Samtal i Aten med Mohammad Mirzay, verksamhetschef hos Afghan Migrant och Refugee community, ”Jag brinner för att ge mitt folk bättre förutsättningar”.

Vi sitter på Cafe Poète, ett av cafeerna på Platia Victoria, Victoriatorget, i stadsdelen Patissia i Aten. Det är grekisk påskafton. Platia Victoria har varit samlingsplats för flyktingar och migranter från Afghanistan i många år. Men de som samlas här är mycket färre nu än jag någonsin har sett tidigare, och det kommer mycket färre afghaner till Grekland.

Under ett par timmar framåt från tre på eftermiddagen blir torget mer och mer befolkat i vårvärmen där träden ger skugga. På bänkarna och på caféerna sitter en del greker, men staden är ganska folktom och många greker har lämnat stan under påskledigheten. Så människor som släntar in på torget är framför allt afghaner. Nära intill vårt café, på andra sidan en krukplanterade häck, slår sig ett gäng kvinnor med sjal över huvudet ner med ryggen mot häcken och caféet. De sitter på marken som de har lagt ut tygsttcken på. Dessa kvinnor fotograferar och pratar jag med lite senare.

Mohammad vet att jag vill vet hur människor överlever, får tag på pengar, skaffar mat, bor. Jag tror jag kan säga att det växer fram en sympati mellan oss och han har sett mina senaste böcker och ber mig donera dem till det mångspråkiga biblioteket We need books (se annan artikel om biblioteket och om grundaren Nadir Nouri).

Asylbidraget, som staten inte betalade ut under hösten efter att den tagit över hanteringen från UNHCR, är i gång igen. Staten klarade inte bankhanteringen men nu betalas den ut sedan några månader till dem som bor i statens flyktingläger efter att Caritas tog över hanteringen. Hur det är med dem som bor i ESTIA-programmets lägenheter, säger han inte. (ESTIA-lägenheterna ska för övrigt avvecklas.)

Att inte kunna registrera sin asylansökan annat än i mottagningslägren på öarna i Egeiska havet gäller fortfarande. Det är ett av de största problemen just nu, har min vän advokaten sagt till mig. De som lyckas ta sig in över gränsen i norr, Evros-området, kan inte lämna in en asylansökan med mindre än att de åker till öarna, eller grips som papperslös och sedan kan de ansöka om asyl i förvaret. Men det troliga är att de försöker ta sig vidare norrut in i EU. Regeringen, asyl- och migrationsdepartementet, lovade för flera månader sedan att öppna mottagnings- och registreringsenheter på fastlandet, men det har inte gjorts.

Det handlar om att vänta på att det blir bättre. Att överleva tills de får uppehållstillstånd i Grekland och kan åka vidare, att överklaga avslag och överklaga igen. 95 procent av afghanerna får uppehållstillstånd till slut.

Enligt Eurostat för första kvartalet 2022 var antalet afghanska medborgare som fick positivt besked på sin asylansökan 2.085 av totalt 2.190 sökande i Grekland.

• Polisen gör ibland razzior, det gjorde de här på Platia Victoria för en tid sedan, och många män greps för de var utan papper, säger han. De placerades i fängelse, alltså i förvar. Där kan de hållas i 18 månader. Under tiden kan de söka asyl och kommer de in i asylprocessen släpps de förr eller senare. Och Turkiet tar inte emot dem.

Så det handlar om att vänta tills lösningen kommer. Under tiden måste de överleva. De måste hitta jobb. Jobb är att samla vad grekerna har slängt och ställt ut på gatorna, eller hitta tillfälliga jobb.

Det finns inte så många nyanlända nu, det kommer inte många till Grekland. Resrouten nu som en del använder sig av är att ta sig till Albanien. Men jag förstår inte om han menar att ta sig från Turkiet med båt till Albanien, och alltså förbi Greklands västra kust och upp till Albanien, eller om han menar från Turkiet till Bulgarien och genom Nordmakedonien och sedan Albanien. Någonstans har jag läst uttalanden från afghaner som har sagt att i Albanien träffar de vänliga invånare.

Mohammad berättar och förklarar vidare.

Många arbetar med att plocka frukt och grönsaker. Det kan vara apelsiner, eller potatis. Det är ett hårt arbete och det går inte utan papper på att de söker asyl och har rätt att vistas i Grekland. De utnyttjas svårt. För en månads arbete kan lönen bli 100 euro.

Man stöder varandra. Många har familjemedlemmar och släktingar i andra EU-länder, eller i till exempel Iran, i Australien eller i Afghanistan som skickar pengar. Det finns många organisationer som hjälper med matkassar och med andra saker. Afghan community till exempel delar ut matkassar och kläder.

Vi pratar om Helios-programmet, det enda integrationsprogram som finns, och som IOM står bakom med EU-medel. Helios ska hjälpa till med boenden och stå för hyran när man kan visa upp kontrakt. Men det är inte bra, säger Mohammad.

• De hittar lägenhet. Men de måste betala en summa vid kontraktskrivandet. För att betala samlar de in pengar från olika håll. Helios lovar att de betalar det sedan och att de betalar månadshyran. Men sen efter några månader säger Helios att tyvärr, vi kan inte betala för vi har slut på pengarna.

Ungefär detsamma säger en av mina vänner i Aten sedan tio år, och som för närvarande arbetar som tolk vid flyktingförläggningen i Korint. Han har många kontakter i Aten och kom hit som flykting 2011. Det är svårt att hitta en hyreslägenhet, säger han, för grekerna vill inte hyra ut eftersom flyktingarna förväntas tränga ihop sig och dela lägenheten med många.

Jag berättar för Mohammad om ”Vita huset” högre upp i Patissia där papperslösa och asylsökande män från Sudan bodde under många år, ett övergivet hus som de flyttat in i med en vildvuxen trädgård bakom. Jag var där på besök för flera år sedan och har passerat förbi flera gånger.  Ockuperade hus finns inte mer, kommenterar Mohammad. Polisen har gjort razzior och tagit bort dem. Det visar sig också stämma med Vita huset. Det är igenbommat med fönster och ytterdörr igenmurade och trädgården, som skymtar bakom en mur, är vildvuxen.

• Men det finns greker som lånar ut sina hus eller sina lägenheter, fortsätter han. Och det finns organisationer och enskilda greker som hyr lägenheter och upplåter dem till flyktingar. Och flyktingarna är inte så många i Grekland numera.

95 % av alla afghaner får uppehållstillstånd nu och då reser de vidare, säger Mohammad. De ser ingen framtid i Grekland. Mohammad visar att han tycker det är synd. Själv har han klarat sig bra, och säger att han har jobbat för det också med skola, utbildning och fem år som översättare hos Solidarity now.

• Det kommer inga nya nu, de blir kvar i Turkiet. Och Turkiet deporterar till Iran över gränsen.

Han kom 2006 och brinner för att ge sitt folk bra förutsättningar

Mohammad kommer från en välbeställd hazarafamilj och växte upp i Gazni. Han kom till Grekland 2006 som ensamkommande minderårig och kom att bo hos en grekisk familj. (Han är 31 år i dag och måste ha varit 15-16 år gammal.) Familjen tog hand om flera barn och hade inte egna barn, berättar han. Av den familjen lärde han sig mycket, liksom av sin egen familj i Afghanistan. Den grekiska familjen är fortfarande hans familj och att han inte tillbringar påsken med dem – det är ju påskafton – beror på att han arbetar och de respekterar det. Han talar grekiska flytande och har gått i grekisk skola.

Hans dröm är ett självständigt Hazarastan, som han säger att han kanske inte kommer uppleva men som kanske realiseras i framtiden. Han drar paralleller till grekernas frihet från turkarna. 

•  På grund av turkarna levde greker i nästan hela världen precis som afghanerna i dag, och särskilt hazarerna. Grekerna hjälptes åt och till slut blev Grekland ett fritt land. Och så blir det för hazarerna också.

Han säger flera gånger att hazarer var slavar, ”vi var förslavade”.

• Idag finns många högutbildade hazarer runtom i västvärlden och i Afghanistan. Och du har rätt som säger att hazarer är generellt mer öppna för västvärlden och för moderniteten än pashtuner och att de är mindre för religion.

Han talar om folkräkningen i Afghanistan, sätter frågetecken för hur många hazarerna egentligen är och menar att den hazariska befolkningen är mycket större än vad som framkommer i afghansk folkräkning. Så är det generellt när det gäller etniciteternas andel av den afghanska befolkningen, menar han, och är medveten om att många afghaner anser att man inte ska tänka etniskt utan nationellt som afghan. Men han håller inte med om det och menar att Afghanistan borde vara en federation. I hazariska traditionella områden bor numera många pashtuner och han säger att de tvingade sig in och de tog vår jord.

Han tänker mycket långsiktigt.

Mohammad brinner för att ge sitt folks förutsättningar att hantera sina problem och få ett bättre liv. Genom att arbeta ihärdig kan man nå långt, säger han. Själv arbetar han mycket och när jag frågar om han inte vill bilda familj, svarar han att han vill ha ett partnerskap och längtar inte efter barn eftersom det finns så många föräldralösa barn att ta hand om. Han har syskonbarn som han hjälper.

När jag träffade honom några dagar tidigare i samband med att Afghan community skulle ha sitt juridiska rådgivningsmöte för asylsökande, visade han mig runt i organisationens fyra-fem mindre och större rum en trappa upp på Solomosgatan 25, porten intill den till Greek Council for Refugees. Han berättade att hans organisation driver språkkurser i grekiska och engelska, har utbildning i datakunskap och för kvinnor i skrädderi, delar ut matkassar, och ger råd och stöd.

Han är en ganska kortvuxen och kraftigt byggd man, som talar grekiska utan problem. Han talar om ett kommande möte i Sverige för afghanska communities i olika länder. Det kommer han delta i. I flera år höll han i ett boende för afghaner i Aten, finansierat av en tysk organisation. När jag visar honom min bok Springa på vatten, känner han igen Chaman, Ghulam och unge Reza, som senare kom till Sverige. Ghulam bodde i Mohammads boende en period. Han tror att Ghulam kom iväg till Tyskland eller Österrike, och jag säger att jag har hört att han finns i Belgien. (Hade jag haft facebook hade jag nog nått honom.)

Innan han kom till Afghan community som verksamhetschef arbetade han i fem år som tolk och kulturförmedlare för Solidarity now.

• Jag har samarbetat med psykologer, jurister och andra professionella och jag har lärt mig mycket av dem.

Min vän advokaten S, som tidigare drev asylrättsbyrån Aitima och är den som har rådgivningsprojektet med Afghan community, träffade Mohammad första gången 2016, när Aitima besökte en skola, där Mohammad fanns.

Finansieringen av Afghan community görs genom att medlemmarna bidrar, säger han. De ger pengar. Pengar kommer också från organisationer och afghan communities i framför allt England och USA, och genom sökta fondmedel. Mohammad är stolt över vad Afghan community gör – undervisningen i grekiska, engelska, datorkunskap och skrädderi (som han säger om den textila verksamheten för kvinnor) och utdelning av matkassar.

• Vi är en röst för afghaner i Grekland.
• Och ja, särskilt för hazarer.

Han har kontakt med andra afghanska organisationer i Europa och Afghan community här är en stor organisation i sammanhanget.

• Och nu har vi juridisk rådgivning också, säger han stolt, syftar på projektet med min vän advokaten.