Vårt Europa / Annette Rosengren

Tisdagen den 17 april hävde den grekiska Council of State – landets absolut högsta domstol – i ett majoritetsbeslut tidigare beslut om geografiska restriktioner för asylsökande som anländer till Lesvos, Chios, Samos, Leros, Kos och Rhodos. Efter den 19 mars 2016 har de tvingats bli kvar på öarna en lång tid innan de möjligen har fått flytta över till fastlandet. Förbudet att resa vidare togs då av den grekiska asyltjänsten – motsvarande det svenska Migrationsverket – och har varit kopplat till EU-Turkiet-avtalet i syfte att de flyende ska skickas tillbaka till Turkiet och söka asyl där.

Det nya beslutet gäller bara de som har anlänt efter att beslutet togs.

Några dagar senare presenterades Asyltjänstmyndigheten beslutet att behålla restriktionerna – de kallas nu allmänt i Grekland för förvarspolicyn. Bakom beslutet ligger naturligtvis regeringen.

Kritiken mot avtalet EU-Turkiet har varit mycket omfattande och framförts ihärdigt bland annat för att vara både emot internationella konventioner och internationell flyktingrätt.  EU:s regeringsföreträdare har dock hävdat att länderna måste hålla fast vid detta. Jag har skrivit om avtalet i tidigare inlägg och går inte in närmare på det nu.

I praktiken har få skickats tillbaka till Turkiet med referens till just detta avtal, men alltför många har tvingats stanna i lägren på öarna under mycket lång tid. Lägren har varit obarmhärtiga med otaliga brister, svårt överbefolkade, ofta dubbelt eller tredubbelt sin kapacitet. Många barn, äldre, kvinnor och män har tvingats bo länge i enkla sommartält, och toaletter, avlopp, varmvatten och duschar har varit underdimensionerat. Ibland har det varit en stank av avlopp och träck, särskilt i Moria på Lesvos. Många har blivit sjuka. Kvinnor har varit rädda för sexuella trakasserier och sexuellt våld. Även tilldelningen av dricksvatten har varit för liten, och maten har mött mycket kritik. Köerna till allt man behöver har varit långa. Vården har varit undermålig, särskilt sedan frivilligorganisationer tvingades bort och allt skulle skötas genom grekiska staten och grekiska armén.  Få av barnen har fått gå i skola, och för de vuxna har det inte funnits mycket mer att göra än att vänta, vänta, vänta. Protesterna från hjälporganisationer, mr-organisationer, sakkunniga och enskilda har varit enorma. Öbefolkningen har kämpat bland annat genom sina borgmästare för att lägren ska bort så att deras öar, där turismen är främsta näringen, inte ska förknippas med fångläger.

Öarnas lokala advokatsamfund och Grekiska flyktingrådet vände sig så småningom till Council of State med begäran att pröva om de geografiska restriktionerna verkligen var i enlighet med grekisk lag – och de vann målet. I sitt svar skriver Council of State bland annat att det finns inget allmänt publikt intresse av att rättfärdiga restriktionen och hänvisar till artikel 31, andra satsen, i FN:s flyktingkonvention.

Artikel 31 har rubriken Flyktingar som olovligen uppehålla sig i tillflyktslandet

1. Fördragsslutande stat skall icke för olovliginresa eller olovligt uppehåll bestraffa
flykting, som anlänt direkt från område varest hans liv eller frihet var i fara på sätt i artikel l avses och som utan tillstånd inrest eller uppehåller sig inom den fördragsslutande statens område, under förutsättning att flyktingen utan dröjsmål anmäler sig hos myndigheterna och visar godtagbara skäl för sin olovliga inresa eller sitt olovliga uppehåll.

2. Fördragsslutande stat skall icke ålägga flykting som nu sagts andra inskränkningar
i hans rörelsefrihet än som äro nödvändiga, och inskränkningarna må upprätthållas endast till dess flyktingens ställning i landet har blivit reglerad eller han erhåller tillstånd att inresa i annat land. Fördragsslutande stat skall bevilja flykting som nu avses skäligt rådrum och alla nödvändiga lättnader för att erhålla tillstånd att inresa i annat land.

Men att förbudet att resa vidare inom landet är upphävt har en baksida – det gäller inte för människor som har anlänt till öarna innan beslutet togs. Begränsningen sägs bero på att öarnas befolkning av asylsökande är så många – omkring 13 000 för närvarande – och att grekiska myndigheter skulle inte klara av att hantera att så många plötsligt reser till fastlandet.

Men det kan bli så så att ett nytt asyl- och mottagningssystem införs, som begränsar asylsökandes rörelsefrihet till en speciell del av landet. Regeringen är i färd med att lägga en proposition till parlamentet om ett tillägg i lagen som bland annat ska innebära snabbare och effektivare behandling av asylärenden. Jag återkommer om det när jag vet mer.

Nya beslutet från myndigheten Asylservice.

Asylservice utfärdade några dagar senare en administrativ order om restriktionerna ska finnas kvar på grund av nödvändigheten att hålla sig till EU-Turkietavtalet och att detta är av ett större allmän intresse (än flyktingars och öbors). 21 organisationer för mänskliga rättigheter och humanitet protesterar, bland dem Ecre. De skriver att det nya beslutet går emot beslutet hos Greklands allra högsta domstol och emot Greklands ansvar enligt internationell lag, EU-lag och grekisk lag.

Se  något mer i ECRE Weekly Bulletin 27 april 2018.

Jag klistar in från the bulletine, which provides information about the latest European developments in the areas of asylum and refugee protection. ECRE is a pan-European alliance of 90 NGOs protecting and advancing the rights of refugees, asylum seekers and displaced persons.If you would like to know more about ECRE’s advocacy work, policy positions, press releases and projects, please visit our website at www.ecre.org, find us on Facebook or follow us on Twitter.

Övrigt

Grekland har sedan en dryg månad en ny migrationsminister. Han heter Dimitris Vitsas. Enligt mina källor i Aten ger han intryck av att seriöst vilja förstå och sätta sig in i migrations- och flyktingfrågor till skillnad från den tidigare migrationsministern Jannis Mouzalas som mest pratade skräp.

Det finns sedan omkring ett år tillbaka en ny organisation som försvarar juridiska och humanitära rättigheter för de flyktingar som fastnat på öarna i Egeiska havet – den heter RSA – Refugee Support Aegean, http://rsaegean.org.   Naturligtvis är de emot EU-Turkiet-avtalet och hur situationen är för flyktingar som befinner sig på öarna.

An International Cultural Action for the Refugee in 5 Countries

Adressen är www.homenewhome.gr

Ett intressant flerkulturellt och -nationellt film-video projekt med nya och aktuella kortdokumentärer.  Skriv adressen på nätet och titta själva! I högra hörnet på hemsidan för www.homenewhomes.gr finns flaggmarkering för att få texten på engelska. En del av filmerna är på engelska. Projektet beskriver sig så här på sin hemsida:

The project titled “Home New Home” aims to address the refugee crisis and record it in short documentary films, as well as to highlight the views of citizens from six welcoming countries that serve as temporary homes in the refugees’ way to a better future. Syrian, Afghans, Iraqis and Palestinians refugees and citizens from the welcoming countries took part in workshops on how to make a short documentary. The workshops were held in six cities that receive refugee flows: Athens and Lesbos in Greece, Izmir in Turkey, Tyr in Lebanon, Amman in Jordan and Ramallah in Palestine. Most of the participants caught the camera for the first time. Everybody was educated in cinematic narrative in intensive seminars in Greece, Turkey, Jordan, Lebanon and Palestine by established directors and academics in schools, universities and refugee camps. Watch here the fascinating stories they created in the Home New Home project.

The project is consisted by a  wide network of partners: Municipality of Athens, Open Schools ( The activity Home New Home is implemented in the framework of the Athens Open Schools program an initiative run by the City of Athens, with exclusive donor Stavros Niarchos Foundation), Regional Development Funt of Attica, Anna Lindh Foundation, Goethe Institut, while the website hosting the action and the movies and refugee training is an donation of Stavros Niarchos.

The action Home New Home had the auspices of the Ministry of Digital Telecommunications and Information Policy.

Samos, invid bilvägen upp till lägret. Bilen är en i raden av fordon, som tillhör anställda, som arbetar för staten eller för hjälporganisationer. November 2017. Foto författaren.

20 mars 2016 började EU:s avtal med Turkiet gälla. Det skulle stoppa flyktingar från att nå Europa via de grekiska öarna i Egeiska havet. Nu har avtalet som strider mot internationell lag existerat i två år.

Från och med 20 mars 2016 har flyktingar fastnat på fem grekiska öar, som de inte får lämna. Efter en begränsad juridisk process ska de skickas tillbaka till Turkiet och söka asyl där.  Turkiet ska enligt avtalet hindra flyktingar att nå kusten och resa vidare med båt.

I gengäld gav EU 3 miljarder euro till Turkiet för att förbättra situationen för flyktingar från Syrien, bland annat med skolgång för barnen. Andra flyktinggrupper som de många från Irak och Afghanistan, som finns i Turkiet, nämndes inte. De 3 miljarderna ökades med 3 miljarder till, som EU nu står i begrepp att betala ut. Det finns många andra detaljer i avtalet, som jag inte går in på. Avtalet strider mot internationella konventioner, bland annat får inget land skicka tillbaka flyktingar till ett land där det finns risk för att landet ska utsätta dem för tortyr eller annan förnedring, eller riskerar att skickas vidare till ett land där detta kan ske. I det här sammanhanget anses inte Turkiet vara ett generellt säkert land även om EU-kommissionen agerar som om det var det. Turkiet har heller inte skrivit under Genèvekonventionen i sin helhet.

När avtalet skulle implementeras i grekisk lag fick grekiska UNHCR in tillägg om att särskilt utsatta personer och de som hade familj i EU skulle undantas. Som särskilt utsatta menas ensamkommande minderåriga, ensamma kvinnor med eller utan barn, människor med funktionshinder etc. Inte heller människor för vilka Turkiet inte anses säkert ska skickas tillbaka. Men först har alla rätt att ansöka om att få söka asyl i Grekland, hela den processen fram till beslut tar lång tid. I intervjun som görs är det personens brist så säkerhet i Turkiet som är relevant, inte vilket man skulle tro varför hen har flytt från hemlandet.

Även om till slut nästan hälften av alla som kommit till öarna har förts över till det grekiska fastlandet genom undantagen i lagen, och få har skickats tillbaka till Turkiet, har situationen i lägren på öarna lett till starka och ihärdiga protester från stora och små organisationer för hjälp och för mänskliga rättigheter och från lokalbefolkningen. Förhållandena i lägren är gräsliga och ovärdiga människorna som lever där, och ovärdiga Grekland och övriga EU. Hela tiden fylls lägren på med nya flyktingar – framför allt människor från Syrien, Irak och Afghanistan i nu nämnd ordning.

EU står givetvis för kostnaderna och mycket pengar har pumpats in i Grekland. För EU är det här uppenbart ett sätt att hindra flyktingar att komma till EU:s territorium. Men EU och medlemsstaternas regeringar talar i stället om avtalet som ett framgångsrikt sätt att bekämpa smugglare och hindra drunkningar. Smugglarna har getts och ges skulden för resorna över havet, men ingenting sägs om att  EU:s hårda visumkrav tvingar flyktingar och migranter att anlita smugglare och göra de  farliga och dyra irreguljära resorna. Flygbolag som transporterar människor utan visum får höga böter. Genom ett utväxlingsförfarande skulle man också skapa lagliga vägar till EU – för varje syrier som skickades tillbaka till Turkiet enligt avtalet, skulle en annan syrier få resa in lagligt till ett EU-land.

Turkiet skulle enligt avtalet få visumfrihet till EU för sina medborgare och förhandlingarna om medlemskap i EU skulle återupptas. Detta har inte skett.

Ur EU-kommissionens och många regeringars perspektiv är avtalet framgångsrikt eftersom det kommer långt färre flyktingar till Grekland än 2015. EU-talar sällan om konsekvenserna, om öarnas överbefolkade läger där många tvingas bo i enkla tält oavsett vinterkyla, regn eller sommarhetta. Många drabbas av sjukdomar och de sanitära förhållandena är under all kritik. Varmvattnet räcker inte, elnäten blir överbelastade, köerna är långa för allt som behövs inklusive maten, som ofta är otillräcklig och dålig. När EU-kommissionen ändå antyder problemen lägger man skulden på Grekland och räknar med att Grekland ska ändra sin lagstiftning så att fler skickas tillbaka till Turkiet. På så sätt skulle överbefolkningen i lägren minska. EU-kommissionen vill att alla utom tortyroffer ska skickas tillbaka till Turkiet. Regeringen förbereder också ett nytt lagförslag, som ska komma i början av april. Det ska bland annat begränsa rätten av överklaga asylbeslut vilket skulle förkorta handläggningstiderna och minska flyktingars rättigheter ännu mer.

Öbefolkningarna och många hjälp- och mr-organisationer kräver att flyktingar och migranter på öarna ska föras över till fastlandet där det finns bättre förutsättningar att ta hand om dem. Överföringar sker, men det tar tid och lägren fortsätter att vara överbefolkade. Nya människor anländer med ungefär 1 500-2 000 eller fler i månaden. Regeringen och många greker tror att minskar överbefolkningen i lägren så kommer fler människor resande, och att Turkiet styr hur många som får möjlighet att resa över.

Och så har vi Turkiet – är Turkiet ett säkert land för flyktingar. Nej, menar många greker, varken tidigare eller nu. Med den omfattande repressionen har tiotusentals turkiska medborgare fängslats, avskedats och fått sina bankkonton låsta, och det är omöjligt för inhemska mr-organisationer att verka, undersöka och yttra sig fritt. Turkiet har också genomfört olagliga pushbacks av flyktingar vid gränsen till Syrien. Den omfattande repressionen mot inte minst kurder, och nu också inne i Syrien, gör att grekiska mr-organisationer och myndigheter inte anser att kurder är säkra i Turkiet.

I EU-kommissionens korridorer och bland medlemsstaternas regeringar anses avtalet så framgångsrikt att det nu inspirerar till avtal med många andra utomeuropeiska länder, som människor på flykt har passerat i sin önskan att nå länder i EU. Efter stöd från EU och mycket pengar ska länderna dels anses tillräckligt säkra för att flyktingar och migranter ska kunna skickas tillbaka dit, dels acceptera att ta tillbaka dem.

Enligt EU mätningar citerade i tyska Die Welt anlände mellan mars 2016 och januari 2018 62 190 asylsökande till öarna i Egeiska havet. 45 procent (27 635) har så småningom förts över till grekiska fastlandet. Bara ett litet antal har sänts tillbaka till Turkiet. (Och de övriga, frågar jag, är de kvar eller, som jag misstänker, har många försvunnit, det vill säga lyckats själva ta sig vidare in i EU?)

Om just 2-årsdagen den 20 mars 2018

Många organisationer har gjort uttalanden med anledningen av tvåårsdagen för när avtalet började gälla.

Lagligheten i avtalet och att tvinga människor kvar på öarna under de omständigheter som råder ifrågasätts, och GCR, Greek council for refugees,  har fört upp frågan till Greklands absolut högsta domstol Council of State, som antagligen är en mix av svenska Högsta Domstolen och Regeringsrätten. 13 400 finns för närvarande strandsatta på de fem öarna.

Avtalet stoppade inte vågen av flyktingar och döden på Medelhavet, skriver Grekiska förbundet för mänskliga rättigheter (Hellenic League for Human Rights, som har funnits sedan 1950-talet). Antalet nyanlända flyktingar befinner sig på en fortfarande högst synbar och jämn nivå, och tragedin utanför Agathonisi visar att människor fortfarande drunknar (se mer om Agathonisi längre fram). Mottagningslägren på på Lesvos, Chios och Samos är dessutom kraftigt överbefolkade och förhållandena är förskräckliga.

Human Right Watch uppmanar grekiska regeringen att sätta stop för att placera asylsökande i läger på öarna. ”Tusentals människor lever i tillstånd av våld, fara, kallt väder och förnedring. Kvinnor, män och barn tvingas leva hopträngda tillsammans. Det finns inte tillräckligt med mat, vatten, bostäder eller sjukvård och toaletterna och duscharna är för få. Eländet är bottenlöst. Toaletter och duschar är dessutom särskilt svåra att använda för människor med funktionshinder. Barn går inte i skola och vuxna lever sina dagar utan någonting att göra. Säkerheten har försämrats och försätter människor i fara.” Så uttryckte sig Eva Cosse, forskare hos grekiska HRW.

Grekiska delen av Läkare i Världen har pekat på fem myter kring avtalet, de är tvärtemot verkligheten. 1. Avtalet stoppade flödet. 2. Avtalet stoppade döden och minskade mänskligt lidande. 3. Avtalet innebär en laglig och alternativ väg in till Europa, och en väg bort från smugglare. 4. Grekland är ansvarig för problemen på öarna eftersom landet inte gjorde vad det borde ha gjort. 5. Om avtalet kollapsar kommer tusentals nya illegala migranter.

Läkare utan Gränser har lyft fram avtalets dramatiska konsekvenser för tusentals människors hälso- och levnadstillstånd, och att regeringen blundar för detta. Varje dag tar Läkare utan Gränser hand om psykiska och fysiska sår, som skapats eller förvärrats av den inhumana politiken för öarna. Efter medicinsk behandling skickas de tillbaka till sina tält, sina överbefolkade containerhus och den återvändsgränd som denna misär fört med sig. En ond cirkel utan slut presenteras som en framgångsrik berättelse som EU nu firar. Läkare utan Gränser uppmanar grekiska och europeiska myndigheter och politiker att sätta ett slut för en politik som gör livet ännu farligare för utsatta människor.

Yonous Mohammadi, president för Grekiska forumet för flyktingar, påminner om att situationen på öarna har inte förbättrats. Lägren är fortfarande överbefolkade, handläggningstiderna är långa, det är brist på information, hälsovård och mycket annat, och attityden från lokalbefolkningen blir mer och mer negativ. Få flyktingar från Afghanistan lyckas ta sig till övriga Europa, som fattar beslut baserade på rädslan för politisk utveckling och inte på verkliga fakta. Migration kommer aldrig upphöra, säger han, och asylsystemet inom EU bör ändras och baseras på Genevekonventionen.

Den grekisk hälsoorganisation för framförallt smittburna sjukdomar, Keelpno, talar om de dåliga hygieniska förhållandena på öarna, om utbrott av hepatit A och mässlingen och att det är meningslöst att göra diagnoser när de inte går att erbjuda adekvat behandling. Keelpno kräver att nödvändiga strukturer införs.

I sin rapport för 2017 oroar sig den grekiske ombudsmannen över avtalet som innebär byråkratiska hinder, brist på ordentlig plan och att den fortsatta användningen av mottagningsläger på öarna inte löser några problem utan tvärtom minskar flyktingars grundläggande rättigheter.

Ungefär samtidigt uttalar sig som väntat representanter för tyska regeringen om avtalets framgång. Den irreguljära migrationen till EU har minskat, färre människor dör i Egeiska havet och mer än två millioner flyktingar i Turkiet, de flesta syrier, har fått avsevärt förbättrade liv genom olika projekt som backats upp genom EU-finansierat stöd.

Förlisningen utanför Agathonisi

På morgonen den 17 mars konstaterade kustbevakningen att 18 av 21 människor hade drunknat utanför ön Agathonisi. En träbåt med en familj från Afghanistan och en från Irak sjönk. De tre överlevande, två kvinnor och en man, berättade hur många som hade varit ombord och att 9 av de drunknade var barn. De fördes chockade till Samos sjukhus i Vathy.

Snart kom det fram att när båten hamnade i nöd blev en familjemedlem, som redan fanns i flyktinglägret på Samos, uppringd. Han kontaktade kustbevakningen, som svarade att han inte behövde oroa sig, allt var lugnt. Han bönade och bad vaktmanskap i lägret, men förgäves. Först när en person på Agathonisi ringde kustbevakningen och berättade att döda personer flutit i land och han kunde se ännu fler, reagerade kustbevakningen. Men då var det för sent. Kustbevakningen ifrågasätts för att ha väntat ett dygn efter första anrop innan de gick ut.

När detta kommer ut blir protesterna omfattande. Solidaritetsnätverket Alarm Phone skriver i pressutskick, som når mig via aktivistnätverket Action2-I: ”Den 16 mars försökte två familjer nå Europa över Egeiska havet, en från Afghanistan, en från Irak. De lämnade Turkiet och rörde sig mot den grekiska ön Agathonisi. Men strax innan de nådde fram, kapsejsade de. En släkting på Samos till den afghanska familjen  kontaktade myndigheter om och om igen via telefon och personligen. Då hade fortfarande många kunnat räddas eftersom de, enligt de överlevande, höll sig flytande i flera timmar och väntade på hjälp. Men en räddningsoperation startade först en dag senare när en öbo hade upptäckt de första kropparna och kunde se fler döda kroppar. De tre överlevande är en kvinna från Afghanistan och en man och en kvinna från Irak. Tillsammans med släktingen från Afghanistan berättar de inte bara om den grekiska myndighetens sena beslut att agera utan också om en oidentifierad båt, som de förlista människorna såg och som inte kom till hjälp.”

Grekiska UNHCR meddelade i sammanhanget att omkring 500 flyktingar och migranter har förlorat livet eller saknas i Egeiska havet under de senaste två åren.

Mer om öarna och lägren

Under mars anlände närmare 1 500 till öarna. Lägren på Lesvos och Samos är nu de mest överbefolkade och utsatta. Ministeriet säger att prioriteringen nu är att snabba på asylprocesserna och på olika sätt förbättra levnadsomständigheterna för asylsökande och migranter och för lokalbefolkningen. Detta om förbättringar har sagts många gånger utan att något har blivit väsentligt bättre. Att snabba på asylprocesserna syftar på ett nytt lagförslag som regeringen ska lägga fram för parlamentet i slutet av april och hoppas ska bli taget strax efter.

Evros i norr

I stället för att nå Grekland över Egeiska havet har alltfler rest in irreguljärt över gränsfloden Evros i norr. Det var en led som användes mycket åren kring 2010, och som delvis stängdes sensommaren 2012 genom att en hög mur byggdes och att floden bevakades mer. Över floden kom 2016 3 300 och 2017 5 500 personer. Men floden är farlig och att människor drunknar berättar grekiska fiskare och jägare. Grekisk polis och gränsbevakning anklagas för att genomföra illegala pushbacks systematiskt. Grekiska staten har förnekat att sådant sker men lovat undersöka.

Turkiska myndigheter i sin tur uppges ha hindrat omkring 21 000 människor att passera gränsen irreguljärt 2017. Antalet uppges vara tre gånger högre än 2016.

Spänt förhållande till Turkiet

Turkiets president Erdogan har klagat för att det allra mesta av EU:s tre miljarders stöd till Turkiet enligt avtalet har betalats ut till olika organisationer och inte till turkiska staten. Ett surt svar från EU medelar att pengarna har aldrig varit avsedda för den turkiska statsbudgeten. Erdogan begär också att den utlovade visumfriheten till EU för turkiska medborgare ska genomföras och att förhandlingarna om EU-medlemskap för Turkiet ska återupptas.

Med repressionen som följt i Turkiet på kuppförsöket i juli 2016 har alltfler turkiska medborgare sökt asyl i Grekland, totalt sedan 2016 närmare två tusen och de flesta under 2017. I Grekland tror man att antalet kommer öka. I Tyskland har c:a 8 000 turkiska medborgare sökt asyl sedan kuppförsöket.

Störst uppmärksamhet i Grekland har åtta militärer som kom flyende i en helikopter strax efter kuppdagen fått. De gavs asyl i Grekland men beslutet bordlades sedan av dåvarande migrationsministern. En minister kan inte ändra domstolsbeslut, protesterade många. Bakgrunden är att Turkiet flera gånger officiellt har begärt att de åtta ska utelämnas eftersom de är terrorister och var delaktiga i kuppförsöket. Deras ärende har varit uppe i Högsta domstolen, som menar att de kan inte utelämnas eftersom de riskerar tortyr och förnedrande behandling. Att skicka tillbaka dem vore i strid med en av de allra heligaste paragrafer i internationella konventioner. Medan detta pågår hålls de åtta turkarna fängslade trots att de har fått asyl i Grekland.

Det här har bidragit till att försämra Greklands relationer till Turkiet. En annan grupp turkiska medborgare, som har sökt asyl i Grekland, har också begärts utlämnade och anklagats för terrorism. Grekisk domstol har vägrat att utlämna dem.

Turkiska marinfartyg har kränkt grekiskt farvatten. Att turkiskt militärflyg kränker grekiskt luftrum har skett länge, och nu sker det återigen då och då.

I månadsskiftet februari – mars råkar så två grekiska gränspatrullerande soldater hamna på den turkiska sidan av gränsen i norr. De har gått vilse. Sådana misstag händer då och då från båda sidor. Den här gången gör Turkiet stor sak av händelsen. Soldaterna förs till den stora staden Edirne och hålls fängslade. Grekland begär att få dem tillbaka, Turkiet svarar att lagen måste följas. Efter en knapp månad säger Turkiet att man i soldaternas telefoner hittat bevis för att de är spioner, och att de måste åtalas och dömas. Straffet blir troligen 5 års fängelse. Grekiska kyrkans överhuvud bönar om att de ska släppas. Grekland ber EU-kommissionen om hjälp. Båda länderna är dessutom Nato-medlemmar.

Förvar och förvarstagande

Återigen placeras många i förvar, om än inte som under högerregeringens tid 2012-2014. Förvaren är fortfarande mycket dåliga och det finns människor som har hållits i förvar längre än vad lagen tillåter. En riksdagsledamot från regeringspartiet Syriza protesterar mot att till och med migranter, som sedan ganska länge lever och arbetar i Grekland, arresteras och hålls i förvar utan lagliga grunder.

Koordinatorn för psykiskt sjuka inom Läkare utan Gränser rapporterar att många hålls i förvar på öarna utan att de har gjort något kriminellt. De har bara fått avslag i andra instans. Förvaren är förfärliga. Människor förlorar sin värdighet och saknar tillgång till medicinsk vård och juridisk hjälp. De som redan har psykiska problem försämras snabbt.

Ett av förvaren på fastlandet som inte upphör att användas är den gamla militärförläggningen i staden Korint, som jag besökte 2013 och blev förfärad. Det var brist på mat, brist på varma kläder och skor, brist sjukvård, brist på information, brist på hygienutrymmen – och brist på värdighet i behandlingen. Grekiska frivilligorganisationer har rapporterat utförligt om detta, senast 2017 i Aitimas rapport Forgotten.

Lite statistik

Enligt Eurostats årsrapport för 2017 har Grekland i förhållande till sin folkmängd flest antal nya asylansökningar, tätt följd Cypern, Luxemburg och Malta. I absoluta tal ligger Tyskland högst med 31 procent av EU:s nya asylansökningar 2017 (198 300), följt av Italien med 20 procent (126 000), Frankrike med 14 procent (91 100) och så Grekland med 9 procent (57 000). Generellt har nya ansökningar minskat i EU med ungefär hälften jämfört med 2016. De flesta nya ansökningar kommer fortfarande från syrier (102 400), följt av irakier (47 500) och afghaner (43 600).

Grekland och Italien är den enda EU-länder där antalet asylansökningar inte har minskat.

Rasistiska attacker

Inte bara Golden Dawn attackerar flyktingar och migranter igen utan också ett nybildat fascistiskt parti i Grekland – Krypteia. De har attackerat Afghanska föreningen mitt i Aten nära Omoniaplatsen. De har också attackerat andra flykting- och migrantföreningar och organisationer för mänskliga rättigheter.

Under 2017 utsattes 42 organisationer i landet  för hat- och våldsbrott. Nätverket för att dokumentera rasistiskt våld rapporterar om 102 händelser med mer än 120 intervjuade offer. 34 fall gällde migranter eller flyktingar som attackerats på grund av etniskt ursprung, religion, färg eller genus. I sju fall var offren människorättsförsvarare eller anställda i organisationer som erbjuder stöd till flyktingar. 47 fall var Hbtq-relaterade. Nätverkets konstaterar att xenofobi och organiserat våld mot organisationer för flyktingar, migranter, hbtq och deras försvarare har ökat, samtidigt har myndigheterna utvecklat klarare och mer bestämda sätt att svara på detta.

Ny migrationsminister

Den 28 februari ersätter premiärministern migrationsministern Yannis Mouzalas med Dimitris Vitsas. Det sker i samband med att sex ministerposter ändras.  Vitsas har varit biträdande försvarsminister. Mouzalas hade en mer humanitär bakgrund. Han var läkare, hade haft många internationella uppdrag inom Läkare i världen och hade erfarenheter av flyktingläger. Han hyllades inom EU men drog med tiden på sig alltmer kritik i Grekland. Officiellt slutade han på grund av hälsoproblem. Under Mouzalas tid förändrades Grekland mycket när det gäller statens ansvar för flyktingar. Det hade inte kunnat genomföras utan nära samarbete med UNHCR, stora summor från flera EU-fonder och otalig hjälp från stora och små, internationella och nationella hjälporganisationer och från solidariska nätverksgrupper av volontärer. Byte av migrationsminister anses inte innebära några större asylpolitiska eller praktiska förändringar den närmaste tiden.

Uppgifterna sammanfattar information från grekiska UNHCR:s pressöversikter i mars 2018.

Se också www.aitima.gr för rapporten Forgotten – administratively detained irregular migrants and asylum seekers (2017).

Aten 2011 och 2013. Foto författaren.

Under nästan åtta år i Aten var Ghulam som en katt med nio liv, en överlevare som ständigt tog nya tag.

2015 reste han till slut vidare när gränserna var så gott som vidöppna en period. Det sägs att han har uppehållstillstånd i ett annat EU land nu och jag har misslyckats med att få kontakt med honom.

En person med stor integritet som under åren i Aten blev en erfaren fridsam uteliggare som hellre gick undan än tog konfrontationer. Han sov oftare i parker än i riktiga hus och drog så småningom på sig värk i kroppen, visste var man kunde dra sig undan och vara i fred, var man kunde få mat, duscha och tvätta kläder och hur man kunde tjäna några euro. Han lärde sig hur man tog sig fram i en stad som inte gav mer hjälp än genom frivilligorganisationer och deras daghärbärgen och soppkök för fattiga. Han lärde sig också att bedöma människor men gick ändå på tabbar ibland. Idag är Grekland delvis bättre på att stödja människor på flykt, men det finns fortfarande stora svårigheter och orättfärdig myndighetsutövning.

…på en bollplan mitt emot Larissastationen

Ghulam kommer från en av många ålderdomliga småbyar i bergiga Bamyanprovinsen i Afghanistan, från Hazarajat – kärnområdet för hazaraminoriteten. Familjen hade omkring hundra får och han berättade om hur man tog hand om får och mjölkade för hand. Under talibanepoken blev familjen som många andra hazarer flyktingar i först Iran – där de aldrig fick uppehållstillstånd – och sedan i Quettaområdet i Pakistan. Amerikanarna var bra för oss hazarer, sa han, och familjen flyttade tillbaka till byn, som så småningom fick elektricitet. Men då hade Ghulam vuxit upp och lämnat familjen för att vara migrantarbetare i Indien. Han ville se världen och ha utbildning, och när han var lite över tjugo reste han till Europa.

I skarven mellan 2006 och 2007 kom han till Grekland från Turkiet irreguljärt med båt som alla andra, gömde sig under en lastbil i Patras och kom till Italien, tog tåget upp till gränsen, vandrade utmed den stängslade gränsen mot Schweiz, grävde loss en stor sten och kröp genom hålet, greps av polis och återbördades till Italien, gömde sig på toaletten på ett tåg till Paris, sökte asyl i Paris men fick aldrig någonstans att bo utan sov i parker eller vandrade på gatorna när det var minusgrader. Efter nio månader skickades han tillbaka till Grekland på grund av fingeravtrycken och Dublinförordningen. Julafton 2007 kom han igen till Aten och tillbringade första natten på bollplanen mitt emot Larissastationen och blev bestulen på sin väska. Efter deportationen var han deprimerad och höll sig för sig själv även om han gick till samma daghärbärgen som många andra, till exempel till Hellenska missionsförbundet på Evripidusgatan där man kan duscha, tvätta kläder, dricka te och spela pingis en dag i veckan och bli serverad mat och bön på måndagskvällarna.

När vi träffades i Aten hösten 2011 hade han varit här i nästan fyra år och höll sig inte undan folk längre. Han hade blivit mager och tunn och visade på andra med rundhyllta afghaner och sa att så såg han ut när han kom först. Den hösten sov han med ett gäng andra afghaner i en övergiven lagerlokal nära Platonparken i västra Aten. Han hade fått överta lokalen efter två afghanska familjer, som haft pengar att kunna resa vidare norrut irreguljärt. Med samma gäng hade han bott i Platonparken innan – jag lärde känna hela gruppen, som nu är spridd över Europa. En åkte tillbaka till Afghanistan och sedan vidare till familjen i Iran. De blev så småningom avhysta från lokalen men så länge de bodde där var det ett ställe att sova på och gömma undan sovsäckar, filtar och kartongunderlag i. Ingen vågade egentligen gå dit förrän sent på kvällen av rädsla att bli upptäckta av de boende runtomkring, som fkanske skulle kalla på polis eller på nynazistiska våldsgäng.

Ghulam talade engelska när vi träffades. Hans skolutbildning hade bestått av koranskola, som han av och till gått tre-fyra år i, och sedan språkstudier i engelska i Quetta och i Indien. Språk ville han lära sig och engelska tyckte han om. Hans täta kvällsbesök på internetcaféer i Aten hörde också till det som bildade honom, och umgänget med amerikaner och kanadensare på missionärernas daghärbärgen. Så småningom köpte jag ett engelskt-persiskt lexikon till honom men innan dess visade han sitt eget, en samling lappar där han skrev upp engelska ord och dess översättning till farsi. Ihop med id-papper, kam, tandborste, huvudvärkstabletter och andra småsaker förvarade han dem i en liten axelremsväska, som han bar tvärs över bröstet från ena axeln. Senare var han rädd att bli rånad och tagen för en välbärgad japansk turist och gjorde sig av med väskan.

Byggmaterial och sängkläder som greker kastat

En tid bodde han i en hopsnickrad koja på en tidigare fabriksplan i västra Aten, och inne i sitt lilla hus hade han rakdon, tandborste, en liten gasbrännare, tepåsar, lite kläder och sängkläder och en bekväm bred säng. Byggmaterial och sängkläder var sådant som greker hade slängt, han hade plockat upp det från containrar och gator. Här i hans lilla hus var det pedantiskt välstädat när jag kom på besök och bjöds på te. Ghulam hade varit en av de första som etablerat sig här, och frågat om lov. Ägaren hade sagt ja så länge de inte blev för många och störde omgivningen. Men den lilla bosättningen växte med fler och fler migranter och flyktingar, och Ghulam hade inte makt att hålla ordning, så till slut kom polisen och rev lägret. Men de bodde här ganska länge, jag tror 2013-14. Moder Teresas systrar hade sitt daghärbärge i närheten och många i gruppen var stamgäster där. En gång när jag var där kom tre glada unga systrar i ett ärende till en av männen.

När lägret var borta vande sig Ghulam vid att sova i parker igen och inrättade sig så att han kunde hämta vatten och morgontvätta sig. Själv saknade jag besöken i hans koja och att bli bjuden på te. En period fick han låna en liten lägenhet av en av missionärerna långt utanför centrum, men han fortsatte sova utomhus en natt i veckan för att inte vänja sig för mycket vid bekvämligheten att bo i ett riktigt hus. Så sa han i alla fall. Han talade också om den friska luften och om njutningen av att ligga utomhus och se rakt upp i natthimlen.

Familjen i Afghanistan var fattig och under åren i Aten kunde han aldrig be dem om pengar. Tvärtom försökte han spara pengar så att hans yngre bror kunde få en dator. Hur det blev med den saken vet jag inte, men han sparade också pengar för att ta sig ut ur Grekland, och blev både besluten och lurad. En gång lämnade han pengar till en man, som skulle köpa båtbiljetter åt honom i Pireus så att han kunde resa till Turkiet. Det var under en period när han trodde att Turkiet var bättre att leva i än Grekland. Mannen kom aldrig tillbaka med vare sig biljetter eller pengar. En annan gång hade han gömt pengar i parken där han sov, och en kväll var pengarna borta. Båda gångerna blev han ursinnig, berättade han, men sedan lugnade han sig och det var bara att ta nya tag.

Om igen gjorde han misslyckade försök att komma ut ur landet, men gav inte upp. Till slut lyckades han.

Varifrån fick han pengar? Under några år innan den ekonomiska krisen gjorde att allt kraschade arbetade han som daglönare. Han gick till ett speciellt torg, som han inte visste namnet på, och väntade tillsammans med andra karlar på att bli upplockad för jobb. I början av 2011 tog jobben slut och grekerna sa att kom inte hit och ta jobben för greker. Utan inkomster miste han sängplatsen han hyrde hos en afghan, som arrangerade irreguljära migrantresor in i EU och som ofta hade folk boende hos sig. Tyvärr gick vi aldrig till det där torget tillsammans, så jag vet inte var det är.

Efter det sov han i parker igen och fick in lite pengar på att samla skrot. Som bäst blev det fem-åtta euro om dagen. Vitvaror som kylskåp var bra att komma över, men med krisen slutade greker att förnya sina hem och företag. Han drog runt i västra Aten med en gammal kundvagn från någon matvaruaffär, samlade ihop papp, metall och husgeråd från gatornas sopcontainrar och sålde till återbruksuppköpare. Var dessa höll till försökte han förklara för mig, men ganska vagt. Jag tror inte han förstod att jag på något sätt försökte teckna hans karta av Aten, och jag sa det nog aldrig tydligt.

Han höll gärna en veckorutin som skrotsamlare med arbete fem dagar och ledighet två dagar för vila, studier och visst socialt liv hos missionärerna.

De var alla strandsatta flyktingar och migranter

När skrotsamlarna – de var alla strandsatta flyktingar och migranter – hade blivit så många att det inte lönade sig längre och priserna hade gått ner, slutade han. En tid arbetade han sedan gratis som volontär för en av missionärsorganisationernas soppkök för att, som han sa, ha något att göra och uppehålla en rutin i vardagen. Senare tog han upp återvinningen igen, och när stadens tjänstemän konfiskerat kundvagnen, samlade han in begagnade kläder, bar dem i plastkassar och över armen och sålde på de andrahandsmarknader som finns här och där i Aten. Atenarna är medvetna om att många i staden är fattiga och i stället för att slänga kläder, som de har tröttnat på, stoppas de i plastpåsar och hängs på sopcontainrarna. I min byrå har jag en mörkbrun bomullst-shirt, som jag fick av Ghulam. Ett minne.

Vad brukade han få av mig? En människa som lyssnade och var djupt intresserad av honom plus lite pengar till hans sparprojekt. När han äntligen kom ut ur Grekland tror jag att jag hade bidragit lite till reskassan, liksom att jag bidrog till pengarna som stals från honom.

”Syster” brukade han kalla mig, och det är inte så ovanligt bland troende människor.

Att älska sin fiende

Vi förknippar gärna platser med människor – eller hur – och situationer kan förvandlas till visuella minnen i hjärnan. När jag tänker på Ghulam ser jag framför mig muren och slänten mittemot Atens järnvägsstation Larissa, och den inhägnade bollplanen intill. Där satt vi några gånger och pratade och Ghulam hade köpt små juiceflaskor åt oss. Det var inne på den bollplanen han sov på en bänk juldagsnatten 2007 efter Dublindeportationen från Paris. Väskan som han blev bestulen på hade han bundit fast i bänken men någon skar av repen medan han sov.

Ett stycke längre bort finns en annan mur intill en liten skräpig park. Sitter man på muren med ansiktet mot parken och den stora trafikleden intill har man de gamla järnvägsspåren mot Pireus bakom sig. Här på andra sidan muren sov han under en period när han var ganska ny i Aten och mest höll sig för sig själv. En kväll slängde någon tomflaskor på honom och ropade att han skulle ge sig av. Han reste sig och gick och la sig på ett annat ställe.

Ghulam var inte den som tog strid, delvis för att han är spenslig, men också för att han var emot våld och aggressivitet. Desto mer upplevde jag honom som ömsint och omtänksam, han kunde hålla armen skyddande om mig när vi kryssade mellan bilarna på trafikerade gator. Hur han var under bibelstudiernas diskussioner hos missionärerna, vet jag inte. Kanske sa han inte så mycket, kanske påminde han om bibelns budskap om fred.

Hur många gånger han upplevde den grekiska xenofobin, som blev alltmer utbredd under hans år i Aten, som också är tiden för Gyllene Grynings framväxt, vet jag inte. Men han berättade om hur han fått hårda rop kastade efter sig, ord om att han inte hade rätt att vara i Grekland och borde sticka härifrån. Han bara gick sin väg och käftade inte tillbaka, sa han. Hans fridsamhet bidrog starkt till att han så småningom blev kristen. Det var bibelns budskap om fred, och om att älska sin fiende, som fick mig att bli kristen, berättade. I mitt land har man stridit så länge och det måste bli ett slut på det, nu är i stället tid för utbildning för mitt folk, sa han. Kanske kände han att budskapet gav legitimitet åt att han drog sig undan våld. Dryga halvåret innan vi träffades första gången hade han döpts.

På muren vid den lilla skräpiga parken nära järnvägsstationen hade vi våra första längre samtal, och det var då jag bad Ghulam berätta om sin sina erfarenheter av att leva som migrant i Europa. Det var hösten 2011 och sedan träffades vi alltid varje gång jag var i Aten fram till 2015. Då var hans telefon avstängd och folk som kände honom sa att han gett sig iväg.

Andra platser, som jag förknippar med Ghulam därför att vi har suttit och pratat där, är Koumoundourou-platsen vid Pireusgatan, Omoniaplatsen mitt uppe på den lilla muren och Sofokleousgatan vid ingången till Helping Hands. Det är mittemot den lilla kommunala parken där kyrkorna och kommunen klockan tre och fyra delade ut små matlådor till fattiga greker och migranter. Nu är detta ändrat. Och så naturligtvis matserveringen hos Moder Teresas systrar i västra Aten. Här serverades mat vid sittande bord klockan elva på förmiddagarna. Systrarnas kyrka och kloster ligger inte långt från platsen där Ghulam och andra hade byggt sina små skjul, men inte heller så långt från Platonparken där de sov.

Minnen växer fram när jag skriver – som de brukar.

På Facebook skrev han om Hazarastan

Jag tycker om att resa och att läsa och utbilda mig, sa han en gång. Sent på kvällarna efter dagens arbete med att samla papp och skrot gick han ofta till ett internetcafé nära Larissastationen. För en halv euro i timmen kunde han läsa och skriva på internet. Favoritsajter var National Geographic Chanel och Discovery Chanel för att studera djur och natur, BBC News för att läsa om Afghanistan och Google Translate för att hitta översättningar på nya ord eller ord han glömt. På Facebook och sin hemsida skrev han om Harzarstan, en framtida hazarisk nation, om hazarisk historia och om förföljelser av den hazariska minoriteten i Afghanisten. Han hade flera yngre följare, berättade han.

Han utstrålade seghet och styrka men berättade om återkommande depressioner, huvudvärk och känsla av hopplöshet. Visst hade han fått kunskaper genom sitt resande, men han ansåg inte att han hade ett bra liv. Det var inte som han ville ha det. Att åka tillbaka till hembyn och Afghanistan var otänkbart, sa han. I byn rådde stor okunskap om världen och när byborna skulle få veta att han bytt religion skulle de döda honom. Genom Facebook och hans hemsida kände de förmodligen redan till att han blivit kristen. Han pratade aldrig med familjen i byn eftersom de inte hade telefon (det kan ha ändrats nu), däremot ringde han en bror i Kabul några gånger om året. Det gjorde han från ett telefon- och internetcafé. För fem euro kunde han prata lite över en halvtimme. Att återvända och strida mot talibanerna var också omöjligt eftersom han såg sig som pacifist även om han inte använde just det ordet.

Det var svårt för honom att försöka göra sitt liv bättre på annat sätt än att lämna Grekland. Kunde han inte ge sig ut på landsbygden och plocka apelsiner och grönsaker när det var säsong för det? Då berättade han om en trafikolycka i Indien, han blev påkörd av en motorcykel, kastad upp i luften och var länge på sjukhus. Efter det hade han problem med ett ben. Att ha sovit utomhus så länge och ofta på kall och fuktig mark hade gett honom värk. Han ville undvika fukt och visste att med fukt fick han värk. Ändå gjorde han försök med att plocka apelsiner, och berättade om kalla och fuktiga morgnar när apelsinerna ska plockas i gryningen, tunga bördor av fullastade korgar, och hur han till slut inte klarade det.

Nu är inte tid för barn och familj

Det är klart att jag vill ha barn, sa han en gång när jag frågade och jag egentligen undrade över hur han såg på åren som gick utan att livet stabiliserade sig. Far och son, det är livet, fortsatte han. Men nu är inte tid för det. Ghulam avvaktade och väntade i stället på att komma ut från Grekland. När fler och fler lyckades ta sig över gränsen till Makedonien genom att vandra, förberedde han sig med att läsa karta och hantera GPS, allt fanns i mobiltelefonen. Han misslyckades flera gånger och berättade kort om det. Men han tog nya tag och lyckades.

Om någon undrar över varför han inte fick uppehållstillstånd i Grekland trots att han var här i åtta år, så kan jag inte riktigt svara på det. Asylsystemet fungerade inte i Grekland, han hade sitt röda kort, som skulle förlängas var sjätte månad hos polisen, men han blev inte kallad till asylintervju förrän efter många års väntan. Då hade han bestämt sig för att lämna Grekland och struntade i kallelsen. Ett tag var han utan det röda kortet, och riskerade att fängslas om polisen tog honom. Hur han fick kortet påskrivet igen är bland det märkligaste jag har hört när det gäller främlingspolisen i Aten. Han skrev till polisen på engelska och bad att de skulle ge honom det röda kortet igen …. Så att jag kan arbeta och försörja mig. Gör mig inte irriterad. Tycker ni inte om mig så ge mig inget rött kort men då måste ni låta mig resa vidare.  Ge mig annars kortet så jag kan arbeta. Han lämnade kortet hos polisen på förmiddagen och när han kom tillbaka på eftermiddagen ropades hans namn upp och han hade fått sitt röda kort förlängt med sex månader. Förmodligen hade han haft tur och träffat på en ovanligt hygglig polisman.

EU:s avtal med Turkiet kan bli mönsterbildande för överenskommelser med andra transitländer. En framgång, säger EU-kommissionen och grekiska regeringen, eftersom färre söker sig hit.

Samos i början av november 2017, dagen efter häftiga regn, foto författaren. Flickan och mannen ingår i en stor kurdisk grupp från Afrimområdet. De kom hit för några månader sedan och har bott i tält. I Syrien var männen byggnadsarbetare, kock, textilindustriarbetare och fotograf för en tidning. En ung kille identifierar sig leende som breakdancer. De berättar att inne i lägret finns eluttag men i tälten har vi varken el, ljus eller värme. Det är ont om vatten och alla vuxna får en flaska dricksvatten om dagen och det är inte lätt att klara sig på bara 1 ½ liter. Oftast finns inte varmvatten i duscharna . Vi har många frågor men allt de svarar är att vi måste vänta.

EU-Turkiet-avtalet från mars 2016 gäller flyktingar och migranter som sedan 20 mars 2016 kommit till de grekiska öarna strax utanför Turkiets kust, en av de viktigaste irreguljära resvägarna till EU. Avtalets syfte är officiellt att bekämpa smugglare och minska döden på Medelhavet. Turkiet åtar sig att hindra människor att nå kusten och ta tillbaka dem som ändå når de grekiska öarna. Efter en juridisk process på öarna ska de bedömas vara säkra i Turkiet och skickas tillbaka. Intervjuerna som görs på öarna rör då deras förhållande till Turkiet, inte som de själva tror varför de har tvingats fly från sitt hemland. Turkiet får 6 miljarder euro från EU, som bland annat ska förbättra livet för syriska flyktingar i Turkiet. Avtalet talar mest om syrier, som prioriteras.

När avtalet implementerades i grekisk lag gjordes undantag för Dublin-fall och särskilt sårbara, som ensamkommande minderåriga, kvinnor och småbarn utan manlig försörjare, gravida med flera. De ska inte tillbaka.

Mottagningsläger finns på Lesvos, Chios, Samos, Leros och Kos. De är mycket överbefokade, två-tre gånger kapaciteten. Lägren har kritiserats av otaliga organisationer för att vara humanitära katastrofer. Många tvingas bo i enkla sommartält månad efter månad. Lägren drivs av armén med hjälp av UNHCR och till i somras ett stort antal frivilligorganisationer. Successivt har frivilligorganisationerna tvingats bort. Situationen i lägren har förvärrats.

Omkring 48 000 hade vid årsskiftet 2017-18 anlänt till öarna efter avtalet. 1 500 hade skickats tillbaka med hänvisning till avtalet. I långsam takt har tusentals förts över till fastlandet, men lägren fylls hela tiden på av nyanlända.

Sammantaget brukar 11 000-15 000 bo i lägren. En del har varit där mer än ett år, ja uppemot två. Det finns numera också låsta förvar ihop med lägren och antalet förvarstagna ökar. Ett mindre antal bor i hotell- och lägenhetsrum hyrda av UNHCR.

Det grekiska exemplet av EU:s försök att outsourca asylrätten till ett transitland visar upp oacceptabla följder för människor på flykt och för gränsterritoriets invånare. En hårt kritiserad grekisk regering placerar sig i en rävsax mellan beroendet av EU och de många protesterna mot avtalets konsekvenser. På de grekiska öarna blir läget alltmer spänt och inrikespolitiskt farligt. Situationen visar också hur Dublinförordningen drabbar ett litet och ekonomiskt svagt land vid EU:s yttre gräns.

 Perspektiv 1: De som flyr

Strax före jul 2017 rapporterar den stora engelska dagstidningen The Guardian om situationen i Moria på Lesvos. Decemberluften är fylld av tjock illaluktande rök från plast, som lägrets invånare eldar för att få lite värme. Lägergatorna är lervällingar. Avlopp och sanitet klarar inte överbefolkningen och i leran finns också avfall och exkrementer. Vattentillgången är begränsad och det saknas varmvatten.

Om lukten av sopor, som ligger överallt, rapporterar strax före jul också Läkare utan Gränser. De nämner barnens luftrörsinfektioner, hudsjukdomar och diarréer, depressioner, rädslan för eldsvådor, att många nyanlända är småbarn och gravida kvinnor och att kvinnor inte vågar gå till toaletterna i mörkret.

Under hösten har rapporteringarna varit oändliga från organisationer, som varnar för vintern. Det som hände förra vintern får inte ske igen – fem personer dog i Moria genom brand och vad man tror kolosförgiftning. Bilder av snötyngda tält spreds i media. Organisationerna varnar och varnar, de skriker, de ropar, de protesterar, och ber att regeringen ska flytta de flesta till fastlandet. Men överflyttningen går långsamt och gäller bara Dublinfall och särskilt sårbara. Och först ska alla gå igenom en juridisk process på ön.

Under senhösten 2017 börjar Moria kallas för Greklands Guantanamo.

Några månader in på 2018 har systemen för färskvatten och kloakvatten byggt ut i lägren på Lesvos och Samos.

Samos

Sedan 2015 har Moria och Lesvos fått störst uppmärksamhet men det som gäller för Moria gäller för de andra öarna också. Ett tag var Samos värst om än inte störst. Lägret på Samos ligger på en sluttning strax ovanför huvudstaden Vathy, på promenadavstånd från stadens centrum. Man tar vägen i uppförsbacke förbi kyrkogården på höger hand, passerar på vänster hand vägbreddningen där samosborna Maria och Michalis ibland står med sin gamla mörkblå Toyota-picup och delar ut hemlagade smörgåsar och matlådor.

Man fortsätter en liten bit vidare uppåt, passerar en stor bilväg och ser en lägeringång och rader av små grå bostadslådor. Lägret är byggt för 700 människor men hyser två-trefallt fler. För att se de många små tälten ska man nå lägret från ett annat håll via en slingrande smal bilväg uppåt berget. I småskogen strax utanför lägret finns ett hundratal små sommartält och tält hopsydda av UNHCR:s tjocka grå yllefiltar. De hålls på plats av pinnar, rep och stora stenar. Mot vatten som sipprar in när det regnar försöker tältinvånarna skydda sig med lager av kartong på marken, mot kylan med filtar och tunna sovsäckar.

I tälten här på Samos och på de andra grekiska öarna lever flyktingar i alla åldrar månad efter månad innan de möjligen har tur att få resa vidare till fastlandet.

Perspektiv 2: Öborna

Öarnas lokalbefolkning räddade livet på många flyktingar under 2015 innan hjälporganisationerna kom på plats och kommunerna tog större grepp om situationen. Flyktingarna kunde resa vidare efter några dagar, men med Turkietavtalet är de fast på öarna.

Konsekvenser av överbefolkning, misär, långa väntetider, brist på information, bränder, interna konflikter, malande oro och desperation drabbar också lokalbefolkningen. Gör inte våra öar till fångläger för olyckliga själar, vi lever av turism, protesterar grekerna. Parallellt med stöd till flyktingarna finns xenofobin, rasism bland poliser, angrepp på flyktingar och det nationalsocialistiska partiet Gyllene Gryning. Många öbor är rädda för stora våldsamheter.

Med sina kommunledare i spetsen uppvaktar öbor regeringen, premiärministern och EU-parlamentariker och ber att flyktingarna ska föras över till fastlandet. De säger envist nej till regeringens motförslag om utbyggnad av lägren och fler läger, för upp utbyggnadsplaner till lokala domstolar, samlas till protestmöten, blockerar tillfarter, tar emot besök av oppositionspolitiker och åker till Aten. Regeringsledamöter lyssnar men inget händer. Ibland får de svar i form av arroganta kommentarer från migrationsministern.

Perspektiv 3: Regeringen

Syriza bildade regering på nyåret 2015 och Grekland fick en minister för migration – en jurist från partiets grupp för mänskliga rättigheter. Den tidigare regeringens flykting- och migrationsfientliga politik ändrades snabbt. Men med tom statskassa, få anställda, ovana, brist på rutiner, förseningar med EU:s fondpengar, högeroppositionens oresonliga kritik stödd av media och enorma problem med hela landets ekonomi, blev det inte mycket av statlig verksamhet under den stora flyktinginvandringen.

Premiärministern protesterade i början mot EU-Turkiet-avtalet men det har sedan backats upp ihärdigt av Syriza och andra partier. Migrationsministern byttes ut för länge sedan och den nuvarande har mottagit mängder av protesterande skrivelser från nationella och internationella hjälp- och mr-organisationer. Ihärdigt har de protesterat mot konsekvenserna av avtalet, inte minst inför förra vintern och nu inför denna vinter.

På kraven om att flyktingarna ska föras över till fastlandet svarar migrationsministern ensidigt att det inte ingår i avtalet. EU-kommissionen har levererat råd mot överbefolkningen – alla utom tortyroffer ska tillbaka till Turkiet och de juridiska processerna ska kortas.

Under senhösten flyttas flera tusen från öarna till fastlandet, bara under första halvan av december 3 000. Samtidigt har alltfler flyktingar från Syrien, Afghanistan och Irak anlänt sedan sensommaren. Överbefolkningen minskar något men många tvingas leva kvar i misären. Man säger att Turkiet spelar ett politiskt spel om hur mycket de ska täppa till möjligheten att nå kusten och havet.

Lyhörd för EU beslutar regeringen strax före jul rätten att överklaga beslut om överföring till Turkiet.

I mitten av februari 2018 uttalar sig den avgående direktören för Greklands motsvarighet till vårt svenska Migrationsverk i pressen om att så få skickas tillbaka till Turkiet. I enlighet med grekisk lag och EU:s direktiv kan bara 16 procent av alla asylsökande skickas dit igen, säger hon. De flesta är syrier med en hög grad av skydd i Turkiet.

Referenser

Annette Rosengren: Röster från Aten och Samos – Greker om sitt land, EU och människor på flykt (Carlssons, 2017).

UNHCR Greece Press Review, uppdaterad till nu.

 Artikeln skrevs i början av januari 2018 och finns publicerad i Artikel 14 4/2017, som är Sveriges enda flyktingpolitiska tidskrift och ges ut av Flyktinggruppernas riksråd. Några tillägg har gjorts.

Texten ger en översikt av flyktingsituationen i Grekland i början av 2018 och kortfattat om detaljer i EU:s asyl- och gränspolitik, avtalet med Turkiet, lägren på de grekiska öarna och vad vi kan vänta oss av EU:s asylpolitik framöver.

Bild 1-4: Samos 2014. Efter registrering och en-två veckor i mottagningslägret kunde de flesta resa vidare till Pireus och Aten. Där måste de lösa problemet med hur de skulle ta sig vidare. De flesta fick klara sig själva men ensamkommande minderåriga fick ibland hjälp. Männen på bild är från Syrien,  pojkarna i övre tonåren från Afghanistan. ”I slutet av 2014 protesterade en hel del syrier på Syntagmatorget här i Aten för att de inte tilläts lämna landet på laglig väg och inte fick något som helst skydd medan de var här.” (Citat ur journalisten Dimitris Angelidis berättelse i min bok ”Röster från Aten och Samos” (2017). 

Bild 5-10: Lägret på Samos i november 2017 efter häftiga regn några dagar innan. Enligt EU:s avtal med Turkiet blir flyktingar fast på fem öar i Egeiska havet, däribland Samos. Lägren är överbefolkade långt över sin kapacitet och många tvingas bo i tält. Hjälporganisationer larmar och larmar. En del förs så småningom över till fastlandet men nya flyktingar anländer och situationen i lägren består.  Här finns många syriska kurder från Afrimområdet.

Fastlandet, öarna, omflyttningar, nyanlända

I Grekland finns nu i början av 2018 omkring 50 000 flyktingar. De flesta bor i norra, mellersta och södra delen av fastlandet, och de bor i särskilda byar/läger med rader av små containerhus eller i lägenheter eller hotellrum eller i byggnader, som ockuperats av grekiska aktivister och flyktingar. Finansieringen sköts av EU och innebär numera även ett månadsbidrag till var och en som ligger under den statliga normen för socialbidrag till greker. Alla har fått bankkort. UNHCR – FN:s flyktingbyrå – organiserar mycket av detta i samråd med grekiska staten. Många internationella frivilligorganisationer och lokala solidaritetsgrupper är också djupt engagerade. De flesta av de 50 000 hör till dem som fastnade i Grekland när gränserna i norr  stängdes vintern 2015. Andra har fått tillstånd att flytta över från lägren på de grekiska öarna av olika skäl, främst för att återförenas med familjen eller för att de bedöms vara i ett extra utsatt tillstånd. Till det kommer flyktingar som har fått positivt beslut om att få sin asylprocess förd i Grekland, oftast efter överklagan.

Till det kommer för närvarande ungefär 13.000 kvinnor, män och barn på Lesvos, Chios, Samos, Kos och Leros i Egeiska havet. Statens fem läger på öarna är kraftigt överbefolkade och situationen beskrivs av hjälporganisationer som förfärlig och som en tickande bomb. Läkare utan gränser rapporterar i början av 2018 att 95 procent av vårdbehovet i Moria på Lesvos, som är det största ö-lägret, beror på situationen i lägret.

Grekisk lag gör undantag i avtalet EU-Turkiet för familjeåterförening och extra utsatta. Enligt avtalet ska i stort sett alla tillbaka till Turkiet och söka asyl där, inte i ett EU-land. Särskilt utsatta betyder ensamkommande minderåriga, ensamma kvinnor med och utan barn och uppenbart sjuka och gamla.

I avtalet nämns uttryckligen syrier. Tillbaka i Turkiet ska de få bättre stöd genom att EU betalar miljarder till Turkiet. Turkiet ska också se till att flyktingar inte når kusten och smugglare.

En del flyktingar på fastlandet har kunnat resa vidare inom EU genom överenskommelser om rätt till familjeåterförening eller genom en vidarebosättning, som EU:s medlemsstater kom överens om i september 2015. Det senare rör mest syrier. Enligt grekiska asylmyndigheten flyttade 21 000 människor genom vidarebosättningsöverenskommelsen under de två år den gällde. Ytterligare drygt 7 000 flyttade vidare in i EU 2017 för att återförenas med sina familjer. Men drygt 2 000 ansökningar avslogs av EU:s medlemsstater.

Det finns omkring 3 500 ensamkommande minderåriga i Grekland. Lite över tusen bor i adekvata boenden på de fem öarna och på andra håll i landet. För drygt 2 000 saknas sådana platser och de är hänvisade antingen till att bo med vuxna i olika läger, bland annat inlåsta hos polisen, eller klara sig på egen hand. Det betyder att många är fruktansvärt utsatta, bland annat sexuellt och genom att prostituera sig.

När Syriza kom till makten och bildade regering i början av 2015 släpptes omkring 6 000 flyktingar och migranter som hållits inlåsta förvar, en del i över två år. Dåvarande migrationsministern ville stänga förvaren, men det genomfördes inte bland annat för att EU hotade med att kräva tillbaka pengar de investerat i förvaren. Idag har Syriza fortfarande regeringsmakten och Grekland investerar återigen i förvar. Nu hålls ungefär  2 300 fängslade, en del i förvar på öarna. Det sägs att de hålls i förvar i väntan på att de ska skickas tillbaka till Turkiet eller sina hemländer.

Sedan mars 2016 har flera tusen skickats till hemländerna eller till Turkiet i samarbete med IOM, som är en mellanstatlig organisation för migration (International Organisation for Migration), de flesta anses inte vara flyktingar. I enlighet med just EU-Turkiet-avtalet har bara drygt tusen skickats till Turkiet från öarna. EU menar att om Grekland följde avtalet och ändrade lagstiftningen skulle öarnas läger inte vara så överbefolkade, och att Grekland egentligen har sig själva att skylla. Riktigt så uttalar sig inte EU-kommissionen men andemeningen är sådan. Samtidigt prisas Grekland för hur väl de har klarat av det som kallas flyktingkrisen. På sätt och vis bör man hålla med för landet har verkligen förändrats när det gäller attityd och stöd till människor på flykt. Samtidigt finns det fortfarande stora problem för människor på flykt i Grekland.

Det betyder att det sker en viss avflyttning från lägren på öarna, samtidigt som nya människor kommer över havet från Turkiet. Hela tiden lyckas människor också lämna öarna och övriga Grekland irreguljärt, men många grips vid färjorna med falska id-papper. Överbefolkningen av lägren består.

Resa irreguljärt

Från Turkiet till de grekiska öarna har länge varit en av de vanligaste lederna till Europa  för flyktingar. Grekland blir då första EU-land. Unionens visumkrav och kontroller har gjort det omöjligt att resa som de flesta européer reser. Är man flykting och vill söka internationellt skydd tvingas man nästan alltid resa irreguljärt. Många organisationer i Europa har förgäves begärt att EU och medlemsländerna ska införa humanitära visum för flyktingar. I stället har människor  drunknat i tiotusentals på Medelhavet de senaste åren och familjer har splittras under år framöver. Finns det inte pengar kan inte alla att resa.

De flesta har velat resa vidare till ett EU-land med bättre förutsättningar att få ett mer hyggligt liv i.  Men att komma ut ur Grekland och fortsätta resan har krävt pengar till smugglare, eller så har framför allt  yngre män gjort livsfarliga försök att passera gränser – som att krypa in undertill mellan hjulen på långtradare. En del har haft resan till slutmålet betald i förväg och stannat till i en lägenhet som smugglaren stått för. 2011 i Aten fanns också arbetsmigranter, som klarat sig bra innan Grekland kom in i sin djupa ekonomiska kris och alla tillfälliga jobb försvann. En del av dem var utan tvekan i behov av internationellt skydd men besluten om deras fall kunde vänta i många år.

Att vara hänvisad till att resa irreguljärt kan kräva en extra reflexion. Andra världskriget ledde till 60 miljoner flyktingar och ett enormt lidande. Mot den bakgrunden skrevs och undertecknades Den allmänna deklarationen om de mänskliga rättigheterna (1948) av många stater. Artikel 14 i deklarationen handlar om flyktingar: Envar har rätt att i andra länder söka och åtnjuta en fristad från förföljelse. När människor började göra bruk av detta i större omfattning under 1980- och 90-talen satte länderna i det växande EU upp hinder för icke-européer att komma hit om de inte har varit eftertraktad arbetskraft.

Efter 11 september 2001 har terrorismen varit en ständig tankefigur. EU verkar inte vilja ha människor som flyr. Unionen behöver invandring eftersom befolkningen är åldrande och alltför få kommer tvingas försörja allt för många åldringar. Men unionen vill styra vilka migranter som ska komma in som arbetskraft. Å andra sidan bör unionen följa universella värden som mänskliga rättigheter, demokrati, rättssäkerhet och människors lika värden, som man säger sig stå bakom. Jag skriver ”bör” eftersom EU:s asylpolitik är en stor diskussion i dag i EU:s medlemsstater, parlament, råd och kommission.

Kontroller, bevakning och hinder stoppar inte människor som inte kan vara kvar i sina hemländer och som har möjlighet att på något sätt resa hit. Resorna blir farligare, dyrare och splittrar familjer när de inte hittar pengar för alla att resa. Så har utvecklingen varit, flyktingars och andra migranters resor för att nå EU har blivit farligare och dyrare, men inte upphört. Idag är människosmuggling en av världens mest omfattande, lönsamma och olagliga affärsverksamheter. I reportage efter reportage framstår smugglare som allt mer hänsynslösa mot människor för vilka de är nödvändiga på grund av gränsbevakning och andra hinder. Men det är inte smugglare som är upphovet till att människor ger sig av utan omständigheterna man lever under. Med möjlighet till humanitära visum skulle förmodligen många smugglare försvinna.

Dublinförordning, fingeravtryck, EU-direktiv

Under åren har EU:s gemensamma lagstiftning utvidgats med Dublinförordning, fingeravtryck, Eurodoc-registret och direktiv om hur människor på flykt ska tas emot, hur deras rätt att söka asyl ska bemötas, på vilka grunder de ska kunna räknas som skyddsbehövande och vad slags uppehållstillstånd de kan få. Det finns också överenskommelser om hur de ska kunna skickas tillbaka till ursprungslandet. Enligt Dublinförordningen ska den som vill söka internationellt skydd i ett EU-land göra det i första EU-land som hen kommer till. På grund av ländernas geografiska läge blir det framför allt i Grekland och Italien. Första EU-land ska ge kost och logi och ta emot och behandla  asylansökningar rättssäkert.

Enligt internationella överenskommelser måste man befinns sig i landet man söker asyl i. Men beslutet kan komma efter att man har lämnat landet.

Asylmottagande, asylhantering och skydd för den som ville söka asyl fungerade allt sämre i Grekland en bit in på 2000-talet. I januari 2011 slutade EU-länderna att skicka tillbaka flyktingar till Grekland, som rest vidare, sökt asyl i en annan medlemsstat och vars fingeravtryck hittats i Eurodoc-registret. Bakom beslutet låg en dom hos Europadomstolen för mänskliga rättigheter. Belgien dömdes till stora bötesbelopp för att ha skickat tillbaka en afghansk man till Grekland. Grekland ansågs inte säkert för flyktingar, och i praktiken hade det blivit nästan omöjligt att söka asyl eftersom polisen i Aten, där de flesta flyktingar fanns, bara tog emot ansökningar en dag i veckan och alltid i ett mycket litet antal. Människor kunde köa i dygn för att få lämna in sin ansökan och sedan ändå inte lyckas.

Idag har EU hävt förbudet att inte använde Dublin när det gäller Grekland. Det ska till en början ske i mindre omfattning och gälla dem som har anlänt till Grekland från mars 2017. Sverige har  också flaggat för att Dublindeportationerna till Grekland kommer återupptas. Läser jag statistiken rätt så har Grekland tagit emot 2 000 Dublinärenden under 2017. Men siffran ska läsas med ett frågetecken.

En gemensam tanke inom EU har varit att unionens yttre gräns ska vara välbevakad och att inre gränskontroller inte ska finnas. För Greklands del är den geografiska placeringen ett problem när EU:s yttre gränser är havsgränser med många små öar. Det är omöjligt att bevaka gränsen effektivt. Möjligen kan det vara lättare att bevaka gränsen i norr mot icke-EU-länderna Albanien och FYROM/Makedonien. Men vägar är en sak och gränstrakterna består mest av stora skogsområden och berg.

Att gränserna upp genom västra Balkan var öppna under trycket från den stora flyktingvandring som vi upplevde sommaren 2015 och vintern 2016 var en undantagsperiod. En del länder blockerade gränser men ungefär en miljon människor kunde resa upp genom Europa till fots och med båt, tåg, buss och bil.

För Sveriges del ledde det till att landet stängde de öppna gränserna till Europa i november 2015 och införde en ny asyllagstiftning. Regering och riksdag placerade då Sverige på lägsta nivå för vad EU-länderna kommit överens om ifråga om att ge internationellt skydd. Signalen var lätt avläsbar – människor på flykt skulle inte satsa på att komma till Sverige.

Nytt hårdare asylsystem för EU

Inom EU har den stora invandringen 2015 lett till att EU-kommissionen arbetat fram ett förslag till ett nytt gemensamt asylsystem som diskuteras nu i EU-parlamentet och EU-rådet. Det kommer skapa stora hinder för flyktingars rörlighet inom EU och innebära en del förbättringar men många försämringar för människor på flykt. Dessutom vill EU skicka flyktingar som har tagit sig in i EU tillbaka till länder de har passerat innan de kom innanför unionens gränser. Begrepp som ”säkra” och ”tillräckligt säkra” länder utanför unionen diskuteras och kritiseras. Arbetet med att ta emot, registrera och gå igenom människors resvägar kommer framför allt ligga på utkantsländerna, det vill säga fortfarande Grekland och Italien. Det ska finansieras med EU:s fonder.

EU:s avtal med Turkiet är första försöket i en asylpolitisk utvecklingen att outsourca asylhanteringen. Konsekvenser ser vi på de fem öarna. Efter 19 mars 2016 kommer långt färre än 2015 och de fastnar under allt vidriga omständigheter. Men de kommer, trots att de känner till vad som väntar dem. När jag mötte syriska kurder från Afrimområdet i flyktinglägret på Samos i november 2017  fanns småbarnsfamiljer som bodde i sommartält och de berättade om otaliga problem – toaletterna, maten, dricksvattnet, kylan, regnet och så vidare. De sa också att det ändå var tryggare här eftersom det inte var krig och att kurder inte är trygga i Turkiet. Otaliga hjälp- och människorättsorganisationer har larmat och protesterat om förhållandena i de överbefolkade lägren på öarna, och öarnas grekiska befolkning har förgäves krävt att deras öar inte ska ha den här rollen. Värst är det på Samos, Lesvos och Chios. Vill någon läsa mer om EU:s nya asylsystem hänvisar jag till www.farr.se/sv/fort-europa. Farr är förkortning för Flyktinggruppernas riksråd.