Vårt Europa / Annette Rosengren

Allt färre som behöver skydd söker sig till Grekland. Hur flyktingar bemöts och behandlas avskräcker. Pushbacks, dvs att ett land bedriver illegal refoulment, är en av flera metoder. Det är internationellt förbjudet och olagligt. En nyligen publicerad forskningsartikel visar att just pushbacks är en väl etablerad praktik i Grekland sedan många år. Och att den håller på att bli en utbredd gränspolicy inom EU.

I del 2 bland annat om att tre låsta, kontrollerade EU-finansierade läger är i bruk nu på öarna – de som antas bli modeller inom EU – och Malakasa nära Aten. Modellen innebär koncentrationsläger.

I del 3 viktig rapport från fidh och OMCT om trend inom EU att bemöta solidariskt arbete bland annat genom att göra det kriminellt, och här utmärker sig Grekland.

Obs referenser i slutet av del 3.

Som vanligt kommer mina uppgifter från källor förmedlade av UNHCR Press Review för Grekland och länkar de leder vidare till, bl.a. undersökningsrapporter, information som grekiska och internationella frivilligorganisationer har tillgång till och ECRE Weekly Bulletin med sina länkar. Närmare om referenserna finns i slutet av del 3.

Nu 2021 kommer fler flyktingar till Europa igen efter det svåra covid-året 2020, men till Grekland söker sig färre. Samtidigt rapporterar FN att antalet flyktingar i världen fortsätter att ökar. I stället för att göra den livsfarliga resan från Turkiet till de grekiska öarna i Egeiska havet, eller ta sig in över Evrosområdet i norr, väljer alltfler att göra en längre och ännu farligare båtresa till Italien. Bland annat afghaner reser ofta så. En resväg vidare från Grekland till övriga EU går via Albanien till Kosovo, till Kroatien, varifrån många olagligen pushas tillbaka. Resorna till Tyskland för flyktingar, som fått uppehållstillstånd i Grekland, görs mycket säkrare eftersom grekiska staten ger dem resedokument.

En månad efter att talibanerna tog makten i Afghanistan hade asylsökande från Afghanistan inom EU ökat med 72%, och afghaner blev nu den största gruppen asylsökande i EU.

Grekland har 90 % färre nyanlända hittills i år jämfört med 2020, som redan då var lågt, sa grekiske migrationsministern Notis Mitarakis till grekiska tevekanalen ERT i slutet av november, och hänvisade nöjt till landets försvar av gränsen. Enligt grekiska UNHCR och andra organisationer i mitten av december hade under 2021 kommit ungefär 8 000, som sökte asyl – 4 500 kom landvägen i norr, 3 500 över havet. Det är mycket lågt jämfört med tidigare år.

Försvaret av EUs yttre gräns blir allt viktigare inom EU sedan Belarus/läs presidenten Lukasjenka, liksom Turkiet/läs presidenten Erdogan i mars 2020, utnyttjar flyktingar och deras liv och hälsa för att provocera EU. Inför att Frankrike har värdskapet för EU under första halvan av 2022 sa president Macron nyligen att försvaret av EUs yttre gräns blir en av tre prioriteringar att driva. Turkiet och Belarus har alltså drivit på dessa EU-prioriteringar, som sätter mänskliga rättigheter att få söka skydd ur spel.

I det grekiska gränsförsvaret mot Turkiet ingår numera högteknologi, elektronik och it med övervakningskameror, flyg och drönare – till gagn för stora internationella tillverknings- och utvecklingsföretag.

Men att allt färre kommer till Grekland handlar inte bara om gränsförsvar utan om att regeringen för en kamp mot flyktingar och mot själva asylrätten med olika medel, och att information om det sprider sig till människor på flykt utanför EU. Vilket också är grekiska regeringens avsikt. Människor ska inte lockas att ta sig till Grekland. Det är samma avsikt som Sveriges regeringen har, först när gränserna i princip stängdes senhösten 2015, sedan med tillfälliga begränsningslagen och nu med den permanenta utlänningslag som vi sitter med sedan i somras, och som i stort har kopierat den tillfälliga begränsningslagen. Men Sverige har inte, såvitt känt, använt sig av illegala pushbacks.

Grekiska högerregeringen kamp stöds av EU, som visserligen i ord försvarar asylrätten men ännu oftare lyckönskar Grekland till att med framgång försvara unionens yttre gränser, ha minskat antalet asylsökande och tidigare års långa handläggningstider och att bygga nya läger efter EU-standard (i praktiken koncentrationsläger). EU-kommissionens uppmuntran har varit särskilt tydligt sedan Turkiet försökte få tusentals flyktingar att forcera gränsen i början på mars 2020, och misslyckades. EU ställde sig helt bakom Greklands försvar, vilket i sig är förståeligt. Men Grekland använde sig också av olagligheter, som pushbacks av flyktingar som redan kommit in i landet och ville söka asyl.

Enligt migrationsministern har 17 000 asylsökande på öarna 2019 minskat till dagens 3 500. I landet finns i slutet av november omkring 36 000 asylsökande, som väntar på beslut, och omkring 3 000 med negativa beslut som väntade på deportationer.

Metoderna att minska antalet flyktingar och migranter har varit flera:

• Omfattande gränsbevakning i samarbete med EU:s gränsbevakningsstyrka Frontex gör det mycket svårt att komma in i Grekland.
• Tvärt emot EU-lag och internationell lag används också pushbacks. Människor som vill söka asyl tvingas tillbaka till Turkiet, i Egeiska havet in på turkiskt vatten och i Evrosområdet över Evrosfloden till Turkiet. Det finns många vittnesmål om att människor som kommit iland på grekisk mark, sagt att de vill söka asyl, tillbringat några dygn i Grekland, har tvingats tillbaka till Turkiet. Grekiska regeringen (oftast premiärministern) förnekar pushbacks trots otaliga vittnesmål, och vägrar utreda. Det handlar om etablerad teknik.
• I asylprocessen ges avslag till syrier, afghaner, somalier, pakistanier och bangladeshier med hänvisning till sommarens beslut att Turkiet är säkert land. Eller snarare de får besked om att de kan inte söka asyl i Grekland eftersom asyl ska sökas i Turkiet. Dit ska de tillbaka. 70-75% av alla asylsökande i Grekland kommer från de fem länderna. En del placeras i förvar, andra hamnar i limbo utan några rättigheter. Turkiet tar inte tillbaka dem.
• Handläggningstiderna är fortfarande långa, även om de inte är så långa som för tio år sedan när de kunde pågå i många, många år.
• Alltfler asylsökande låses in i förvar.
• De som får uppehållstillstånd, i allmänhet har de hunnit få uppehållstillstånd före sommarens beslut om Turkiet, utsätts för umbäranden, emellanåt mycket stora och nu under hösten svält, och inte mycket till integrationsprogram. Många har lämnat Grekland, framför allt för Tyskland.
• Deportationer av närmare tiotusen avvisade till andra länder, de flesta till Albanien och andra Balkanländer.
• Till människor som har fått uppehållstillstånd i Grekland ger myndigheterna resedokument, och många söker asyl i Tyskland därför att de trots uppehållstillståndet är skyddslösa i Grekland. 30 000 asylansökningar som har registrerats i Tyskland under 2021 har den bakgrunden.

Olagliga pushbacks. EU-parlamentariker reagerar

EU-kommissionen känner till de många vittnesmålen om pushbacks, men kommissionären Ylva Johansson ligger till synes lågt, i alla fall offentligt, och har ofta sagt att hon har stort förtroende för statsministern och migrationsministern, att landet har tagit emot stora strömmar av flyktingar och har EUs stöd. Kommissionen är nöjd med att unionens yttre gräns skyddas och att regeringen har fått kontroll över de utdragna asylprocesserna, de långa handläggningstiderna och de gräsliga, överbefolkade lägren på öarna. Då och då hörs antydningar om att EUs medlemsstater naturligtvis måste respektera asylrätten, och att den som har kommit in i Grekland eller till en annan medlemsstat och vill söka asyl har rätt att göra det och att mottas värdigt i enlighet med EUs lag och direktiv.

En del vittnesmål handlar om att grekisk kustbevakning, troligen i samarbete med Frontex, samlar ihop människor långt inne på grekiskt territorium och som vill söka asyl, och skickar dem sedan till Turkiet. Människor som har nått land på en ö, har sedan plötsligt försvunnit. Flyktingar har berättat när de är i Turkiet igen, deras anhöriga har berättat, turkisk kustbevakning har berättat.

Jag har skrivit om grekernas pushbacks i tidigare artiklar på bloggen, och det kom också fram i ett videosänt seminarium i somras, som Refugee Support Aegan anordnade.

EU-parlamentariker har tagit upp de många vittnesmålen om pushbacks flera gånger. De kräver utredning och har fått igenom utredning av EUs myndighet Frontex. Frontex-chefen anses sitta löst.

Nu i höstas blev EU-parlamentarikern Cornelia Ernst vittne till vad som antagligen var en pushback iscensatt av grekiska myndigheter. Hon var på en av öarna tillsammans med ett team ur Läkare utan gränser och kunde sedan berätta om en grupp på 19 personer som försvann och där enda rimliga förklaringen var att de hade skickats tillbaka till turkiskt vatten. Turkiets generaldirektör för migration uttalade sig i november och sa att enligt deras genomförda intervjuer omfattade grekiska pushbacks över 17 000 asylsökande bara under 2020 och fram till nu 2021 13.261 personer.

Kan det vara sant att grekiska pushback har den omfattningen? Eller är det turkisk propaganda? Tyvärr kan det vara sant. Turkiets vicepresident har uttalat sig om ”grekiska myndigheters väldokumenterade brutala behandling av asylsökande” och att detta har framkommit i intervjuer med flyktingar sedan 2017. (Själv vill jag minnas att det var under 2017 som vittnesmålen om pushbacks började komma, ofta genomförda av maskerade män, och att grekiska UNHCR bad regeringen att utreda. Den dåvarande Syrizaregeringen  sa sig inte känna till detta, och någon utredning blev det inte.)

Bland flyktingarna finns också turkiska medborgare som har flytt från turkisk repression. Bara sedan maj 2021 har Grekland genomfört illegala pushbacks av 233 turkiska medborgare, flera med kurdisk etnicitet, män, kvinnor och barn, som angett skyddsskäl gentemot turkiska staten.

Den 25 november publicerade New York Times en artikel om hur en av EUs tolkar, och EU-medborgare, råkade ut för pushbacks: ”E.U.Interpreter Says Grecce Expelled Him to Turkey in Migrant Roundup”. Tillsammans med en stor grupp asylsökande skickades han brutalt över gränsen till Turkiet i Evrosområdet i september. Grekiska gränsbevakningen hade skrattat åt hans försäkran att han var EU-medborgare och anställd av EU som tolk. Mannen och de andra i gruppen hade utsatts för stor brutalitet och först förts till ett stort magasin. Gränsbevakarna hade slagit dem och tagit ifrån dem telefoner, pengar och dokument. I en gummibåt hade de skickats över till den turkiska sidan av Evrosfloden.

Mannen anmälde till Frontex. New York Times skriver att på grund av mannens position och hans ljud- och videoupptagningar måste hans berättelse tas på allvar. EU-kommissionären Ylva Johansson hade talat med mannen och sagt att hon blev mycket skakad av vad han berättade. Premiärministern Kyriakos Mitsotakis förnekade som vanligt alla anklagelser om grekiska myndigheters övergrepp på migranter och sade att den grekiska migrationspolitiken är tuff men rättvis.

Tuff men rättvis upprepas ofta av premiärministern.

Händelsen har sedan spritts i andra medier och lett till protester och frågor i grekiska parlamentet (från bland annat Syriazariksdagsmän) och i EU-parlamentet.

EU har grundläggande statuter som länderna accepterade när blev invalda i EU. Sedan  bryter alltfler stater mot dem.

Men EU är svagt och när länderna bryter mot dem får det sällan några allvarligare konsekvenser för landet i fråga. Ungerns och Polens brott mot yttrandefriheten och den demokratiska rättsordningen är exempel, liksom att Polens beteende mot flyktingarna på gränsen till Belarus den här hösten fördöms av de flesta medlemsstater utan att Polen hindras från att skicka tillbaka flyktingar som har lyckats ta sig in i landet. Belarus skickar dem till gränszonen, där de fastnar igen. Här har människor frusit, hungrat och dött framför unionens ögon utan att något påtagligt egentligen görs. Till slut tappar medierna intresset och utan att situationen förbättras. Lokala MR-volontärer rapporterar om minusgrader, om barn, kvinnor, män, åldringar som lever utan mat och vatten i dagar, om gravida kvinnor, barn som kommer bort, människor som hittas döda. Flera hundra anmälningar, nödrop, skickas till Europarådet för mänskliga rättigheter.

EU-kommissionen har nu ett förslag på nödåtgärder för hur krisen ska åtgärdas med respekt för människornas rätt att söka asyl. Polen, Litauen och Lettland ska tillåtas ha ett gränsförfarande där registrering av asylansökan får ta upp till 16 veckor och att mottagandet under den tiden – givetvis med EUs stöd – inte behöver täcka mer än grundbehovet. Kommissionens förslag må ha tillkommit i hast, men har många brister och kan resultera i allvarliga konsekvenser för hur EU hanterar asylrätten i framtiden. På ECREs webbsida www.ecre.org finns organisationens utförliga kommentarer. ECRE – European Council on Refugees and Exiles – företräder ett stort antal frivilligorganisationer i EU.

I Kroatien tvingar kustbevakning människor tillbaka över gränsen till Bosnien Herzegovida med brutala övergrepp och vägrar låta människor söka asyl. Europarådets tortyrkommitté, Amnesty och tidningen Der Spiegel har rapporterat. Det handlar om tusentals människor. Kroatien är medlem i EU sedan snart tio år nu.

Ecre Weekly Bulletin 10 december 2021 har detaljerade skildringar av till synes systematiskt utförda brutala övergrepp mot människor vid gränsen mellan Belarus och Polen och i Kroatien.

I december nås jag av en forskningsartikel om pushbacks i Grekland som en systematisk gränspolitisk åtgärd. Pushbacks har blivit fullständigt normalt agerande, och är en alarmerande trend inom EU. Artikeln är publicerad i State Crime Journal nr 10.2/2021 – se litteraturförteckning i del 3. Med stöd i tre sidors litteraturreferenser beskriver författaren och forskaren Dimitris Koros (jurist vid Greece Council for Refugees, GCR) hur det går till i Grekland och diskuterar detta mot bakgrund av staters ansvar och brott som stater begår utan att bli straffade. Bland referenserna finns många rapporter från väletablerade frivilligorganisationer. Formerna för gripanden ser lite olik ut, men människorna arresteras ofta, förs för en natt eller en dag till en övergiven polisstation eller annan byggnad, får i regel varken mat eller vatten och fråntas pengar, all elektronisk utrusning och ibland också skor och kläder samt bemöts brutalt med fysiskt våld, hånfulla ord och förakt, och förnedring. Agerandet sker systematiskt och blev rutin 2015-19 under regeringen Anel/Syriza, skriver författaren med hänvisning till rapporterna. Även människor som har registrerat en asylansökan drabbas. Vittnandet kommer sedan från drabbade, som har hört av sig från Turkiet eller så har anhöriga gjort det. Men eftersom telefoner och annan elektronik, som skulle kunna ha dokumenterat vad som skett, tas ifrån offren så saknas det bevis.

Pushbacks blev rutin först i Evrosområdet i norra Grekland och spreds till öarna i Egeiska havet med tusentals drabbade varje år. I systematiseringen ingår det ständiga förnekandet från myndigheter och regering, skriver författaren och tillägger att nu är detta även beteende hos flera av EUs medlemsstater – ett beteende som ökar och pågår utan att staterna straffas. Att Frontex direkt eller indirekt är inblandat finns fler och fler bevis för. EU-parlamentet och EUs ombudsman OLAF har engagerat sig.

Avslag om att få söka asyl i Grekland eftersom regeringen har beslutat att Turkiet är säkert tredje land.

Beslutet om att Turkiet är ett säkert 3e land för flyktingar togs i somras av grekiska regeringen och gäller asylsökande från Afghanistan, Syrien, Somalia, Pakistan och Bangladesh. Beslutet omfattar ungefär ¾ av alla som söker asyl i Grekland. Många asylsökande har nu fått avslag med hänvisning till beslutet, som också lutar sig mot EU-Turkietavtalet från 2016. Som skyddsskäl vid asylintervjuerna i Grekland gäller nu inte de mot hemlandet utan eventuella skyddsskäl mot Turkiet. Utan skyddsskäl mot Turkiet kan de inte söka asyl i Grekland, menar nu Grekland. En hel del syrier är kurder, och nu i november protesterade en stor grupp kurder mot besluten att de ska skickas till Turkiet. De facto lever inte kurder säkert i Turkiet.

Grekiska frivilligorganisationer befarar att när flyktingar med uppehållstillstånd ska begära förlängning, kommer de få avslag med hänvisning till att Turkiet är säkert tredje land.

Turkiet tar inte emot avvisade från Grekland sedan mars 2020 och misslyckandet vid Evros-gränsen, och hänvisar till covid 19. De som Grekland anser ska skickas dit hamnar i limbo, i förvar eller mer eller mindre instängda i flyktingläger. Journalistägda Efimerida ton Syntakton tog upp det här igen inför påvens besök på Lesvos i början av december. Tidningen skrev om utbredd ångest och alkohol- och droganvändning i Kara Tepe-lägret.

Grekland har ökat förvarstagandet under senare år – 3 000 är i förvar nu. I förvar finns flyktingar som ska skickas till Turkiet eller andra länder men också asylsökande, som enligt EUs direktiv inte ska vara i förvar. Många familjer som ska avvisas men inte är inlåsta hungrar sedan regeringen har stoppat mat och försörjning till människor, som den menar inte ska vara i Grekland (se mer om lägren och om hungern i del 2 från denna senhöst 2021).

Grekiska regeringen hoppas att EU ska få Turkiet att ta emot alla med avslag. Inget EU-land har så många flyktingar som Turkiet, närmare sex miljoner. De flesta är syrier. EU ger stora summor till Turkiet för att ”ta hand om” flyktingar så att de inte reser vidare till Europa – främst genom EU-Turkiet-avtalet från 2016. Nyss beslutade EU igen om mer pengar till Turkiet. Grekland har också bilaterala avtal med Turkiet. När det gäller flyktingar från det nu talibanstyrda Afghanistan anser EU att de som flyr ska tas omhand av länderna i närområdet, däribland Turkiet. Med undantag för många evakuerade afghaner, ofta högutbildade, som är extremt utsatta och når EU på legala vägar. Här handlar det mycket om att de ska få kvotflyktingstatus. Jag går inte in närmare på det.

De många syrierna i Turkiet har generellt lite bättre levnadsvillkor än afghaner, som sedan flera år är den andra stora gruppen flyktingar i Turkiet. De har blivit fler sedan talibanövertagandet i augusti. Afghaner i Turkiet har ofta svårt att få uppehållstillstånd – som alltid är tillfälliga – och lever ofta i armod utan egentligen andra framtidsutsikter än att kanske, kanske få bli omflyttade till ett EU-land. Dessutom deporterar Turkiet afghaner till Afghanistan och över gränsen till Iran. Det sker i stor omfattningen och ingen går egentligen säker, framför allt inte yngre män utan familj i Turkiet. Iran i sin tur deporterar till Afghanistan. I mitten av november rapporterade nättidningen Blankspot.se att Iran deporterat tiotusentals afghanska flyktingar som har flytt dit från talibanerna och hungern i Afghanistan. Blanksport har också skrivit om afghaner som gång på gång försöker ta sig över gränsen från Iran till Afghanistan innan de möjligen lyckas. Samma sak hör jag i Sverige från anhöriga. Men Grekland vidhåller att Turkiet är säkert 3e land för afghaner. (Mer i långa bloggartikeln om Turkiet från augusti. Där framgår också hur Greklands beslut om Turkiet som säkert land är fattat, föregått av omfattande och redovisade fakta som visar att Turkiet inte är ett säkert land, följt av beslutet att landet är säkert.)

Läs mer i del 2 och del 3.

Flera månader av stoppade försörjningsbidrag och till dem med uppehållstillstånd eller de som ska lämna landet inte heller mat.

Nu finns fyra så kallade låsta kontrollerade läger, som ser ut som koncentrationsläger – skrämmande för flyktingar som placeras här och som inte är skyldiga till annat än att de har flytt.

Som jag har skrivit tidigare kommer information från UNHCR Greece press review, som kommer dagligen och som har många länkar till utförliga artiklar, från ECRE Weekly Bulletin samt från mina kontakter i Grekland, som skickar artiklar och annan information till mig, som kan översättas till engelska.

Lägren

Lägret i Zervou på Samos, planerat för 3 000 personer, öppnade i september. I slutet av november bor drygt 350 asylsökande här enligt regeringens uppgifter. För ett år sedan levde flera tusen i det skandalösa, undermåliga, överbefolkade lägret ovanför Vathy stad, ett läger med basen i containerstugor men där de flesta bodde i tält och tillfälliga kartong- och brädskjul byggda av flyktingarna själva på mark utanför själva lägret. Den sanitära situationen var obeskrivlig.

Antalet asylsökande på Samos har minskat med över 90 procent sedan förra året. Asylsökande har förts över till fastlandet och många har fått uppehållstillstånd. På fastlandet har de blivit hemlösa men placerats i tält i läger igen och så småningom kanske rest vidare till Tyskland. Andra har fått avslag och ska till Turkiet som inte tar tillbaka några från Grekland sedan mars 2020 och hänvisar till covid -19. Enligt myndigheter och regering har de inte rätt att vara i Grekland. De sätts dessa i förvar, lämnas att klara sig själva eller får inte lämna lägret.

Den grekiska migrationsministern Notis Mitarakis hyllar det nya lägret på Samos. Det är rent, snygg, säkert och tryggt för både de som bor där och för invånarna i Vathy, citeras han i media. Mitarakis beskrev de sex åren sedan 2015 som tortyr för ön, och sa att nu är migration historia. Att så få lever i Samoslägret förklarade han med att bra gränssäkerhet har resulterat i ett minimum av nyanlända till de egeiska öarna. I ett teveinslag dagen efter eller samma dag sade premiärminister Mitsotakis som så ofta att landet försvarar sina gränser och kommer fortsätta göra det om fler vill komma in ”illegalt”.  Ministrarna älskar att använda ordet illegalt utan att förklara varför så få flyktingar kan resa in legalt. Ordet illegalt associerar ju till att flyktingar är kriminella.

Det nya lägret på Samos är naturligtvis mer hygieniskt än det gamla i Varthy, men som jag skrev i somras är det som ett isolerat koncentrationsläger. Det är omgärdat av två rader höga ståltrådsstängsel krönta av rullad taggtråd. Mellan de två parallella stängslen löper en gång för vakter att patrullera i. Övervakningskameror kontroller vad människorna gör. In- och utgångar är elektroniskt styrda, och den som inte har tillåtelse inprogrammerat i kortet kommer inte ut, eller in. Enligt rapportering från Grekiska flyktingrådet är in- och utgång bara tillåten under vissa timmar. Kontrollen är omfattande med kroppslig kontroll, genomsök av väskor och användning av metalldetektor. För att köpa mat måste invånarna till staden Vathy 9 km bort, till sjukhuset i andra änden av staden är det mer än 1 mil. Lägret ligger avlägset i vildmarken. Det går buss ibland men bussbiljetten T&R går på 3.20 euro och dagersättningen för asylsökande är 2.50 euro per person eller i en familj 1.75 euro.

Ungefär hälften av de drygt 350 personer som bor där – barn, kvinnor, män – får inte gå ut från lägret därför att lägret fungerar också som ett avreseförvar. De ska vänta där tills Turkiet tar emot dem. Som jag har skrivit tidigare finns inte träd och ingenting som är vackert.

Journalistägda Efimerida ton Syntakton, som är en liten dagstidning jämfört med stora regimtrogna Kathimerini och Ta Nea, rapporterade i mitten av november att i två dagar hade de som fått negativt besked om uppehållstillstånd i andra instans, inte fått lämna Samoslägret. Därmed hade de förvägrats möjlighet att göra en tilläggsansökan eller skaffa sig information om hur det görs. Samtidigt tickar tiden på för den korta tid en har på sig att göra ansökan. Enligt en ny lag kostar det 100 euro att komma in med en tilläggsansökan, skrev tidningen.

Samos-lägret är det första av de ”closed, controlled camps” för registrering och identifikation av asylsökande, som har byggts i samarbete mellan grekiska regeringen och EU, och blivit färdigt. På Leros och Kos har befintliga läger uppdaterats och moderniserats till att vara closed och controlled. De invigdes och öppnades i november. På Chios och Lesvos kommer nya läger byggas, också placerade långt från bebyggelse – på Lesvos 3 mil från staden Mytileni, på Chios drygt en mil från staden Chios. De byggs i samma stil och i samråd med EU. I Fylakio i Evrosområdet blir lägret ombyggt och uppdaterat som på Kos och Leros. På Kos finns också ett stort förvar.

I december blir även Malakasa utanför Aten färdigt som ett closed, controlled läger utrustat med samma övervakningssystem som de andra. I Malakasas lever 1 350 människor, förra året var det 2 700. Malakasa är inte ett registrerings-, identifierings- och första mottagningsläger vid gränsen, som de på öarna, utan en flyktingförläggning på fastlandet för asylsökande. Det hade då stängslats in tidigare under året.

Lägren antas som sagt bli modell för EUs mottagningsläger. EU-kommissionens vice premiärminister Margaritas Schinas, som också har till uppgift att verka för ett europeiskt sätt att leva, talade på en konferens om de nya lägren på öarna, som är ”byggda i enlighet med våra värderingar i Europa”. Han försäkrade att lägren har bekostats helt med EU-medel.

Tältlägret Moria 2 på Lesvos finns tills vidare kvar vid den blåsiga havsviken – lägret som myndigheterna nu mest verkar kalla Kara Tepe. Påven besökte Lesvos och Kara Tepe i början av december under stor mediabevakning. Påven talade för mänskliga rättigheter och mindes sitt besök här 2016. Ett inslag sändes också i svensk teve. Under rubriken ”Vad påven inte kommer att se i Kara Tepe” skrev tidningen Efimerida ton Syntakton om ångesten och alkoholen och drogerna och den begränsade rörelsefriheten – som bland annat har funnits på grund av pandemirestriktioner. Många som tvingas leva här har i princip varit inlåsta. Depressioner är vanligt liksom den utbredda rädslan, skriver tidningen, rädslan för resultatet av asylprocessen, för resultatet av överklagan, för framtiden om det blir avslag, och också rädslan för att får de uppehållstillstånd måste de lämna lägret inom trettio dagar och då blir de också utan sitt försörjningsbidrag – och vad ska de göra då?

Kara Tepe på Lesvos nära staden Mytilini har enligt tidningsartikeln 2 300 invånare, vars hälsa och sjukvård ombesörjs av 2 läkare och några vårdcentraler i och utanför lägret bemannade med läkare och annan sjukvårdspersonal från frivilligorganisationer. Skabb och bett från loppor, löss och flugor är vanligt att söka hjälp för men det största problemet är att så många använder drogrelaterad medicin och kombinerar med alkohol. För att komma in i lägret måste frivilligorganisationer och samhällets allmänna service visa upp en lista på vilka de ska träffa, och många asylsökande missar möten och får sedan vänta och vänta. Problem med själva anläggningen finns kvar. Fortfarande svarar generatorer för elektriciteten, och de räcker inte. Nu väntar också den grekiska vintern med kyla och fukt. Vattenförsörjningen sker genom tankar. Antalet tält har minskat eftersom färre bor här men problemen med sanitet finns kvar. Inför påvens besök blev en del tält ersatta med containerhus.

Infomigrant.net förmedlade i början av december från Läkare utan gränsers rapportering om att migranter och flyktingar på Lesvos lever under ovärdiga och olämpliga förhållanden och i rädsla över framtiden. Omkring 72 % är från Afghanistan och en tredjedel är minderåriga. Att stänga in och begränsa deras rörelsefrihet äventyrar deras hälsa och tvingar dem att leva som om de vore i fängelse, säger Läkare utan gränsers chefsläkare på Lesvos till tidningen. Från januari till oktober 2021 har frivilligorganisationens läkare och psykologer behandlat omkring 70 barn med mentala hälsoproblem. Över hälften av barnen led av posttraumatiskt stressyndrom och många hade symtom på ångest och depression. Här finns hundratals överlevande från våld, övergrepp och tortyr, som har uppmärksammats och erkänts av myndigheterna och ändå placerats i sammanhang som ökar traumatiseringen.

Det nya kontrollerade och låsta lägret på Lesvos planeras ha kapacitet för 3 000 asylsökande, Chios för 1 230. Samoslägret i Zervou med sina drygt 350 inhysta – en annan siffra anger nu 450 personer – har kapacitet för 3 000. Antalet asylsökande i grekiska mottagningsläger har minskat med 75 % sedan förra året, på Samos, Chios och Leros med omkring 90%, på Lesvos med 65% och på Kos med 54%. Detta beror tyvärr inte på att antalet flyktingar i världen har minskat utan på att Grekland har varit framgångsrika i att få människor att inse att de måste undvika Grekland.

Hösten 2021 hungrar, svälter, Greklands flyktingar.

Försörjningsbidraget har inte betalats ut och cateringmaten till lägren räcker inte. Så har det varit i 3 månader nu. De som har fått uppehållstillstånd och de som har fått avslag ska ingenting ha, säger migrationsministern.

Våren 2020 fanns plötsligt tusentals hemlösa flyktingar – mycket ofta barnfamiljer – på Atens gator, på Platia Victoria, i parker. De hade förlorat rätten till bostad genom att de hade fått uppehållstillstånd och de hade kastats ut från flyktingläger och lägenheter. Det året fick 35 000 flyktingar uppehållstillstånd i Grekland. Migrationsministern Notis Mitarakis förklarade att den som fått uppehållstillstånd måste klara sig själv precis som greker måste klara sig själv – arbeta och försörja sig. Han sa inte att till skillnad från flyktingar har greker ofta ett skyddande socialt nätverk och kunskap om hur landet fungerar. Inte heller sa han att det inte fanns integrationshjälp till att förstå det grekiska samhället, arbetsmarknaden och hur en hittar och hyr bostad, var man lär sig språket, hur en skaffar sig de nödvändiga dokumenten för allt detta, hur en skaffar sig socialt stöd om en inte kan försörja sig och hur en över huvud taget överlever utan försörjning. IOM och UNHCR ryckte in med EU-pengar, och det lilla integrationsprojektet Helios, som startat 2019 av IOM och UNHCR, utvidgades. En del reste vidare till andra EU-länder och staten utfärdade beredvilligt resedokument.

Så småningom verkade majoriteten ha fått någonstans att vara – ofta tält i redan existerande läger för asylsökande – och dagersättning i stil med asylbidraget. Heliosprogrammet utvidgades för att hjälpa till att ordna skattenummer, arbetstillstånd, andra nödvändiga dokument, förmedla språkkurser och introducera till arbetsmarknaden. Jag vet inte hur framgångsrikt det har varit men ser en siffra om att drygt 23 000 människor finns i Heliosprogrammet, i vilket människor kan vara inskrivna upp till två år.

Observera att EU som vanligt har betalat trots premiärministerns många gånger upprepade ord om att EU lämnat Grekland i sticket med att ta ansvar för flyktingarna – ”illegala migranter” som grekiska politiker älskar att säga och som konsekvent används av flera massmedia. Illegalt antyder brottslighet, migrant att byta land av ekonomiska skäl.

Om UNHCR och IOM till en början brukar sköta de finansierande EU-medlen så förs i regel pengarna så småningom över till grekiska staten, som sedan svarar för finansiering och drift.

I oktober 2021 larmade 28 frivilligorganisationer att de månatliga försörjningsbidragen till flyktingar inte betalades ut och att maten som delades ut i flyktinglägren inte räckte.

IOM och UNHCR hade administrerat och skickat ut försörjningsbidrag/asylbidrag i flera år, men från 1 oktober 2021 tog grekiska staten över. Då slutade det fungera. (Obs igen att EU betalar.) I början av 2021 hade staten, det vill säga departementet för migration och asyl, tagit över det EU-finansierade bostadsprogrammet ESTIA. Nu skulle utbetalningen av månadsbidragen också skötas av departementet.

Migrationsministern meddelade att pengarna skulle betalas ut senast sista oktober – vilket de inte gjorde – och att det i lägren delades det ut tre mål bra cateringmat om dagen. Han upprepade från tidigare att de som har fått uppehållstillstånd måste klara sig själv – arbeta och försörja sig som grekerna – och de ska inte ha försörjningsbidrag eller mat. Därav mindre mat till lägren.

Mat och pengar ska inte heller de som fått avslag på sina ansökningar ha, utan de ska lämna Grekland, sa han också. Till saken hör att många flyktingar med avslag tas inte emot av sina hemländer. Det sa han inte. Inte heller att Turkiet vägrar ta emot dem som Grekland anser ska skickas dit.

Krisen har fortsatt och den 25 november protesterade ungefär samma frivilligorganisationer i ett upprop om alarmerade hunger bland tiotusentals flyktingar och asylsökande i Grekland. Rädda Barnens pressrelease citerade föräldrar och representanter från frivilligorganisationer: Hungriga barn gråter på nätterna och föräldrarna har inte mat att ge dem, barn måste gå till skolan hungriga, vuxna kan inte komma till läkare och få sin medicin för att de saknar pengar till bussbiljetterna. Bland undertecknande organisationer känner jag igen Arsis, Babel dagcenter, Equal Rights Beyond Borders, Fenix Humanitarian Legal Aid, Greek Council for Refugees, HIAS Greece, International Rescue Committee, Jesuit Refugee Service Greece, Refugee Legal Support, Safe Passage International, Save the Children, Terre des Hommes Hellas. Och jag gläds åt att många frivilligorganisationer har lyckats hålla sig kvar trots regeringens kamp inte bara mot flyktingar utan också frivilligorganisationer som stöder flyktingar och asylrätten (mer om detta i slutet av avsnitt 3 för senhösten 2021).

Jag vet inte om flyktingar med uppehållstillstånd och flyktingar med avslag till slut kommer att kastas ut ur lägren, men har svårt att tro det. Protesterna skulle bli mycket stora.

Alla flyktingar bor inte i läger utan många bor i lägenheter genom ESTIA-programmet. I början av december meddelandes att bostadsprogrammet ESTIA omfattar drygt 23 000 platser fördelade på drygt 3 500 lägenheter och 185 rum i 20 byggnader, som ligger i 15 städer och på en ö.

Utan försörjningsbidraget och utan den cateringmat som ändå distribueras i lägren – men i för liten omfattning – överlever de som bor i lägenheter genom städernas och humanitära organisationer matutdelningar till utblottade, till exempel Caritas i centrala Aten. I början av december skrev tidningen Avgi om svält bland asylsökande och flyktingar inne i läger och utanför, och Efimerida ton Syntakton skrev att migrationsministeriet har haft problem med bankerna, som ser det mer komplicerat än regeringen att distribuera 12 000 bankkort till 35 000 biståndstagare. Regeringen har lovat att bidragen kommer betalas ut retroaktivt, men som tidningen skriver, fortfarande i början av januari kommer förmodligen tiotusentals hushåll vara utan pengar. Avgi skrev om ESTIAs program som funnits i fyra år och skötts av UNHCR och IOM innan regeringen tog över. Att inga pengar sätts in på bankkorten och att asylsökande, som fått positivt eller negativt besked på sina asylansökningar, förlorar allt materiellt stöd har lett till svält inne i och utanför lägren. Människor som är verksamma bland asylsökande och flyktingar menar att det här är en indirekt väg för departementet att tvinga flyktingar ut ur lägren för att på så sätt kunna genomföra löftet att minska antalet flyktingläger i landet. Men, skriver Afgi, människor och deras behov försvinner inte med det.

Humanitära organisationer har gång på gång uppmärksammat att maten som serveras i lägren varken är ätbar eller tillräcklig. 42 riksdagsledamöter från Syriza har ställt frågor till regeringen om detta.

Hungerkrisen bland Greklands flyktingar hela hösten 2021 beror på, förstår jag, regeringens inkompetens, flyktingfientlighet och förakt för människors rättigheter.

I mitten på december gjorde samma 28 frivilligorganisationer ett upprop igen om att oavsett juridisk status måste alla människor få tillgång till vad som är nödvändigt i livet – som mat och nödvändiga hygienartiklar. De begär också att asylsökande vars asylansökan har avslagits som inte möjliga att göra därför att Turkiet är ett säkert 3e land, ska bli undersökta på sina ursprungliga asylskäl mot hemlandet. Organisationerna hade skrivit till kommissionären Ylva Johansson och hon hade gett dem ett utförligt och tydligt svar, som publicerades på Human Rights 360s webbsida: EU har tagit upp situationen med mottagningslägen många gånger med grekiska myndigheter, ”alla personer, oberoende av status, ska åtnjuta den omsorg (benefit) som ska ges i enlighet med EUs lag, inte minst det som mottagningsdirektivet, skyddsgrundsdirektivet och återsändandedirektivet samt EUs stadga om de grundläggande rättigheterna anger”, och grekiska myndigheter har upprepade gånger uppmanats att försäkra sig om att människor, i synnerhet sårbara och särskilt utsatta, får mat, hygienprodukter och andra nödvändigheter. Hon skrev att hon var allvarligt oroad över de administrativa rutinerna som gör det svårt för asylsökande och flyktingar att få tillgång till sina rättigheter, och betonade behovet att implementera varaktiga integrationssystem som underlättar för dem som har fått uppehållstillstånd att leva självständigt såväl som att de får tillgång till sociala stöd på samma grunder som grekiska medborgare. (www.humanrights360.org publicerade en utförlig artikel om detta den 15 dec 2021.)  Man märker i detta en stor irritation, frustration, hos Ylva Johansson, och förmodligen vet hon inte vad hon ska göra med detta land, som så hämningslöst utsätter flyktingar för rent ut sagt utdragen tortyr. Återigen handlar det om EUs svaga makt gentemot medlemsstater, som inte följer unionens grundläggande stadga om mänskliga rättigheter.

De väntar i limbo på att skickas till Turkiet – väntar i förvar eller i läger

Turkiets vägran att ta tillbaka flyktingar med hänvisning till pandemin är kanske rimlig, men beslutet kom strax efter att i början på mars 2020 ha misslyckats med att få tusentals flyktingar att forcera Evrosgränsen till Grekland, något liknande president Lukasjenkas metod nu mot Polen, Litauen och Lettland. Så visst är det nog en hämnd för misslyckandet. Grekland fick unionens fulla stöd när landet försvarade gränsen. Men just då rörde det sig inte om så många, som skulle deporteras från Grekland till Turkiet – de har blivit många fler sedan beslutet sommaren 2021 om att Turkiet är säkert 3e land för syrier, afghaner, pakistanier, bangladeshier och somalier, och att de som kommer den vägen kan inte söka asyl i Grekland.

I november publicerade Grekiska flyktingrådet (Greek Council for Refugees, GCR) och Oxfam en rapport om hur Grekland med stöd av EU alltmer använder förvar som ett allmänt utbrett sätt att placera flyktingar och migranter. 3 000 i förvar uppger rapporten: Sju av tio irreguljära migranter placeras i förvar och majoriteten blir kvar i förvar under asylprocessen. En av fem hålls i förvar i polisceller under mycket längre tid än vad som är syftet med polisceller – det kan röra sig om veckor. Även gravida kvinnor, barn och sjuka sätts i förvar utan tillgång till adekvat sjukvård. Nästan hälften av de förvarstagna blir kvar i över sex månader. Enligt EUs lagstiftning ska asylsökande placeras i förvar bara som en sista åtgärd efter att andra möjligheter har prövats.

Förvarstagandet befaras fortsätta öka. Bara delvis är det fråga om avreseförvar. Efter nya lagstiftningen 2019 används de för personer med oklar identitet. Maximala förvarstiden får nu uppgå till 3 år.

De med uppehållstillstånd försöker resa vidare till ett annat EU-land för att söka asyl igen

Många har rest vidare från Grekland till andra EU-länder, framför allt Tyskland. Tyska migrationsverket (BAMF) registrerade 30 000 asylansökningar under de elva först månaderna av 2021 från människor som troligen har fått skyddsförklaring i Grekland (enligt tyska Deutsche Welle i mitten av december). Enligt Dublinförordningen bör de skickas tillbaka till Grekland när de har fått uppehållstillstånd där som skyddsbehövande. Under 2021 har Tyskland skickat över 7 000 begäran till Grekland om att ta tillbaka personer, men bara en har skickats, läser jag i ECREs veckorapport den 29 oktober.

Några tyska och nederländska domstolar har uttryckligen beslutat att personerna med den bakgrunden, som ärendet gäller, ska få stanna. I månadskrifet november/december uttalades sig Bremens högre förvaltningsdomstol om Grekland att det inte är ett land där flyktingars grundläggande och mänskliga rättigheter garanteras – publicerat i Spiegel.de den 2 december. Om flyktingar återvänder till Grekland möter de allvarlig risk för att utsättas för inhuman och förnedrande behandling, och detta är inte förenligt med Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, menade domstolen. Under rådande omständigheter ska därför en flykting få ansöka en andra gång om asyl i Tyskland även om Grekland har lovat denne skydd innan. Jag vet att andra tyska domstolar har fattat samma beslut i enskilda ärenden, men jag har inte fått klart för mig hur prejudicerande detta är. Av Deutche Welles formulering verkar det som att tyska domstolar fattar sådana beslut nu, och en liberal migrationsexpert menar enligt tidningen att tyska regeringen måste öka pressen på Aten om att förbättra levnadsvillkoren för migranter så att det blir möjligt att skicka tillbaka flyktingar till Grekland igen.

Tidigt i höstas försökte jag få klarare besked om Tyskland hade beslutat generellt att flyktingarna med grekiska uppehållstillstånd skulle få söka asyl i Tyskland, eller om det var fråga om beslut att det inte gick att skicka tillbaka dem. När det gäller Sverige fick jag klart för mig att i Sverige blir migrationsdomstolarnas beslut att de ska tillbaka till Grekland. Om de sedan verkligen skickas eller inte, vet jag inte. Jag skulle tro att de stannar i Sverige som papperslösa eller åker till Tyskland. Det är allmänt känt bland frivilligorganisationerna i Grekland att de som verkligen skickas tillbaka från andra EU-länder dels inte får hjälp utan hamnar på gatan, dels stöter på enorma problem i den grekiska byråkratin att ens få de nödvändiga dokumenten för att kunna hyra bostad, kunna arbeta, få det socialbidrag som greker i misär har rätt till och andra tillstånd.

Referenser ligger i del 3.

Likhet med Ryssland när Grekland angriper frivilligorganisationer, som försvarar flyktingars rättigheter. Håller solidarisk verksamhet på att bli kriminellt inom EU? Ny rapport från fidh och OMCT ger svar om nuläget.

Politiken

Premiärministern Kyriakos Mitsotakis och migrationsministern Notis Mitarakis har hela tiden förnekat att människor har tvingats tillbaka från grekiskt farvatten eller grekiskt land utan att ha fått söka asyl när de har velat det – trots otaliga vittnesmål förmedlade av UNHCR och många frivilligorganisationer. Pushbacks är olagligt enligt EU-lag och internationella konventioner, som Grekland och många, många länder har undertecknat. UNHCR har förgäves bett regeringen att undersöka saken. Och möjligen är en undersökning på gång nu, som ingen tror blir sanningsenlig. Men grekiska folket verkar inte bry sig, och tror kanske inte att pushbacks förekommer, eller är så omfattande.

Den nuvarande högerregeringen anses sitta säkert. Visst finns det greker och politiska partier som är djupt kritiska till hur Ny demokrati styr landet, men oppositionspartierna är svaga och väljarna ser inte något tillräckligt starkt eller trovärdigt alternativ.

Missnöje med regeringen handlar bland annat om sjuk- och hälsovården men inte direkt om flyktingpolitiken. Där anses Grekland vara offer för sitt geografiska läge och EU-ländernas bristande solidaritet.

Efter tio år av åtstramningar har hälsosystemet reducerats med över 50 %, berättade en av företrädarna för Metropolitan Community Clinic of Heliniko (MCCH) i ett videosänt samtal i början av december med lilla Nätverket för Grekland. MCCH i Aten är en av de många solidariska vårdkliniker som startade när ekonomiska krisen blivit ett faktum. Hur många som finns kvar i dag vet jag inte. MCCH har lokaler just nu i Glyfada, tyvärr för små för kunna ta emot patienter. Men de kan förmedla bland annat psykiatrisk hjälp. Kliniken samlar framför allt in mediciner genom donationer i Grekland och i andra länder. MCCH är politiskt obundet men att här finns ett stort missnöje med den sittande regeringen är uppenbart. Regeringen gick till val på att ge ökade resurser till den offentliga sjukvården, men det har inte skett, får vi höra. Och från annat håll hör jag att privata sjukhus har gynnats.

De offentliga sjukhusen har inte resurser att ta emot alla sjuka, inte minst alla covid -19 sjuka, och människor dör i sina hem. Grekland är för närvarande svårt utsatt för pandemin. Till privatsjukhusen har stora delar av befolkningen inte råd att gå. Till detta kommer läkarbristen, och sedan 2010 har mer än 18 000 läkare lämnat Grekland. Personalen på sjukhusen har långa arbetsdagar, och inom MCCH är det väl känt att läkare och annan sjukvårdspersonal har kollapsat. Regeringens beslut att alla sjukhusanställda måste vara vaccinerade har lett till att många har lämnat sjukvården, vilket innebär ännu färre personal. Det finns ingen organisation eller plan för hur de som vägrar vaccinera sig ska ersättas.

Till det kommer också brist på medicin, som har gjort att offentliga sjukhus har vänt till sig MCCH och frågat efter medicin. Bland MCCHs mottagare av donerad medicin finns också flyktingförläggningar, förvar, sjukhem, boenden för hemlösa, frivilligorganisationer som arbetar med flyktingar och boenden för ensamkommande minderåriga. MCCH har inga statliga medel, är politiskt obundet, är helt beroende av donatorer, men tar inte emot pengar. Donatorerna köper in medicin och skänker efter råd från kliniken om vad som bör köpas. De som arbetar här är volontärer.  När jag frågar hur kliniken har klarat de hårda kraven för att bli registrerad som frivilligorganisation förstår jag svaret som att i den form verksamheten bedrivs behöver de inte vara certifierade. Till denna klinik samlar Nätverket för Grekland in pengar i Sverige – www.natverketforgrekland.se.

Regeringen säger att den ekonomiska krisen är över och att Grekland är tillbaka på den internationella lånemarknaden igen. Men efter lång tid av åtstramningar är många greker utarmade, arbetslösa och fattiga. Pandemin har förvärrat situationen. Så nog finns det skäl att säga att Grekland inte har ekonomi att ta emot människor på flykt. Å andra sidan är det EU, som betalar.  För att se hur pengarna används efterfrågar frivilligorganisationer mer transparens och misstänker korruption, som har varit ett grekiskt gissel tidigare.

Många greker har förståelse för att människor kan behöva fly, och de var själva flyktingar under juntatiden för femtio år sedan. Eller de har nära släktingar, som var flyktingar då eller var det i tidigare generationer under andra världskriget, tyska ockupationen och inbördeskriget.

På öarna i Egeiska havet finns ändå en lättnad över att flyktingarna har blivit mycket färre och att öarna kan återta sin roll att förmedla vad turister vill ha. Befolkningen var oerhört hjälpsam 2015, men när flyktingarna fastnade på öarna genom EU-avtalet med Turkiet mars 2016 växte flyktinglägren och blev humanitära katastrofer.  Befolkningen blev mer och mer trött och förtvivlad över situationen och med en regering som tycktes lamslagen och inte lyssnade till dem.

Den nuvarande regeringen har ändrat på detta, och det ger dem befolkningens stöd. Flyktingar har förts över till fastlandet, och regeringens kamp mot flyktingar har varit framgångsrik utan att alla förstår metoderna (om metoderna se artikel 1 och 2.) Eller bryr sig. Färre söker sig till Grekland nu. På öarna har flyktingbefolkningen minskat med 76% sedan förra året – mätningen jämför oktober 2021 med oktober 2020. Departementet för Migration och Asyl uppgav i november en halvering av antalet asylsökande i hela landet mellan oktober 2021 och oktober 2020, från knappt 88 000 i oktober 2020 till knappt 42 000 i oktober 2021. Sedan 2019 har antalet nyanlända minskat med 90%, sade migrations- och asylministern Notis Mitarakis i ett nyhetsbrev, som publicerades i många tidningar i november. Fler kommer nu till andra EU-länder men inte hit, fortsatte han, därför att vi skyddar våra gränser effektivt, fortsätter följa samma strikta men rättvisa migrationspolicy som ger resultat, har en tydlig hållning mot smugglare och förespråkar legal migration.

Medierna

Grekiska medier är ofta för regeringen, speciellt de större teve- och radiokanalerna och tidningarna, och de backar upp den förda asylpolitiken. Ordet ”illegal” används ofta, med underton av brottlighet. Att de flesta flyktingar aldrig lyckas få visum nämns inte, inte heller nämns omfattande pushbacks.

Stora etablerade medier förmedlar ofta hur bra regeringen sköter asylpolitiken, och först av allt talas det om landets framgångsrika försvar av sina gränser. I slutet av november hade den stora dagstidningen Ta Nea en lång artikel av en av ministrarna om hur landet handhar migrations- och flyktingfrågor: 1) Greklands lands- och vattengränser bevakas nu effektivt medan å andra sidan migranter som är på grekiskt territorium ges möjlighet och hjälp till att söka asyl i enlighet med internationell lag. (Ingenting om alla syrier, afghaner med flera som hänvisas tillbaka till Turkiet, som anses vara säkert land för dem.) Pushbacks av sådana personer äger inte rum även om några personer påstår det utan bevis, skriver han också. 2) Asylprocesserna har snabbats på påtagligt och asylboendena förbättras hela tiden (observera att inget sägs om att fler nu liknar fängelser). Antalet ensamkommande barn och ungdomar har minskat med 60 procent genom att tusen barn har flyttats över till andra EU-länder. (Han höll tyst om att 74% av alla ansökningar från Greklands Asylservice om familjeåterföreningar för ensamkommande barn och unga avslogs av andra EU-medlemsstater. Här handlar det om medlemsstaternas ovilja att ta emot flyktingungdomar. Bakgrunden kan vara att formellt har de ensamkommande ungdomarna hunnit fylla 18. Men det hindrar inte att de kan behöva sina anhöriga och länderna har rätt att säga ja i stället för nej.) 3) Grekiska regeringen har valt laglig migration i motsats till illegal, och Grekland har nyligen tagit emot 700 afghanska medborgare, framför allt kvinnor aktiva i den offentliga sfären och deras familjer, och därför utsatta för fara, fortsätter han.

(Från internationella Politico refererar sedan den lilla journalistägda Ifimerida ton Syntakton att detta skedde genom informella kontakter mellan en mycket rik filantrops bekantskap med premiärministerns fru, och att filantropen står för alla kostnader så länge flyktingarna, som kommer flytta till andra länder, befinner sig i Grekland. De kommer alltså inte ”tära” på grekiska resurser. Men det är bra ändå, tänker jag.) Kvinnorna är till sina yrken domare, politiker, tjänstemän, journalister och så vidare. De ska sedan ha ökats på med ytterligare ett hundratal yrkeskvinnor och deras familjer, som kom med specialchartrat plan från Kabul till Thessaloniki. Tidningar är noga med att rapportera att de ska vara tillfälligt i Grekland innan de reser vidare till andra länder.

Grekiska journalister verkar inte ställa besvärande frågor till premiärministern, inte ens om pushbacks som det finns så många vittnesmål om. Men det gjorde den nederländska journalisten Ingeborg Beugel vid en pressträff i början av november när Grekland hade besök av premiärministern för Nederländerna. Beugel frågade Mitsotakis om de många pushbacks. “When will you finally stop lying about what is happening in Greece? Please do not insult my intelligence and the intelligence of all the journalists in the world. When there are overwhelming evidences you still insist on denying it and lying.” Premiärministern svarade att han inte accepterade att han eller det grekiska folket blir förolämpade med anklagelser som saknar alla bevis. Grekland räddar hundratals, ja tusentals, flyktingar varje dag och har rätt att försvara gränsen när de hindrar turkiska båtar att komma in på grekiskt farvatten, fortsatte han. Flyktingar är inte i fara I Turkiet, sa han, och hon borde anklaga Turkiet för att skicka flyktingar mot Grekland. Han återkom till att hon inte skulle komma och förolämpa honom.

Grekisk teve gjorde ingen större sak av detta men nämnde att premiärministern haft en diskussion med en journalist från Nederländerna. Att jag, Annette, har tagit del av vad som sades beror på en videoupptagning som en av mina grekiska kontakter kommit över och skickade.

För Ingeborg Beugel fick det konsekvenser. Hon bor i Grekland sedan många år men lämnade landet – för en tid har hon sagt – efter många hotelser på sociala media, sedan hon fick en sten kastad i huvudet en kväll utanför sitt hus och blev rådd av vänner att inte vara kvar i Grekland tills vidare. International Press Institute (IPI) och Media Freedom Rapid Respons (MFRR) begärde att Grekland garanterar säker arbetsmiljö för alla journalister. Händelsen spreds och det blev även en flera minuter lång rapportering i svenska P1 en morgon. EU parlamentets LIBE-kommitté skickade en förfrågan till premiärministern, och upprepade en tidigare begäran om en förklaring till mordet på journalisten Giorgos Karaivaz i april. IPI förhörde sig också om Karaivaz. Han var en välrenommerad undersökande journalist och antas ha dödats av maffian – med sex kulor i kroppen, två av dem i huvudet. I Sverige talar vi mycket om det gängrelaterade våldet med skjutningar och mord. I Grekland har det under de sista fyra åren skett i genomsnitt ett mord varannan månad, 45 mord sedan 2009. De anses ha med landets olika kriminella grupper att göra.

Sjöräddaren Iasonas Apostolopoulos uttalande i en mediakanal förmedlades av den nätburna tidning Alterthess (www.alterthess.gr, hemmahörande i Thessaloniki, görs av oberoende journalister) i slutet av november. Han talade ocensurerat om pushbacks, medier och regeringen. ”De är rasande över diskussionerna om pushbacks och gör allt de kan för att vara säkra på att uttalanden som på något sätt kritiserar regeringen i detta inte kommer fram. Det är väl känt att Grekland genomför massmord till sjöss. Världens främsta journalistorganisationer har undersökt detta. De har dokumenterat det och EU-parlamentet har utfärdat en slutsats som säger att brott begås i Egeiska havet och att flyktingars liv inte skyddas. Chefen för Frontex håller på att tas bort, kommissionen kommer blockera finansiering till Grekland om de inte undersöker pushbacks, frivilligorganisationer pekar ständigt på vad som sker. I Grekland finns en slöja av tystnad och den som vågar tala om utländska undersökningar straffas med att placeras så långt i ytterkanten som möjligt. De gör allt de kan för att försäkra sig om att ingenting hörs. Pushbacks är allvarliga brott och utövarna riskerar att få tillbringa många år i fängelse.”

Apostolopoulos tog också upp att journalister skriver negativt om dem som räddar flyktingar till sjöss: ”Att hjälpa en människa och att människor hjälper varandra när de håller på att drunkna är självklart för sjömän, en grundläggande humanitär lag, en instinktiv handling. Kommentarerna inte bara stigmatiserar utan säger också att var och en som handlar så gör det av ekonomisk vinning. Vi talar här om det yttersta av vulgaritet.”

Att stora medier är följsamma mot regeringen får naturligtvis konsekvenser genom att stora delar av befolkningen stryps från information. Och ges det ibland information som inte följs upp, tror läsaren lätt att det är engångsföreteelser och sedan har det blivit bättre. När greker till exempel hör om regeringens försök att strypa frivilligorganisationers stöd för flyktingar, tror många greker att de nya regler som infördes härom året med otaliga uppgifter som ska lämnas in gäller stora internationella vinstskapande organisationer, som tät på grekiska statens medel. Så var det kanske i några fall, men framför allt drabbades små grekiska frivilligorganisationer med många volontärer och små resurser att klara alla krav för att bli lagligt registrerade. Regeringens påbud har stämplats inom EU som angrepp på föreningsfriheten och EU har uppmärksammat Grekland på att landet har ett svagt organiserat civilsamhälle. Greker som bara läser de stora tidningarna och lyssnar till de stora tevekanalerna får sällan information om frivilligorganisationernas svårigheter att tillåtas arbeta med och för människor på flykt och deras mänskliga rättigheter, och det framstår ofta som en suspekt verksamhet. Samma sak med pushbacks, de känner inte till omfattningen och tror att Grekland bara försvarar gränsen.

Att kriminalisera solidarisk verksamhet är en växande trend inom EU, och faktiskt tillåtet i EU fast det inte är syftet, skriver MR-organisationerna fidh och OMCT

Aspostolopoulos nämnde angreppen på människor som räddar flyktingar från att drunkna, och syftade på grekiska statens vilja att döma människor till långa fängelsestraff för detta. I väntan på rättegång, som har skjutits upp, finns nu drygt tjugo personer åtalade för att inom ramarna för frivilligorganisationers verksamhet på Lesvos ha utfört solidarisk oegennyttig hjälpverksamhet. De åtalas för samarbete med smugglare när de har hjälpt flyktingar i land från gummibåtarna, eller hjälpt dem när de har befunnit sig i överlastade små gummibåtar ute på havet, och de hotas av fängelsestraff på upp till 30 år. Åtalet är alldeles uppenbart ett medel från regeringen och den grekiska staten att misstänkliggöra sjöräddare. Döms de får det en förödande inverkan på frivilligorganisationers verksamhet, som redan nu har minskat genom riskerna att bli åtalade och fängslade. Häktestiderna är ofta långa i Grekland och i väntan på rättegångar sitter de fängslade om de inte har lyckats lämna landet.

Det finns flera domar med långa fängelsestraff för flyktingar som har suttit vid ratten i gummibåten med flyktingar, beordrad av smugglarna att styra. I domarna anses de vara smugglare. En somalisk asylsökande flerbarnsfar, som flytt från inbördeskrigets Somalia, sattes av smugglarna att styra gummibåten och räddade sedan ett antal medmänniskor från att drunkna. Han åtalades och dömdes till 146 års fängelse i somras för illegal transport av utlänningar på grekiskt territorium.

När det gäller kriminalisering av solidaritet med migranter spelar Europarådets direktiv 2002/90 en viktig roll. Det framkommer i en nyligen publicerad gedigen rapport (november 2021) av International Federation for Human Rights (fidh) och World Organisation Against Torture (OMCT), Europe: Open season on solidarity. A study on the patterns of criminalisation of solidarity through the voices of migrants´ rights defenders. Den är MYCKET läsvärd. Direktivet ger medlemsstaterna rätt att vidta åtgärder mot personer som avsiktligt hjälper ickemedborgare att komma in på medlemsstatens territorium. Medlemsstaterna uppmanas att föra in direktivet i sin nationella lagstiftning. Det handlar alltså om människosmuggling. Men direktivet ger också länderna möjlighet att inte straffa när avsikten har varit att ge humanitär hjälp. Samtidigt gör direktivet det möjligt att straffa även om agerandet har präglats av oegennytta. Rapporten redovisar olika tillägg till direktivet, som att syftet ska inte vara att kriminalisera handlande som inte har inneburit finansiell eller annan materiell ersättning. Ändå är det just det som sker i bland annat Grekland, Italien och Frankrike. I Italien och Grekland har det handlat om sjöräddning i Medelhavet, i Frankrike oegennyttig hjälp från ortsbor att ta sig över Alperna från Italien till Frankrike.

Attackerna mot människorättsorganisationer och aktivister som arbetar för att försvara migranters rättigheter har ökat dramatiskt i Europa, inleder rapporten och skiljer ut tre mönster: 1) Migranter demoniseras, framstår som ett säkerhetshot och det skapas ett fientligt klimat runt dem. De som hjälper migranter blir suspekta. 2) Med administrativa lagar hindras försvaret av mänskliga rättigheter. 3) Genom att använda lagstiftningen om kriminalitet tystas de som försvarar mänskliga rättigheter. Med andra ord görs solidaritet kriminellt. 

Grekland tar stort utrymme i rapporten för sin användning av administrativa lagar och kriminalisering av solidarisk hjälp till människor på flykt. Här radas de nya lagar och ministerbeslut som togs i rask takt 2019 och -20. De innebär tidsödande skyldigheter för frivilligorganisationer om de vill bli certifierade av staten. Certifiering gjordes till krav för att frivilligorganisationer ska kunna verka i mottagningsläger och förvar – till exempel med att hjälpa människor att söka asyl, överklaga beslut, få vård och över huvud taget utöva sina mänskliga rättigheter. Nya krav tillkom tätt efter varandra. Förutom ekonomi måste namn och data uppges för frivilligorganisationens samtliga medlemmar, anställda, förbundna och volontärer. Förstår jag det rätt måste alla personerna vara certifierade, även om avsikten bara är att vara volontär ett par veckor. Kraven utökades snart till att gälla för alla som vill genomföra aktiviteter inom ramarna för asyl, migration och social integration i Grekland.

Så numera är certifiering nödvändig för frivilligorganisationer som vill verka i mottagningsläger och förvar, i statligt stödda lokaliteter som har med flyktingar och migranter att göra, och för att få tillgång till olika typer av finansiering – finansiering som kommer från EU men söks från staten. Certifiering krävs för att frivilligorganisationer ska kunna sörja för juridiska, psykologiska eller medicinska tjänster, eller ge information eller råd. Det krävs också omfattande redogörelser för ekonomin med inkomster och utgifter och rapportering i detalj över verksamhet och planer. Det är frivilligorganisationer som verkar i fälten asyl, migration, integration, inklusive de som försvarar migranters rättigheter, som har blivit så styrda, inte sociala organisationer generellt. Dessutom har de beskrivits med nedsättande kommentarer. Många, många frivilligorganisationer la ner verksamheten.

Många greker tror på mediernas rapportering om att kraven som ställs är befogade för att hindra organisationer, inte minst stora, utländska, att utnyttja landet, som i sig är så utsatt genom de många flyktingarna. Medierna köpte i allmänhet regeringens utsagor. Det fanns nog frivilligorganisationer som inte drevs bra, men reglerna har drabbat alla som behöver certifiering för att kunna arbeta för flyktingars och migranters mänskliga rättigheter.

Det här klingar så oerhört likt det ryska systemet med ”utländsk agent”.  Utländsk agent riskerar den bli som har tagit emot pengar från utlandet. Det kan handla om något så marginellt som betalning för en skriven och publicerad artikel, eller resebidrag till en konferens. Obekväma MR-organisationer och många undersökande och regeringskritiska medier, journalister och en del konstnärer är numera stämplade som ”utländsk agent”. Särskilt journalister har drabbats under senaste året. Den som får stämpeln utländsk agent måste i alla sammanhang – i alla uttalanden, också korta på twitter – tydligt ange att de är utländsk agent och finansieras med pengar från andra länder. I varje sammanhang ska detta framgå av en ganska omfattande text i stora bokstäver. De måste också skicka in och beskriva syftet med verksamheten och kommande verksamhet och varje kvartal lämna detaljerade uppgifter om bland annat samtliga inkomster och utgifter – för enskilda personer så detaljerat att de måste visa kvitton på matinköp och cafébesök. Personer som blivit ”utländsk agent” berättar att kvartalsrapporteringen tar flera dagar att genomföra varje gång, och man vet aldrig om resultatet blir godkännande eller inte.

Utländsk agent är att bli sedd som en fiende till folket. Nästa steg är att få stämpeln extremistisk organisation, vilket gör det farligt och straffbart för dem som samarbetar med organisationen, eller stöder den, eller skänker pengar till den. I princip går det inte att överleva utan personen/personerna måste lämna Ryssland. ”Utländska agenter” som inte följer reglerna döms efter upprepade förseelser till fängelse i flera år och till risken att klassas som extremistisk organisation. Ryska agentlagen ses som ett allvarligt brott mot föreningsfriheten, som finns stadgad i flera internationella konventioner.

Just nu är åtalet mot den stora, välrenommerade MR-organisationen Memorial uppmärksammat. Memorial är symbolen för ryskt civilsamhälle och för rätten att verka för mänskliga rättigheter. Memorial har lokalkontor på många håll i Ryssland och är känd hela landet. Mest känd är Memorial för den enorma dokumentation och minnesarkiv som har byggts upp om övergreppen mot den ryska befolkningen som ägde rum under framför allt Stalins tid. Memorial blev utländsk agent för flera år sedan och hotas nu i en rättegång av likvidation, som är det, som åklagaren yrkar på. Rättegången har inletts.

Grekland är inte riktig där, men lagarna och regeringsbesluten om vad som måste föregå certifiering har förklarats inom EU vara allvarliga inskränkningar i föreningsfriheten och civilsamhällets rätt att verka. Europarådet har kritiserat de omfattande och tidsödande kraven och har talat om krympande utrymme för det grekiska civilsamhället och för frivilligorganisationers möjligheter att stödja flyktingar och andra migranter.

Regeringen för alltså krig mot frivilligorganisationer som verkar till gagn för flyktingars och migranters mänskliga rättigheter – rättigheter som internationella konventioner och EUs lagstiftning och regler ger dem. Nu har den mycket respekterade frivilligorganisationen Refugee Support Aegan drabbats så att deras ansökan om certifiering avslås med motivering att ge stöd till människor som ska deporteras och befinner sig i förvar är olagligt. 2020 skickade RSA in alla uppgifter som behövdes för att bli registrerad av Ministeriet för asyl och migration. 1 ½ år senare kommer svaret och avslaget – ”att ge stöd till människor som ska deporteras och befinner sig i förvar är inte förenlig med grekisk lagstiftning.” RSA har bett att beslutet omprövas och begär rättliga och detaljerade skäl till avslaget med hänvisning till internationell och grekisk lagstiftning och EUs lagar.

19 frivilligorganisationer gick snabbt samman i en protest mot att RSA inte skulle bli certifierad. Att ge kostnadsfri juridiskt stöd till människor som ska deporteras är en del av civilsamhällesorganisationers dagliga arbete, skrev de, och något som flera redan registrerade organisationer gör. De hänvisade sedan till artiklar i Flyktingkonventionen, artikel 3 i Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna, artikel 3 i Konventionen mot tortyr, lagstiftning i EU och grekisk lag och så vidare. Med detta beslut om RSA befarar de att deras egen aktivitet nu kan ifrågasättas och att beslutet skadar Grekland när ryktet sprids att landet dåligt följer internationell och nationell lag och EU-lag.

I början på december arrangerade migrationsdepartementet ett forum för integritet  – jag vet inte för vad. Specialsekreteraren för koordinering av frivilligorganisationerna – hos vilken RSA och de andra har sökt certifiering – meddelade att hittills hade 53 organisationer registrerats i registret för frivilligorganisationer. 115 organisationer hade avvisats och flera av dem hade ansökt igen. Ministeriet hade genomfört inledande screening för omkring 6 000 ansökningar (handlar kanske om de verksamma medlemmarna, styrelseledamöter, anställda, volontärer etc.) och några hade kriminellt förflutet och har avvisats.

Specialsekreteraren fick frågor om RSA och att 19 organisationer protesterat. Han svarade att när det gäller sök- och räddningsverksamhet på grekiskt territorialvatten så kan staten inte delegera den kompetensen till någon frivilligorganisation. Och samma sak gäller när någon hävdar att målsättningen är att utveckla verksamhet till stöd för människor som ska deporteras och de inte anger att avsikten är att ge juridisk hjälp, vilket i alla sammanhang är en grundläggande mänsklig rättighet.

EU-kommissionens generaldirektör för boende, Beate Gminder, kommenterade att från kommissionens sida är det viktigt att bygga och behålla ett dynamiskt och framgångsrikt civilsamhälle i Europa. Beate Gminder har varit kommissionens samarbetspartner när det gäller utformande av de nya låsta, kontrollerade mottagningslägren på öarna och i Evrosområdet.

Civilsamhället, påminner jag mig, är något som EASO – EUs asylbyrå som snart omvandlas till myndighet och får mer resurser – säger sig värna om och kallar till årliga konferenser med.

Jag vet inte om specialsekreterarens syn på sök- och räddningsverksamhet på grekiskt vatten nu innebär att ingen sådan verksamhet blir tillåten i Grekland om den inte utförs av grekisk kustbevakning eller Frontex. Som i sin tur genomför pushbacks.

Stödet för RSA blir alltmer omfattande. RSA är mycket respekterat inom europeisk asylrättsrörelse, och samarbetar nära med den tyska, och mycket äldre välkända asylrättsorganisationen Pro Asyl. EUs Ombudsman (för mänskliga rättigheter) ber departementet för migration och asyl att ändra beslutet om att inte registrera RSA, och därmed även deras samarbetspartner Pro Asyl. FNs speciella rapportör för försvaret av mänskliga rättigheter protesterar och skriver att beslutet är oroande. Från EU-parlamentets LIBE kommitté kommer protester liksom från ECREs nätverk för asyljurister, ELENA. Och så vidare.

Källor för de tre senaste artiklarna Grekland senhösten 2021

ECRE Weekly Bulletin, 29 oktober – 17 december 2021. www.ecre.org

UNHCR Greece Press Review, november-december 2021 (någon allmän webbsida finns inte men jag står på deras sändlista).

Samtal och korrespondens med personer inom grekiska frivilligorganisationer, och med svenska närstående till flyktingar från Afghanistan.

samt

As Thousands go Hungry in Refugee Camps on the Greek Mainland, 28 organisations echo EU commissioner´s call on Greek Authorities to ensure that All People have full acccess to their Rights and receive basic Means of Subsistence. Human Rights 360 ^o .15 dec 2021. www.humanrights360.org

Detention as the default. How Greece, with the support of the EU, is generalizing administrative detention of migrants. Greek council for refugees. Oxfam. November 2021. www.gcr.gr/en    www.oxfam.org

De är “fiender” i sitt eget land. I Amnesty Press, nr 4/2021. (Om ryska agentlagen.) www.amnestypress.se

Europe: Open season on solidarity. A study on the patterns of criminalisation of solidarity through the voices of migrants´ rights defenders. International Federation for Human Rights (fidh) och World Organisation Against Torture (OMCT., November 2021. www.fidh.org   www.omct.org

Iran deporterar tusentals afghanska flyktingar. Blankspot 19 november, 2021. www.blankspot.se

Koros, Dimitris, 2021: The normalization of puschbacks in  Greece: Biopolitics and Racist State Crime. I State Crime Journal volume 10 issue 2/2021, distributed by Pluto Journals, www.plutojournals.com, och www.jstor.org

Turkey: Soldiers Beat, Push Afghan Asylum Seekers Back to Iran. Human Right Watch, October 15, 2021. www.hrw.org

Utländska agenter för förändring. En rapport om det ryska civilsamhällets utsatthet och dess arbete för mänskliga rättigheter. Av Maria Hamberg. Östgruppen för demokrati och mänskliga rättigheter. Oktober 2021. www.ostgruppen.se

Runt lägren, som snart tas i bruk, löper höga stängsel i dubbla rader och krönta av rullad taggtråd. Lägren blir låsta, säger grekiska regeringen. Lägren blir kontrollerade, säger EU, med in- och utgångar, digitalt kontrollerade med kort. Frivilligorganisationer kallar dem nu  ”closed controlled camps”. 

På Lesvos kanske det tillfälliga Mora 2 blir kvar en vinter till vid den oskyddade havsviken.

Så här förbereder sig alltså EU för en djupt kritiserad en överenskommelse – Nya pakten för migration och asyl – som inte är tagen.

Nya mottagningsläger på öarna byggs i samverkan med EU. Att de nuvarande förfärliga lägren ska stängas är i och för sig bra, men att ersätta dem med vad som närmast ser ut som koncentrationsläger och placera dem långt från där greker bor och lever ger signaler om att människor på flykt är farliga och ska undvikas. Nu är det sommar 2021 och världens flyktingar är fler än någonsin. Är de farliga och kriminella för att de flyr? I Afghanistan har talibanerna i snabb takt lagt under sig det mesta av landet och ingen tvivlar väl på att de snart tränger in i Kabul och snart styr hela landet. Är afghaner som flyr och kommer att fly kriminella? NEJ. NEJ. NEJ.

Nya mottagnings- och informationslägret i Zervou på Samos är det första att öppna och det sker den 30 september. De som finns i nuvarande läger i Vathy flyttas över från och med mitten av september. Enligt grekiske migrationsminister kommer alla läger i Grekland vara stängda, enligt EU kommer de nya mottagningslägren ha kontrollerade in- och utgångar, vara av EU-standard, ha höga stängsel runtomkring och ligga långt från urbanisationer – men inte vara stängda.

Mottagningsläger i länderna vid Medelhavet har sedan ett antal år allmänt kallats ”hotspots”. Sedan EU:s avtal med Turkiet våren 2016 kallas lägren på engelska – RICs – Reception and Identifikation Centres. Med avtalet följde att asylsökande förbjöds att lämna öarna, de blev geografiskt inlåsta, vilket var nytt. De fem RICs som nu planeras och byggs för de grekiska öarna och ett i Evros-området kallas MPRIC – Multi-Purpose Reception and Identifikation Centres. Multi-Purpose syftar bland annat på dess olika funktioner, alla lägren ska ha avreseförvar för dem som ska deporteras till ”säkert 3e land” och till landet de är medborgare i och inte anses ha skyddsskäl emot. Kanske blir det också andra anledningar till förvarstagning.

Lägren förbereds uppenbart för att kunna fungera enligt EU:s planer på omfattande och snabba gränsprocedurer för alla irreguljärt anlända flyktingar och migranter: inledande screeningprocedur på fem dagar, snabbspår med asylprocedurer på högst 12 veckor för många, för andra, kanske ett färre antal, ”normal” asylprocedur på fastlandet eller i ett annat EU-land som ”solidariskt” mot Grekland och andra ”första land” accepterat att ta över asylsökande och deras asylprocesser. Det är några av planerna för det europeiska asylförfarande enligt den föreslagna pakten, som nu diskuteras i alla sina rättsakter, det vill säga delar, mellan medlemsstaterna och i EU-parlamentet. Trots ambitionen med korta processer befarar många att det planerade systemet inte kommer fungera, att tiderna inte kommer hållas, att de nya lägren också blir överbefolkade, att människor fastnar där, att medlemsländerna inte kommer föra över asylsökande till sig i en takt som behövs. Mellan medlemsstaterna finns det än så länge stor oenighet om många delar av pakten och kanske blir den aldrig tagen.

Aktuell rapport från Läkare utan gränser om hur EU skapar kriser vid sina yttre gränser

I juni 2021 publicerade Médecins sans Frontieres (Läkare utan Gränser) rapporten Constructing Crisis at Europe´s Borders. The EU plan to intensify its dangerous hotspot approach on Greek islands (www.msf.org/greece). Rapporten har fotografier av det nästan färdiga Samos-lägret i Zervou. Bilderna visar flera meter höga ståltrådsstängsel i två rader med gång emellan för vaktmanskap och krönt av rullad taggtråd. Innanför syns oändliga rader av små, grå kubformade containrar, det är bostäderna. Och de är kanske okej för kortare tid, containrar som bostäder har använts också i andra läger för tillfälligt boende. Men sedan beror det på hur stora de är och hur trångbodda de blir. Värre vid första anblicken är de höga stängslen och bristen på grönska. Inga träd, ingen skugga. Barnen kommer leka och se höga stängsel skymma sikten. In- och utgång ska ske med fingeravtryckssystem och begränsas till vissa tider. Utomstående hjälpare – etablerade stödorganisationer – ska inte ha rätt att komma in. Det kan bli som i det nuvarande lägret Moria 2 på Lesvos så att journalister, som ofta är bra som larmande vittnen om utsatthet, bara kan komma in om de ingår i delegationer. Kontrollmöjligheterna och vittnande om oacceptabla situationer blir i stort sett omöjliga när inte heller humanitära organisationer får komma in.

Zervou ligger med Vathy som närmaste större stad men det är långt till staden och lägret är placerat i obygden långt från bebyggelse och allmänna kommunikationer. Det ska ha plats för 3 000 män, kvinnor och barn och avreseförvaret för 900.

Nuvarande ägret på Samos intill huvudstaden Vathy blev byggt för omkring 650 personer och här lever enligt senaste rapporter 2 000 människor, färre än för två år sedan. De flesta bor i tält och hyddor i ”djungeln”. Människorna mår sämre än någonsin här, liksom i Moria 2 och på Chios, skriver Läkare i världen i sin rapport. Antalet barn som skadar sig själva och som talar om hopplöshet ökar. Sjukvården har blivit sämre. Många med kroniska sjukdomar får inte mediciner och deras behovs bedöms som oviktiga av lägerledningen. Självmord och självmordsförsök har ökat bland både vuxna och barn. 

Blir det då kanske ändå bättre med de nya MPRICs? Nej. Läkare utan gränser är djupt oroad över hur människor kommer påverkas av att tvingas leva i läger som Zervou. ”Att segregera människor från resten av ön omgärdat av en sådan säkerhet är förnedrande, avhumaniserande och liknar dem med kriminella när de bara följer sin rätt att söka asyl.” Ali, 33 år, från Syrien, på Samos, citeras: “Europe is a country of freedom, but why are you taking our freedom from us? You want us to be in prison. Being in that new camp we will not be considered as refugees but as someone who committed a crime. If I did a crime I go to prison, but I did not commit any crime, I am just a refugee.”

Moria 3 på Lesvos – Vastria

På Lesvos, där det stora Moria brann ner i september, har det varit långvariga diskussioner med kommunala representanter och markägare om var det nya MPRIC ska ligga. Beslutet blev Vastria i obygden mitt på ön. Lägret byggs i nära samverkan med EU, grundat på ett särskilt samarbetsavtal som slöts efter att Moria brunnit. Karaktären ska bli detsamma som Zervou på Samos – enligt EU-standard, stängt enligt migrationsministern, öppet men kontrollerat enligt EU, höga stängsel, kontrollerad in- och utgång, inte tillgängligt för utomstående. Dessutom placerat långt från bebyggelse, affärer och allmänna kommunikationer.

I juli skickade frivilligorganisationen SolidarityNow på Lesvos ut flygbilder på området där lägret ska placeras. Det blir långt ut i ödemarken, mer öde och mer skog kan man antagligen inte hitta på Lesvos. Enligt uppgifter till SolidarityNow ska det kunna rymma 5 000 människor. Alltså en closed, controlled småstad ute i ingenting och med främsta funktion att hålla människor under kontroll!

De erbarmliga förhållandena i Moria 2 – också kallat Nya Kara Tepe och Mavrovouni – har migrationsministern försvarat med att lägret är tillfälligt. De som bor här kommer aldrig tillbringa en ny vinter vid denna blåsiga havsvik utan till kommande vinter finns det nya lägret klart. Så har det sagts. Men i början på juni meddelades att tävlingsförfarandet inför dt nya byggandet skjuts upp ett år. Kanske räknar regeringen med att beslutet nu att förklara Turkiet som säkert tredje land ger signaler så att ännu färre tar sig till Grekland så att man inte vet för vilken kapacitet Vastria ska planeras. För närvarande har de som lever i Moria 2/Mavrovouni minskat till drygt 6 000.  Det är avsevärt färre än för två år sedan när Moria 1 med sina många hyddor och tält i bushen hyste nästan 20 000 människor. 6 000 är också färre än när Moria 2 med sina många tält vid havsviken togs i bruk efter branden och färre än de som tvingades bo här under vintern med sitt regnande, sina översvämningar och sin kyla med isiga, kraftiga havsvindar. Att de asylsökande i lägret har minskat beror bland annat på överföringar till fastlandet och färre nyanlända.

Nu är det sommar och extremt varmt i Grekland, men det finns inga träd, ingen grönska och ingen skugga i lägret vid havsviken annat än under stora och små tältdukar.

Det lilla Kara Tepe för särskilt utsatta, omtyckt och älskat, stängde i våras trots försök att få migrationsministeriet att ändra beslutet. De som bodde där i små stugor fördes över till tälten vid havsviken.

Från regeringen meddelas i juni 2021 att det finns det 10 000 asylsökande på öarna, mot drygt 40 000 för drygt två är sedan.

Jag har inte rapporterat mycket om Covid 19, nästan ingenting alls i mina artiklar om Grekland sedan 2020. Lägren har klarat sig bättre än befarat från större utbrott och det beror kanske på att de stängdes av från omvärlden. Invånarna isolerades och mat skickades dit. Tillvaron var gräslig. I dag pågår vaccineringen över hela landet men flyktingar och migranter som av olika skäl saknar det statliga hälsoförsäkringsnumret har problem med att bli vaccinerade.

Höga betongmurar på grekiska fastlandet kring läger för asylsökande

Att Europa placerar människor som söker skydd bakom höga stängsel, som om de är kriminella och har begått brott, är fullständigt emot unionens grundläggande stadgar om respekten för mänskliga rättigheter och att medlemsstaterna ska se till att människor på flykt ska leva värdigt. ”Dignity” är ett ord som ofta upprepas i hjälporganisationers såväl som i EU:s retorik. Människor som söker asyl ska bemötas med ”dignity” och få leva med ”dignity”. Men Grekland har inte bara sina nya instängslade MPRICs utan har också byggt tremetershöga betongmurar kring de stora flyktinglägren Malakasa nära Aten och Ritsona och Divata längre norrut i landet. Enligt regeringen är det för att skydda flyktingarna mot angrepp utifrån. Men om de vill oss väl, varför har då inte polisen kommit när vi har bett dem, säger röster från lägren.

Att stängsla in människor bakom höga betongmurar leder mina tankar direkt till ett historiskt Venedig och området för stadens judiska befolkningen från vilket ordet getto kommer. Jag tänker på Nazityskland, kriget i forna Jugoslavien med fångar bakom stängsel och läger i norra Grekland med inspärrade flyktingar som besöktes av EU:s dåvarande svenska kommissionär för asyl och migration – det var runt 2010 och innan jag själv började följa flyktingar och migranter i Aten. Men Europeiska unionen har varit stolta över sina grundläggande stadgar om mänskliga rättigheter, och unionen i sig är byggd på att aldrig mer vilja uppleva konsekvenserna av krig, massmord och djupaste människoförakt. Genom att enas kring deklarationer om mänskliga rättigheter, konventioner om flyktingars rättigheter och i Europa om rättighetsstadgor och humanism, har vi velat se ett slut på att låsa in och misstänkliggöra varandra. I dagens EU har flykting blivit ett nedvärderande ord. Människor på flykt misstänkliggörs för att i första hand vara på jakt efter europeisk välfärd, eller för att vara terrorister och kriminella. I Tyskland under 30-talet, och i viss mån i Sverige, likställdes alla med judisk bakgrund och de ansågs ha en lång rad otrevliga egenskaper. Förlåt mig att jag ser likheter med hur människor på flykt behandlas. Flyktingar är till besvär, de belastar ekonomin, de förstör Europa, och de är mer eller mindre kriminella och terrorister. Jaa, en del är till besvär, en del är kriminella, så är vi människor tyvärr, oavsett vilken hudfärg vi har eller i vilket land vi har vuxit upp. Men de flesta människor vill leva i fred med omgivningen och bara skapa sig ett hyggligt liv för sig och sin familj.

Mer om Läkare utan gränsers rapport Constructing crisis at Europe´s borders

Jag vill återkomma till rapporten från Médecins sans Frontier – Läkare utan gränser. MSF har larmat om situationen i lägren på öarna sedan hösten 2016 och nu möter MSFs arbetslag på de grekiska öarna en akut ökning av människor som lider av mental ohälsa. Det är förknippat med hur deras liv begränsas och utsätts för vardagligt strukturellt våld, skriver rapporten. Inte minst har barn och kvinnor som behöver vård ökat, även barn under fem år. Merparten av patienterna har varit från Afghanistan, Demokratiska Republiken Congo och Syrien. Likaså har vårdbehovet för sexuellt våld ökat. Det har varit ett systematiskt glapp mellan behovet och tillgången på vård för asylsökande, flyktingar och migranter på de grekiska öarna.

Hotspotsmetoden innebär att människors värdighet, hälsa och välbefinnande skadas och syftar till att avskräcka dem som vågar söka skydd i Europa, skriver rapporten. Hotspots syftar på de mottagningsläger som byggts upp på öarna i Egeiska havet och på Sicilien de senaste sju-åtta åren. Rapporten landar i det vi har i Grekland just nu sedan proceduren med snabbspår infördes av grekiska regeringen. 2020 började grekiska myndigheter tillämpa den nya asyllagen International Protection Act, vars syfte är att snabba på asylprocedurerna och öka antalet återvändande. Lagen och dess tillägg har mött omfattande kritik som ett försök att skapa hinder för människor som söker skydd. Många gånger har Asyl Service (grekiska migrationsverket) åsidosatt sökandes hälsa och ansökningar från särskilt sårbara har systematiskt hänvisats till gränsproceduren och utan tillgång till adekvat stöd i processen eller skydd. Skriver rapporten.

Idag, fortsätter MSF, bevittnar vi EU:s ökande försök att normalisera strukturellt våld och rasism genom att fokusera säkerhet, gränskontroll och allmän försämring i stället för skydd av människors hälsa och respekt för grundläggande rättigheter. Vi har skrivit otaliga tidigare rapporter, pressutskick och skrivelser och krävt en fullständig ändring av hur EU hanterar migration. Än så länge har detta nått döva öron. Och omigen avser EU-kommissionen att institutionalisera hotspotsanvändningen i den nya pakten. Skriver MSF.

Källa

Medécins sans Frontieres (Läkare utan Gränser): Constructing Crisis at Europe´s Borders. The EU plan to intensify its dangerous hotspot approach on Greek islands. June 2021. www.msf.org/greece

I mitten av juli, den 14e, höll ett antal tunga grekiska frivilligorganisationer en zoomlänkad två timmars presskonferens på engelska med titeln Refugees excluded in Greee: Designation of Turkey as a ”safe third country”. Den går att leta sig fram till på www.rsaegean.org

Det här är en sammanfattning av presskonferensen för er som är intresserade av Grekland, EU, rätten att söka asyl och människor på flykt. Den har ett allmänintresse om asyl och migration i EU idag och vad staterna har att hålla sig till. Att Grekland inte gör det och till synes med EU-kommissionens godkännande är mycket varnande för vart EU är på väg. En direktlänk finns på slutet, hoppas den fungerar.

Grekiska regeringens beslut den 7 juni om att Turkiet är säkert 3e land för syrier, afghaner, somalier, pakistanier och bangladeshier innebär att asylsökande kommer höras om sina eventuella skyddsskäl gentemot Turkiet men inte om sina skyddsskäl mot hemlandet.

Från panelen talade Leftheris Papagiannakis, styrelsemedlem i Hellenic League for Human Rights, Marianna Tzeferakou, advokat, Refugee Support Aegean, Catherine Wollard, generalsekreterare European Council for Refugees and Exiles, ECRE, Georgious Dafnis, UNHCR Greece, Alexandros Konstantinou, juridisk rådgivare, Greek Council for Refugees (GCR), Christos Lazanidis, Greek Forum for Refugees, Karl Kopp, direktör för tyska ProAsyl, och två kvinnor, AB och HC, som är berörda av det grekiska beslutet om Turkiet som säkert 3e land och som deltog inbjudna men anonyma. Moderator journalisten Daphne Tolis.

Marianne Tzeferakou är en av rösterna i min bok Röster från Aten och Samos, Carlsson Bokförlag 2017. Tack till Efthalia Pappa, som skickade länken till presskonferensen. Hon är en annan av rösterna i boken, tidigare direktör för grekiskortodoxa kyrkans Ecumenical Refugee Support och tidigare styrelsemedlem i CCME, The Churches Commission for Migrants in Europe.  Efthalia Pappa är en av dem som bussigt och vänligt håller mig underrättad om Grekland.

Jag förmedlar nu en del av vad som blev sagt:

Leftheris Papagiannadis, Hellenic League for Human Rights: Som omedelbara konsekvenser av regeringens beslut att förklara Turkiet som ett säkert land för flyktingar som har kommit till Grekland den vägen, så har ett antal minderåriga lämnat sina boenden för att de är rädda för sin framtid. Grekland är nu det ena av två EU-länder som har accepterat Turkiet som ett säkert land att skicka asylsökande till. Det andra landet är Ungern, det är alltså i det sammanhanget Grekland vill vara!

Asylsökande AB: Beslutet skapar stor stress, vi lever i en situation där vi inte vet någonting om vår framtid. Jag har haft intervjun om Turkiet och är rädd för beslutet de kommer fatta om oss. Det är svårt för alla oss i campen. Många får mentala problem nu. Jag väntar på beslutet nu och jag har mycket stress. Jag känner att jag har ingen framtid här.

Asylsökande HC: Jag har varit fem år i Grekland och nu är jag i en ny process om familjeåterförening. Jag är här med mina barn och min man är i Tyskland. Jag har inte fått något stöd av grekiska regeringen. Hur länge ska vi vänta på att bli en familj igen, hur länge ska jag vänta på att komma till min man?

De nya reglerna ger mig stress och jag vet inte vad som händer och kommer att hända. Vad händer med mina barn, och jag tänker på andra familjer, vad händer med dem.

Catherine Wollard, ECRE. Jag ska ge 3 punkter till ministeriets nya uttalande. 1. EU-lag är baserad på flyktingskonventionen och har stränga förbud att skicka flyktingar till länder där de inte är säkra. Turkiet är inte ett säkert land för människor på flykt. De kommer befinna sig långt ifrån den säkerhet som krävs för att vara ett säkert land. ECRE har sin analys av asylsystemet i Turkiet (se AIDA om Turkiet, update 2020). Dessutom har Turkiet fler flyktingar än något annat land i världen och är under press. 2. Och sedan om Grekland. Vi stöder helt grekiska NGOs i deras situation gentemot regeringen och vi är ense med dem om bristen på samstämmighet mellan grekisk lag och EU-lag. Och om pushbacks. I högsta grad angeläget, svarade Ylva Johansson på ett brev från NGOs om pushbacks. Plus hur människor lider genom allt det här. Det handlar inte bara om asyllag i Grekland utan om att den underminerar internationell lag om rätten till att söka asyl och rätten till snabb och rättssäker process. 3. Beslutet om Turkiet som säkert 3e land är direkt resultat av EU-Turkiet-överenskommelsen 2016, som omedelbart ledde till att människors rörelsefrihet förhindras. Dessutom saknar Grekland respekt för Dublin reglerna om rätten till familjeåterförening. EU hade kunnat använda sig av Direktivet om tillfälligt skydd i stället för att investera i EU-Turkiet-överenskommelsen.

Karl Kopp, Pro Asyl. (Tyska Pro Asyl har sedan länge nära kontakter med och stöttar Refugee Support Aegaen.) Om Turkiet som säkert land vill jag säga att i Tyskland hör asylsökande från Turkiet till de största asylsökande nationaliteterna. Det grekiska beslutet om fem nationaliteter innebär att det omfattar 67 % av alla asylsökande, och 70 % av alla som förra året erkändes vara i behov av internationellt skydd. Tiotusentals människor riskerar nu att bli avvisade som följd av detta beslut – en enorm orättvisa. Johansson har sagt att beslutet verkar vara okej. EU har gett Grekland fria händer sedan Evros-händelsen i mars 2020. Det som sker i Grekland passar bra ihop med EU-paktens förslag till gränsprocedurer, snabbspår vid gränsen och fokus på återvändande. Grekland kritiseras nu av framför allt Frankrike, Tyskland och Belgien för secondary movements, och landet gör våld på EUs grundlag. 7-juli-besluet kommer leda till mer smuggling av flyktingar och statslösa, de kommer ta sig på olika Balkanvägar till andra EU-länder. Enligt the Common European Asylum System (CEAS) har erkända flyktingar samma rätt att röra sig i EU som andra EU-medborgare och de kommer också ta sig vidare till andra EU-länder.

Alexandros Konstantinou, Greek Council of Refugees: Grekland outsoursar nu asylprocesserna för 70 % av alla som vill söka asyl. Majoriteten asylsökande kommer påverkas. Syrier erkänns till 95 % i Grekland, somalier till 94 % och afghaner till 66 %. Grekland och EU förvägrar nu människor från dessa länder rätten att söka asyl, och att få den asyl som de flesta skulle få. Hela flyktingbegreppet påverkas när majoriteten av asylsökande förvägras rätten. Sedan har vi praktiken med pushbacks. Den är illegal och den ska ses ihop med beslutet, som innebär att asylansökan ogiltigförklaras. 2016 började Turkiet användas som säkert 3e land för syrier, och det ledde till att syrier systematiskt förnekades att få sina skyddsskäl korrekt utredda här. Så nu kommer sökande från fem nationer erfara detsamma, deras asylskäl blir inte korrekt utredda. Så har vi detta att sedan mars 2020 (när Turkiet misslyckades med att få tiotusentals flyktingar att forcera gränsen till Grekland) tar Turkiet inte tillbaka asylsökande från Grekland. De kommer bli nekade att söka asyl här och kommer bli kvar i Grekland i limbo utan legal status, utan rättigheter, med risk att bli i förvar för lång tid eller bli hemlösa. (Han säger det inte, men syrier som inte fick söka asyl i och med 2016 överklagade beslutet, oftast med framgång – mer om det längre fram från andra paneldeltagare, som hoppas på samma beslut i andra instans nu också.)

Johansson bör se till att asylsökande undersöks på sina skyddsskäl. Det här handlar om livet för människor som söker internationellt skydd.

Varför är Turkiet inte säkert? Vi har brist på information, men ECRE har rapporterat, och EASO hänvisar till ECREs rapportering. Turkiet anser att Iran är säkert för afghaner. Deras asylansökningar blir aldrig utredda på sina meriter. Så de skickas dit, och Iran skickar till Afghanistan. Ett resultat av Greklands beslut den 7 juli blir att de utsätts för refoulment.

Christos Lazaridis, Greek Forum for Refugees: En person kom till vårt kontor och berättade att hon kommer få sin intervju 2025. Jag säger inte att det har varit regel att vänta så länge, men det har förekommit, och de väntar och väntar. Händelserna vid Evros i mars 2020 gav anledning till många ändringar. Vi ser det också på hur det allmänt talas om människor på flykt. Grekland har inte accepterat att vi inte är ett transitland längre utan att vi tar emot människor som ska stanna här. En del vill inte stanna men när jag hör en ung tjej som AB säga att jag ser ingen framtid här, sårar det mig. Jag minns den ekonomiska krisen för tio år sedan och vi som var unga sa att vi har ingen framtid här. Det ska inte vara så, och vi ska inkludera dem i samhället och vi bör se till den lokala kontexten. Vi ska lyssna på dem och se vad de vill, och vi ska inte göra livet svårt för dem.

Asylsökande HC kommer in (hon och hennes barn väntar på familjeåterförening till Tyskland, där mannen finns): Jag är djupt orolig nu för hur det ska bli, kommer vi skickas till Turkiet? Jag har förlorat min tro på UNHCR. Var är säkerheten? Var är skyddet? Turkiet skickar till Iran, Iran skickar till Afghanistan. I Turkiet hade vi också problem med religionen. Jag är 35 år, jag har förlorat mina dokument, jag har förlorat min familj. Vi har inte framtid, vi har inte identitet. Vad gör de med oss flyktingar, de leker med oss. Du ser flyktingar som blir erkända i Grekland. De har ingenting, de är hemlösa, de får inte pengar. Jag har varit här i fem år och människor frågar mig nu varför är du här, varför är du inte i Turkiet. Proceduren är mycket långsam. Min man är i Tyskland, jag och mina barn är här, vi kommer inte till Tyskland. Vad kommer hända oss? Kommer de skicka oss till Turkiet?

Marianna Tzeferakou, Refugee Support Aegean: Det mest har redan sagts och jag kommer upprepa det som har sagts. Beslutet den 7 juli är för att Grekland ska slippa sina skyldigheter, inte för att Turkiet är ett säkert land. Turkiet är inte ett säkert land, inte ett demokratiskt land. Turkiet har invaderat Syrien, och är inte ett trovärdigt land.

Beslutet nu går tillbaka på överenskommelsen 2016. I Turkiet har de från icke-europeiska länder färre rättigheter än de som finns i flyktingkonventionen. Afghaner har inte tillgång till internationellt skydd utan betraktas bara som illegalt inresta. Turkiet har inte fungerande mottagande av asylsökande, och ger inte ett värdigt mottagande. Det är svårt att få information och det är som vi vet inte säkert för civilsamhället att kritisera Erdogans politik. UNHCRs rapportering visar också att de är förhindrade att rapportera om vilken praxis som gäller i Turkiet.

Grekland har hjälp av EASO (EU:s asylbyrå) och procedurerna går mycket fort nu. För afghaner som väntade länge på intervjuer går det nu mycket snabbt. Beslutet om Turkiet som säkert 3e land används inte bara för nyanlända utan också för dem som har kommit tidigare, även före 2016.

Vi är inte informerade om kriterierna bakom beslutet, och logiken för att inte riskera refoulment. Intervjuerna om skyddsskäl gäller nu Turkiet och frågorna är standardiserade och om hur det har varit i Turkiet, inte vad som har hänt i hemlandet. Frågorna har inte att göra med vad de har varit med om, ingenting om deras grad av sårbarhet. Och det finns inte ens besked från Turkiet om de kommer att bli mottagna. De hamnar i limbo här, och i hemlöshet. Fler och fler kommer nu i limbo. Humanitet är inte Greklands syfte och inte heller EUs.

Vi hoppas att domarna i nivå 2, i överklagande kommittéerna, blir modiga och skyddar och försvarar flyktingar och inte ser Turkiet som ett säkert land.

Georgos Dafnis, grekiska UNHCR: Vi har bett grekiska regeringen klargöra på vilka grunder de har beslutat att se Turkiet som ett säkert 3e land, och på vilka grunder de ogiltigförklarar de fem nationaliteternas asylsökansökningar. Och inte fått svar.

Frågor från lyssnarna: Vad kan juridiska aktörer göra? Är omfattande överklaganden på gång?

Marianna Tzeferakou, Refugee Support Aegean: Vi bör göra samma sak som vi gjorde 2016 när avtalet var ett faktum. Men grekiska regeringen nekar att förse oss med grunderna för beslutet. Det som gäller nu är överklagan till överklagandedomstolarna och till internationella domstolar. Vi måste bevisa att Turkiet inte är ett säkert 3e land, och vi behöver papper som bevis. Men det är inte lätt att få dessa bevis om Turkiet på grund av civilsamhällets situation i Turkiet.

Vi behöver också stöd från UNHCR Grekland och UNHCR Turkiet. De avvaktar. Och vi behöver backups från media och civilsamhället.

Frågor från Georgos Christides, Der Spiegel: Frågor om limbo. Vad händer de som får avslag? Bedöms de på sina skyddsskäl gentemot ursprungslandet när Turkiet inte accepterar att ta tillbaka?

Alexandros Konstantinou, GCR: Status för dem med avslag? De har inte rätt att vara i landet. De riskerar sättas i förvar. Vi vet inte vad som kommer att hända för det kommer att handla om tusentals människor. Vi känner till de nya låsta/kontrollerade lägren på öarna, och vi vet att de kommer ha mycket begränsat stöd. Om de blir utredda på sina skyddsskäl gentemot ursprungslandet? Vi har ett exempel från Syrien från mars 2020 (för syrierna kom beslut om Turkiet som säkert 3e land redan i asyllagen 2019). Tvärt emot EU-lag (som står över nationell lag) accepterar inte myndigheterna att de utreds på sina skyddsskäl.

Catherine Wollard, ECRE: Vi arbetar med advokater i Grekland, vi har mycket kontakt. Vi har också försökt få fram på vilka grunder beslutet har fattats. Det här är mycket svårt, och vi måste vänta på domstolsbeslut. Vi försöker påverka politiker också. Limbo innebär djupt lidande. Det innebär att hållas i förvar utan slutdatum. Det innebär att inte ha rättigheter till bostad och pengar, och att vara utsatt för exploatering på den svarta marknaden för att kunna leva. Limbo skapar också spänningar i samhället, extrem utsatthet leder till att högerextrema krafter i samhället växer.

Leftheris Papagiannakis, Hellenic League for Human Rights: Regeringen har satt upp en kommission för att föreslå ”säkra länder”. Den består av akademiker, professorer och presidenten är medlem hos oss, så vi får information. Men den har aldrig träffats, inte heller när det gäller beslutet om Turkiet.

Georgos Dafnis, UNHCR: Vi undersöker situation, vad som sker, och vi arbetar fram preliminära rekommendationer till grekiska regeringen.

Fråga från en 17-årig flicka som vill studera men som har fått avslag och inte får studera: Kan  EU göra något?

Lefteris Papagiannakis, Hellenic League for Human Rights: Det är flera saker nu. I Afghanistan försämras läget igen. Men Grekland anser inte att Afghanistan är i krig. Förteckningen om länders säkerhet måste göras om när det gäller Afghanistan. Grekland skickar ut beskedet att vi inte vill att folk ska integreras. Då handlar det både om flyktingar och migranter, som har varit här i 30-40 år. Så är det pushbacks, att de skickar iväg människor som vill söka asyl. De som får stanna ska vi sedan inte ge tillgång till bostäder genom statens försorg eller genom social housing. Vi kommer snart se folk på gatan igen. Framför oss har vi också låsta flyktingläger. Och EU stöder det.

Vi tar samma steg som Ungern, och vi här i panelen kommer ses som nationens förrädare. Vi behöver ändra policy.

Fråga till Christos Lazaridis om att få tid för asylintervjun satt till 2025.

Christos Lazaridis, Greek Forum for Refugees: Nej det är inte regel, hoppas jag. Men 2018 hade vi ett besök på kontoret av en person som hade fått sin intervjutid inte ens 2025 utan 2027. Men det är exceptionellt. Asyl Service säger att vi kommer ha automatiskt snabba avslag och ha examinering om Turkiet, inte om deras flyktingstatus.

Karl Kopp, Pro Asyl: Vi måste byta berättelse och vad vi pratar om. Avslag, limbo, pushbacks och Evros är vad vi hör över hela linjen ju. Vi måste bryta det. Det handlar om flyktingar och de behöver skydd. Allt vi hör berättat är dåligt. Hur ändrar vi det? Det handlar om politik och policy. Kärnan är rätten att söka asyl i Europa och den rätten försvarar vi. Enda lösningen är att ändra politiken, rätten att söka asyl i Europa måste gälla.

Christos Lazaridis, Greek Forum for Refugees: Vi måste lägga fokus på flykting communities, och att ha rätt och att ha skyldigheter. De är inte utan röst, och den ska vi lyssna på. Vi måste ge mer utrymme för flyktingarna i diskussionerna. Deras röster måste höjas i hela Europa. De är här för att bidra. De ser sig som européer. Vi måste ändra i lokala kontexter. Flyktingar måste ta plats i städernas råd och integrationens råd.

HC tillägger att vi ser också att advokaterna och juristerna är för få, de kan inte ta våra fall.

Källa

Refugees excluded in Greece: Designation of Turkey as a “safe third country”

Läs gärna min bok Röster från Aten och Samos – greker om sitt land, EU och människor på flykt (Carlsson bokförlag, 2017). Där intervjuas och berättar 10 företrädare för den grekiska flyktingrörelsen, bland annat Marianna Tseferakou och Efthalia Pappa. Samtalen fördes under våren och sommaren 2016, överenskommelsen EU-Turkiet var ny och flera av personerna i boken kommenterar den och konsekvenserna av den, inte minst Marianna och Efthalia.

Sedan ungefär ett år tillbaka och baserad på nuvarande asyllag tas många beslut om asyl i snabbprocedurer vid gränsen med negativa resultat för sökande och svårigheter att överklaga. I praktiken praktiseras delar av EU:s föreslagna, inte beslutade, nya pakt om migration och asyl. Paktens fokus är återvändande – tillbaks varifrån du kommer – med omfattande snabbspår vid gränsen för många kategorier. Det är väl känt att snabbspår har sämre rättssäkerhet, bl a på grund av tidsbrist i att få fram bevismaterial för den sökande. 

Sedan ett år tillbaka har också Greklands olagliga pushbacks ökat så mycket att det verkar ske systematiskt. Regeringen förnekar och skyller på turkisk propaganda. Grekiska frivilligorganisationer tolkar situationen så här: Efter Turkiets misslyckade försöka i mars 2020 med att tiotusentals flyktingar skulle forcera den norra landgränsen till Grekland, ser regeringen ut att ha grönt ljus hos EU-kommissionen för vad den än gör och beslutar när det gäller hinder för människor på flykt.

Ett återkommande mantra från bl a EU-kommissionen i dag är att varje land har rätt att försvara sina gränser, och i den andan byggs och förstärks gränshinder utmed unionens yttre gränser i öster. Människor på flykt ska hindras att komma in i unionen, samtidigt som ett annat upprepande EU-mantra är att varje människa har rätt att söka asyl. Hur den rätten ska praktiseras i EU är en obesvarad fråga när unionen samtidigt i praktiken verkar sträva efter att outsourca asylrätten och därmed gå emot EU-lag.

När vi nu har ännu en afghansk flyktingtragedi framför oss inför talibanernas övertagande, får vi, EU-medborgare, inte tillåta EU-kommissionen att lägga över ansvaret till Turkiet!

Grekiska frivilligorganisationer – och de är många – lägger ner omfattande arbete på att försvara asylrätten och protestera mot regeringens beslut och agerande. Organisationerna formar olika ad hoc-grupperingar, agerar i olika konstellationer och bidrar alla till att rapporteringarna om situationen för flyktingar och asylrätten är så omfattande och samstämmiga.

Tillsammans med beslutet om Turkiet som säkert 3e land för 70% av alla som söker asyl i Grekland finns också detta:

Grekland brukar protestera mot konsekvenserna av att vara ett EU-första-land för människor på flykt, och sant är att Grekland har varit ett av unionens främsta inreseländer för människor som behöver skydd, så var det redan 2011 när jag började följa flyktingar i Aten. Den nuvarande grekiska regeringen har hellre talat om illegala migranter än om människor på flykt och säger att de flesta är migranter och behöver inte skydd utan vill ha arbete och den europeiska välfärden. Enligt bland annat grekiska UNHCR har majoriteten flyktingprofil och kommer via Turkiet från krigsländer som Afghanistan, Syrien och Irak. Många från dessa länder har också fått skyddsförklaring i Grekland de senaste åren. Naturligtvis reser de med smugglare för någon annan väg finns inte. Tills nyligen har det inte funnits integrationsprogram och för ett år sedan lämnades män, kvinnor och barn som erkänts som flyktingar regelmässigt, enligt en då ny lag, en månad efter erkännandet helt utan stöd och hemlösa på gatan – dessutom trots pandemin. Jag har skrivit om det i tidigare artiklar.

De måste klara sig precis som grekerna och inte tro att de ska bli försörjda, sa migrationsministern. Ministern förstod antagligen att EU skulle agera. Idag finns avtal mellan IOM (FN:s migrationsorganisation, ej att förväxla med UNHCR, FN:s flyktingbyrå) och regeringen om ett integrationsprogram med för närvarande 31 000 biståndstagare (min senaste uppgift), finansierat av EU. Fokus ska ligga på bostad, språk, anpassning till den grekiska byråkratin (som jag har skrivit om i tidigare bloggartiklar) och områden av den grekiska arbetsmarknaden där flyktingarna anses ha chans att försörja sig. Tiden för var och en i detta program Helios har varit begränsat till 6 månader.

Samtidigt har Grekland anklagats av andra EU-länder för flyktingars sekundära förflyttningar. Förflyttningarna har att göra med att många, oklart hur många, har lämnat Grekland när de fått erkännandet och staten beredvilligt har utfärdat resehandlingar men inte erbjuder överlevnad. De har EU-medborgares rätt att resa och vistas i andra EU-länder i tre månader. Hittar de arbete kan de få stanna på arbetstillstånd. Enligt flyktingkonventionen har de som fått internationellt skydd rätt till stöd för att leva ett värdigt liv och integreras.

Flera söker asyl i Tyskland, Nederländerna, Belgien, Frankrike, Sverige och andra länder mot bakgrund av att de varken har bostad eller försörjning i Grekland och behandlas människoovärdigt. Men deras asylansökningar i andra EU-länder ogiltigförklara oftast med hänvisning till att de har fått asyl i Grekland, meddelar en av de grekiska juristorganisationerna jag tog kontakt med.

Jag anar att i stället för att återvända till Grekland hankar de sig fram på en svart arbetsmarknad och får stöd av släktingar i hopp om att hitta vitt arbete och sedan arbetstillstånd och rätt att stanna kvar.

UNHCR har nyligen meddelat oss att mer än 82 miljoner människor befinner sig på flykt i världen, fler än någonsin. Men EU-länderna verkar oberörda av detta och tar emot ett begränsat antal – bl a som kvotflyktingar i samråd med UNHCR – och en del länder tar inte emot alls. När EU-staterna använder ordet solidaritet är det gentemot unionens medlemsstater, inte människorna som flyr. Visserligen har staterna frivilligt fördelat asylsökande från Grekland, men det har varit långt ifrån den omfattning som har behövts och Grekland har saknat resurser och vilja att ta emot värdigt och humant. Pandemin har komplicerat situationen ännu mer.

Nuvarande och tidigare grekiska regeringar har fått mycket, mycket kritik från EU-institutioner och frivilligorganisationer om hur flyktingar har tagits emot och bemötts.

Men medlemsländerna ska också kritiseras för att snåla med överföringar från Grekland. Länderna är bl a snåla med att godkänna familjeåterföreningsärenden, och neka när Grekland inte följt EU-reglerna om tider som ska gälla. Människor kommer i kläm, människor som inte ser en framtid, familjer som tvingas leva splittrade år efter år, barn som tvingas leva utan båda sina föräldrar, föräldrar som tvingas leva utan sina barn, ungdomar som vill studera och inte kan göra det. Människor som har förlorat allt hindras från att bygga upp sina liv igen. Det var inte så det var tänkt när FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, FN:s flyktingkonvention och EU:s grundläggande stadgar togs.

Rätten att söka asyl blir ord utan giltighet bland annat genom att pushbacks sker systematiskt trots att det är absolut förbjudet

Dagens konservativa grekiska regering har varit framgångsrik i att korta asylprocesserna. Det har skett bland annat genom lagändringar, vars rättssäkerhet kritiseras av frivilligorganisationer. Regeringen har varit bättre än tidigare med att föra över asylsökande till fastlandet från mottagningslägren på öarna. Det senare är bra, men förhållandena i lägren på öarna är fortfarande förnedrande och inhumana. Nya läger är på gång och de blir på många sätt låsta läger, vilket är helt emot EU:s grundprinciper för hur människor på flykt ska leva. Closed controlled kallas de numera allmänt i frivilligorganisationers rapporter. Antalet nyanlända har minskat. Regeringen säger att flödet av nyanlända ligger helt i händerna på Turkiet, och att grekisk kustbevakning modigt försvarar gränsen. Det ”modiga försvaret” innebär att människor som vill söka asyl skickas tillbaka över gränsen de kommer från (Turkiet), antingen gränsen går i havet eller på land i norr (Evrosgränsen).

Vittnesmålen om olagliga pushbacks till havs och i norr vid Evrosgränsen är så många nu att det uppenbart sker systematiskt. Regeringen förnekar och vägrar göra de utredningar som EU, UNHCR, Amnesty, Human Right Watch och många andra har uppmanat till. Enligt hjälporganisationers rapporter har minst 300 pushbacks omfattande över 10 000 personer ägt rum sedan mars 2020 och Turkiets misslyckade försök att få tusentals flyktingar att passera landgränsen i norr. Händelsen stärkte den grekiska regeringen, som nu verkar tro att allt kan tillåtas enligt rätten att försvara landets gränser.

I en färsk dokumentärfilm på Youtube från fransk-tyska Arte vittnar en mamma från Syrien om hur hon och hennes små barn skickades tillbaka i en överlastad gummibåt efter att ha varit fyra dygn på Rhodos. De hade varit utsatta för grekiska pushbacks ett par gånger tidigare och trott att de lyckats den här gången. Mamman säger till filmarna att hon trodde ”faktiskt inte” att det skedde när man väl hade varit flera dagar i Grekland. På Samos eller Lesvos har samma sak skett i samband med registreringen i mottagningslägret, berättar en i filmen medverkande advokat på Samos. Innan registreringen blivit klar hade en mamma med barn förts till en båt med andra flyktingar och skickats iväg mot Turkiet av kustbevakningen. En livrädd mamma med en son gömde sig i skogen på Samos tills hon kom i kontakt med advokaten (filmningen gjordes på hans kontor). Han berättade att han följt henne och barnet till mottagningslägret och bevittnat att registreringen som asylsökande gick bra. Registreringen innebär att vistelsen på grekiskt territorium blir legaliserat för den tid som asylprocess en pågår. (Filmen i källförteckningen.)

EU:s gränsbevarande myndighet Frontex anses vara inkopplad i pushbacks och förnekar. EU-parlamentet satte Frontex under utredning. Denna, eller en tidigare utredning, kom fram till att Frontex inblandning är svår att bevisa men att det är uppenbart att de inte har förhindrat olagligheterna. Frontex anklagas nu på goda skäl för att undersöka territorier med drönare, spåra migrantbåtar och informera grekisk kustbevakning. Frontext må alltså vara EU:s gränsbevarande styrka men inte en styrka som ser till att EU-lag följs. Ingenting verkar ske med att utreda grekiska pushbacks och ett pinsamt inslag i Artefilmen är när kommissionären Ylva Johansson får en fråga om pushbacks inför publik. Med ett generat leende lämnar hon frågan vidare till grekiske premiärministern, som förnekar och säger att det är turkisk propaganda.

EU:s medlemsstater ska följa FN:s flyktingkonvention om allas rätt att söka asyl. Det ingår i EU:s lag och EU-lag står över nationell lag. Förbudet att skicka tillbaka någon som kan dödas, torteras eller utsättas för förnedrande behandling, eller skickas vidare till ett sådant land, är en av de starkaste principerna i internationell rätt. En människa som reser in irreguljärt har visserligen inte tillstånd att vistas i landet, men vill hen söka asyl, måste hen få göra det. Förbudet att tvinga någon som vill söka asyl tillbaka på grund av olaga gränspassage är absolut förbjudet. Grekland bryter systematiskt och i stor omfattning mot denna grundlägga princip i internationell lag. Vittnandet och filmade bevis är mycket omfattande och används inte minst av UNHCR.

Att överskrida en nationsgräns irreguljärt utan visum och kanske utan pass, i avsikt att söka skydd och för att en flyr, verkar nu, idag, vara alltmer ifrågasatt av staters regeringar. Visumhinder och ofta svårigheter att få pass ger ingen annan möjlighet för de flesta. Inte så sällan sker också flykt plötsligt, något händer, man måste fly, och man får inte alla tillhörigheter med sig, och under flyktresan försvinner tillhörigheter. Hur många har till exempel inte förlorat sina tillhörigheter under båtfärden på Medelhavet. Det visste de som efter andra världskriget formulerade och godkände flyktingkonventionen, och det visste länderna när de skrev under. I dag verkar det var glömt hos många.

Grekland skickar många signaler till flyktingar och migranter om att inte komma hit, och ännu ett sätt är att åtala och döma nyanlända för att själva vara människosmugglare. Straffen är hårda. En 27-årig fyrbarnsfar från Somalia dömdes nyligen till 148 års fängelse för att ha styrt gummibåten och orsakat att två drunknade när båten havererade. Överlevande vittnade om att mannen kämpade för att rädda dem. Veckan innan dömdes en ung syrier till 52 års fängelse och 242 000 euro i böter för att ha underlättat illegal inresa genom att styra båten. Andra har också dömts av samma skäl – smugglarna brukar plocka ut någon att sitta vid ratten. För att ha startat den förödande branden i Moria 1 i september 2020 dömdes nyligen fyra unga afghaner till mycket långa fängelsestraff på ett enda mycket osäkert vittnesmål. Alla dessa domar har överklagats.

Grekland åtalar och dömer frivilligorganisationer för att samarbeta med smugglare. Flera rättegångar väntar, bland annat för en norsk medborgare verksam i en organisation som räddar båtflyktingar på Medelhavet. Just detta når eller avskräcker kanske inte flyktingar och migranter, men det gör hjälparbetet svårt och farligt. Grekiska regeringens krig mot organisationer, som försvarar asylrätten och stöder utsatta flyktingar, har fördömts internationellt.

Det nya grekiska beslutet att förklara Turkiet som säkert 3e land är ännu en väg att hindra människor på flykt att få skydd i Grekland och i EU. De som inte hindras genom pushbacks, eller avskräcks genom domar, hindras genom beslutet om Turkiet. Men en rad organisationer förklarar att Turkiet är inte ett säkert land, och regeringen har fortfarande så vitt jag vet vägrat uppge grunderna för beslutat när en rad organisationer bett om det.

Den grekiska asyllagen från 2019, International Protection Act, och dess tillägg handlar bl a om omfattande bruk av snabbspår vid gränsen, snabbspår för medborgare i länder med ”bara” 20% bevillning och om Turkiet som säkert 3e land för syrier – det om afghaner, somalier, pakistanier och bangladeshier kom som ännu ett ministertillägg i juni 2021.

Den nya grekiska asyllagen från 2019 (översatt till engelska heter den International Protection Act, IPA), med tillägg 2020 och nu senast i juni 2021, har varit i linje med många delar av EU:s hårt kritiserade CEAS-förslag från 2016, som aldrig togs, och EU-kommissionens föreslagna men inte tagna nya pakt om asyl och migration från september 2020. Pakten är alltså inte tagen utan diskuteras av medlemsstaterna i EU-rådet och av parlamentarikerna i EU-parlamentet. Pakten i sig bygger på CEAS-förslagen från 2016 och har kompletterats med kraftig betoning på att skyddssökande ska skickas tillbaka och att procedurerna ska vara snabba – registreringen, utredningsprocesser, beslut och tillbaka till transitland eller ursprungsland. De som kommer irreguljärt ska inte ha en chans att egentligen komma in i EU om de inte av olika anledningar lyckas kvalificera sig för att troligen ha skyddsskäl. Jag har skrivit om pakten och den nya grekiska asyllagen med tillägg i tidigare artiklar, kanske med några detaljer missuppfattade. Men det är som sagt viktigt att komma ihåg att pakten är inte tagen och kanske kommer medlemsstaterna inte ens nå kvalificerad majoritet kring den. Enighet behövs inte längre enligt medlemsstaternas beslut.

Grekland driver redan nu många snabba processer vid gränsen, det vill säga i de fem mottagningslägren i Egeiska havet utanför Turkiets kust – på Lesvos, Samos, Chios, Leros och Kos – och i norr i mottagningslägret Fylakio nära Turkiet. En del – ofta barnfamiljer som kvalificeras som särskilt sårbara liksom numera ensamkommande minderåriga – skickas till fastlandet för asylprocedurerna. I snabb takt har alltfler syrier fått besked att deras asylansökan har ogiltigförklarats eftersom de anses ha skydd i Turkiet och ska tillbaka dit. Besluten om syrierna grundar sig på IPA, som ser Turkiet som säkert 3e land för syrier, och som i sin tur går tillbaka på EU-Turkiet-överenskommelsen 2016. Snabbspår vid gränsen används för medborgare i länder där bevillningsgraden är 20% eller lägre, det vill som pakten föreslår.

Överklaga beslut i snabbspåret, eller om att bli placerad i snabbspår, ska göras inom några dagar. Rätt till kostnadsfritt juridiskt stöd är begränsat. Många EU-länder använder sig av snabbspår för vissa nationaliteter men i pakten betonas att det ska ske vid gränsen. Som Grekland nu gör. Människor ska inte komma längre, och inte försvinna och ta sig vidare på egen hand. Generellt anses snabbspår, som jag redan har skrivit, ha sämre rättssäkerhet eftersom det sker snabbt.

Grekiska asyllagen från 2019 förklarade alltså Turkiet som säkert för syrier, vilket också var innebörden i EU-Turkiet-överenskommelsen. Den innebar i korthet att för fem år betalade EU Turkiet 6 miljarder euro för att Turkiet skulle ta hand om flyktingarna, se till att de inte reser vidare till EU och ta tillbaka de som ändå kommit irreguljärt med smugglare till EU/Grekland. Betoningen låg på flyktingar från det svårt krigsdrabbade Syrien. Ett antal syrier skulle få tillstånd att föras över till EU men inte de som rest in irreguljärt till Grekland (sic!). Turkiska medborgare skulle också få visumfrihet till EU, vilket inte har skett. Alla pengarna lär heller inte ha betalats ut.

Överenskommelsen fördes in i grekisk lag strax efteråt. Syriers negativa beslut om att få skydd överklagades och oftast gavs de skydd i Grekland. Tvångsdeportationerna har varit få. Sedan nya lagen från 2019 började tillämpas 2020 har nästan 3 000 syriers ansökan om skydd ogiltigförklarats. Turkiet tar inte emot avvisade sedan mars 2020 och många har placerats i förvar eller hamnat i limbo och förlorat boende och försörjningsbidrag.

IPA är tydlig med att Turkiet är att se som ett säkert 3e land för syrier, men i förvaren finns också afghaner och andra nationaliteter. Än så länge har öarna avreseförvar bara på Lesvos och Kos. De nya mottagningsläger som byggs på öarna har däremot alla avreseförvar i linje med den föreslagna EU-paktens betoning på omfattande och snabba återresor från gränsen.

EU:s medlemsstater har regler kring asyl och det är inte bara att skicka tillbaka.

IPA ska anpassas till EU:s direktiv kring asyl och till EU-lag.

Nästan 3 000 syriska asylansökningar har förklarats ogiltiga sedan IPA börjat tillämpas 2020.

Vid Världsdagen för flyktingar i juni 2021 skrev EU-kommissionären Ylva Johansson, ansvarig för asyl- och migrationsärenden i EU, att det är en dålig idé att skicka asylsökande till ett tredje land för att sköta asylprocesser och mottagande, att det är emot andan i flyktingkonventionen och att det skickar fel signaler till de andra EU-länderna. Jag tror tyvärr inte att hon syftade på Grekland utan på Danmark, vars socialdemokratiska regering med stöd i riksdagen har beslutat att exportera asylrätten. Mest aktuellt land verkar vara Rwanda. De som får skyddsförklaring ska enligt beslutet inte ha rätt att leva i Danmark utan de ska stanna där de är. Danmark har ett särskilt EU-medlemsavtal, som gör det här möjligt trots att det är emot EU-lag. Protesterna i Danmark har varit skarpa och de har mest bemötts med osakliga tillmälen. Som enda land i EU har Danmark också beslutat att skicka tillbaka flyktingar till Syrien när de söker förlängning på sina tillstånd. Mot detta har det varit många lokala protester.

Det här handlar om populism, djupt känslokall inhumanitet och att se människor från andra delar av världen som något skrämmande, som vi ska ta avstånd från. Trots att många så småningom tar plats inom högkvalificerade sektorer av samhället och att det, som ett exempel, är just dessa människor som bär upp en stor del av äldreomsorg, sjukvård, barnomsorg och servicesektor. Vår svenska näringslivsminister är ett av många exempel på det första.

Att det inte bara är att skicka tillbaka asylsökande till ett så kallat säkert transitland kommer tydligt fram i fyra frivilligorganisationers 15-sidiga kommentarer till grekiska regeringens senaste ändrings- och tilläggsförslag till den grekiska asyllagen från 2019 – International Protection Act, IPA. Organisationerna är Refugee Support Aegean, Greek Council for Refugees, HIAS Greece och Danish Refugee Council (publicerat i juni 2021, finns på engelska på www.rsaegean.org). Sedan IPA införts, skriver de, har ”säkert 3e land” använts systematiskt i snabbspårsprocedurer vid gränsen för syriska medborgare. Det har lett till en tiofaldig ökning av ogiltigförklarade asylansökningar från syrier, från 245 stycken 2019 till 2 839 under 2020. Ogiltigförklaringarna förväntas öka mycket, mycket efter beslutet nu om Turkiet som säkert 3e land för asylsökande från Syrien, Afghanistan, Somalia, Pakistan och Bangladesh.

En rad paragrafer i IPA med tillägg, och tillämpningen, måste ändras och anpassas till EU:s gällande direktiv, EU:s gällande grundlag och EU:s lag i övrigt, skriver organisationerna. Många paragrafer i IPA tas upp och jämförs med vad som står i direktiven. Direktiven är vad medlemsstaterna har att hålla sig till, något annat finns inte. Pakten är inte tagen och blir kanske inte tagen.

Grekland tar lättvindigt på en medlemsstats rätt att göra undantag från EU:s direktiv. Hit hör till exempel att få invänta besked om överklagande i landet. Rätten att stanna tills beslutet kommer gäller i regel med automatik, och bara under mycket speciella omständigheter gäller inte den rätten. Under inga omständigheter får ett land gå ifrån principen om nonrefoulment.

IPA med sina tillägg innebär restriktioner för nyanlända, som inte finns i direktiven. Hit hör att upp till 25 dagar inte få lämna mottagningslägret, vara övervakad av myndigheter och inte få ta emot besök inne i lägret eller utanför. (Detta är mer i linje med pakten, som antas innebära ett kraftigt ökat förvarstagande vid gränserna). I IPA finns möjliga straffåtgärder för asylsökande, som inte finns i direktiven men som känns igen från förslaget 2016 till ny Asylprocedursförordning och från paktens förslag. I båda finns en rad tillfällen att kunna straffa asylsökande som bryter – ibland av okunnighet – mot regler.

Mer specifikt för grekisk lag, för IPA, är kravet att tortyroffer måste bevisa vad de utsatts för genom certifikat från något av ett antal nämnda sjukhus. Av praktiska skäl, bland annat finns expertisen på andra kliniker än dessa sjukhus, är kravet inte hållbart (det påpekades i remissvaren till lagförslaget 2019). Organisationerna tar också upp asylsökandes rätt till effektiv tolkning vid de personliga intervjuerna, enligt EU-lag. Det fungerar många gånger inte.

Utan stöd i EU-lag och direktiv anger IPA tillfällen när asylmyndigheten kan hänvisa nyanlända till snabbprocedur, som vägran att lämna fingeravtryck. Om att hänvisas till snabbspår vid gränsen använder sig Grekland av paktens förslag om att hit ska medborgare i länder med 20 % beviljandegrad eller lägre hänvisas. För ensamkommande minderåriga går gränsen vid 15 år. Samma ålder ska gälla ensamkommande minderåriga, bara under 15 år ska de undantas från regeln om Turkiet som säkert tredje land.

Och så har vi de nya mottagnings- och identifieringslägren

I linje med hur Grekland förbereder sig för paktens förslag bör vi se de nya Multi-Purpose Reception and Information Centres, som ska ersätta nuvarande läger. De byggs i samverkan med EU. Naturligtvis är det bra att de gamla lägren, som är och har varit humanitära katastrofer, ersätts. Men de nya lägren har karaktär av fängelse och koncentrationsläger. De ligger ödsligt långt från bebyggda trakter, de kommer ha höga, kraftiga stängsel runtom, in- och utgångar kommer vara hårt kontrollerade, och de kommer innehålla förvar. Migrationsministern talar om dem som låsta, EU:s representanter säger att de blir öppna men med kontrollerade in och utgångar. Enligt nu gällande EU-lag och direktiv ska människor som söker skydd inte låsas in/stängas in. Hur öppenhet/inlåsning ska hanteras är en av många detaljer i den föreslagna pakten som medlemsstaterna diskuterar. Men även om det kommer bli möjligt att gå ut ibland är det ohyggligt att flyktingläger i Europa ska se ut som koncentrationsläger. Mer om de nya lägren i en annan artikel.

Resvägarna

Resvägarna för människor på flykt ändras. Till Grekland har i stort sett alla kommit via Turkiet. Men sedan 2021 har fler kommit över landgränsen i norr, Evrosgränsen. Enligt UNHCR siffror, presenterade i rapporten från Humanrights360, har 3 800 personer anlänt och sökt asyl i Grekland under första halvåret 2021. 2 505 kom över Evrosgränsen, 1 300 över havet.

Färre människor söker numera asyl i Grekland. Kanske stannar många kvar i Turkiet, eller söker de sig till Bulgarien och Rumänien? Tvärtemot de flesta andra EU-länder under pandemin sökte fler människor asyl här under 2020, visar EASOs analys, som presenterades veckan efter midsommar. Men jag vet inte från vilka länder de som söker asyl i Bulgarien och Rumänien kommer. Finns här afghaner som tar vägen från Turkiet till Rumänien över Svarta havet? Eller kommer flyktingarna från Ryssland och länder i forna Sovjetunionen? Vi vet att flera kommer från Irak. Från Afghanistan flyr nu tiotusentals medan talibanerna tar över landet. Kommer fler fly norrut via Tadjikistan, och Ryssland? Och sedan? Från Tadjikistan kommer uppgifter att de förbereder sig för att ta emot uppemot hundratusen flyende afghaner. Men också att Ryssland förbereder för försvara gränserna till sina samarbetsländer. Vart ska afghaner som flyr, kunna fly, när nu också Iran och förmodligen Pakistan stänger gränserna?

Avslut

Grekland har på många sätt redan infört väsentliga delar av en djupt ifrågasatt pakt, som är långt ifrån tagen av medlemsstaterna och parlamentet. Snabbprocedurer vid gränsen är omfattande, bevillningsgrad om 20% används, fokus ligger på återvändande, syriers asylansökan förklaras ogiltiga och med det nya beslutet om att även afghaner, somalier, pakistanier och bangladeshier är säkra i Turkiet kommer det gälla för tusentals asylsökande och i procent räknat 70 % av alla som söker asyl. Deras begäran om att söka asyl i Grekland kommer avslås med hänvisning till att de är säkra i Turkiet och där ska de söka asyl. Kanske kommer det också användas när flyktingar som erkänts och fått uppehållstillstånd ska ansöka om förlängning av tillstånden. Grekland visar också upp att omfattande beslut om återvändande knappast kan hanteras utan förvarstagande, och nya förvar planeras till de nya mottagningslägren. EU tar avstånd från pushbacks, och måste det, men signalerna från EU till Grekland om den grekiska asylpraktiken är generellt uppskattande.  Även om det påpekas att den som vill söka asyl har rätt att göra det och beslut om ogiltigförklarade asylansökningar måste vara individuellt baserat. Men det här visar också EU:s svaghet att straffa medlemsstater som bryter mot EU-lag och internationell rätt.

Covid – 19

Jag har inte tagit upp Covid 19 här. Lägren har klarat sig från omfattande spridning trots att friska och smittade ibland har blandats. Invånarna har hållits isolerade i månader och inte fått gå ut. Jag tror också att många i den grekiska befolkningen har varit livrädda och undvikit lägerinvånare om de skulle ha synts på stan – jag tänker nu på det enormt överbefolkade lägret på Samos på sluttningarna ovanför Vathy och där många fortfarande bor i skjul i bushen. Mat och förnödenheter har förts in i lägren av myndigheterna. Isoleringen har varit förödande för mångas mentala hälsa. Att många har varit djupt deprimerade och självmordsbenägna, även barn, tar en rapport från Läkare utan gränser upp. Mer om den och om lägren i en annan artikel.

Huvudsakliga källor

AIDA – Asylum Information Database – Turkiet update 2020. www.ecre.org

Arte/Keops prod. 2021, on Youtube: Greece: Illegal Pushbacks of Asylumseekers. Arte Documentary.    https://www.youtube.com/watch?v=GLdoxSL3seo

ECRE Weekly Bulletin, www.ecre.org

EASOs Asylum Analysis 2021 (för 2020) www.easo.europa.eu 

Humanrights360: Violations of human rights in Greece in the “light” of European Pact on Asylum and Migration “Fighting in the dark”. July 2021. https://www.humanrights360.org

Médecins sans Frontieres: Constructing Crisis at Europe´s Borders. June 2021. www.msf.org/greece

Refugees excluded in Grecce: Designation of Turkey as a “safe third country”. Presskonferens 14 juli 2021.     https://rsaegean.org/en/designation-of-turkey-as-a-safe-third-country/

UNHCR Greece pressreviews – kommer dagligen till prenumeranter.

UNHCR Greece Aegean Islands Weekly Snapshot, 14-20 June 2021

Webbsidan för Refugee Support Aegean med många artiklar och presskommunikéer, en del under menyrubriken Archive. Här på webbsidan bl a RSA, GCR, HIAS, DRC: Comments on the Bill amending deportation and return procedures, residence permits and asylum procedures. June 2021. www.rsaegean.org

Samt information från och genom mitt grekiska nätverk

Ordet ”illegal” finns återigen i den grekiska retoriken, och i den europeiska. När regeringen förnekar de många vittnesmålen om att grekisk kustbevakning tvingar människor, som vill söka asyl, tillbaka in på turkiskt vatten, talar den om ”illegala migranter”. I internationell rätt är det förbjudet att ”pusha” människor som vill söka asyl tillbaka över gränsen – rätten att söka asyl är fundamental. Däremot inte att få asyl, det ska undersökas.

Grekiska ministrar upprepar envist att talet om pushbacks handlar om falska påhopp (trots en del filmade bevis). Samtidigt säger den att grekisk gränsbevakning gör sitt yttersta i att försvara landets gränser mot illegala gränspassager. Internationella människorättsorganisationer kräver om och om igen att regeringen ska utreda, och regeringen förnekar. Vittnesmål om pushbacks vid Evrosgränsen fanns redan för några år sedan och Unhcr bad att Syriza-regeringen skulle undersöka saken. Regeringen förnekade kännedom om detta.

De senaste åren har pushbacks blivit allt vanligare i vattnen runt öarna i Egeiska havet, inte bara främst vid Evrosgränsen i norr. Videos har publicerats där man ser båtar från grekisk kustbevakning vara i full färd med att tvinga gummibåtar med flyktingar ändra kurs.

EU-kommissionen har varit passiv i detta tills det i slutet av oktober 2020 kom uppgifter om att EU:s gränsbevakningsorganisation Frontex är inblandad i pushbacks i samarbete med grekisk kustbevakning. EU-kommissionären Ylva Johansson reagerade och krävde att Frontexchefen undersöker saken. Chefen – det vill säga Frontex verkställande direktör – förnekar kännedom om att något sådant skulle äga rum. Ylva Johansson intervjuades i tyska media och sa att vi kan inte acceptera om Frontex deltar i pushbacks, det handlar om att försvara fundamentala rättigheter.

Men det är märkligt att kommissionären reagerar först när Frontex är inblandad och inte har reagerat när en medlemsstat står för olagligheterna.

Frontex har gjorts till en allt viktigare faktor i hur unionen bemöter flyktingar och migranter. Budgeten har fyrdubblats sedan 2015, från 140 millioner euro 2015 till 460 millioner euro 2020. Frontex har också kritiserats för att ha köpt drönarutrustning för 100 millioner euro. Drönarna ska användas över Medelhavet, där EU-kommissionen har sagt att EU ska vara närvarande och hindra flyktingar och migranter att drunkna. Hur kommer drönarna användas? Ska de vägleda räddningsbåtar på plats, eller ska de användas för att hjälpa libyska kustbevakningen att stoppa migrantbåtar innan de kommer utanför libyskt vatten?

Efter att Ylva Johansson framträdde i en tysk tevekanal och twittrade den 26 oktober om Frontex´ pushbacks följde många twitterkommentarer. De flesta handlar om att Grekland försvar sitt land, att om Frontex hjälper till är det bra och att passera gränser är illegalt. Kommentarerna är ett mått på stämningar i framför allt Grekland.

”Vi accepterar inte illegala pushforwards, vi försvarar vårt land.” ”Om Frontex genomför pushbacks tackar vi dem av hela vårt hjärta. Varje illegal immigrant som indras från att komma in i Europa är bra. Alla är kriminella och de vet alla att de kommer hit för att våldföra sig på lagar. De vet också att EU ger dem allting gratis.” ”Jag blir mycket skeptisk när några försarar illegal migration. Är en massa pengar bakom.” ”Kära Ylva Johansson, vi ska inte som Soros, Merkel och Muslimska brödraskapet acceptera människosmuggling.” ”Pushbacks är enda lösningen.” ”Du förstör aktivt Europas framtid.” ”Gör vad du vill i ditt land. Men när det gäller vårt land och människor som inte är flyktingar utan illegala immigranter, låt då Frontex göra sitt jobb.”

”Är du alls medveten om att NGO:s samarbetar med turkiska staten, är du medveten om undersökningen om kriminalitet hos NGO:s? Eller bryr du dig inte så länge du lever bekvämt i den politiskt korrekta kokong.” ”Ni som har förstört vår säkerhet, vår frihet, våra liv, väg egendom, våra kristna kyrkor … ni ska i fängelse för misshushållning.” ”Du är ansvarig för islamiseringen av Europa. Grekland är för grekerna. Grekland skyddar sina gränser definierat i konstitutionen.” ”Har du fullständigt förlorat förståndet? Illegal migration är inte en mänsklig rättighet. Du måste förstå det. Frontex ihop med grekiska kustbevakningen gör ett fenomenalt arbete och skyddar Europa.” ”Du har placerat tredje världens kriminella i Grekland och Europa och de har döpts till stackars flyktingar. På grund av dig har vi levt under en regim av terrorism de senaste fem åren.”

”Låt Frontex göra sitt jobb och börja undersöka NGO:s. Du är ansvarig för människosmuggling.” ”Massimmigration från ett säkert land ingår inte i grundläggande mänskliga rättigheter. Vi är så trötta på din kriminella politik som kostar livet för tusentals europeiska män, kvinnor och barn.” ”Vi talar om illegal immigration. När tänker du stödja EU-medborgares mänskliga rättigheter. Vi har blivit främlingar i våra egna länder sedan vi överflödats av illegala migranter som hotar EU:s demografi.” ”Om du hindrar pushbacks bäddar du för framtida terroristattacker.”

Men här finns också några stöd till kommissionären, och detta: ”Så pushbacks är illegalt, men att stänga in tusentals människor på en ö är inte det?”

Frågan om Frontex och pushbacks har diskuterats i EU-parlamentet också, och fördömts. Frontex förnekar och kommissionären vill ha bättre underlag för att bli försäkrad om att EU-myndigheten inte är inblandad. Det skulle inte förvåna mig om Frontex-chefen får gå och sedan blir det inte mycket mer.