjort någonting men han lovade att göra det nu.

C gick till fängelset igen men fick inte träffa Masuma. Den här gången hade han inte den turkiske mannen med sig utan en afghansk bekant. Vet du, Annette, avbröt han sin berättelse, att turkar talar inte engelska! Kvällen tillbringade han hemma hos den afghanske nye vännen, som bodde ungefär som han själv, det vill säga många tillsammans i en lägenhet. Den ene efter den andre kom och ville veta hur det är i Grekland.

• Det är så många afghaner i Turkiet, och nu vet jag var i Istanbul det bor många afghaner och var de träffas.

På onsdagen ringde Masuma och sa att hon skulle släppas. Han åkte till fängelset och utanför väntade många afghaner på att anhöriga skulle bli fria. Han och kamraten gick till ett tehus mitt emot fängelseporten.

• Och jag tror jag drack fyrtio koppar te. Jag kunde inte lugna ner mig. Min kompis sa ”drick inte så mycket te, det är inte bra”. Så kom några kvinnor ut och vi gick fram och jag frågade ”vet ni vem Masuma är, vet ni om hon kommer släppas?”. ”Ja, ja”, lugnade de, ”hon väntar i kön, hon kommer släppas”. Klockan gick. Vi var där vid nio och vid halv ett kom hon ut genom porten. Hon kastade sig i mina armar och vi kysste varandra överallt i ansiktet och höll om varandra, och jag höll hennes huvud mot mitt bröst och hon höll mitt huvud mot sitt bröst, och afghaner runtom oss sa usch vad ni håller på. Sedan var vi tillsammans hela tiden tills jag åkte tillbaka till Aten på fredagskvällen. Då grät Masuma och jag försökte lugna henne och sa var bara lugn, det blir bra, gråt inte.
• Vad vi gjorde i Istanbul? Jag tog henne ut, jag visade henne det berömda Taksimtorget och andra saker i Istanbul (liksom han tillsammans med en seende afghansk kamrat visade mig runt i Utrecht när jag hälsade på honom 2018). På nätterna låg vi bredvid varandra i samma säng och vi kramade varandra och kysste varandra och smakade på varandras läppar. Det var två mycket romantiska dygn som vi upplevde. Nej, vi hade inget sexuellt, jag hade inte ens en tanke på det, det fanns inte i mitt huvud, det vill jag inte än.
• Hon ville berätta om sin man som hon skilde sig från och hur det var, men jag sa att det tar vi senare, inte nu. Innan skilsmässan försökte hon ta livet av sig med gift och kom till sjukhus.
• Men det finns en sorglig sak i dessa två dygn. Vi ringde min lillasyster och hon var konstig på rösten så jag bad att få tala med min mamma. Hon sa att tala inte med din syster för vi har precis fått veta att hennes man är död, han har gått vidare.
• Min lilla syster är alldeles förtvivlad nu. Hon äter ingenting och säger att vem ska försörja oss när vår pappa är gammal och din yngre bror är försvunnen. (Ett trauma för C innan han flera år senare fick veta att brodern tagit livet av sig. Familjen ville inte berätta det för honom utan sa i stället att han försvunnit.) Jag har försökt lugna henne och jag har sagt att oroa dig inte, det blir bra, jag ska hjälpa er. Men hon äter fortfarande inte.
• Nu måste jag ordna med att få hit Masuma och hennes lilla dotter. Hon vill inte pröva med flyget utan vill hellre komma med båt. Men jag är så orolig att det ska hända henne något. Det händer så mycket och har varit så många olyckor.

Vill du gifta sig med Masuma, undrade jag.

• Ja, men jag vill inte sätta tryck på henne, hon kanske inte vill. Jag vill att hon ska känna sig fri. Vill hon fortsätta från Grekland till ett annat land ska hon göra det.

Han räknade med att Masuma och dottern skulle komma med båt till Lesvos i slutet av veckan. De skulle resa med en kompis till honom. Han hade väntat in Masuma när C hade bett honom. De skulle stanna en vecka i campen (flyktinglägret) och sedan komma till Aten. (Obs att detta var före EU-Turkiet-överenskommelsen i mars 2016 och flyktingar kunde resa vidare till fastlandet från öarna i Egeiska havet.) C hade betalat 2 400 euro för alla tre. En del av pengarna skulle kamraten ge tillbaka. C hade nu ordnat allt i Aten.

Så sa han att han undrar hur Masuma kommer uppfatta Grekland och om hon kommer vilja stanna här.

• I telefonen har hon sagt att ingenting och ingen människa kommer ta ifrån henne hennes kärlek till mig, och jag sa samma till henne.
• Masumas dotter är 1 ½ år och gillade inte mig först och hon slog på mig när vi kramades. Efter en dag blev det bättre och då kunde hon kasta sig i min famn, och sedan drog hon sig snabbt undan. När Masuma och jag sov tillsammans och höll om varandra tätt, tätt, kom hon på morgonen och la sig emellan. Då kramade vi om varandra med henne mellan oss.

Konstigt nog var han inte så orolig för hur det ska bli med pengar och han var säker på att kunna betala av skulderna med lönen från polisen. Ändå hade han lånat mer pengar för att få dem till Grekland. Smugglaren hade accepterat att han betalat 800 euro nu och resten i delbetalningar.

• Jag har lovat att du kommer få dina pengar och han litar på mig.

C använder inte ordet smugglare och utan säger i stället alltid det mer respektfulla ”vägvisare”, på engelska ”guider”.

Han ville nu också berätta vidare om Masumas och dotterns resa innan de kom fram till Istanbul. Men han hann bara börja – mer blev det aldrig. Resan var dramatisk. När gruppen kommit in i Turkiet och gick på en smal väg försvann de tre vägvisarna och lämnade cirka fyrtio personer. De diskuterade vad de skulle göra. Gå tillbaka kunde de inte, iranska polisen skulle skjuta när de kom över gränsen. De beslöt fortsätta vägen fram, och kom till en by. Där frågade de om någon talade arabiska, som en i gruppen gjorde. Till slut kom en kurdisk bybo, som kunde arabiska. De sa att de ville till en stor stad, och mannen svarade att han skulle ringa efter en buss. Men det var till polisen han ringde och bussen som kördes fram var en polisbuss. Men polisen var en snäll och förstående polis …..    Sedan blev inget mer berättat om detta.

Polisens anställningskontrakt med tolkar, psykologer och socialarbetare löpte fram till sista juni. Jag vill minnas att det inte förnyades och att C sedan arbetade av och till för de amerikanska missionärerna och inom den afghanska diasporan. Han följde med till sjukhus och tolkade, och fick lite pengar för det.

Hur gick det med Masuma och dottern? De kom välbehållna till Aten kort efter att jag hade åkt hem till Stockholm igen. Jag träffade dem aldrig. C ordnade ett rum åt dem i en större lägenhet, det vill säga så som afghaner i Aten bodde vid den här tiden, och där alla delade på köket och badrummet. Men Masuma ville inte stanna i Grekland och de fann båda två att de inte skulle dela livet med varandra och hade för olika åsikter i mångt och mycket. Hon och dottern fortsatte till Tyskland och C förlorade kontakten med dem. Idag är han lyckligt gift, familjen bor i Nederländerna och de har tre barn. Ungefär som med Masuma och dottern  hjälpte C sin fru att komma till Grekland. Hon klarade sig från fängelse i Istanbul och följde Cs råd om hur hon skulle resa. Även denna gång fick jag äran att bidra ekonomiskt till resan.