Pristina i maj 2016. Foto författaren.
Texten är den sista av tre om Kosovo och bygger på mitt återbesök 20016. Den ger en kortare presentation av hur det är att leva i ett land med svåra politiska och ekonomiska problem och berättar kort om romers utsatthet. En romsk familj, som sökt asyl i Sverige, hade nyligen deporterats tillbaka när jag träffade dem i Prizren, staden som anses vara Kosovos vackraste.
Pristina
Landet är litet och ungt som självständig nation i modern tid. Historiskt är området och befolkningen – illyrierna – känt sedan långt tillbaka.
Kosovo är inklämt mellan Serbien, Makedonien, Albanien och Montenegro och var en del av forna Jugoslavien. De flesta av de två miljoner invånarna talar albanska och räknar sig som kosovoalbaner. Inbördeskriget 1998-99 ledde till att Nato bombade Serbien och Montenegro för att få slut på massakrer och etnisk rensning.
Kriget i Kosovo var vedervärdigt med många offer. Karl Jenkins underbart vackra ”The Armed Man – A Mass for Peace” (första uppförandet 2000) tillägnades offren.
Serbien tvingades ut ur Kosovo, som placerades under FN:s förvaltning. Många serbiska och romska invånare i Kosovo lämnade landet, romerna delvis för att de flesta talar serbiska och förknippades med serber av kosovoalbanerna. Minoriteterna aschkali, egyptier och gorani blev kvar i större utsträckning. De talar albanska och har lättare att accepteras och smälta in.
2008 frigjorde sig Kosovo slutligen från Serbien, erkändes som ett självständigt land av många andra länder, och har sedan dess ett parlament där albanerna är i majoritet och minoriteterna har sina platser.
Femton år efter kriget finns det fortfarande spänningar mellan serber och albaner. Romerna är diskriminerade när det gäller arbete, bostäder och utbildning. Huvudstaden Pristina med sina omkring 200 000 invånare är en expanderande stad med ett modernt centrum med många ståtliga hus i glas, metall och betong. Runtom byggs stora och små hus, ofta utan byggnadslov, ganska så oreglerat, och så att man bygger när det finns pengar. Många hus är inte färdigbyggda men ändå bebodda.
Huvudgatan Moder Teresas boulevard är ett bilfritt promenadstråk där pristinaborna vandrar och sitter på caféer under en stor del av året. De som inte har pengar för caféliv har ändå råd att promenera och vila en stund på bänkarna. Stadens centrum ger ett sorglöst intryck, men Kosovo är ett land med utbredd fattigdom, mycket hög arbetslöshet, mycket låga löner för den som har arbete, utbredd korruption och brottslighet och där den informella ekonomin spelar en mycket stor roll. Mutor är vardag för den som till exempel behöver ett intyg.
Fortfarande pumpas mycket bistånd in. Det är ett billigt land för turister men de flesta utlänningar i Pristina är biståndsarbetare och inte turister.
Pristina är inte särskilt vackert men än så länge finns det mycket kvar av en äldre småskalig stadsbebyggelse med smala gator där bilarna har svårt att mötas. Här finns gamla moskéer, en mycket stor bazarmarknad för mat och husgeråd mitt i det gamla, många hantverkare och små ålderdomliga affärer för husbygge, lokalt tillverkade möbler och alla möjliga sorts redskap. En del av stadens hus är fallfärdiga, andra är nybyggda men har varit under byggnation i åtskilliga år. Elförsörjningen är betydligt säkrare än den var 2005 med sina ständiga avbrott, men i de äldre kvarteren hänger fortfarande elledningar i snoddar och nystan högt uppe mellan husen. Det ser livsfarligt ut.
Man lånar och lånar för att få det att gå ihop
Hur man överlever i ett land där arbetslösheten är så hög och den informella ekonomin har en så avgörande roll i vardagen, beskrev den kosovoalban som gjorde det möjligt för mig att komma till Hogosht och Plementina.
Dennis var då 30 år, väntade sitt första barn och hade inte varit gift så länge. Som högutbildad ekonom hade han inte det jobb han velat ha men han var glad över att ändå ha ett arbete. Han var anställd som tekniker med en månadslön på 250 euro. Jobbet hade han fått genom att han lärt känn chefen. Alla som får arbete får det genom kontakter, sade han, någon fungerande arbetsförmedling finns inte.
Han och hans fru kommer från Prizren, den vackra staden i södra Kosovo med en medeltida kärna, och han älskar Prizren där han känner alla. Men det är i Pristina han har ett jobb och måste bo.
– Ingen förstår hur vi i Kosovo lever, sa han. Vi lånar och lånar av vänner, kompisar och släktingar. Och vi lånar ut. Mina 250 euro i månaden ska räcka till el, vatten, lön till kvinnan som städar trapporna, bilen, bensin, mat, kläder och lite caféliv. Vi bor i familjens lägenhet, får hjälp när vi behöver, och vi ger hjälp tillbaka. Alla lånar av varandra, lite grand här och lite grand där. Mat och att gå på café och på restaurang kostar inte så mycket i Kosovo men hyror, möbler, vitvaror, kläder och mycket annat kostar ungefär som i andra länder. Vi får det hela att gå ihop genom att låna och låna.
Jag minns honom väl denne fortfarande unge man som var på väg in i medelåldern. Lång, smal, en aning arrogant och med bestämda och fortfarande ålderdomliga åsikter om genusroller i familjen.
Hans fru är som han utbildad ekonom, och han hoppades kunna hjälpa henne till ett arbete så hon får användning för sin utbildning. Pengarna hon tjänade skulle vara hennes. Förebild för familjelivet fanns i hans föräldrahem. Men kanske inte alls bara där, kanske är det så överallt omkring honom.
– Min mamma arbetade, sa han. Men hon har alltid sett till att vara hemma och vänta på pappa och ha maten klar när han kommer hem. Så är det med min fru också. När jag kommer hem har hon väntat på mig och hon serverar mig mat och vi pratar om vad som har hänt under dagen. Har jag arbetat sent så är hon uppe och väntar på mig.
– Och det är så jag vill ha det, fortsatte han. En fru ska se till att hennes man har det bra. Men han har skyldigheter också. Han ska göra allt för henne. Vill hon åka på semester så ska han ordna det. Naturligtvis ska de åka tillsammans. Hon ska inte åka med väninnor eller med sina systrar. Han ska inte heller åka bort utan henne. Om det inte är att han måste åka i jobbet. Jag vill inte att hon ska ha ett jobb där hon måste åka bort, och det vet hon. För hon ska se till att jag har vad jag behöver varje dag. Men en man ska också göra allt för sin fru, till och med döda för sin fru. En man måste vara en man. Han måste vara den som försörjer henne och familjen. Det är att vara man.
Han beskrev något av Kosovos familjenormer.
– När ett par gifter sig flyttar hon till hans familj. Det vet alla. Döttrar vet att de alltid flyttar och söner vet att de stannar. Men hon hälsar på hos sina föräldrar och syskon. Vi säger att hon ”gör sina dagar” när hon är hos dom. Min fru gör sina dagar ibland och är hos sin far. Hennes mamma är död. Men då gör hon en extra tallrik med mat till mig, som jag hämtar.
Prizren
Maj 2016. Foto författaren.
Kujtim Pacaku var 2016 ledamot av Kosovos riksdag och representerade den romska minoriteten. I bilen till Prizren berättade han snabbt om riksdagens sammansättning – 100 kosovoalbaner och 20 från minoriteterna. Tio är serber och av de andra tio representerar tre bosniakerna, två turkarna, två aschkalierna, och vardera en romer, egyptier och gorani.
Romerna kom inflyttande på 1300-talet, fortsatte han. Förr ansågs romer, aschkali och egypter vara ett och samma folk. Men det har ändrats. Aschkali talar albanska och många har lite vitare hy än vi romer. Gorani är något annat, de är bosatta i ett område nära gränsen till Albanien i sydspetsen av Kosovo och de talar en form av albanska som talas i Gore.
Kujtim Pacaku bor i Prizren och tog mig dit. Prizren är en myckel gammal stad med välbevarad ålderdomlig bebyggelse på båda sidor om en flod. Den serbiska katedralen och den muslimska moskén ligger nära varandra. Men kring katedralen går ständigt beväpnade vakter. Prizren anses vara Kosovos vackraste stad. Det är också en multietnisk stad där folkgrupperna har levt sida vid sida utan större motsättningar. Här var våldet och brutaliteten under 1990-talet aldrig så skrämmande som i till exempel Gjakovë eller Mitrovicë. Romerna har levt bättre i Prizren än på många andra håll. Men arbetslösheten är mycket hög, inte minst bland romerna.
Florin, som också är rom och som var chaufför i bilen, som Kujtin ordnat fram för dagen, arbetade ibland för Kujtim. Som många andra var han arbetslös men var egentligen inredningssnickare. Kujtim ville anställa honom på heltid men hade inte resurserna. Jag funderade över om Florin kanske också var livvakt när det behövdes för han såg stark ut.
De tog mig med till ett medelålders romskt föräldrapar och deras vuxna dotter, som kommit tillbaka från Sverige en månad tidigare. Som en familj av många i Kosovo hade de sökt asyl i Sverige 2014. De flesta hade åkt till Tyskland, inte till Sverige, som till exempel Emran Adiqi i förra blogginlägget. Rykten då sade att de skulle få stanna. Men ryktena var osanna.
Det gick bussar, berättade fadern. Nej, ingen av oss hade varit i Sverige förut. Och varför skulle vi ha rest dit tidigare? Jag hade arbete efter kriget som snickare. Jag snickrade möbler och köksinredningar. Men det blev mindre och mindre arbete. För albaner går till albaner, albaner går inte till romer. Trots att albanska hantverkare tar mycket mer betalt för samma arbete.
När inkomsterna minskade kom familjen efter med skatten. En mycket mäktig man i Prizren, en som de trodde vän, lovade ordna saken. Men sedan bad han varje månad om mer och mer pengar och till slut tog han familjens hus.
Denne man hotade familjen på sätt, som är ganska typiskt för länder med starka brottssyndikat, mäktiga familjer, korruption, utbredd rättslöshet och en svag stat. Livrädda såg de ingen annan lösning än att åka till Sverige. Migrationsverket placerade dem i en by mellan Västervik och Vimmerby, det idylliska och lugna lilla Totebo. De fick inte heller omedelbart avslag, som många andra familjer från Kosovo, och de tilldelades en advokat. Men avslagen kom. Familjen skrev inte på om att åka tillbaka.
– Hur kunde vi åka tillbaka, vi hade ingenting, sa dottern där vi stod ute på en liten kringbyggd gård intill huset. Hon talade bra engelska och hade en påbörjad ekonomiutbildning. Pappa hade mycket stress också för den där mannen hade hotat att köra ihjäl min bror, och han gick hos psykolog i Sverige, fortsatte hon. Vi fick inte arbeta i Sverige och jag var för gammal för att få gå i skola eller studera. Så vi gick mest bara hemma.
En morgon medan de fortfarande sov kom polisen. De fick klä på sig och fördes först till Kalmar fängelse och sedan till Migrationsverkets förvar utanför Göteborg. Telefonrestriktionerna gjorde att de bara från kontoret fick ringa till familjen i Prizren. De flögs till Pristina i sällskap med tre polismän. Tillbaka här i stan bodde de först hos äldsta dottern med familj. Men det var trångt och hennes man var arbetslös. Nu bodde de hos mammans syster. Sex vuxna och två ungdomar i övre tonåren trängde ihop sig tre rum. Släktingar samlade ihop pengar så att familjen kunde betala en liten hyra.
– Nej det är inte bra, sade ena tonåringen. Men vad kan vi göra.
Hon och hennes bror måste nu dela rum med sin gamla morfar.
Kujtim Pacaku hade planer, som skulle kunna hjälpa familjen. Han sökte investerare till ett projekt där EU-länder, IOM eller Sverige och Tyskland medverkade så att den äldre snickaren kunde tillverkar produkter som svenskar, tyskar och andra i EU vill ha. Sedan kan ett par unga människor anställas och de lärs upp så att hantverket går vidare, och de kan producera sådant som kan efterfrågas, sade Kujtim entusiastiskt.
En annan tanke rörde brudklänningar. Romer i Tyskland och Sverige åker till Kosovo för att köpa dyra brudklänningar, fortsatte han. Frun kan börja sy och kläderna kan exporteras. Men deras dotter, hon ska först och främst fortsätta sin ekonomiutbildning. För våra romska ungdomar måste utbilda sig, sa han bestämt.
Vi stod där och pratade och drömde medan familjen befanns sig i en skrämmande realism. Några är tidigare hade de haft både hem och försörjning. Nu hade de absolut ingenting och de var dessutom rädda.
För tiotusentals människor som får avslag på sina asylansökningar och skickas tillbaka till ursprungsländerna år det just så skrämmande och obarmhärtigt. Eller det är ännu värre.