Vårt Europa / Annette Rosengren

Grekland har inte haft mycket till integrationsprogram för flyktingar som fått uppehållstillstånd även om Syriza regeringen hade långt framskridna planer på det. Det finns städer och orter i Grekland där flyktingar har mottagits väl och har integrerats med arbete och bostad.  Men ofta har det varit tvärtom. Många har fått bo kvar i sina asylboenden och haft kvar asylbidraget.  Tills nu under 2020. Det finns till exempel ingen statlig språkundervisning. Men värre är byråkratins rundgång där de inte får nödvändiga dokument för att de saknar andra dokument, som de inte får för att de inte har de första dokumenten. Ungefär så.

Vårvintern 2019 förvarnade Syrizaregeringen plötsligt om vräkningar från asylboenden för dem som fortfarande bodde kvar sex månader efter att de hade fått uppehållstillstånd. Våren 2020 gjorde högerregeringen vräkningar till en omfattande brutal verklighet redan en månad efter uppehållstillståndet, möjlig att göra genom tillägg i nya asyllagen. Plötsligt fanns det tusentals hemlösa flyktingar med uppehållstillstånd. De flesta syntes i Aten. Många samlades på Viktoria-torget, Platia Viktoria, där de levde sina liv dag och natt.

Utan bostad inget skattenummer, utan skattenummer varken arbete eller socialstöd

Enligt grekisk lag har flyktingar med uppehållstillstånd samma rättigheter till socialt stöd och hjälp som grekiska medborgare. Men man kan varken arbeta eller få socialt stöd om man inte har ett skattenummer, och man kan inte få ett skattenummer om man inte har en bostad och en bostadsadress. Flera andra former av socialt stöd förutsätter att man har bott i Grekland minst fem år. Och så vidare.

Bekostat av EU startade IOM/UNHCR ett mindre integrationsprogram, Helios, 2019. Helios skulle stå för hyra och garant för hyreskontraktet, om flyktingarna med uppehållstillstånd hyrde bostad och därmed hade en bostadsadress. Helios skulle hjälpa till med skattenummer, vägleda till arbete med mera. Programmet startade i liten skala med plats för under tusen personer. Det hade inte resurser att möta vågen av hemlösa flyktingar med uppehållstillstånd som plötsligt fanns i början av juni 2020. Totalt fick ungefär 35 000 flyktingar uppehållstillstånd 2020.

Åren kring 2011 – 2015 i Aten var den vanliga bostaden för människor på flykt en överbefolkad lägenhet, om möjligt med en familj per rum, ibland flera familjer i samma rum. Någon som hade turen att vara i besittning av det rätta dokumentet för att kunna hyra en lägenhet stod för hyreskontraktet. Många lägenheter var i källarplanet, vanligt i Grekland för de lägenheterna är billigare. De väntade alla på möjligheter att komma vidare till andra EU-länder och asylprocedurerna tog flera år. Den grekiska ekonomin var i kris, arbetslösheten var hög och det fanns lägenheter att hyra. De flesta bodde i stadsdelen Patissia norr om Omoniaplatsen, en del av Aten som högernationalister säger i dag har blivit ett getto och att grekerna måste ta tillbaka sin stad. (Det var här jag bodde 2011 och sedan alltid har bott och känt mig hemma i.) I dag vill många inte hyra ut till flyktingar och migranter, eller uppmanas av grannar att inte hyra ut till flyktingar. Det är möjligt att slitaget har varit stort, dessutom har grekernas ekonomi blivit lite bättre. Men de som har hyrt ut har sannerligen fått betalt. Med undantag för en del ockuperade ödebyggnader, som sägs vara tömda på sina ockupanter nu.

Nu är det så att en månad efter uppehållstillstånd måste den som fått uppehållstillstånd klara sig själv, har migrationsministern meddelat om och om igen sedan i våras 2020, ”inte heller greker kan räkna med gratis bostad och pension när de är i arbetsför ålder”.

Heliosprogrammet utökades så småningom med mer pengar från EU. Under senhösten var nästan 23 000 anslutna. Med Helios finns en garant bakom hyresgästen och att med en adress kan personen/familjen få skattenummer och sedan hitta arbete och få tillgång till hyresbidrag och vid behov socialt försörjningsstöd. Helios ska visa hur man gör och bygga broar. Det är tanken.

Senhösten 2020 fanns fortfarande hemlösa flyktingar med uppehållstillstånd som inte har fått plats i programmet. IOM, staden och migrationsdepartementat enades kring ett projekt med hotellrumsboende i två månader innan de kommer in i projektet. Plats för hemlösa flyktingar med uppehållstillstånd uppläts bland annat i Elaionas i utkanten av Aten. Elaionas var från början ett mönsterläger för asylsökande, ett trevligt flyktingläger med rader av små containerhus, och på inte så långt bussavstånd från Aten. Jag var här flera gånger 2016 och -17 och tog bussen från en gata nära Omonia. För hemlösa flyktingar med uppehållstillstånd sattes det upp småtält sommaren 2020 i Elaionas. Under hösten skaffade staden in mera mark för att ordna mer boende. Till Malakasa, som ligger lite längre bort, placerades också flyktingar med uppehållstillstånd. Att bo i tält vägg i vägg med många andra i sina tält, inne i ett stort magasin, blev räddningen från hemlöshet för många. Media rapporterade att de var glada åt att i alla fall inte vara hemlösa på gatorna längre.

Många barnfamiljer har sovit på Viktoriatorget i Aten och här fanns gravida, familjer med små babysar, och funktionsnedsatta i rullstol. Infomigrant.se och Refugee Support Aegean visade bilder på sina webbsidor. Andra platser förutom Platia Victoria var torget framför den stora kyrkan Agio Panteleimonas på Acharnongatan några stenkast bort. Det här är platser i Aten, i stadsdelen Patissia, som framför allt flyktingar från Afghanistan har haft som samlingsplatser sedan åren kring 2008-9.

De kom nu våren 2020 direkt från öarnas läger ofta utan att veta vad som väntade dem, och de kom från lägenheter i Aten och på andra håll. Eller från hotellboenden. Lägenheter och hotellboenden har de haft genom EU-finansierade program. Grekiska Unhcr startade Estia-boenden 2016, som var hyrda lägenheter för familjer, från början familjer som väntade på att få åka vidare till ett annat EU-land genom familjeåterförening eller genom medlemsstaternas beslut om omflyttning av asylsökande. Estia har fungerat bra för tiotusentals asylsökande i Aten och på många andra håll i Grekland.

Men nu har projektet tagits över migrationsministeriet och i Estiaboende ska bara asylsökande bo. För en svensk låter det kanske inte konstigt om allt ska ligga under Migrationsverket. Men i Grekland är mycket i privata händer – mycket av sjukvården till exempel, Estia har dessutom legat under Unhcr, som i sin tur har samarbetat med en rad erfarna frivilligorganisationer, som bidragit med stöd och hjälp. Nu köper regeringen tjänster i stället från ofta helt nya organisationer och ersättningen har sänkts. Kontraktskrivandet med en av organisationerna har väckt uppmärksamhet. Organisationen är ny, saknar erfarenhet av att arbeta med flyktingar och ledaren är en känd fascist.

Vilka organisationer går in och arbetar med regeringen, frågade jag min vän Atenadvokaten S. Ingen aning, svarade han, de har aldrig synts i flyktingsammanhang tidigare.

Estia kallas nu Estia II och platserna har minskat med 2021. En förklaring är säkert att antalet inskrivna asylsökande har minskat och antalet nyanlända under 2020 har minskat med 80 %. Efter årsskiftet finns inte längre avtal med hotell, som har funnits som bostäder enligt ett annat projekt,  och även ett hotellrum är bättre än ett tält. På Lesvos, Samos och de andra öarna upphör Estia helt. Samtidigt finns tusentals nya med uppehållstillstånd, som kanske vräks på nytt.

En tid utfärdade grekiska myndigheter resehandlingar på löpande band till flyktingar med uppehållstillstånd så att de skulle kunna lämna Grekland för ett annat EU-land. Som i sin tur kanske skickar dem tillbaka till Grekland efter tre månader, eller människorna håller sig dolda i den egna diasporan i något valt EU-land.

De byråkratiska problemen i Grekland ska Heliosprogrammet försöka lösa. Men hur blir det med arbete när Coronapandemin har sänkt den grekiska ekonomin igen och många enklare jobb har försvunnit? Från öarna kommer nya flyktingar med uppehållstillstånd. En del kommer antagligen hitta arbete på landsbygden inom jordbruket, precis som en del asylsökande gjorde för tio år sedan, och som många albaner gjorde när de migrerade till Grekland på 90-talet. Hantverkare lär kanske också hitta arbete. Över huvud taget de som kan arbeta inom områden som grekerna inte vill ha längre. Men alla passar inte för jordbruksarbete, som ofta är tungt, eller de har inte en användbar utbildning. Och de måste lära sig språket.

Jag tänker på vännen Hussein, visserligen en ganska gammal man när han kom som flykting till Aten för tjugo år sedan. Hur han hankade sig fram mellan olika jobb, och hur en del höll på att ta knäcken på honom för han hade aldrig varit grovarbetare eller landsortsbo.

Hur det blir framöver återstår att se. Grekiska regeringen bedriver en hård signalpolitik i syfte att avskräcka människor på flykt att söka sig till EU via Grekland.

Den nytillsatte vice asyl- och migrationsministern Sofia Vuoltepsi ska ha huvudansvaret för integrationen. Hon har talat i media om att kvinnorna som har fått uppehållstillstånd måste lära sig grekiska och ska utbildas i hantverk. Men hon har inte sagt att de behöver bostäder och i flera fall sjukvård.

En flykting som har fått internationellt skydd har rätt att få hjälp till sin integrering.

Familjeåterförening är dessutom ett stort problem i Grekland. 2019 lämnades 266 ansökningar in till Asyl Service om att få tillstånd för resten av familjen att resa in lagligt till Grekland så att familjen kunde förenas. 22 positiva beslut lämnades, 29 fick negativt besked. Men också där familjeåterförening har blivit accepterad kommer sedan administrativa problem med att få visum för inresa utfärdade.

Det är svårt att få grekiskt medborgarskap. Syrizaregeringen införde regeln att efter tre års uppehållstillstånd kunde man få grekiskt medborgarskap om man klarar proven i grekiska språket och i grekisk historia, kultur och samhälle. Den nuvarande regeringen har ökat minimitiden till sju år.  Artikel 34 i Genevekonventionen från 1951 säger att flyktingars assimilation och naturalisering ska underlättas av staterna.

Källor

Artiklar från Refugee Support Aegan, https//rsaegean.org/en 

Efimerida ton Syntakton, www.efsyn.gr

ECRE Weekly Bulletin, www.ecre.org

Pressöversikter genom grekiska Unhcr

När Moria brann den 9 september 2020 bodde ungefär 13 000 människor i det fruktade lägret, de flesta i tält bland träd och buskar. Ett mindre antal bodde i lägenheter som hyrdes genom Unhcr:s program Estia, i det mindre kommunala lägret Kara Tepe och i det lilla Pikpa, som drevs av frivilligorganisationen Solidarity Now. Framöver ska alla bo i det blåsiga, steniga, tillfälliga tältläger, som armén satte upp när Moria hade brunnit ner. Åtminstone till hösten 2021 när ett stort läger i obygden långt från urban bebyggelse ska vara färdigt. Det lägret byggs i samverkan mellan EU och migrationsministeriet i Grekland, men redan om någon månad öppnas ett nybyggt på Samos. EU finansierar och lägren förbereder unionens anpassning till den föreslagna nya pakten om migration och asyl för unionen. Lägg på minnet termen Multipurposed reception and identification centre.

Lilla Pikpa på Lesvos stängdes under hösten enligt beslut av asyl- och migrationsministeriet, kommunala Kara Tepe ska stängas och Estia-lägenheterna ska bort. De mindre boendena har varit bra, de som har bott här ofta varit sjuka, sköra eller haft funktionsnedsättningar, bland annat sjuka barn med sina föräldrar.

I havsviken där det nya lägret på Lesvos finns nu efter branden är människorna utsatta för blåst och fuktighet från havet. Marken är platt och stenig utan växtlighet. De bor i tält som står ordnade i rader. Marken hade varit skjutfält sedan 1926 och i slutet av hösten slog Human Right Watch larm om att marken är blykontaminerad. När armén försökte dränera marken för allt vinterregnande, exponerades blyföroreningarna ännu mer. Det är väl känt att blyföroreningar skadar människor, inte minst barn. Regeringen förnekade alternativt förringade faran. När sedan det nationella geologiska institutet undersökt marken kom ett besked i slutet på januari att mätningarna ligger inom acceptabla normer för bostäder.

Här fryser nu omkring 7 000 människor, för det är vinter.

Journalister får inte komma in. Ingen får fotografera, och upptäcks någon ta bilder tas telefonen i beslag. De som arbetar här får inte rapportera. Senare förnekas det av bland annat EU-kommissionens representant.

Närmare 13 000 barn, kvinnor och män blev akut hemlösa av branden. Lägret bestod av en kärna av boendecontainrar och servicecontainrar med en mängd tält placerade runtom i olivlundar och bland buskvegetation, där de flesta bodde. Människorna flydde i hast vid branden och förlorade det mesta.

Under dagarna som följde levde de på gator och parkeringsplatser och fick inte ta sig till stan för att handla vatten och mat. Polisen fick förstärkning och spärrade av. Hjälpande frivilligorganisationer fick inte nå fram med hjälp. Journalister fick inte tillträde.

Kanske var myndigheterna skräckslagna på grund av Coronan, men den har de grekiska flyktinglägren klarat sig bra från trots trängsel, brist på skyddsåtgärder och omöjlighet att hålla distans. Regeringens metod har varit att hålla lägren mer stängda från omvärlden än det övriga grekiska samhället.

De drabbade sov en vecka på barmark och asfalt. Buskar och bilvrak tjänade som toaletter. Mat och vattenflaskor delades så småningom ut en gång om dagen. För att tvätta sig gick de till havet.

Efter en dryg vecka öppnade regeringen det nuvarande tältlägret norr om staden vid en havsvik. Det ligger inte så långt från det kommundrivna mindre flyktinglägret Karpa Tepe för sköra och sårbara flyktingar. Platsen kunde knappast vara en sämre vald plats, konstaterar en rad organisationer. Marken till det nya lägret har varit militärt skjutfält i många år men det handlar inte bara om blyföroreningar utan om att det ligger så utsatt för blåst och regn, och för de skyfall som är så typiska för Grekland. Militären skapade senare viss dränering med öppna diken. Det saknade också kontakt med stadens vatten-, avlopp- och el-nät.

I december kom International Rescue Committees rapport om allvarliga mentala hälsosymtom i lägren på Lesvos, Samos och Chios. Många människor lider av depression och PTSD, och självskador och allvarliga självmordstankar är utbredda i alla åldrar.

Officiella namn på det nya lägret på Lesvos är ”tillfälliga Kara Tepe”, eller ”nya Kara Tepe” eller ännu mer officiellt ”Mavrovouni”. Det senare sägs vara för att regeringen vill ha ett grekiskt namn och Kara Tepe är ursprungligen turkiskt. Politiskt är relationen Grekland – Turkiet på helspänn. I grunden handlar det om provborrningarna efter olja utanför Turkiets kust på vatten som tillhör Grekland.

Flyktingar och solidariska frivilligorganisationer kallar det nya lägret ”Moria 2”, och de säger som vännen A att Moria 2 är värre än Moria 1, bland annat för att det är så väderutsatt och har drabbats mycket av skyfall.  Det är så kallt i Moria 2 och tälten där flyktingarna bor har inte värme. Nu i januari är temperaturen ofta runt tio grader om det inte snöar och är minus. Men att tvingas sova i tio grader är inte värdigt. I fukt kan tio grader också kännas kallare än vad termometern säger.

Men Moria 2 anses säkrare för de boende när det gäller övergrepp och kriminalitet. I december utsattes ändå en treårig flicka för våldtäkt på en toalett.

Lägret ligger nu strax norr om öns huvudstad Mytilini med lite kortare promenadavstånd till stan än Moria 1. Grekiska armén satte upp rader av vita tält, många med Unhcr:s karakteristiska blå bokstäver tryckt på tyget. Lägret är inhägnat med höga metallstängsel krönta av rullad rakbladsvass taggtråd. In- och utgång är kontrollerad, köerna kan bli långa. De som inte ville hit tvingades hit med hot om att annars strykas från asylprocessen, inte få det månatliga asylbidraget och så småningom inte bli överförda till fastlandet.

Marken under tälten är hård och stenig att sova på. De sov länge med plast och filtar under sig, men nu ska enklare golvunderlag ha delats ut. Familjer tilldelas tält för 6-8 personer. Män utan familj bor i stora tälthallar där de kan vara upp till 150 personer, som sover tätt intill varandra på smala tältsängar.

Moria 1 låg med olivlundar runtom, det var skitigt och ohygieniskt men det var natur och inte stenig, platt mark med vind och fukt.  Mot vår- och sommarsolen kommer inte finnas annan skugga än de stora gummihallarna, som har satts upp för socialt liv och matlagning.

Det ställdes i ordning på en vecka, så det är begripligt att inte allt var ordnat. Men det har gått fyra månader nu och fortfarande är det inte iordningsställt för vinter även om det har blivit bättre. Elektricitet ordnas fortfarande med generatorer, och den är ojämn och räcker inte till. Tälten där människorna bor saknar värme och belysning.  Nu fyra månader senare finns många duschar men varmvattentillgången är ojämn eftersom elen inte räcker till.

Värmeaggregat till tälten sägs vara på väg.

Lägret och förhållandena anmäldes av Grekiska flyktingrådet till Europarådets kommissionär för mänskliga rättigheter.

I början av januari snöade det på Lesvos, Chios och Samos. Det snöade också på fastlandet där flyktingar bor i tält. Bilder från de snötyngda tälten i Malakasa har spritts. Flera av oss minns nog de översnöade tälten i Moria för några år sedan. Då delade Unhcr ut värmekaminer, och en person dog av kolosförgiftning.

Varför denna senfärdighet, alla vet ju att det kommer vinter varje år?

Moria 2 är uppdelat i sektioner – afghaner för sig, arabisktalande för sig, familjer för sig, ensamkommande män för sig. Coronasmittade har en inhägnad, avskild enhet. Men de smittade är få. Som jag har förstått är en del av lägret deportationsförvar.

När Moria 1 brunnit evakuerades några tusen ganska snabbt till fastlandet  och i Moria 2 har 7 500 människor bott under hösten, nu är de något färre. Lägret är beräknat för 10 000 boende. Frivilligorganisationer uppmärksammar att flera tusen av de 13 000 vid branden verkar ha försvunnit, det finns inga uppgifter. Kanske några hör till de drygt 10 000 eller 20 000 som försöker överleva i Bosnien nu innan de kan ta sig vidare. Eller vad har hänt?

A om Moria 2

En månad efter att Moria brunnit i september 2020 pratade jag länge med min vän A i telefonen. Han arbetar numera på Lesvos, tolkar mellan daritalande afghaner och den grekiska intervjuaren från det statliga Asylum Service. A var den förste från Afghanistan som visade mig runt i flyktingarnas Aten 2011. Han tog mig till platsen framför universitetet på den stora Panepistimio-gatan där afghanska flyktingar hungerstrejkade. De vilade i tält och hade sytt ihop sina läppar i protest över att ingenting hände med deras asylsituation. På den tiden fanns inte asylmyndigheten Asyl Service utan asylprocedurer sköttes av polisen. På ett internetcafé visade A bilder från Patras och förklarade hur han tagit sig ut ur Grekland liggande på hjulaxlarna under en lastbil. A var den förste som berättade sådant som jag skulle höra mycket om senare. Så småningom hade han landat i Sverige, som Dublindeporterade honom till Grekland och agerade brutalt och förnedrande. Efter fem år i Grekland fick han uppehållstillstånd och efter överklagan flyktingförklaring. Advokaten som företrädde honom blev så småningom också min vän.

A gick in för att lära sig grekiska bra och av flera anledningar har han valt att stanna i Grekland när de flesta andra så småningom har rest vidare till andra EU-länder. Han började arbeta som tolk för Atenregionens frivilligorganisationer. Nu på Lesvos är arbetsgivaren EASO, EU:s flyktingbyrå. Han tolkar vid asylintervjuerna. EASO-tolkarna har jämförelsevis bra betalt. Men kontrakten löper per månad och åker de på semester missar de förlängningen. A berättade om Moria 2 när det funnits en dryg månad.

• Det nya lägret efter Moriabranden är förskräckligt. De har det sämre där än de hade det i gamla Moria. Det saknas el, det finns inga duschar och det finns inte tillräckligt med vatten. Bara tusen personer får gå ut om dagen, så de får inte lämna lägret oftare än ungefär en gång i veckan. De promenerar ner till stan och handlar, lägret ligger lite närmre stan än Moria gjorde. I början stod de i långa köer i lägret för att få mat. Nu köper de mat och lagar den själva men jag vet inte hur. Det är hemskt!

Asylhanteringen har ändrats sedan A började arbeta på Lesvos för snart två år sedan. Nu enligt lagen 2020 placeras alla i snabbspår med intervjuer på 1 till 1 ½ timme. Som tolk har han 3-4-5 intervjuer om dagen. De arbetar i tvåskift och intervjuer görs från 8 på morgonen till 10 på kvällen. Han är med vid intervjuerna och vet inte hur besluten blir eller var människorna tar vägen. Men han vet att barnfamiljer brukar räknas som ”vulnerable” och skickas till fastlandet och fortsätter asylprocessen där. Och de ensamkommande männen? De räknas inte som ”vulnerable” även om de ofta är det, svarar A. De blir kvar här och vad som sedan händer vet jag inte.

A säger att många aldrig hinner komma fram till att berätta varför de har flytt. Många är från Afghanistan, men från Syrien kommer inte längre särskilt många.

Refugee Support Aegean rapporterar från Lesvos under senhösten att kallelserna till intervjuerna kommer med för kort varsel för att människor ska hinna förbereda sig eller få med sig ett juridiskt ombud. Kallelsen kommer en eller två dagar innan, ibland samma dag. Intervjuerna äger rum långt bort i Pagani. Pagani var namnet på ett låst, avskyvärt flyktingläger på Lesvos till för omkring tio år sedan. Jag minns bilder av klungor av män i fönsteröppningarna, ungefär som aktivister på Samos har berättat om den gamla byggnaden intill katedralen i centrala Vahti, eller som jag själv såg förvaret i Korint 2013.

Strax före jul pratar A och jag igen. Intervjuerna är slutförda, säger han, nu ska vi tolkar arbeta i Moria 2. De flesta barnfamiljer får oftast stanna i Grekland, fortsätter han, och de får resa vidare till Aten. Men de ensamma männen ska skickas tillbaka till Turkiet. De flesta är afghaner. På grund av Coronan tar Turkiet inte emot dem. Ingen bryr sig om dem och de får avslag även om de har asylskäl. Restriktionerna i lägret har skärpts på grund av Coronan och lägret är på det hela taget låst.

I december inför Grekland en munkavlelag för alla som arbetar i flyktingförläggningar. Volontärer, regeringstjänstemän och andra blir förbjudna att ge information om sin verksamhet eller om boende i lägren, och det gäller även efter att personen slutat arbeta där. Av det skälet kan jag inte skriva så mycket mer om A.

Det kommer rapporter om att fotografier eller videoupptagningar från tillfälliga Kara Tepe är inte tillåtet. Upptäcks det beslagtas telefonen. Journalister rapporterar att de får inte komma in.

Bland medlemmarna i EU-parlamentets LIBE-kommittee (Kommitteen för de frihetliga rättigheterna) är en del välinformerade om situationen är för flyktingar och migranter i unionen. Medlemmar har kontakt med frivilligrörelser och flera deltar ibland när ECRE, European Council on Refugees and Exiles, har medlemsmöten. Debatten som Libekommitteen ordnade i slutet av januari 2021 var för att bli informerad om situationen på öarna, framför allt i det tillfälliga Kara Tepe, och ställa frågor till kommissionens representant Beate Gminder, som basar för kommissionens speciella arbetsgrupp för Grekland. Samtidigt var en jurist för frivilligorganisationen Greek Council on Refugees inbjuden. Debatten på 40 minuter finns på EU-parlamentets webbsida. Inläggen var korta i brist på tid. Gminder gav aktuella siffror från Grekland om det minskade antalet asylsökande, asylprocesserna som går mycket snabbare, hur många som lever i asylboenden och specifikt i mottagningslägren på öarna och så vidare. Juristen från Greek Council of Refugees gav många exempel från Samos och Lesvos på hur flyktingar drabbats av regler som inte fungerar, som väntar utan hjälp, som fått avslag och inte hunnit överklaga i tid för att de fått avslaget för sent, med mera. Kommissionens representant hade fokus på siffror, storskalighet och grafiska kurvor, juristen på människor i lägren. Parlamentsledamöternas frågor till Gminder var skarpa, hur var det med blyförgiftningarna, varför har inte tillfälliga Kara Tepe blivit anpassat till vintern tidigare under hösten, man vet ju att det kommer en vinter, varför är tillfälliga Kara Tepe så dåligt rustat när det kommer att existera ett år. Med undantag för några parlamentariker var deras frågor grundade i omsorg om människor, inte om siffror.

Stängningen av det älskade Pikpa på Lesvos

Kommunens Kara Tepe, ”gamla Kara Tepe” till skillnad från det nya, tillfälliga, skapades av frivilligorganisationer för flera år sedan som ett humant och välkomnande läger för flyktingar, i synnerhet sköra och sårbara flyktingar. Så småningom tog kommunen över driften. Det har varit ett bra, mindre ställe för omkring tusen människor. Inte minst har kvinnor och barn placerats här. Kara Tepe ligger norr om Mytlini – staden – och närmare centrum än det tillfälliga Kara Tepe vid havsviken..

Strax efter att Moria 2 var i gång kom besked från migrationsministeriet att från och med 2021 ska alla flyktingar och migranter på Lesvos bo i det nya, tillfälliga tältlägret. Längre fram kommer alla leva i ett nytt läger. Det ska kunna rymma upp till 5 000 sökande. Andra asylboenden ska inte tillåtas.

Lilla, trivsamma Pikpa stängdes den 30 oktober. Genom åren har gravida, kroniskt sjuka, gay och transsexuella, ensamkommande unga och familjer bott här innan de flyttats över till fastlandet, nu senast bland annat flera rullstolsberoende och psykiskt sjuka. Pikpa drevs sedan 2012 av Lesvos Solidarity och har skötts av de boende själva och volontärer. Efi Latsoudi, som förestått Pikpa, tilldelades för sin handlingskraft och verksamhet Unhcr:s Nansens Flyktingpris 2016. Pikpa har varit älskat och invånarna har känt sig trygga här. I oktober 2020 hade det 74 invånare, varav 32 var barn. Lägerledning och invånarna protesterade mot stängningen. Ett trettiotal humanitära organisationer och organisationer för mänskliga rättigheter skrev till grekiska regeringen om beslutet att stänga Pikpa och stänga gamla Kara Tepe, ”bör i stället stärka och skydda alla värdiga alternativa lösningar för asylsökandes boende och skydd”.

Tidigt på morgonen den 30 oktober gick grekisk polis in i Pikpa med bussar och flyttade alla till kommunala Kara Tepe, som också ska stänga. Bilder av Pikpa visar trästugor och banderoller och markiser i varma färger.

Det fanns inga rimliga, humana skäl att avveckla Pikpa. Stängningen ska ses i ljuset av att regeringen vill ha extrem kontroll och för ”krig” mot de många frivilligorganisationerna, som har stöttat, skyddat, försvarat och räddat flyktingar och migranter i många år nu.

Regeringens krig mot frivilligorganisationer visar sig bland annat i att sju humanitära organisationer på öarna anklagas för samarbete med smugglare. En av dem är den norska volontärdrivna Aegean Boat Report med den norske aktivisten Tommy Olsen. Han har dokumenterat flyktingars ankomst till de grekiska öarna sedan 2015, och kanske straffas han nu för att ha avslöjat pushbacks från grekiskt havsterritorium.

Lägret på höjderna ovanför Vathy, Samos

I slutet av 2019 levde 40 000 människor på öarna, vars hotspots var byggde för en bråkdel. Nu ska det totala antalet vara omkring 17 000.

Flyktinglägret på Samos ligger på höjderna ovanför Vathy, som är Samos huvudstad. Det är lätt att promenera från lägret ner till staden. På långt håll ser man en samling små containerhus på sluttningarna ovanför staden. Lägret har funnits drygt tio år. Kommer man intill ser man myllret av småtält och hyddor bland högt gräs och buskar. Lägret är dimensionerat för 648 personer men nu i januari 2021 lever 3 500 flyktingar här. Det är för närvarande det mest överbefolkade av EU:s flyktingläger i unionen.

Efter EU-Turkiet-avtalet mars 2016 blev lägren på Samos och de andra öarna gradvis mer och mer överbefolkade och förklarade som humanitära katastrofer. Moria på Lesvos var störst och gavs störst medial uppmärksamhet. Chios blev också överbefolkat, och Kos. Samos har haft minst platser av de fem öarnas läger och blev mest överbefolkat.

I januari 2021 lever här ungefär 3 500, de flesta bor i tält eller i hemmabyggda enkla skjul täckta med plast eller presenningar, placerade i bushen. Som små kuber, eller stora sockerbitar.

Det hade drygt 2000 boende i december 2017, drygt 4000 ett år senare och i slutet av 2019 närmare 8 000. 2019 var lägerbefolkningen ungefär lika stor om Vathy-regionens permanenta befolkning. Sjukhuset i Vathy var dimensionerat efter den permanenta befolkningen, inte den dubbla. Refugee Support Aegean publicerade en 15-sidig rapport om lägret på sin hemsida den 17 december 2019, https://rsaegean.org/en/refugees-trapped-on-samos. RSA:s hemsida rekommenderas.

Unhcr rapporterade att 35% av människorna i lägret, samt de 270 sjuka och extra sårbara som bodde då i lägenheter genom Unhcr:s försorg, kom från Syrien, 21 % från Afghanistan, 14 % från Demokratiska Republiken Kongo. 21 % var kvinnor och 30 % var barn, de flesta under 12 år. I genomsnitt stannade de i lägren fyra-fem månader. Bland de ensamkommande männen fanns de som hade varit här ett år eller mer. Förhållandena var katastrofala, och ändå var det ett flyktingläger i det välmående Europa. Brist på vatten, på värme, på mat, möjlighet till god hygien, på säkerhet (kvinnor vågade inte gå på toaletterna på natten) och så vidare. Frivilligorganisationer gjorde enorma insatser, och det var de som stod för skola till barnen.

I december 2019 fanns långt framskridna planer på ett nytt läger i området Zervou ungefär 5 kilometer från Vathy i riktning mot den lilla bergstaden Mytilinioi. Med borgmästaren i spetsen hade befolkningen visat att de ville inte ha ett stort flyktingläger i trakten. Lägret sas då planeras för mer än 5 000 personer och det skulle vara stängt. Det är Zervou som nu håller på att färdigställas som det första av EU:s  Multipurpose reception and identifikation center.

Öarnas befolkning och representanter har sagt att de vill inte ha stora flyktingläger på sina öar, flyktingarna ska föras över till fastlandet i stället. De har protesterat i flera år och inte fått regeringen i Aten att lyssna. Samos och de andra öarna välkomnade flyktingarna när de kom i stora skaror 2015, men det blev för mycket. Ändå har lokalsamhällena dragit fördel av flyktingarna, som handlar för sina månadsbidrag, mat och andra varor och de använder kommunala transportmedel.

Nya läger öppnar under 2021, Multipurposed reception and identification centre

Det första att öppna är Zervou  på Samos, med kapacitet för 3 000 migranter. Det öppnar enligt planerna i mars 2021.

Efter EU-Turkiet-avtalet i mars 2016 fastnade asylsökande flyktingar på öarna. De som hade levt i lägren innan skeppades i hast över till Pireus på fastlandet där de placerades i tält innan de så småningom flyttades vidare. Men under några månader levde 5 000 flyktingar i tält och på filtar i hamnmagasin i Pireus hamn, de flesta från Syrien och Afghanistan. De nykomna på öarna lydde nu under geografiska restriktioner som inte tillät dem att resa vidare. Så småningom fick vissa flytta till fastlandet. Procedurerna i öarnas mottagningsläger var nu mer omfattande och tog längre tid än vad som anats, och lägren blev svårt överbefolkade. Containrarna hade inte plats för alla och alltfler bodde i tält i olivlundarna runtom, de flesta i sommartält. EU:s så kallade hotspots blev humanitära katastrofer.

Men det var naturligtvis inte planerat att det skulle bli så här. Det blev så av olika skäl. Men stater och myndigheter bör lära sig och lyssna till frivilligorganisationer.

I de nya planerade lägren på öarna är EU-kommissionen engagerad – på gott och ont. Ett Memorandom of Understandig undertecknades den 3 december 2020 mellan kommissionen och Greklands regering om det nya, stora lägret som ska ersätta tillfälliga Kara Tepe. Delaktig i planering och förberedelse är kommissionens speciella arbetsgrupp för Grekland, som tillsattes strax efter Moriabranden. Arbetsgruppen lyssnar nu också till öbefolkningen. Men att öarnas befolkning och deras representanter inte vill ha flyktingläger på öarna kan den inte göra någonting åt. Inte heller motståndet mot stora läger.

Det på Lesvos och Samos kommer ligga i vildmarken, det på Samos 5 km från huvudstaden Vathy, det på Lesvos längre bort från urbanisation. Samos ska ha plats för 3 000 människor, Lesvos 5 000. Bilder från Samos-förläggningen, som arbetsgruppens Beate Gminder presenterade för LIBE-kommittén den 27 januari 2021, visar långa rader av snörrätt placerade grå envåningscontainrar i ett sterilt, platt lägerlandskap. Runtom ett landskap med låg vegetation och långt borta en bergsby eller mindre stad, kanske Mytilinioi. Det kommer vara högt stängsel runtomkring, kontrollerad in- och utgång med elektroniska passerkort, och det kommer finnas utrymme för aktiviteter, en liten affär och en kaffekiosk. Ungefär samma sak på det större Lesvos.

Men människor behöver mer än så, de behöver vistas i frihet och bland andra människor, och de behöver välja mellan var de ska handla och var de ska dricka sitt kaffe. Det behöver känna sig som vanliga människor. Men grekiske migrationsministern talar om låsta läger växelvis med låsta/kontrollerade.

Under LIBE-debatten nyligen presenterades överenskommelsen om det planerade lägret på Lesvos utförligt, det ska ha plats för 5 000 personer. Lägret ska vara av EU-standard och ha mottagningsmöjligheter, säkra zoner för ensamkommande minderåriga och sköra människor, anordning för nyss ankommande (syftar rimligen på den planerade inledande screeeningen, fastän det inte uttryckte så), administrativa områden och anordningar som garanterar tillgång till service. På ett annat blad i power-point-presentationen beskrev Gminder områden för samarbeten, och här nämndes ”dedicated detention area, development of effective and sustainable returns”. Lägret på Lesvos är ett gemensamt pilotprojekt enligt memorandumet från 3 december 2020. (Om memorandumet, se artikel publicerad härom dagen om EU-kommissionen/pakten och Grekland.)

Jag tror att Zervou kommer kunna nås genom busslinjen mellan Vathy och Mytilinioi, och sedan får en gå en bit, hur långt vet jag inte. Som jag minns från busstidtabellen mellan Vathy och Mytilinioi går det buss flera gånger om dagen på vardagarna, och naturligtvis kostar bussresan pengar. Hur det blir med lägret på Lesvos, vet jag inte, det kommer ligga längre bort från staden.

Fylakio i norra Grekland, dit flyktingar förs om de grips i samband med att de reser in över Evros området, byggs ut med 1 500 platser varav 750 ska vara förvarsplatser, enligt migrationsministern.  Grekisk lag tillåter nu att människor hålls i förvar i upp till tre år, nya pakt för asyl och migration föreslår inte fullt så lång tid.

Människor ska inte bo här mer än ett par-tre månader, säger migrationsministern. Med undantag för dem som inte ska få söka asyl utan skickas tillbaka till transitlandet eller hemlandet. De ska vänta kvar till deportation blir möjlig. Som jag förstår av alla mediaciteringar säger han inte hur länge det kan bli.

Som läget är nu, berättar asylrättsorganisationer, har syrier – också barnfamiljer, enförälderfamiljer, psykiskt och fysiskt funktionsnedsatta – fastnat på både Samos och Lesvos med avslag. De får inte söka asyl i Grekland utan ska tillbaka till Turkiet, som sedan mars 2020 inte tar emot deporterade från Grekland. På Kos finns flera hundra män placerade i förvar i väntan på deportation till Turkiet. 3 000 ska ha fått sina asylansökningar förklarade omöjliga att göra. Om jag har förstått siffran rätt.

I EU:s närmaste planer ligger att få till avtal med transitländer och hemländer att ta tillbaka de som inte tillåts komma längre in i EU. Men inte heller efter det ingångna EU-avtalet med Turkiet för snart fem år sedan trodde man att lägren skulle bli så överbefolkade, sådana humanitära katastrofer och att människorna skulle bli kvar i lägren länge. Deportationerna från Grekland till Turkiet med hänvisning till avtalet har aldrig varit många.

Lägren som byggs nu kommer ha plats för många tusen. Organisationer har gemensamt bett EU-kommissionen att inte genomför stora läger, att hålla sig till små enheter. Det har gehör hos många EU-parlamentariker.

Människor på flykt ska inte låsas in, och de ska bo värdigt

Bortsett från alldeles i början efter avtalet EU-Turkiet i mars 2016 har lägren på öarna varit öppna. Invånarna har inte fått lämna ön men de har kunnat röra sig fritt utom nu 2020/21 under lockdownperioder på grund av pandemin. Lägren har varit katastrofer och många har varit rädda för att bo där. En del har försökt ta livet av sig, några har gjort det. Men dessa läger har legat intill stadsmiljö och normalt har de som bott i lägren kunnat flanera i staden intill, kunnat ta en kaffe på ett café, kunnat välja var de ska köpa matvaror, kunnat bada i havet. Trots eländet i lägren har de emellanåt kunnat känna sig som vanliga människor. EU har också varit noga med att i direktiv och förordningar skriva in att asylsökande ska inte hållas i förvar, bara som en sista lösning när alla andra möjligheter har uttömts och det finns allvarligt risk att personen avviker från en deportation.

Flyktingar ska inte hållas inlåsta, flyktingar är inte kriminella. Mot dessa regler har Grekland brutit många gånger utan att EU egentligen har brytt sig. De som har brytt sig har varit FN:s tortyrkommitté och Europarådets kommitté för mänskliga rättigheter förutom en mängd humanitära och asylrättsliga internationella och nationella frivilligorganisationer.

Migrationsministern Notis Mitarakis pratar i media mest om att lägren ska vara låsta. EU:s chef för kommissionens arbetsgrupp talar om lägren som kontrollerade. Kontrollerna vid in- och utgångar kommer göra det lätt att införa utegångsförbud. Lägren ska enligt Gminder ha stängsel av Natostandard runtom.  Att döma av det höga stängslet kring de tillfälliga Kara Tepe kommer det på toppen ha rullad taggtråd med skarpa rakblad? Som ett koncentrationsläger. Ska det skydda öinvånarna för flyktingarna, eller flyktingarna från öinvånarna?

Nuvarande lägret på Samos, och säkert gamla Moria, har också stängsel. Men de klipptes sönder av lägerinvånarna och genom hålen har många passerat eftersom det har bildat genvägar.

Hur blir det med inblicken? Ska det råda fotoförbud, berättarförbud och journalistförbud?

Vart och ett av de fem öarna ska ha ett Multipurpose reception- och identifikation center och här ska flyktingar och migranter bo innan de har deporterats, fått uppehållstillstånd eller av olika skäl flyttats till fastlandet. Andra boendemöjligheter kommer inte tillåtas.

Lägren i Grekland ser ut att bli prototyp för hur kommissionen och pakten tänker sig läger vid unionens yttre gränser.  

Källor

Refugee Support Aegan, https//rsaegean.org/en 

Human Right Watch: Greece: Lead Poisoning Concerns in New Migrant Camp. Athens, December 8, 2020. https:www.hrw.org/news/2020/12/8/Greece-lead-poisoning-concerns-new-migrant-camp

International Rescue Committee: The Cruelty of Containment. The Mental Health Toll of the EU´s “Hotspot” Approach of the Greek Islands. December 2020. https://eu.rescue.org/cruelty-of-containment

ECRE Weekly Bulletin, www.ecre.org

Pressmeddelanden från EU-Parlamentets Civil Liberty Committee och från European Commission, och handlingar från LIBE-debatten 27 jan 2021, tillgängliga genom kommitteens hemsida. Jag tror att jag klickade mig fram genom pressmeddelandet och saknar direkta länken.

Pressöversikter grekiska Unhcr

Se också här på bloggen två nyligen publicerade inlägg om EU-kommissionens föreslagna gemensamma pakt för migration och asyl.

EU:s länder är skyldiga att hindra oauktoriserade gränspassager till unionens territorium men måste också försäkra sig om att respektera grundläggande rättigheter, inklusive rätten att söka asyl.

EU-parlamentets kommittee för de frihetliga rättigheterna, om pakten, januari 2021.

Sedan fyra månader har vi ett förslag från EU-kommissionen om en ny Pakt för migration och asyl. Den har kritiserats hårt ur mänskliga rättighetsperspektiv. Pakten lägger fokus på återvändande och hävdar att de flesta som kommer irreguljärt till EU har inte behov av internationellt skydd. Avgörande beslut ska fattas vid EU:s yttre gräns genom snabbprocedurer, och många ska skickas tillbaka direkt. Resultatet kan bland annat bli att människor inte får sina skyddsskäl korrekt behandlade, omfattande förvarstaganden och att de nya EU-lägren på de grekiska öarna i praktiken blir fängelser.

Pakten smyger sig på oss innan den är tagen. Strax efter Moriabranden beslutade kommissionen om en särskild arbetsgrupp för Grekland och i december 2020 slöts ett Memorandum of Understanding mellan kommissionen med fyra av sina myndigheter (EASO, Frontex, Europol och FRA) och grekiska migrationsministeriet om ett nytt stort mottagningsläger på Lesvos, ett gemensamt pilotprojekt.  Mottagandet ska vara i linje med EU-lag och asyl- och återvändandeprocedurerna ska vara smidigt sammanvävda, ett avdelat område inom lägret ska vara förvar. Till det kommer de tre redan beslutade mindre lägren, och det blir nog ett fjärde så att alla fem öarna med hotspots finns med.  Kommissionen ser överenskommelsen om Lesvos som ett sätt att jämna vägen för att praktisera principerna i den nya Pakten om migration och asyl.

“(The memorandum) … is an important step in changing how we approach migration management and it paves the way for bringing into practice the guiding principles of the new Pact on Migration and Asylum.” / Kommissionär Ylva Johansson.

Kommissionen menar att 2/3 av alla irreguljärt anlända kommer för arbete, inte för skydd. I Grekland, som de senaste åren – åtminstone till 2020 – tagit emot flest flyktingar och migranter i unionen, backas påståendet inte riktigt upp av siffrorna på hur många som har så kallad flyktingprofil och som har fått internationellt skydd 2020. Regeringen har gång på gång sagt att de flesta/alla är ekonomiska, ”illegala” migranter som vill ta del av EU:s välfärd medan Asyl Service har lämnat annan information. Ordet ”illegal” används flitigt inom nuvarande regeringspartiet.

Ett sätt att förklara varför de inte har skyddsskäl är att hävda att de som kommer via Turkiet lever redan i säkerhet och med skydd. Påståendet vilar i EU-Turkiet-avtalet från 2016, som framför allt gäller syrier, men så menar också kommissionen i sitt förslag till pakt. I avtalet EU-Turkiet låg att syrier skulle skickas tillbaka till Turkiet – och andra syrier skulle få komma till EU i stället (sic!). Det har aldrig fungerat och få har skickats tillbaka med hänvisning till avtalet. Nu ska det däremot fungera, vill grekiska regeringen.

Nyanlända flyktingar och migranter har minskat kraftigt i Grekland under 2020. Migrationsministern och vice migrationsministern säger att det beror på att Grekland numera försvarar sina gränser och i sin asylpolitik visar att bara de som har skyddsskäl får stanna. De som kommer via Turkiet har oftast redan skydd och ska inte få söka asyl i Grekland. Det sänder signaler, menar ministern. Grekiska Unhcr påpekar att i minskade inresor ryms att grekisk gränsbevakning tvingar människor tillbaka över gränserna genom internationellt olagliga pushbacks. Grekiska regeringen förnekar men säger samtidigt att landet försvarar sin gräns, som också är EU:s yttre gräns, och att gränsbevakningen gör ett mycket bra arbete. Oppositionspartiet Syrizas tidigare migrationsminister säger att minskningen beror på att Turkiet bevakar kusten och släpper i väg mycket färre, vilket han personligen tror kan bero på påtryckningar från Tyskland på Turkiet.

EU-kommissionens föreslagna pakt vill ha snabba asylprocedurer, vilket Grekland presterar efter lagändringen 2020, gjorda innan pakten presenterades. Kontakterna har säkert funnits inför lagskrivandet. I EU-parlamentet finns många från det nuvarande, konservativa regeringspartiet Ny Demokrati och vice EU-ordförande är från Grekland.

Vid i sitt årliga Consultative Forum-möte med civilsamhället, som ägde rum i oktober, berättade också EU:s asylbyrå EASO att de kommer att ge mer stöd till Grekland i asylprocesserna än de redan gör. Tyvärr måste jag tillägga att EASO:s intervjuer har ansetts ha mycket lägre kvalitet än när grekiska Asyl Service genomför intervjuerna.

Kommentarer i Grekland fälls om att landet nu är ett hjärtebarn för EU, eller snarare kanske en duktig gosse, när det gäller asylhantering, satsningar på återvändande, att inte få söka asyl om man kommer från ett säkert transitland som Turkiet, och att bevaka unionens yttre gräns. EU belönar genom att involvera sina myndigheter mer och att lyssna på öborna och finansiera projekt, som ska gynna invånarna på i alla fall Lesvos. EU-kommissionen verkar nu engagera sig mer i Greklands asylhantering. Mer om nuvarande och kommande mottagningsläger i en annan artikel.

Pakten lägger stor vikt vid återvändande. Även om Grekland har kortat köer i asylprocessen och har mycket färre asylsökande har tillbakaskickandet till transitlandet Turkiet inte varit framgångsrikt, Turkiet har inte tagit tillbaka några flyktingar och migranter sedan mars 2020. I stället tvingas de som Grekland menar ska till Turkiet vänta i lägren på öarna, där hopplösheten stiger. En del är inlåsta i förvar. De är i ett limbo och består framför allt av syrier, kanske också av afghaner och andra. EU har utlovat samtal med Turkiet.

Nu i mitten på januari finns tecken på att Turkiet kan komma att ta emot planerade deportationer, åtminstone en första på 1 500 personer.

Så kan pakten bland annat komma att verka. Det vill säga att istället för smidigt återvändanden kan många få vänta länge i ett icke-tillstånd innan de deporteras, troligen placerade i förvar. De som kommer från säkra transitländer ska inte komma längre än till gränsen utan skickas tillbaka, menar pakten.

Och så om talet om att de flesta, eller alla, skulle vara ekonomiska migranter. I stort sett alla som anländer irreguljärt till Grekland kommer via Turkiet, de flesta över havet, i mindre omfattning över Evrosgränsen i norr. Enligt statistik kommer de flesta från länder i krig eller med våldsamma inre konflikter. Både Unhcr och Asyl Service har upprepade gånger sagt att de allra flesta har så kallad flyktingprofil. I november 2020 meddelade Asyl Service (förmedlat av Refugee Support Aegean 13/11 2020) att nästan 40 % kom från Afghanistan, 19 % från Syrien, 12 % från Turkiet och nästan 7 % från Demokratiska Republiken Kongo. Andelen syrier hade alltså minskat, kanske som ett svar på den grekiska signalpolitiken att ni har skydd i Turkiet.

Grekiska Asyl Service har gett ungefär 2/3 internationellt skydd under de första nio månaderna av 2020, enligt sin egen statistik. Migrationsministeriets statistik för hela 2020 förmedlar att 1/3 har fått internationellt skydd. Hur går det ihop? Jag vet inte, men det blir lite mer statistik längre fram.

Att asylprocesserna går fortare är bra, de har tagit mycket lång tid, men många undrar om det görs på bekostnad av rättssäkerheten. Det är mycket snabbprocedurer på öarna nu, och korta handläggningstider riskerar leda till fler avslag eftersom tiden sätter stopp. På Lesvos har det kommit rapporter under hösten om att de sökande kallas till intervjuer med så kort varsel att de inte hinner förbereda sig och inte hinner få med sig ett juridiskt ombud (kostnadsfritt juridiskt stöd i första instans ingår inte i Grekland, men människor kan ju ändå vilja ha en sakkunnig med sig).

Att överklaga har blivit mycket krångligare med den nya lagstiftningen. Det ska göras inom en vecka, i vissa fall snabbare, skrivas på grekiska och med krav som förutsätter juridisk expertis bakom texten. På Lesvos har överklagandemyndigheten/domstolen i princip varit stängd i fyra månader, och när den öppnar upp i januari 2021 har ingenting gjorts åt att få fram juridiska ombud så som lagen faktiskt säger. Den rättigheten blev en följd av enorma kritik av regeringens lagtext om att, förutom många andra försämringar, skulle rätten till juridiskt stöd i andra instans tas bort. Enligt EU-beslut ska den finnas. Jurister berättar att även där överklaganden fungerar drabbar den korta tiden innan ansökan ska vara inlämnad genom att alltför många nås för sent av avslaget för att hinna överklaga i tid.

De nya lägren på öarna kommer nu kallas Multipurpose reception and identification camps

Nuvarande regering har talat om nya läger på öarna sedan den vann valet sommaren 2019. Den påstod ju också oupphörligen att alla som passerade gränserna utanför reglerna var illegala migranter som ville ta del av europeisk välfärd.

EU finansierar de gamla lägren såväl som de nya som nu ska byggas, och bidrar med sina myndigheters och experters kunskap. En fråga som har poppat upp har varit om lägren ska vara låsta eller öppna. Migrationsministern har länge sagt i media att lägren ska vara låsta, ibland säger han kontrollerade. Chefen för EU:s arbetsgrupp säger att in- och utgångar ska vara elektroniskt kontrollerade och att runt lägren ska finnas säkerhetsstängsel av Natoklass. Numera vet vi att de också ska vara stora med plats för upp till 5 000 personer.

I december samlades 18 stora organisationer och bad kommissionen att inte anlägga stora mottagningsläger eftersom vi har sett nog av inte bara de humanitära katastrofer det har lett till utan också andra problem.

I förordningar och direktiv har EU varit tydlig med att människor som söker internationellt skydd inte ska hållas inlåsta. Det ska bara kunna ske som en allra sista lösning när allt annat har prövats och det finns risk att de avviker inför deportation. Den föreslagna pakten är inte tydlig här och i avtalet om det nya lägret på Lesvos står uttryckligen att ett område ska vara för förvar. Majoriteten av parlamentarikerna i EU:s LIBE-kommitté (Kommittén för medborgerliga fri- och rättigheter) tar avstånd från bland annat förvar vid en genomgång och omröstning nyligen.

Grekland har en otäck historia av att placera människor i förvar, och särskilt när landet har konservativa regeringar. Det var uppenbart under Samarasregeringen 2012-början av 2015, när 6 000 flyktingar satt i förvar. När de släpptes efter regeringsbytet hade många suttit två år i förvar. I början på januari 2021 publicerar Refugee Support Aegean aktuella siffror på antalet i förvar, totalt 2 447. 541 finns i Amygdaleza (utanför Aten), 877 i Korintos (i Korint, inte långt från Aten), 359 i Paranesti och 380 på Kos. Från Lesvos och Fylakio saknas uppgifter. Att de grekiska förvaren är hemska finns det många rapporter om från grekiska organisationer och från FN:s tortyrkommitté.

Läs mer om pakten i en nyligen publicerad artikel.

Och läs mer om kommande läger i en snart publicerad artikel.

Flyktingar och inte irreguljära migranter – några siffror

Statistik från Asyl Service och migrationsministeriet talar ibland mot varandra.

I pakten skriver kommissionen att 2/3 av de irreguljärt anlända till EU saknar asylskäl och är arbetsmigranter. Även om migrationsministern Notis Mitarakis sa tidigare att alla är ekonomiska migranter menar han nu att 2/3 gäller för Grekland också.

I slutet av 2020 publicerade asylrättsorganiationen Refugee Support Aegean, RSA, statistik från Asyl Service för årets första nio månader. Fram till och med september hade myndigheten fattat 43 000 asylbeslut. 15 500 beslut var avslag, drygt 27 500 var beslut om internationellt skydd, alltså 64 %. Av dessa gavs 22 500 flyktingstatus, 5 000 alternativt skyddsstatus. Tendensen, kommenterade RSA, är att färre får flyktingstatus och fler får skyddsstatus. De största nationaliteterna fördelade sig så här: 85 % av syrierna gavs internationellt skydd, afghanerna drygt 76 %, turkiska medborgare 67 %, irakier 69 % och somalier 95 %.

Vart har de med avslag tagit vägen? Förmodligen har de överklagat till andra instans och avvaktar. Men om Lesvos kommer uppgifter att tusen personer har fått avslag i andra instans och väntar på deportation.

Eurostat angav mot slutet av året att 53 % i Grekland får uppehållstillstånd. 53 % och 64 % med internationellt skydd är något helt annat än att 2/3 skulle vara ekonomiska migranter. Fifflar ministern med siffrorna? I början på 2021 redovisar han 106 000 asylbeslut för året varav 36 000 har fått internationellt skydd. Det stämmer bättre med hur både ministern och EU-kommissionären vill se det, men hur kan proportionerna ändras så mycket på bara tre månader?

Jo, om beslutet plötsligt ofta blir att de får inte söka asyl i EU utan har skydd i transitlandet. Men hur går det då med rätten att söka asyl? Och då är de som söker asyl i EU bara en liten, liten del av världens flyktingar, och Europa behöver arbetskraft. Men den menar kommissionen i sin pakt ska EU skaffa sig genom i förväg överenskommen arbetsmigration.

Kurder från Syrien har grekisk myndighet inte ansett säkra i Turkiet och de har getts uppehållstillstånd. Hur det är nu vet jag inte. Från Somalia har det kommit flyktingar till Grekland de senaste månaderna – de har kommit tidigare också. Somalier har skydd i Turkiet genom avtalet, har migrationsministern förklarat, och blivit tillrättavisad med att avtalet med EU gäller syrier, inte somalier. Nästan alla somalier (95 %) har hittills getts skydd i Grekland.

80 % färre nyanlända under 2020, färre asylsökande i landet och snabbare asylbeslut. Men färre bra boenden, många i tält, flyktingar med uppehållstillstånd tillbaka till tält. Vinter.

Bland statistik för 2020 som ministeriet nu i början av 2021 har redovisat är följande: Antalet nyanlända minskade med 80 % och slutade på omkring 15 000 för året. Asylprocedurerna snabbades på och väntande ärenden hos Asyl Service minskade med 43 %, meddelar ministern stolt. Boende asylsökande runtom i landet minskade med en tredjedel, nu finns 65 000 asylsökande i Grekland. Alla hotellboenden har avvecklats och lägenhetsboenden genom det speciella Estia-programmet har minskat och håller på att avvecklas helt på öarna.

Trycket på öarna och Evrosområdet har minskat när många har förts över till fastlandet, bland annat genom att 35 000 fick uppehållstillstånd under 2020. Tiotusentals blev i stället hemlösa – se mer om det i en annan artikel.

På öarna finns nu drygt 17 000 flyktingar och migranter jämfört med över 40 000 ett år innan. Regeringens mål är att asylsökande ska fördelas över hela landet i förhållande till befolkningsantalet.

Drygt 11 000 lämnade Grekland, uppger ministern nöjt. (Två tredjedelar återvände, anger organisationen Refugee Support Aegean. Hälften var albaner. En del återvände med stöd från IOM. Tre tusen av de elvatusen var till hälften Dublinöverföringar till övriga EU – mest familjeåterföreningar – och till hälften asylsökande och flyktingar som fått internationellt skydd, som medlemsstater beslutat flytta över till sig, bland annat drygt 500 ensamkommande minderåriga.) Tvångsdeportationer till Turkiet har inte ägt rum sedan början på mars.

EU-kommissionären kommenterar i media att Grekland nu har kontroll över situationen, att antalet väntande ärenden har minskat så mycket att det inte är ett problem längre, och att med Turkiet måste man förhandla så de följer avtalet.

I en 40 minuters debatt hos EU-parlamentets LIBE-kommitté i slutet av januari 2021 korrigeras ministerns siffor en aning av EU-kommissionens representant Beate Gminder, chef för den speciella arbetsgruppen för Grekland. Jag återkommer till den debatten – som framför allt gällde lägren – i en separat artikel om de planerade nya flyktinglägren på öarna. I det grekiska mottagningssystemet bor nu knappt 65 000 varav drygt 10 000 har fått internationellt skydd, uppger Gminder (utan att säga någonting om problem och hemlöshet som väntar dem som får uppehållstillstånd). 17 000 av de 65 000 finns på öarna. Drygt 5 000 omflyttningar till andra EU-länder har utlovats, drygt 2 000 har flyttats över. 1 500 kommer vara ensamkommande minderåriga, drygt 5 00 har flytttats. 1 800 kommer vara asylsökande, 1 300 har flyttats. 1 900 kommer vara flyktingar som har fått uppehållstillstånd, nästan 400 har flyttats. Mottagningsländer är bland annat Tyskland, Frankrike och Portugal. Framför allt Tyskland har lovat ta emot många sjuka barn med sina familjer. Överflyttningen tar tid av byråkratiska skäl och på grund av pandemin.

Det finns baksidor som inte nämns

Inga siffror på hur många som har fått sina asylansökningar förklarade som omöjliga att göra.

Ingenstans rapporteras officiellt om situationen för de 35 000 flyktingar som har fått uppehållstillstånd i Grekland under 2020, ingenting om alla dem som vräks från sina asylboenden efter en månad. Ingenstans ifrågasätts varför ministeriet avvecklar lägenheterna inom det EU-finansierade Estia-programmet när samtidigt flyktingar med uppehållstillstånd ingenstans har att bo utan placeras i tält. Mer i en annan artikel.

Om siffrorna som migrationsministern presenterar i parlamentet säger Syrizas tidigare migrationsminister Yannis Mouzalas att ministern ska inte hymla om situationen. I lägren på öarna fryser människorna, det är vinter och kallt, elen räcker inte. Förhållandena är också erbarmliga i Malakasa, Ritsona och några andra läger på fastlandet. Flera Syrizariksdagsmän lyfter detta i den grekiska riksdagen och hos media.

Europadomstolen har fått en anmälan från två grekiska organisationer om ovärdiga förhållanden i lägren på Lesvos och Kos. Domstolen samlar in fakta och ber bland annat grekiska regeringen att svara på ett antal frågor. Det handlar bland annat om minimal tillgång till sjukvård, sanitära missförhållanden, kyla, floder av vinterregn, och att sårbara personer inte undantas från dessa förhållanden.

I januari 2021 har tidningen Efimerida ton Syntakton en artikel där den lokala solidaritetsgruppen på Samos berättar om syriska barnfamiljer, enförälder-familjer och människor med fysiska och psykiska funktionshinder som är fast i Samoslägret sedan många månader. Grekland låter dem inte söka asyl i Grekland och de ska tillbaka till Turkiet. Som vägrar ta emot dem. De bor inne i lägret såväl som på markerna runtom. De får minimal finansiell hjälp och rättigheter de har haft som asylsökande har tagits ifrån dem. Flyktinglägret på Samos är dimensionerat för 648 personer och här bor 3 500 människor.

I 40-minutersdebatten hos LIBE-kommittén i slutet av januari kom det fram att ungefär 3 000 i öarnas läger väntar på deportation.

Kommentarer:

Asylprocedurerna har ibland tagit flera år och det är bra om det går snabbare. Men går det för snabbt? Är det rättssäkert?

Vansinnigt och riktigt dåligt är att goda asylboenden – lägenheter och en del hotell –avvecklas medan asylsökande, flyktingar med uppehållstillstånd och andra hemlösa tvingas tillbringa vintern i tält. I slutet på januari 2021 mitt i kalla vintern rapporterar lokalmedia att i Larissa i norra Grekland beordras 12 flyktingfamiljer att lämna sina Estia-lägenheter. Larissas Antirasistiska Initiativ protesterar och säger att ingen flykting ska vräkas och i stället omedelbart få resedokument och ha tillgång till integrationsprogram, lika rättigheter och värdiga levnadsförhållanden.

Ensamkommande minderåriga

Mycket bra är en lagändring sent i höstas som inte längre tillåter att ensamkommande unga placeras i polishäkten.

Gång på gång har grekiska regeringen fått rapporter om bristen på ungdomsboenden för ensamkommande minderåriga. I stället har de placerats bland vuxna, drivit omkring hemlösa och i värsta fall stängts in på polisstationer. I början av 2020 fanns 5 000 ensamkommande minderåriga i Grekland och bara hälften så många platser för dem. Många fanns i lägren på öarna. Efter ett besök på Lesvos vårvintern 2020 uppmanade EU kommissionären Ylva Johanssons medlemsstaterna att ta emot ensamkommande minderåriga flyktingar som sökte asyl. Många sa ja, däremot inte Sverige. Senare följde att länderna sa ja till andra överföringar också. Se ovan.

Nya ungdomsboenden skapades också. Men i början av 2021 finns flera ensamkommande i lägret på Lesvos och en organisation i Thessaloniki uppmärksammar att det finns ensamkommande ungdomar under 14 år som sover på gatan.

Det är i Grekland som EU:s största flyktingläger finns, och här har de flesta flyktingprofil.

Att flyktingar anlitar smugglare, utnyttjas av smugglare, och reser in till EU irreguljärt beror som vi alla vet på att det finns ingen annan möjlighet, flyktingar får inte visum till EU-länderna. Till Grekland ökade antalet med femtio procent 2019, och lägren på öarna blev ännu mer överbefolkade. Grekland tog emot fler flyktingar och migranter än Italien, Cypern, Malta och Spanien tillsammans. Asyl Service sa att närmare 80 procent hade flyktingprofil och var från framför allt Afghanistan, Syrien och Irak. Regeringen kallade dem illegala migranter.

I maj 2020 meddelade grekiska Unhcr att de flesta som kommer irreguljärt till Grekland är från de främsta flyktingproducerande länderna i världen – Afghanistan och Syrien. Andra är från Irak, Sudan, Somalia, DR Kongo och andra länder i krig. En del är från Pakistan och Bangladesh, två länder som Grekland nu har fogat till listan över säkra ursprungsländer. Vilket kan ifrågasättas när många asylsökande från Bangladesh får internationellt skydd i andra instans i vissa EU-länder.

Grekland har gett fler personer flyktingstatus än status som alternativt skyddsbehövande, tvärtemot Sverige. Till 2020 var tillståndstiderna i Grekland desamma oavsett status, 3 år. Från 2020 gäller 3 år för flyktingstatus och 1 år för skyddsstatus. Vid förlängning ges 2 år. Det är det sämsta som ges i EU, dit Sverige förmodligen kommer sälla sig. Att förlänga uppehållstillstånd har skapat långa handläggningstider hos Asyl Service och har lett till att en del har blivit av med sina arbetstillstånd under väntetiden.

Tyvärr är problemet med långa väntetider inte nytt i Grekland. Men problemet kan bli gigantiskt eftersom tillståndstiderna för alltfler är så korta nu. Samma sak befaras i Sverige. Jag minns en drabbad trebarnsfamilj från Uzbekistan för flera år sedan. Vi träffades i Aten genom min vän Hussein från Sudan, som gick bort i juni. Familjen hade 3-årigt tillstånd. (Hussein hade flyktingstatus på 5 år och att förlänga det var bara en formalitet som gick snabbt.) När det skulle förlängas gick paret tillståndslösa i över ett år och mannen förlorade sitt arbetstillstånd och sitt arbete. Familjen överlevde genom tillfälliga svartjobb, att hyresvärden accepterade att de inte kunde betala hyra och att parets föräldrar i Uzbekistan kunde hjälpa dem.

Regeringens framtidsplaner

2019 var Grekland den främsta inreseporten till EU för flyktingar och 65 000 sökte asyl. De flesta kom med båt från Turkiet. Några tusen kom över den grekturkiska gränsen i norr, Evrosgränsen. För 2020 har nyanlända varit 80 % lägre, och migrationsministern Notis Mitarakis säger stolt och nöjd att nu har vi inflödet under kontroll. Minskningen beror på att vi har visat att landet inte är berett att ta emot irreguljära/illegala migranter, 2/3 är migranter, som vill ta del av europeisk välfärd. De som har asylskäl ska få stanna efter en juridisk procedur, fortsätter han, och när de har fått uppehållstillstånd måste de klara sig själva precis som alla greker måste göra. De kan inte räkna med gratis bostad och pension.

Migrationsministern har av och till uttalat sig fördomsfullt, föraktfullt och okunnigt. Ibland har han använt en retorik som hör hemma bland ultranationalister. När han uttalar sig i media numera har retoriken blivit något mer korrekt, kanske efter tillsägelser från EU.

Sedan i maj-juni 2020 har tiotusentals flyktingar som fått uppehållstillstånd vräkts från asylboenden efter en månad. De har fått bo kvar där för att de inte har haft någonstans att ta vägen och inte har hittat arbete. Tusentals har inte haft någon annan stans att ta vägen än till gatan. De automatiska månadsbeloppen har också tagits bort. Deras boenden har tagits över av asylsökande som har fått fortsätta processen på fastlandet. Omkring 35 000 fick internationellt skydd under 2020. Grekiska polisen utfärdade utresehandlingar så att många kunde lämna landet legalt. Det finns ingen garanti att de inte måste återvända till Grekland efter tre månader.

För 2021 säger minister Mitarakis till media att 2020 var en milstolpe när vi fick kontroll över migrationskrisen. Målsättningen nu är att inflödet av irreguljära migranter ska vara på samma låga nivå som 2020. Nyanlända ska skiljas åt mellan dem som är berättigade till internationellt skydd och de som är irreguljära migranter. Etableringen av låsta läger ska fullföljas och lägren på öarna ska bli stängda/kontrollerade. De som är där ska inte vara där länge. De som har asylskäl ska föras vidare till andra platser på fastlandet. (Han slirar ibland mellan låsta och kontrollerade läger, kanske beror det på att han syftar på många förvarsplatser, eller helt enkelt på att det ska bli lätt att stänga in invånarna, förbjuda utgång som nu under pandemin. Han verkar inte säga ”illegal” lika ofta längre, vilket däremot hans partikamrater gör, bland annat i EU-parlamentet.)

2021 ska det finnas 12 låsta (closed) läger på öarna och på fastlandet, lovar ministern. På de fem öarna blir det nya läger. Det på Samos kommer öppna först följt av motsvarande på Kos och Leros och sedan på Lesvos och Chios.  De sju på fastlandet blir det kraftigt utbyggda registrerings- och mottagningslägret Fylakio i Evrosområdet (öarnas motsvarighet), Sintiki i Serres, Diavata i Thessaloniki, Ritsona i Evoia och två läger i Malakasa inte så långt från Aten. Kapaciteten kommer ligga på omkring tusen till femtusen per läger. Finansieringen är till hundra procent säkrad genom EU. (Flera av lägren är tältläger.)

Grekland ska fortsätta sin strikta policy för 2021, upprepar migrationsministern i flera uttalanden. De andra länderna i EU har sett hur vi har kämpat och fått ner flödet av migranter och hur vi har snabbat på asylprocesserna. Grekland ska inte vara en inkörsport för ekonomiska migranter, vi ska fortsätta försvara våra gränser med EU:s hjälp och den grekiska kustbevakningen. Stängslet som byggs utmed Evrosgränsen med EU:s hjälp och det utbyggda mottagningslägret Fylakio (med många förvarsplatser) kommer leda till att Evros får färre irreguljära nyanlända. Grekland ska ge asyl till dem som är berättigade, speeda upp deportationen av dem som inte är berättigade till internationellt skydd, fortsätta skapa låsta/kontrollerade läger och fortsätta den mjuk integrationen av flyktingar.

Integrationen

För att kommentera det som ministern kallar mjuk integration! Det finns ingen integrationspolicy förutom det EU-finansierade IOM-programmet Helios.

Förra Syrizaregeringen hade ett planerat program för integration. Jag vet inte om Helios ingick, men det startade våren 2019 i liten skala och växte kraftigt under sommaren och hösten 2020 i panik när tiotusentals flyktingar med uppehållstillstånd ställdes på gatan.

Flyktingar som fått uppehållstillstånd möter enorma problem – se tidigare artiklar. IOM-programmet Helios försöker lösa bland annat de byråkratiska problemen och har fått mycket mer EU-resurser. Nu talas det officiellt om att Grekland har ett integrationsprogram, och det är Helios man syftar på. Men det är bara för sex månader per förmånstagare och för bostad bygger det på att man hittar en lägenhet själv. Helios står sedan som garant för hyran och hyreskontraktet.  I december 2020 hade nästan 23 000 flyktingar med uppehållstillstånd knutits till programmet men det fanns fortfarande inte utrymme för alla behövande. Efter överenskommelse mellan IOM, Atens borgmästare och migrationsdepartementet hyrdes några hotell som tillfälliga boenden på två månader för familjer innan de kommer in i Heliosprogrammet. Många tusen har placerats nödtorftigt i tält, som har satts upp i förläggningar för asylsökande nära Aten.

Det finns inte heller någon statligt ordnad språkundervisning i grekiska, typ SFI.

Inför 2021 ombildades regeringen. Flera nya ministrar har en bakgrund i extremhögern och kritiker menar att regeringen nu ännu bättre tillfredsställer de reaktionära av Neo Demokratias väljare, och att den nu är en blandning av extrem neoliberalism och extremhöger. Vice migrationsminister heter nu Sofia Vuoltepsi och ska ansvara för integration. Hon har, läser jag i tidningen Efimerida ton Syntakton, gjort sig känd för hård uppfattning och retorik som är emot flyktingar och migranter.

En väljarundersökning visar att grekerna är ganska nöjda med regeringen.

—-

Källor i huvudsak

European Council on Refugees and Exiles (ECRE)/The Asylum Information Database (AIDA), 2020: Country Report: Greece, 2019 update, www.ecre.org

Artiklar från Refugee Support Aegan, www.rsaegean.org/en    

Efimerida ton Syntakton, www.efsyn.gr

ECRE Weekly Bulletin, www.ecre.org

LIBE-kommitténs debatt i EU-parlamentet den 27 januari 2021, www.europarl.europa.eu

Pressöversikter genom grekiska Unhcr, förmedlas dagligen, sammanfattar ur grekiska dagstidningar.

Hårda lagar och bestämmelser för människor på flykt. De med uppehållstillstånd vräks och ställs på bar backe. Coronapandemins restriktioner har tvingats på flyktingar mer än på grekerna i gemen men har inte varit smittorisk.

Källan här är UNHCR Greece press översikt från olika tidningar under juni och juli 2020.

Kort om vad som gäller nu (se också tidigare inlägg)

Nyanlända ska sorteras efter ursprungsland och transitland och det avgör om de får rätt att söka asyl i Grekland. Grekland har numera listat så kallade säkra länder, vars medborgare anses kunna skickas tillbaka utan fara. De som inte ges rätt att söka skydd ska tillbaka till transitlandet Turkiet (enligt EU:s avtal med Turkiet bland annat) eller till ursprungslandet. För dem som får söka ska asylprocesserna gå snabbt, om möjligt på några veckor. Överklagan till domstol av negativt besked om internationellt skydd ska lämnas in inom ett par dagar och formuleras rätt för att godtas som överklagan. Utan juridisk hjälp blir det svårt att överklaga och tillgången till juridisk hjälp är mycket, mycket begränsad. Anländer en till EU/Grekland via öarna i Egeiska havet Lesvos, Samos, Chios, Kos, Leros – de flesta kommer den här vägen – ska en stanna på öarna (med sina vedervärdiga överbefolkade läger) tills en har fått uppehållstillstånd med flykting- eller skyddsförklaring eller fått avslag och ska en skickats tillbaka till Turkiet eller ursprungslandet. Med avslag från domstol ska en omedelbart placeras i förvar i väntan på deportation. För dem som anländer via Evrosgränsen i norr finns inte de geografiska restriktionerna men lagen om hur asylprocessen ska gå till gäller.

Den som har fått uppehållstillstånd måste lämna asylboendet inom en månad och försörjningsbidraget som asylsökande upphör. I ett av sina många uttalanden till media säger migrationsministern Notis Mitarakis att EU-stater är skyldiga enligt internationell lag att finansiellt stödja asylsökande så länge de väntar på beslut, men sedan måste de bli oberoende eller lämna landet. Han har också meddelat att stödet till dem med uppehållstillstånd avslutas eftersom ekonomiska stöd stöttar människosmugglare och passiviserar människor.

Fungerande integrationsprogram med bostad och med försörjning finns inte. Bostadsprogrammet Helios har inte kapacitet att stödja mer än en minoritet med bostad.  Många syns hemlösa på Atens gator

Den handlingskraftiga regeringen

Regeringen framstår i sina uttalanden som handlingskraftig och effektiv när det gäller människor som söker skydd. Premiärministern Mitsotakis prisar kustbevakningen och Frontex, som framgångsrikt försvarar landets gränser och därmed EU:s gränser. Migrationsministern Mitarakis meddelar att färre söker asyl än förra året. Han  använder ordet ”migranter”, inte sällan ihop med ordet ”illegala” trots att majoriteten kommer från de flyktingproducerande länderna Afghanistan, Syrien och Irak och att Grekland ger uppehållstillstånd till majoriteten av dessa.

Jag minns mycket väl att ”illegala migranter” var den konservativa Samarsregeringens språkbruk 2012-14. När Syriza vunnit valet 2015 gick den nytillsatta migrationsministern juristen Tasia Christodoulopoulou ut i media och sa att de som kommer är flyktingar som flyr från krig. Majoriteten var då som nu afghaner och syrier, men i omvänd ordning mot nu. Christodoulopoulou blev avskydd och smutskastad av nästan all media, som var övervägande konservativ. Vilka ord som politiker och ledare använder är, som vi vet, viktigt eftersom människor påverkas.

Nuvarande migrationsministern Notis Mitarakis gjorde en sammanställning i början av juli för årets första halvår. Långt fler asylbeslut hade fattats, mängden väntande ärenden hade minskat (från 139 000 till 101 000) och antalet asylsökande i lägren på öarna hade minskat från nästan 40 000 i början av året till knappt 30 000. (Lägrens totala kapacitet är omkring 6 000.) En del har fått uppehållstillstånd och skickats till fastlandet där de ingenstans har att bo. De andra? Jag vet inte eftersom deportationer till Turkiet och andra länder vilar på grund av pandemin. 5 000 ska skickas iväg så kallat frivilligt och får en summa pengar. Kanske hann flera åka innan pandemin bröt ut och stängde gränserna.

Vi ger asyl till verkliga flyktingar medan migranter separeras nu och framöver, sade migrationsministern i ett av sina uttalanden. De som har får flyktingförklaring har minskat med 40 procent och frivilligt återvändande och deportationer prioriteras 2020.

Ministerns återkommande hänvisning till statistik ifrågasätts av organisationen Refugee Aegan Support, som påpekar att Asyl Service inte längre skickar ut offentliggör statistik, vilket de alltid har gjort varje månad tidigare.

Ministern återkommer till att flyktingar med uppehållstillstånd varken ges boende eller försörjningsbidrag en månad efter besked. De kan inte räkna med att ha en pension som aldrig upphör, säger han, det gynnar smugglare, utan de ombeds nu att arbeta. Att säga och handla så är oerhört arrogant och grymt när det varken finns integrationsprogram eller en övergångsperiod med handledning om hur den grekiska arbetsmarknaden och byråkratin fungerar och ska hanteras. I något annat sammanhang har han sagt att man ska se över de byråkratiska hindren för integrering så att de som fått uppehållstillstånd får bland annat skattenummer, hälso- och försäkringskort och resehandlingar.

Antalet som förts över till fastlandet ökar. Antalet nyanlända har minskat men inte upphört. Sedan mars förs nyanlända till karantän i två veckor.  Lägren i övrigt har hårda utegångsrestriktioner sedan början av mars, och de fortsätter långt efter att grekernas restriktioner har blivit ungefär som i Sverige.

Ministern har också meddelat att under hösten kommer nya läger öppnas på Samos, Kos och Leros och de kommer ha stängsel, elektroniska passerkort med fingeravtryck och strikt kontroll över vilka som passerar in och ut. EU har inte godkänt regeringens ansökan om finansiering av de nya lägren och pengarna tas tills vidare från statsbudgeten (oklart om EU verkligen har sagt nej – i så fall förmodligen för att läger för asylsökande ska inte vara låsta – eller om det handlar om en vanlig budgetfördröjning inom EU, dvs att pengarna kommer i efterskott).

Av Grekland drygt 5000 ensamkommande unga är de flesta hemlösa eller i olika förvar, obs inte ungdomsboenden. Att 1 600 ska föras över till andra EU-stater kom man överens om inom EU i senvintras (Sverige har inte erbjudit sig). Överföringen har försenats på grund av pandemin men har påbörjats. En grupp sjuka barn från öarna har också förts till Tyskland med sina föräldrar. Regeringen har samtidigt svarat med att avsluta verksamheten vid landets mest erfarna, effektiva och transparenta organisation för stöd till ensamkommande minderåriga. Fler boenden ska öppnas, bland annat genom grekiskortodoxa kyrkan. Platserna som anges är för få. Antagligen menar regeringen att antalet ensamkommande unga kommer bli färre ganska snart genom att de sorteras bort om de till exempel kommer från ett så kallat säkert land, eller att de får avslag och deporteras. Snabba processer och många avslag kommer få färre att söka sig till Grekland.

Under den här tiden meddelas också något som är mycket bra: ansökningssystemet för medborgarskap ska bli effektivare, gå snabbare och göras transparent. Som nu väntar 35 000 ärenden på beslut och några har väntat sedan 2011.

De med internationellt skydd vräks och blir hemlösa och utan försörjning, många söker sig till Victoriatorget i Aten. De blir alltfler.

1 juni blev 11.273 flyktingar med uppehållstillstånd ombedda att lämna sina boenden inom 30 dagar (jämfört med inom 6 månader tidigare). Det enda program som ger hjälp med boende till asylsökande som fått flyktingförklaring eller internationellt skydd är Helios, som drivs av IOM, International Organisation for Migration, knutet till FN. Knappt 1 600 av 8 750 registrerade individer fick hyresbidrag i juni. Helios har inte resurser och planering för regeringens alla vräkningar.

Under juni månad lämnade 2 144 flyktingar med uppehållstillstånd Lesvos och kom till fastlandet utan att någonting var ordnat för dem. Många sökte sig till Aten och Viktoriatorget, tio minuters promenad norrut från Omoniaplatsen. Så här fortsätter det under juli. Då och då gör polisen razzior på torget och samlar ihop människorna i sina mörkblå bussar. De förs till bland annat Elaionas, Nea Kavala, Thiva och Malakas, Schisto och Skaramangas, flyktingläger för framför allt asylsökande i Atenregionen, flera ganska långt från Aten. Men vad händer med dem där? En dag i början av juli förs 150 hemlösa flyktingar med uppehållstillstånd från Viktoriatortet till Skaramangas och Shisto. Migrationsministern är närvarande under aktionen och anklagar hjälpande aktivister på torget för att de exploaterar mänskligt lidande i syfte att göra intryck. Någon person påpekar för en tidning att det handlar om människor med uppehållstillstånd som vistas lagligen i Grekland och dem kan man inte förbjuda att vistas på gatorna, de gör ingenting olagligt, de kan inte gripas och sättas i fängelse. Men de behöver hjälp.

Ur pressöversikt den 7 juli. Den dagen syntes omkring 80 afghanska familjer med spädbarn och småbarn på Viktoriatorget. De flesta kom från Moria på Lesvos. Några familjer kom från läger för asylboende i Tessaloniki och hade uppmanats att lämna lägret. Ombedda av boende eller företagare, som oroade sig för hygienen, hade staden dagen innan tagit bort bänkarna på Viktoriatorget.

En vecka senare går Läkare utan gränser ut i pressen och säger upprört att de har patienter med allvarliga sjukdomar som cancer, som är tortyroffer, som är ensamma mödrar med kroniska sjukdomar och som är gravida kvinnor som snart ska föda och som nu lämnas på gatan utan någonstans att sova, utan mat, utan vatten, utan toaletter.

Många organisationer är djupt upprörda över regeringens agerande, och så finns det några som tackar regeringen för sitt utmärkta handlande!!!

21-22-23 juli. En tidning skriver om mötet med en afghansk mamma med två barn som sover på Viktoriatorget efter att en kort tid varit skickad från Viktoriatorget till Amygdaleza, som är ett förvar. Hon lämnade det eftersom de inte fick tillräckligt med mat och barnen fick inte de mediciner de behövde. En tidning rapporterar om 30 hemlösa familjer med uppehållstillstånd som förts till Elaionas. De har placerats i små nylontält på fotbollsplanen, mitt högsommarvärmen och utan elektricitet och utan tillräckligt med mat. De asylsökande i lägret bor i små containerhus med elektricitet och aircondition.

6 000 skulle ha vräkts från boendeprogram för asylsökande, som drivs av UNHCR. Tills vidare har bara 800 flyttat, eftersom det inte fanns någonting att flytta till.

Oftast är det tidningen Efimerida ton Syntagton, Efsyn, som rapporterar om flyktingars utsatthet.

I Idomeni vid gränsen till Nordmakedonien har flyktingar samlats i hopp om att som fem år tidigare kunna ta sig vidare norrut genom Nordmakedonien. Men det rapporteras att nordmakedonska myndigheter skickar flyktingar tillbaka över gränsen till Grekland.

Under 2020 kommer alla asylboenden i hotell upphöra, säger migrationsministern i en citerad intervju. De inrättades för några år sedan med hjälp av UNHCR för att asylsökande skulle få det bättre än att bo i tält, vilket många gjorde under lång tid inte bara på öarna utan också på fastlandet. Han förklarade att dessa hotellboenden upprättade under Syrzias regeringsperiod och antydde att med nuvarande regering kommer de inte behövas eftersom asylprocesserna kommer gå snabbare, många kommer skickas tillbaka, färre kommer som nyanlända och att de som får uppehållstillstånd får klara sig själva och arbeta som alla andra.

Under den här tiden lobbar också migrationsministern och dennes medarbetare med UNHCR, IOM, Internationella Röda Korset och EU:s stater för att ”inte längre bara följa utvecklingen utan vara med om att skapa den”, det vill säga EU:s asyl- och migrationspolitik.

Vi ger asyl till verkliga flyktingar medan migranter separeras nu och framöver, sade migrationsministern i ett av sina uttalanden. De som får flyktingförklaring minskar med 40 procent och frivilligt återvändande och deportationer prioriteras 2020.

Ministerns återkommande hänvisning till statistik ifrågasätts av organisationen Refugee Aegan Support, som påpekar att Asyl Service inte längre skickar ut offentliggör statistik, vilket de alltid har gjort varje månad tidigare.

Ministern återkommer till att flyktingar med uppehållstillstånd vräks efter en månad och förlorar försörjningsbidrag. De kan inte räkna med att ha en pension som aldrig upphör, säger han, det gynnar smugglare, utan de ombeds nu att arbeta. Att säga och handla så är oerhört arrogant och grymt när det varken finns integrationsprogram eller en övergångsperiod med handledning om hur den grekiska arbetsmarknaden och byråkratin fungerar och ska hanteras. Är det utstuderad medveten grymhet eller okunnighet? I något annat sammanhang har han sagt att man ska se över de byråkratiska hindren för integrering så att de som fått uppehållstillstånd får skattenummer, hälso- och försäkringskort och resehandlingar.

Öarna

Här finns numera utbredd främlingsfientlighet mot människor på flykt med många inslag av våld. Asylsökande och även människor som verkar inom frivilligorganisationer har attackerats, och det har bidragit till att flera har lämnat öarna. Möjligen är det värst på Lesvos, i alla fall rapporteras det mest härifrån. Det finns en antirasistisk protesterande minoritet och en stor tyst majoritet som bara vill ha slut på alla problem. Öborna vill att öarna ska associeras med att vara turistparadis. När flyktingarna fastnar länge på öarna under erbarmliga psykiskt och fysiskt påfrestande förhållanden uppstår spänningar. Olivlunda r trampas ner, får stjäls och äts upp av hungriga och uttråkade, inbrott sker, konflikter uppstår i lägren, människor har dödats, asylsökande har protesterat och demonstrerat. Så här har det varit flera år. Nog förstår man att båda öborna och flyktingarna kräver förändring.

En handfull hotellägare på Lesvos, har på grund av ekonomiska svårigheter genom pandemin erbjudit sig att i samarbete med några frivilligorganisationer ge boenden till flyktingar. De utsätts för xenofobiska hot, skadegörelse och smutskastning i juni. När även borgmästaren hotar, drar de tillbaka sina erbjudanden.

Pandemin – Covid 19

Generellt har Grekland, liksom övriga Östeuropa, haft ett mycket lågt antal sjuka och avlidna. Fram till mitten av maj var landet stängt på ungefär samma sätt som flera andra EU-länder. Vuxna och barn tvingades vara hemma om de inte kunde visa papper på att arbetsgivaren krävde deras närvaro på arbetsplatsen, eller för att de skulle handla mat eller apoteksvaror. Andra veckan i maj öppnades samhället upp om än med restriktioner om stora samlingar, munskydd med mera.

Men för flyktingar i asylboenden behöll man samma restriktioner som tidigare.

När pandemin började krävde många stora och små organisationer att de enormt överbefolkade och ohygieniska mottagnings- och registreringslägren på öarna skulle stängas och människorna föras till fastlandet. Det skedde inte utan lägren blev kvar. Men de stängdes av för omvärlden och är fortfarande avstängda. Efter bestämda regler fick en person per hushåll gå ut dagtid för att handla mat, högst 150 stycken per timme och i grupper på högst tio personer. Reglerna har gällt för flyktinglägren på fastlandet också. Nyanlända har sedan i mars förts till två veckors karantän på andra platser. I mars och april var också Asyl Service stängt, nya ansökningar togs inte emot och intervjuer gjordes inte. (Ungefär så var det i flera andra EU-länder.) När samhället i övrigt öppnades för grekerna i maj och verksamheten vid Asyl Service kom igång, har lägren fortsatt att vara stängda. Till en början skedde de flesta kontakter med Asyl Service digitalt, och onlineverksamheten har generellt vuxit och påtvingats asylsökande genom pandemin. Det gäller alltså att den som söker internationellt skydd har smartphone, uppkoppling och tekniska kunskaper! När Asyl Service äntligen öppnade för fysisk betjäning var köerna långa.

Vecka efter vecka har de som tvingas bo i lägren på Lesvos, Samos och de andra öarna inte haft möjlighet att ens ta en promenad utanför lägren, gå för att svalka sig i havet, eller för barnen att springa omkring. De har köat för vatten, för toabesök, för dusch, för mat. Tvål har delats ut ihop med uppmaning att tvätta händerna och hålla avstånd. För närvarande är restriktionerna förlängda fram till 2 augusti.

Men lägrens invånare har inte varit en smittofara för andra. Trots överbefolkning, tältboende, trängsel och omöjlighet att hålla distans har lägren på öarna officiellt inte haft några covid-19-fall. I några av lägren på fastlandet har det funnits smittade men de har varit få och de har isolerats snabbt.

Ändå har alla som söker asyl behandlats som om de var pestsmittade. Restriktionerna med att inte få röra sig utanför lägret har förlängts om och om igen.

Under mars till början av maj gick det inte att söka asyl i Grekland. Till en början infördes stoppet som ett vapen mot flyktingar som försökte ta sig in i Evrosområdet, dit Turkiet fört tusentals i provokation mot Grekland och EU. Åklagaren i Lesvos huvudstad Mytelene åtalade asylsökande som kom in i Grekland över Lesvos under tiden 1mars till 1 april 2020 för illegalt intrång eftersom de inte hade sökt asyl. Att de inte kunde göra det eftersom grekiska regeringen hade stoppat möjligheten att ansöka, spelade ingen roll. Det handlar om uppskattningsvis 850 individer, flera svårt traumatiserade bland annat på grund av vad som hänt under överfarten som att en mamma har sett sitt barn drunkna. Förhoppningsvis har åtalet lagts ner men jag vet inte.

Pushbacks

Pushbacks fortsätter, och från Lesvos sammanställde organisationen Legal Centre Lesvos en rapport om systematiska, olagliga och våldsamma pushbacks med vittnesmål från 30 överlevande. Den publiserades den 13 juli. Videoinspelningar med mobiltelefon visar att grekisk kustbevakning i hög grad är skyldiga till att utsätta människor på flykt för dödsfara.

UNHCR har upprepat sin begäran att regeringen ska undersöka de många vittnesmålen om pushbacks vid Evrosgränsen och i Egeiska havet. Regeringen förnekar pushbacks och hänvisar till fake news.

ECREs veckobulletin 17 juli tar bland annat upp den grekiska regeringens aktuella krav på frivilligorganisationer, jag nämnde det i ett tidigare inlägg. Ett expertråd vid Europarådet för regler för frivilligorganisationer – krånglig titel – framför allvarlig kritik mot regeringens agerande. Varje land har rätt att registrera frivilligorganisationer och sätta upp regler för deras verksamhet men regeringens krav är orimliga och strider mot artikel 11 om mötes- och föreningsfrihet i Europarådets konvention om mänskliga rättigheter och friheter. Regeringen uppmanas att återgå till europeisk standard. ECRE är också kritisk mot att EU-kommissionen har godtagit den grekiska regeringens förnekande av att ha skjutit skarpt mot flyktingar på turkiska sidan av Evrosgränsen i början av mars, trots bevis om att en man blev skjuten i munnen och dog. I bulletinen kan man bland annat också läsa om vräkningarna av flyktingar med uppehållstillstånd. (ECRE European Council on Refugees and Exiles, www.ecre.org)

Svenskt exempel på inhumanitet

27 juni berättar engelska Independent följande: En 14-årig afghansk flicka förlorade föräldrar och syskon vid överfarten till Lesvos i oktober 2015 i samband med ett skeppshaveri när nästan 70 personer drunknade. Hon led sedan av svår PTSD och flögs från Lesvos till fastlandet, togs om hand av den grekiska frivilligorganisationen Metadrasi (en mycket bra och välrenommerad organisation) och kom att bo i en fosterfamilj i 1 ½ år. I november 2017 kom hon till Sverige genom återförening med en moster. Hon sökte asyl, började må bättre och känna sig trygg. Hon fick avslag, och hade så småningom tre avslag. Så snart hon fyllt 18 kom ett brev att hon skulle lämna Sverige. Migrationsdomstolen i Stockholm informerade Independent att hon inte kunde söka asyl i Sverige eftersom hon redan hade fått internationellt skydd i Grekland.

Sverige hade kunnat handla enligt humanitära klausuler.
EU:s medlemsstater har rätt att agera humant.

Hussein Elfil died in Khartoum, Sudan, in early July. Memorial texts and messages have been published on Facebook.

Hussein Elfil was my closest friend in Athens, we have known each other since 2011. His experiences taught me what it is like to be a recognized refugee in Greece. He had to rely on himself and he worked as hard as he could and could find work. But he was an old man and to survive he had also to be supported by friends and a relatively well-to-do brother.

He had many friends in Athens and I think one reason was his motto that it is much better to show kindness than anger. Hussein was kind and polite and respectful to other people, a humble man. But I also saw that he, with all his right, could be arrogant and dismissive when he felt badly treated.

He came to Greece as a political refugee in 1999, and he was proud that he received a residence permit and refugee recognition with reference to the Genève convention after just a bit over a year. Most asylum seekers had to wait for many years and very few received a refugee status. I made a good impression, he said, and had explained to the police, among other things, that he was an old man who would much rather have stayed with his family and relatives in Sudan. At that time, it was the police who handled asylum cases.

Most Greeks have known him as Mister Ali. Ali was his “nomme de guerre” as a political opponent of the regime in Sudan and under that name he arrived to Greece.

To me, he was at first Mister Ali and later Hussein. I was introduced to him at the Greek-American missionary organization Helping Hands with its premises on Sofokleos street quite close to Omonia Square. It was 2011 and I met a rather tall, slender gray-haired Arab gentleman, extremely friendly and polite, a gentleman at his fingertips, who spoke impeccable English. He looked handsome, and not least he was handsome in his gray winter wool coat, which he received through his friends in Helping Hands.

We had more and more contact, in Athens and over the phone and email. He welcomed me on the phone every time I landed at Athens International Airport. I can still hear inside me his friendly voice saying ”wellcome to Athens, Annette”, or at the beginning ”Misses Annette”. I will never hear this again.

We made excursions

In the autumn of 2013, thanks to him, I came to the closed detention for refugees in Corinth one day. Hussein was our tour guide as he spoke Greek and knew how things work in Greece. But he preferred to speak English.

This visit to the detention in Corinth was a terrible experience in inhumanity for me, I described it briefly in my book Springa på vatten (Running on Water) (2014). There was a photography ban and I could not take pictures. But I remember well the men who mostly were not allowed to go out and more or less hung in clusters in the windows. The premise had been a military base and many Greeks had done their military service here, including the writer and left politician Perikles Korovessis, of whom I rented a home for a time. Also Perikles died this year.

In 2013, the detention in Corinth consisted of a number of large two-storey buildings from the 1930s or 40s. Each was fenced with high bars. Men who had fled from different countries were detained there. If I remember correctly, they were allowed to go out in the small yard for half an hour twice a day. Many were from Afghanistan and I had made contact with one of the men we were to visit. We were allowed to enter the area but not inside the grid. He and I spoke briefly on opposite sides of the grid. Around him stood many other men. He told of about seventy men in each room, bad food, bad clothes, many had neither shoes nor socks, minimal medical care, nothing to do and no one knew how long they would be there. After a while the guards said we had to go and Hussein said firmly that we must obey, otherwise we would get problems.

Greece was in a severe economic crisis, and since the spring of 2012, the government was conservative and dominated by New Democracy, the party that now has government power again. More and more refugees were detained from 2012 and -13. The problems for those who came through Greece to seek asylum in the EU were enormous, not least it was almost impossible to submit their application for asylum. Accepted as an asylum seeker, they received a 6-month temporary residence permit, which was shown by a pink card. Most had no card and had not been able to submit their asylum application. The queues were huge, and the Aliens Police – it was with them that asylum was sought – received applications one morning a week and selected 10-20-30 people out of several hundreds who queued for several days. Most of those who wanted to seek asylum lived undocumented in Greece, waiting for being successful with leaving Greece for other EU countries. Sometimes they were arrested by the police for illegal stay in Greece. Since New Democracy came to power in 2012, the detentions increased and refugees remained in detention for several years instead of being released after a few weeks as before. They were all called “illegal migrants” by the government and by the police.

The conservative government made also statements in media that those in custody would not be released until they agreed to return to their country of original. There were legal defenders for refugees connected to various voluntary organizations, but the need was far greater than the availability of free legal aid.

The largest organization was the Greek Council for Refugees, for which Hussein occasionally worked as an interpreter during his years in Greece. The employment was based on GCR having funded programs, almost the entire business was built on programs, and programs have, as is well known, a fixed beginning and end. It was the same with the other voluntary organizations, the funding was done within the framework of applications for funding programs from major international organizations, the UNHCR and from funds within the EU.

When the left-wing party Syriza won the election in the new year 2015 and formed a government, they released nearly 6,000 detained men from detentions around Greece. Some had lived there for two years under appalling conditions. From the summer, the borders north across western Balkans were largely open and most travelled on, many to Germany.

The detentions are now used by the conservative government – Corinth, Amygdaleza closer to Athens, the detention part at the Aladapon, the Aliens Police in Athens, and elsewhere. This time, the government has said that it will be effective in sending these ”illegal immigrants” quickly out of Greece to Turkey or their home countries. The fact that most of them had a refugee profile was not mentioned.

Hussein accompanied me to the solidarity medical clinic in Athens, in Elleniko, I think it was the spring of 2015. The clinic provided care to Greeks who during the severe economic crisis were without health insurance. Doctors, physiotherapists and other healthcare professionals volunteered here. The medicine came through donations from people around Europe who wanted to support. Without Hussein I would never have found it. The clinic is moving to Glyfada now.

We also mainly enjoyed ourselves, such as a Sunday trip by boat from Piraeus to the island of Aegina, and lunches in the well-known, traditional, tiny down in the cellar restaurant just west of the market square on Athinas street. But Hussein was always small in food and preferred that we had coffee at some simple coffee bar and smoke a cigarette. Sometimes he waited on the street outside the simple hotel where I began to stay, but most of the time we decided to meet outside the Hondas department store at Omonia Square.

He had so many friends

And now he no longer exists, dead in a hereditary blood disease that slowly erodes the skeleton. For more than two years he carried his disease, was treated with chemotherapy at the large Alexandra Hospital in Athens, and initially in Amsterdam where the disease was diagnosed. In Amsterdam, he lived with a nephew in the hope of getting asylum in the Netherlands or at least to have the treatment carried out there. But it did not work because he already had his refugee status in Greece. He had become thin and weak when he left, and just before leaving for Amsterdam we were shopping two pairs of nice Manchester trousers in a shop at Panepistimio so he would be well dressed. At that time he had some money, saved maybe after a couple of years of work for GCR as an interpreter at the reception camps on Chios and Lesvos. Wages were not high, and wages in Greece had fallen sharply at this time due to the crisis and demands from the EU. But I think Hussein was anyhow trying to send money home to his son in Khartoum. Maybe it was mostly like a gesture, because his son Mahid was an adult at this time and had a good job for an international organization.

In the spring and summer of 2020, which were the last months of Hussein’s life, he lived with his sister in Khartoum. She and her husband had plenty of space and their children were grown up and had left. Thanks to the fall of the Sudanese dictatorship in the spring of 2019, he was able to return, and Mahid came to Athens and brought home his father. They were driven to the airport by Hussein’s close friend Themis Sirinides. Who cried in his car back home aware that he would never meet Hussein again.

The good Greek-American missionary couple Themis and Donna Sirinides were Hussein’s main security in Athens for many years. But he was careful not to complain and hang on to them. The couple worked in a Greek evangelical church in Athens and in the missionary organization Helping Hands, and Hussein, who never converted but loved to discuss religion, participated for many years in Bible studies and Bible talks with Themis, and with Scott McCracken, one of the founders of Helping Hands. Scott and his family returned to the United States a few years ago, but their friendship with Hussein lasted. Themis´ and Scott’s families and the people around them were probably Hussein’s main network in Greece. The Greek-Sudanese community, where Hussein as a senior man and political refugee was highly respected, was perhaps just as important. And then he had GCR with its lawyers, interpreters, social workers and others, but if I understand correctly it was more during working hours. He also had close contact with the American social anthropologist Heath Cabbot and helped her in her research studies in Athens 2009-10.

Hussein liked to discuss and was well versed in the Koran and the Bible. He was sceptical of religions, but believed that man is sometimes a weak being and needs an abstract force that backs him and her up. He knew that there are more similarities than differences between what is written in the Bible and the Koran. The message of peace, which Christians usually say Jesus stands for, is also found in the Koran but not quite in the same way, he replied when I asked. The Koran says that you should not attack unless the others attack you. You should not harm anyone else unless they hurt you. And it’s better to forgive than to hurt. I do not defend Islam, but, he added, I claim that I know more than most people here about Islam. The Koran says that killing a single person is like killing all humans. And most Muslims know that, he said.

Hussein told me – about his sixty years before becoming a refugee in Grecce

I had a long interview with Hussein in October and November 2011. That fall I lived in Athens for three months. In the interview, Hussein told about his background in Sudan and growing up in a very famous family. The family was not rich but they lived a very comfortable life, he said. His father was governor of the central bank, his grandfather had been a well-known politician. Hussein joined the communist party as a young man and had many quarrels with his father about it. Communism was a social movement in African countries in the late 1950s and early 60s, he explained. Africa had been colonized and the Soviet Union helped many states to independence.

At the age of 20, he was first imprisoned during a period of military dictatorship but was released after a few days by his father’s actions. In 1969, the army regained power after five years of democracy. He had then left the communist party, among other things, because he did not accept that the leaders acquired precious material benefits. But he continued to be politically active. He was arrested several times during the military dictatorship and eventually emigrated to Saudi Arabia. The military regime was over in 1984 and he returned a couple of years later. The same year the army took power again and this time as a ”fanatical Muslim regime with sharia camps”. Many were executed and many were imprisoned. For ten years he lived in Khartoum ”and it was a very tough time for me”. He was not politically active but was arrested again and again for old activities, about which the military had documents in its archives.

He did not want to talk about the torture, and initially said that he did not mind being interviewed, but without going into certain things.

Life was difficult for me and my family, he said, pointing out that by family he also meant his mother and his brothers and sisters. He had married and the son was born in 1983. She was a very good woman, he said. She had a PhD in English literature, graduated in the United States and is an example of the high position of English in Sudan within that generation. Back in Sudan, she taught English literature until she retired. Later they divorced. Hussein said many times that she was much more educated and smarter than he was. He respected her a lot and when she died a few years after the interview, he mourned her deeply.

How did he support himself during this period of his life? Before traveling to Saudi Arabia, he worked in a bank for many years. Together with a friend, he then started an import business company. They imported goods and materials that the government needed to develop the country, including wood for the shelves for railway construction and engines. In Saudi Arabia, he worked as an interpreter between English and Arabic for the state airline company. He knew English well because Sudan had been an English colony and English education system characterized the Sudanese school system. They learned English in school, and in the bank, everything was in English. Today everything is in Arabic.

He said he was never very successful as an entrepreneur but he did not have financial problems in Sudan. His problems was with the regime and that he was imprisoned countless times. Materially and financially he had a much better life in Sudan than he ever had in Greece.

About Greece

In 1999, he managed to leave Sudan with fake passport and a visa to Greece. Under his own name, he had never been allowed to get a passport. He understood the Greeks as friendly people, knew the climate was good and he wanted to go to Greece. He could have chosen England, and he was there in the 1960s when his sister and her husband were studying there. But England was rainy and the people were not as friendly as the Greeks. Before moving to Saudi Arabia, he had many friends among the Sudanese-Greek community in Khartoum. It does not exist anymore, most Greeks left Sudan during the fundamentalist Sharia dictatorship, and many now live in Australia. The fact that Greece was not so far from Sudan was also a reason. Friends could come and visit – which very few have done since. The son did not get a visa to Greece – but got it in 2020 to bring his father home – and the only time they met during the first ten years in Greece was in Syria. A few years after the interview, they met in Switzerland, where his son was at a conference. Hussein was helped by us friends to be able to travel there.

He was extremely critical of the Greek bureaucracy and all the systemic difficulties he and others in his situation encountered. In the interview, he mentioned a meeting with the UNHCR – the United Nations High Commissioner for Refugees – which he was called to in 2008 and in which the Greek Foreign Minister participated. We know that Greece is the door to Europe, but Greece is not a big country and has still chosen to be the gatekeeper, he said. The Greek government could have chosen to do as Italy did this spring. They gave travel documents and passports to 18,000 people, who set off for France, which closed the border. Instead of guarding the border, Greece could have done the same. ” (Which Greece did in 2015.)

When Hussein received his residence permit, GCR had an integration program in the form of work where the state paid half the salary. The first job he got was in a fishing company in northern Greece. It was a cold and wet job where he constantly ended up in the water. In the end he gave up, it was not possible to work like that for an almost sixty years old man. In another industry, the sound of a compressor was so loud in the dormitories that it was impossible to sleep. The third job was also within the program, it was with a fruit farm in Crete and his task was to guard the crop and keep the farm clean. Here he liked to stay, sometimes he was invited home for dinner to the owner and he loved apricots and could eat as much as he wanted. In the village next door lived mostly old people and the old women were kind and they called him Mavro, which means black in Greek.

He remembers that time as quite well but quite lonely and eventually he wanted to return to Athens. He was employed by GCR for work as an interpreter and a bit as a social worker at a refugee camp, Bikermi, on the heights above Athens. When the money ran out, the facility closed. Here he became friends with a Russian Refugee family from Uzbekistan, the Stupin family, and they hung out as close friends for many years. Hussein was a bit of a grandfather to the children. The family came to rent a small house with large mold indoor walls near Palini in eastern Athens, and Hussein used to stay here for a few days now and then. He slept on the sofa in their small combined kitchen and living room and the children liked it a lot. He celebrated his seventieth birthday on January 3, 2013 with them. Hussein took me there once. The Stupins had been asylum seekers in Sweden but were Dublin-deported to Greece, where they had arrived on a tourist visa from Uzbekistan’s capital. Their lives as refugees with residence permits meant many years of difficulties, periodically without a necessary work permit because the bureaucracy was unable to provide them with it. Hussein believed that during certain periods they managed to get on with help from their parents in Uzbekistan sending money.

When Bikermi closed, Hussein returned to Athens and worked for the GCR from time to time. Before Bikermi, he had stayed in Sudanese hotels, which were informal hotels where a Sudanese rented an apartment and rented out sleeping places for 3-5 euros a night. After Bikermi, he stayed in Sudanese hotels again, but there were also nights when he slept rough in parks. He had met Scott Mc Cracken at Helping Hands, and they had obtained 200 mattresses, which were distributed to Athens’ Sudanese hotels. Here slept about four to five people per room, resting on mattresses on the floor. (Afghans in Athens had the same system, called Afghan hotels.)

Helping Hands became a fixed point. He knew the staff and he could take showers and wash clothes there. He washed and ironed his clothes at Helping Hands during all the years we met in Athens.

For a few years during his first ten years in Greece, he had double jobs, daytime for GCR and night time as a receptionist at one of Athens’ better hotels. He had become acquainted with the hotel owner who offered him a small accommodation in the hotel. This led him to start working there. Scott at Helping Hands visited him several times there. In 2009 the owner sold the hotel, and Hussein said that this man was a very good man, who came from a very rich Greek family.

His time in Greece as an asylum seeker before he received a residence permit, was not easy. In the beginning he stayed in a hotel and when his money ran out he went to the GCR, which referred him to a shelter for homeless Greeks. It was run by the church and he lived here for three months. He then got a job at a small hotel for six months before he got his residence permit and started working at the fish company.

When we became acquainted, he sometimes helped people with interpretation. For such private work he received 10-15 euros and was often worried that they would not pay him or not pay his subway ticket. He often walked around without money in his pocket. A well-to-do brother sent money when he asked him, but he was embarrassed to ask and tried to avoid it. But when he could not pay the rent and the bills associated with it, he had to. At this time he rented a small apartment in Kipseli, a district just over a kilometre north of Omonia Square, where many Africans live. For kitchen, bathroom and one room with windows slightly lowered from street level, he paid 150 euros a month. I also lived like that when I rented Pericles Korovessi’s small studio. Hussein was almost 70 years old, worked irregularly, had unemployment benefits for a while and was applying for a pension.

Hussein never got a Greek pension. His application took time and in 2016 he started working for GCR again as an interpreter at Chios. I think they hired him because they saw his needs, they knew that he was good, experienced, reliable and that interpreters were needed in the reception camps that arose after the EU agreement with Turkey. He was happy with the job and felt honoured to be employed despite his age – he was 73 years old. He left the apartment in Athens to another Sudanese and moved to Chios and rented a small studio there.

At this time, one could easily be in contact with other countries over telephone cards and apps. He spoke long in the evenings with his relatives in Khartoum, and when one of his close sisters suddenly died, he was deeply sorrow and spoke much of her. Already at this time he thought of possible ways to go to Sudan and meet his big family. But it was risky and the dictatorship was still there.

His last home in Athens – when he was ill and had been forced to leave the interpreting GCR-job that was then on Lesvos – was a small basement apartment just above Platia Kipseli. There he lay ill for months, an unworthy home because it was so cold and damp during the winter and early spring when the electric element was not on. And that was not always the case because electricity is expensive in Greece. Before traveling to Chios, he had a rather nice, simply furnished apartment with a bedroom and living room between Platia Koliatsu and Platia Kipseli, a part of Athens where many Africans live. There I slept two nights on my way from Samos to Stockholm. At this time, the brother regularly sent money to him. Before moving there, he received help with housing through the Evangelical Church in Koukaki and his friend Themis Sirinides. Hussein shared a bedroom, kitchen and bathroom with Mister Adams from South Sudan. They did not go along well, but had to put up with each other’s quirks – two older men. Until the apartment had to be cleaned up due to bed bugs. Hussein moved with joy back to Kipeseli, where he felt at home. Here he went to Sudanese cafes and watched football – which he loved – and to the small restaurants of the Sudanese community at Platia Kouliatsou he had his meals now and then. I think he paid for himself through services in different ways. But most of all, he was content with salad and feta cheese, and that was what was in his rather empty refrigerator.

During his last years in Athens in the damp, pitiful apartment, he had some support from friends within the Sudanese community. Some came to visit him, shop for him, cook for him, help him in the bathroom and take care of his laundry. His friend Themis Sirinides arranged home care, but the help was volunteer-based and seems to have ceased eventually.

I was with him for several hours every afternoon for ten days in Athens in April 2019, and thought he would not live that much longer. He was weak and thin, mostly in bed, did not complain, followed the fall of the dictatorship in Sudan on television alternating with football matches. During these days I met some of his Sudanese friends. He went to scheduled treatment at Alexandra Hospital. I was with him there once. After several months of treatment, he became stronger later in the summer, and spent a couple of months in Amsterdam with his nephew in the autumn. There he received nursing, good food and appetite . He returned to Athens in the New Year 2020 to continue the treatment as planned, was very weak, was hospitalized, his son came traveling, they spent a few weeks in the damp apartment while papers and tickets to Khartoum were arranged, he said goodbye to American, Greek and Sudanese friends and GCR, was driven to the airport by Themis and flew to Khartoum with his son by his side. It was a difficult and tiring journey, he then told me on the phone from Khartoum over Whatsapp. After that we spoke a few times and because I asked and asked, he told me in detail how well he was taken care of in his sister’s home and that his son and his extended family took care of him. From May, he never answered again when I called, and he neither called back nor sent messages.

I miss him so much, as a close friend and a good comrade, and I will feel awful the next time I come to Athens. There are so many places and so many streets associated with Hussein. The whole city is full of memories of Hussein and his warmth and kindness.

Hussein Elfil dog i Khartoum, Sudan, i början av juli. Minnestexter och meddelanden har publicerats på Facebook.

Husseins erfarenheter lärde mig hur det är att vara erkänd flykting i Grekland. Han var i stort sett hänvisad till att klara sig själv, arbetade så mycket han kunde men han var en gammal man och blev hjälpt av vänner och en relativt välbeställd bror. Han hade många vänner i Aten och jag tror att en anledning var hans motto att man kommer mycket längre med vänlighet än med ilska. Hussein var vänlig och artig och respektfull mot andra människor, en ödmjuk man, men han kunde också vara arrogant och avfärdande när han kände sig dåligt bemött.

De flesta fick vänta på besked i många år och mycket få fick flyktingförklaring. Jag gjorde ett gott intryck, sa han, och hade bland annat förklarat för polisen att han var en gammal man som mycket hellre hade stannat hos sin familj och sina släktingar i Sudan. På den tiden var det polisen som hanterade asylärenden.

Hussein Elfil var min närmaste vän i Aten, vi har känt varandra sedan 2011. Han kom till Grekland som politisk flykting 1999, och att han fick uppehållstillstånd och flyktingförklaring enligt Genèvekonventionen efter drygt ett år var han stolt över. 

De flesta greker har känt honom som Mister Ali. Ali var hans ”nomme de guerre” som politisk regimmotståndare i Sudan och under det namnet kom han till Grekland.

För mig var han först Mister Ali och så småningom Hussein. Jag blev presenterad för honom hos den grekiskamerikanska missionärsorganisationen Helping Hands med sina lokaler på Sofokleosgatan ganska nära Omoniaplatsen. Det var 2011 och jag mötte en ganska lång, smal gråhårig arabisk herre, oerhört vänlig och artig, belevad, en gentleman ut i fingerspetsarna, som talade en oklanderlig engelska. Han var stilig, och inte minst var han stilig i sin grå vinterulster, som han fått genom vännerna i Helping Hands.

Vi hade alltmer kontakt, i Aten och över telefonen och mejl. Så småningom välkomnade han mig i telefonen varje gång jag hade landat på Atens internationella flygplats. Jag kan fortfarande höra inom mig hans vänliga stämma säga ”wellcome to Athens, Annette”, eller i början ”Misses Annette”. Detta kommer jag aldrig höra mer.

Vi gjorde utflykter

Hösten 2013 kom jag tack vare honom en dag till förvaret i Korinth. Hussein var reseledaren, kunde ta sig fram på grekiska och visste hur saker och ting fungerar i Grekland. Men han föredrog att tala engelska.

Besöket på förvaret i Korint var en fruktansvärd upplevelse i inhumanitet för mig, jag beskrev det kort i boken Springa på vatten (2014). Det var fotograferingsförbud och jag kunde inte fotografera. Men jag minns männen som tvingades vara inomhus den mesta tiden och mer eller mindre hängde i klasar i fönstren. Förvaret hade varit en militärförläggning och många greker hade gjort sin militärtjänst här, bland annat teatermannen och vänsterpolitikern Perikles Korovessis, som jag hyrde bostad av en tid och som gick bort i våras.

2013 bestod förvaret i Korint av ett antal stora tvåvåningsbyggnader från 1930- eller 40-talet. Var och en var inhägnad med höga galler. Där hölls män som flytt från olika länder inspärrade. Minns jag rätt tilläts de gå ut på gården en halvtimme två gånger om dagen. Många var från Afghanistan och jag hade fått kontakt med en av männen som vi skulle vi hälsa på. Så vi fick komma in på området men inte innanför gallret. Han och jag tilläts prata en kort stund på var sin sida om gallret. Runtom honom stod många andra män. Han berättade om ett sjuttiotal män per rum, dålig mat, dåliga kläder, många hade varken skor eller strumpor, minimal sjukvård, ingenting att göra och ingen visste hur länge de skulle vara där. Efter en stund sa vakterna att vi måste gå och Hussein sa bestämt att vi måste lyda, annars skulle det bli obehagligt för oss.

Grekland var i svår ekonomisk kris och sedan våren 2012 var regeringen konservativ och dominerad av Ny Demokrati, partiet som har regeringsmakten nu igen. Fler och fler flyktingar sattes i förvar från 2012 och -13. Problemen för dem som kommit via Grekland för att söka asyl i EU var enorma, inte minst var det nästan omöjligt att lämna in sin ansökan om att få söka asyl. Accepterad som asylsökande fick man 6 månaders tillfälligt uppehållstillstånd, som visades upp genom ett rosa kort. De flesta hade inget kort och hade inte kunnat lämna in sin asylansökan. Köerna var enorma, och utlänningspolisen – det var hos dem asyl söktes – tog emot ansökningar en morgon i veckan och valde ut 10-20-30 personer av flera hundra som köat i flera dygn. De flesta flyktingar – många från Afghanistan och så småningom från Syrien – levde papperslösa i Grekland i väntan på att de skulle lyckas resa vidare. Ibland greps de av polisen för illegal vistelse i Grekland. Sedan Ny Demokrati fått regeringsmakten 2012 blev förvaren fler och flyktingar blev kvar i förvaren i flera år i stället för att som tidigare ha släppts efter några veckor.

Media förmedlade uttalanden från den konservativa regeringen om att de som satt i förvar skulle inte släppas förrän de gick med på att åka tillbaka till hemlandet. I sådana uttalanden var det inte tal om att de hade rätt att först få sin asylprocess behandlad. Flyktingar hade sina juridiska försvarare vid olika frivilligorganisationer, men behovet var långt större än tillgången på kostnadsfritt juridiskt stöd.

Den största organisationen var Greek Council for Refugees, som Hussein av och till arbetade för som översättare under sina år i Grekland. Anställningarna byggde på att GCR hade finansierade program, nästan hela verksamheten var uppbyggd på program, och program har som bekant en tidsbestämd början och slut. Det var likadant med de andra frivilligorganisationerna, finansieringen gjordes inom ramarna för program och ansökningar om medel från större internationella organisationer och fonder inom EU.

När vänsterpartiet Syriza vann valet på nyåret 2015 och bildade regering släppte närmare 6 000 förvarstagna män från förvar runtom i Grekland. En del hade vistats där i två år under vedervärdiga förhållanden. Från sommaren var gränserna norrut över västra Balkan i stort sett öppna och de flesta reste vidare, många till Tyskland.

Förvaren används nu igen av den konservativa regeringen – Korint, Amygdaleza närmare Aten, förvaret vid utlänningspolisen Aladapon i Aten och på andra håll. Den här gången har regeringen sagt att de kommer vara effektiva med att dessa ”illegala immigranter” snabbt ska skickas ut ur Grekland till Turkiet eller sina hemländer. De flesta har flyktingprofil.

Hussein följde med mig till den solidariska sjukvårdskliniken i Elleniko, jag tror det var våren 2015. Kliniken gav vård till greker som under den svåra ekonomiska krisen stod utan sjukförsäkring. Läkare, sjukgymnaster och andra vårdprofessionella var volontärer här. Medicinen kom genom gåvor från människor runtom i Europa, som ville stötta. Utan Hussein hade jag aldrig hittat dit. Kliniken flyttar till Glyfada nu.

Vi gjorde också lättsamma saker, som en söndagsutflykt med båt från Pireus till ön Aegina och luncher i den välkända, traditionella, pyttelilla källarrestaurangen strax väster om marknadstorget vid Athinasgatan. Men Hussein var alltid liten i maten och föredrog att vi drack kaffe på någon enkel bar och rökte en cigarett. Ibland väntade han på gatan utanför det enkla hotellet där jag så småningom började bo, men oftast stämde vi möte utanför varuhuset Hondas vid Omoniaplatsen.

Han hade många vänner

Och nu finns han inte mer, avliden i en ärftlig blodsjukdom som sakta urholkar skelettet. I drygt två år bar han sin sjukdom, behandlades med cytostatika vid det stora Alexandrasjukhuset i Aten, och till en början i Amsterdam där sjukdomen diagnosticerades. I Amsterdam bodde han hos en brorson i hopp om att få asyl i Nederländerna eller åtminstone behandlingen genomförd där. Men det gick inte eftersom han redan hade sin flyktingförklaring i Grekland. Han hade blivit tunn och svag när han reste, och strax innan var vi och handlade två par snygga manchesterbyxor i en affär på Panepistimio så han skulle vara välklädd. Då hade han lite sparade pengar efter ett par års arbete för GCR som översättare vid mottagningslägren på Chios och Lesvos. Lönen var inte hög, och lönerna i Grekland hade vid den här tiden sjunkit kraftigt på grund av krisen. Men jag tror att Hussein ändå försökte skicka hem pengar till sonen i Khartoum. Kanske var det mest som en gest, för sonen Mahid var vid den här tiden vuxen och hade ett bra arbete för en internationell organisation.

Våren och sommaren 2020, som var de sista månaderna av Husseins liv, levde han hos sin syster i Khartoum. Hon och hennes man hade gott om utrymme och barnen var utflugna. Tack vare att den sudanesiska diktaturen föll våren 2019 kunde han återvända, och Mahid kom till Aten och hämtade hem sin pappa. De kördes till flygplatsen av Husseins nära vän Themis Sirinides. Som grät i bilen hem medveten om att han aldrig mer skulle träffa Hussein.

Det goda grekamerikanska missionärsparet Themis och Donna Sirinides var Husseins främsta trygghet i Aten under många år. Men han var noga med att inte klaga och hänga sig på dem. Paret verkar inom en grekiskevangelisk kyrka i Aten och inom missionärsorganisationen Helping Hands, och Hussein, som aldrig konverterade men älskade att diskutera religion, deltog i många år i bibelstudier och bibelsamtal med Themis, och med Scott McCracken, som var en av grundarna av Helping Hands. Scott och hans familj återvände till USA för några år sedan, men vänskapen med Hussein bestod. Themis´och Scotts familjer och människorna kring dem var nog Husseins främsta nätverk i Grekland. Den grekisksudanesiska communityn, där Hussein som en äldre man och politisk flykting var högt respekterad, var kanske lika viktig. Och så var det GCR med sina jurister, översättare och socialarbetare, men förstår jag rätt var det mer under arbetstid. Han hade också nära kontakt med den amerikanska socialantropologen Heath Cabbot och hjälpte henne i hennes forskarstudier i Aten 2009-10.

Hussein var väl insatt i Koranen och Bibeln. Han var ändå skeptisk mot religioner, men menade att människan är ibland en svag varelse och behöver en abstrakt kraft som backar upp. Han visste att det finns fler likheter än olikheter mellan vad som står i Bibeln och i Koranen. Fredsbudskapet, som kristna brukar säga att Jesus står för, finns också i Koranen men inte riktigt på samma sätt, svarade han när jag frågade. Koranen säger att du ska inte attackera om inte de andra attackerar dig. Du ska inte skada någon annan om denne inte skadar dig. Och det är bättre att förlåta än att vålla skada. Jag försvarar inte islam, men, tillade han, jag hävdar att jag vet mer än de flesta här om islam. Koranen säger att om du dödar en enda person är det som att döda hela mänskligheten. Och de flesta muslimer vet det.

Hussein berättade – om sina sextio år före flykten

Jag gjorde en lång intervju med Hussein i oktober och november 2011. Den hösten bodde jag tre månader i Aten, och fick låna en liten lägenhet av Perikles Korovessis, författaren och politikern. I intervjun berättade Hussein om sin bakgrund i Sudan och uppväxten i en mycket känd familj. Familjen var inte rik men vi levde ett mycket bekvämt liv, sa han. Pappan var centralbankschef, farfadern hade varit en känd politiker. Hussein gick med i kommunistpartiet som ung och hade många duster med sin pappa om det. Kommunismen var en social rörelse i afrikanska länder i slutet av 1950-talet och tidigt 60-tal, förklarade han. Afrika hade varit koloniserat och Sovjetunionen hjälpte många stater till självständighet.

20 år gammal fängslades han första gången under en period av militärdiktatur men släpptes efter några dagar genom pappans agerande. 1969 tog armén makten igen efter fem år av demokrati. Då hade han lämnat kommunistpartiet bland annat för att han inte accepterade att ledarna skaffade sig dyrbara materiella fördelar. Men han fortsatte att vara politiskt aktiv. Han arresterades flera gånger under militärdiktaturen och flyttade till slut till Saudiarabien. Militärregimen var över 1984 och han återvände 1990. Samma år tog armén makten igen och denna gång som en ”fanatisk muslimsk regim med sharialager”. Många avrättades och många fängslades. 1990-1999 levde han i Kartoum ”och det var en mycket tuff tid för mig”. Han var inte politiskt aktiv men arresterades om och om igen för gamla aktiviteter, som militären hade dokument om i sina arkiv.

Om tortyren ville han inte tala, och sa inledningsvis att han har ingenting emot att bli intervjuad, men utan att gå in på vissa saker.

Livet var svårt för mig och min familj, sa han och påpekade att med familj menade han också sin mamma och sina bröder och systrar. Han hade gift sig och sonen föddes 1983. Släkten hade sagt att det var hög tid för honom att gifta sig och få barn. Hon var ett mycket bra val, sa han. Hon hade en PhD i engelsk litteratur, tog sin examen i USA och är exempel på engelskans höga ställning i Sudan inom den generationen. Tillbaka i Sudan undervisade hon i engelsk litteratur tills hon blev pensionerad. Hussein sa många gånger att hon var mycket mer välutbildad och smartare än han. De skilde sig så småningom men han respekterade henne mycket och när hon några år efter att intervjun gjordes dog sörjde han henne djupt.

Hur han försörjde sig den här perioden av livet? Innan han reste till Saudiarabien arbetade han i en bank i många år. Tillsammans med en vän startade han sedan ett importföretag. De importerade varor och material som regeringen behövde för att utveckla landet, bland annat trä till syllarna för järnvägsbyggen och motorer. I Saudiarabien arbetade han som översättare mellan engelska och arabiska för det statliga flygbolaget. Engelska kunde han bra eftersom Sudan hade varit engelsk koloni och engelskan präglade skolsystemet. De lärde sig engelska i skolan, och i banken var allt på engelska. I dag är allt på arabiska.

Han sa att han var aldrig särskilt framgångsrik som företagare men han hade inte finansiella problem i Sudan. Problemen låg i regimen och att han fängslades otaliga gånger. Materiellt och ekonomiskt hade han ett mycket bättre liv i Sudan än han någonsin fick i Grekland.

Om Grekland

1999 lyckades han lämna Sudan med falska pass och visum till Grekland. Under eget namn hade han aldrig fått pass. Han uppfattade grekerna som vänliga människor, visste att klimatet var bra och han ville till Grekland. Engelska kunde han bra men han var i England på 1960-talet när systern och hennes man bedrev akademiska studier där. Men England var regnigt och människorna var inte lika vänliga som grekerna. Innan han flyttade till Saudiarabien hade han många vänner bland den sudanesisk-grekiska communityn i Khartoum. Den finns inte kvar, de flesta greker lämnade Sudan under den fundamentalistiska shariadiktaturen, och många bor nu i Australien. Att Grekland inte låg så långt från Sudan var också ett skäl. Vänner kunde komma och hälsa på – vilket mycket få sedan har gjort. Sonen fick inte visum till Grekland – men fick det 2020 för att hämta hem fadern – och den enda gång som de träffades under de tio första åren var i Syrien. Några år efter att intervjun gjordes träffades de i Schweiz där sonen var på en konferens. Hussein hade inte pengar att resa för men fick hjälp av oss vänner.

Han var oerhört kritisk till den grekiska byråkratin och alla systemsvårigheter han och andra i hans situation mötte. I intervjun nämnde han ett möte med UNHCR – FN:s flyktingbyrå – som han kallades till 2008 och där den grekiske utrikesministern deltog. Vi vet att Grekland är dörren till Europa, men Grekland är inte ett stort land och har ändå valt att vara gatekeeper, sa han. Grekiska regeringen kunde ha valt att göra som Italien nu i våras. De gav resehandlingar och pass till 18 000 människor, som gav sig iväg till Frankrike, som stängde gränsen. I stället för att bevaka gränsen kunde Grekland ha gjort så också.” (Vilket Grekland gjorde 2015.)

När Hussein fick sitt uppehållstillstånd hade GCR ett integrationsprogram i form av arbeten där staten betalade halva lönen. Första arbetet han fick var i ett fiskeriföretag i norra Grekland. Det var ett kallt och blött arbete där han ständigt hamnade i vattnet. Till slut gav han upp, det gick inte att arbeta så för en nästan sextioårig man. Vid en annan industri var ljudet av en kompressor så högt i sovsalarna att det inte gick att sova. Nästa arbete var också inom programmet, det var hos en fruktodlare på Kreta och Husseins uppgift var att vakta odlingen och hålla rent. Här trivdes han, ibland bjöds han hem på middag till ägaren och han älskade aprikoser och kunde äta hur mycket han ville. I byn intill bodde mest gamla människor och de gamla kvinnorna var snälla och de kallade honom Mavro, som betyder svart på grekiska.

Han minns den tiden som ganska bra men ensamt och så småningom ville han tillbaka till Aten. Han anställdes av GCR för arbete som översättare och lite av socialarbetare på flyktingförläggningen Bikermi på höjderna ovanför Aten. När pengarna tog slut stängdes förläggningen. Här blev han vän med en rysk familj, som flytt från Uzbekistan, familjen Stupin, och de umgicks som nära vänner i många år. Hussein var lite av morfar och farfar till barnen. Familjen kom att hyra ett litet hus med stora mögelfläckar nära Palini i östra Aten, och här brukade Hussein bo kvar några dagar då och då. Han sov på soffan i deras lilla kombinerade kök och vardagsrum och barnen tyckte mycket om det. Sjuttioårsdagen den 3 januari 2013 firade han med dem. Hussein tog mig dit en gång. Stupins hade varit asylsökande i Sverige men Dublindeporterats till Grekland, dit de kommit på turistvisum från Uzbekistans huvudstad. Deras liv som flyktingar med uppehållstillstånd innebar många års svårigheter, periodvis utan arbetstillstånd för att byråkratin inte förmådde ge dem dokument de hade rätt till. Hussein trodde att de under vissa perioder hankade sig fram genom att föräldrarna i Uzbekistan skickade pengar.

När Bikerni stängt återvände Hussein till Aten och arbetade åt GCR av och till. Före Bikermi hade han bott på sudanesiska hotell, som var informella hotell där en sudanes hyrde en lägenhet och hyrde ut sovplatser för 3-5 euro natten. Efter Bikermi bodde han på sudanesiska hotell igen, men det var också nätter när han sov i parker. Han hade lärt känna Scott Mc Cracken på Helping Hands, och de hade fått tag på 200 madrasser, som distribuerades till Atens sudanesiska hotell. Här sov ungefär fyra-fem personer per rum, vilande på madrasser på golvet.

Helping Hands blev en fast punkt. Han kände personalen och han kunde duscha och tvätta kläder där. Tvätta och stryka sina kläder hos Helping Hands gjorde han under alla år vi träffades i Aten.

I några år under de första tio åren i Grekland hade han dubbla arbeten, dagtid för GCR och nattetid som portier på ett av Atens bättre hotell. Han hade blivit bekant med hotellägaren som erbjöd honom en liten bostad i hotellet. Det ledde till att han började arbeta där som nattportier. Scott hos Helping Hands hälsade på honom flera gånger där. 2009 sålde ägaren hotellet. Denne man var en mycket god man, som kom från en mycket rik grekisk familj, sa Hussein.

Hans tid i Grekland som asylsökande, alltså innan han fick uppehållstillstånd, var inte lätt. I början bodde han på hotell och när hans pengar var slut gick han till GCR, som hänvisade honom till ett härbärge för hemlösa greker. Det drevs av kyrkan och han bodde här i tre månader. Sedan fick han arbete på ett litet hotell i sex månader innan han fick uppehållstillståndet och började arbeta på fiskfabriken.

När vi blev bekanta hjälpte han ibland personer med översättningar och tolkning. För sådana privata arbeten fick han 10-15 euro och var ofta orolig att de inte skulle betala honom eller betala tunnelbanebiljetten. Ofta gick han omkring utan pengar på fickan. En välbeställd bror skickade pengar när han bad, men han var generad över att be och försökte undvika det. Men när han inte kunde betala hyran och räkningarna som hörde ihop med den, måste han. Han hyrde vid den här tiden en liten lägenhet i Kipseli, en stadsdel ett par kilometer norr om Omoniaplatsen där många afrikaner bor. För kök, badrum och rum med fönster något nedsänkt från gatunivån betalade han 150 euro i månaden. Så bodde jag också när jag hyrde Perikles Korovessis lilla studio. Lägenheterna på bottenplanet nersänkta under gatunivå har billigare hyra. I ålder var han snart 70 år, arbetade oregelbundet, hade haft a-kassa och skulle söka pension.

Det blev aldrig någon pension för Hussein. Han hade ansökt, men det tog tid och 2016 började han arbeta för GCR igen som översättare på Chios. Jag tror de anställde honom för att de såg hans nöd, att de visste att han var duktig, erfaren, pålitlig och att översättare behövdes i de mottagningsläger som vuxit efter EU-avtalet med Turkiet. Han var glad åt arbetet och kände sig hedrad över att bli anställd trots åldern – han var 73 år. Han överlät lägenheten till en annan sudanes och flyttade till Chios och hyrde en liten studio där.

Vid den här tiden var det lätt att hålla kontakt med andra länder över telefonkort och telefonappar. Han hade långa, långa samtal med sina släktingar i Khartoum, och när en av hans nära systrar plötsligt dog, var han djupt bedrövad och pratade många gånger om henne. Redan då funderade han över att på något sätt ta sig till Sudan och träffa sina närmaste. Men det var riskabelt och diktaturen fanns där.

Han sista bostad i Aten – då var han sjuk och hade tvingats lämna översättarjobbet som då var på Lesvos – var en liten källarlägenhet strax ovanför Platia Kipseli. Där låg han sjuk i månader, en ovärdig bostad, kall och fuktig under vinterhalvåret när inte el-elementet var på. Och det var det inte alltid för elektricitet är dyrt i Grekland. Innan han reste till Chios hade han övertagit en ganska trevlig, enkelt möblerad hyreslägenhet med sovrum och vardagsrum mellan Platia Kouliatsou och Platia Kipseli, en del av Aten där många afrikaner bor. Där sov jag två nätter på väg från Samos till Stockholm. Vid den här tiden skickade brodern pengar regelbundet till honom. Innan han flyttade dit fick han hjälp med bostad genom Evangeliska kyrkan i Koukaki och vännen Themis Sirinides. Hussein delade sovrum, kök och badrum med Mister Adams från Sydsudan. De drog inte jämt, men var tvungna att stå ut med varandras egenheter – två äldre män. Tills lägenheten var tvungen att saneras på grund av vägglöss. Hussein flyttade med glädje och i Kipseli kände han sig hemma, här gick han till sudanesiska caféer och tittade på fotboll – som han älskade – och till den sudanesiska communityns små restauranger vid Platia Kouliatsou gick han och åt. Jag tror han betalade för sig genom tjänster på olika vis. Men mest nöjde han sig med sallad och fetaost, och det var vad som fanns i hans ganska så tomma kylskåp.

Under sitt sista år i Aten i den fuktiga, erbarmliga lägenheten hade han visst stöd av vänner inom den sudanesiska communityn. Några kom och hälsade på honom, handlade åt honom, lagade mat åt honom, hjälpte honom i badrummet och tog hand om hans tvätt. Vännen Themis ordnade hemsjukvård, men hjälpen var volontärbaserad och verkar ha upphört så småningom.

Jag var hos honom flera timmar varje eftermiddag under tio dagar i Aten i april 2019, och trodde att han inte skulle leva så mycket längre. Han var svag och tunn, låg mest till sängs, klagade inte, följde diktaturens fall i Sudan på teve omväxlande med fotbollsmatcher. Då träffade jag några av hans sudanesiska vänner. Efter flera månaders behandling hos Alexandrasjukhuset blev han starkare framåt sommaren, och tillbringade ett par månader i Amsterdam hos brorsonen. Där fick han omvårdnad, bra mat och åt upp sig. Han återvände till Aten på nyåret 2020 för att fortsätta behandlingen som planerat, var mycket svag, blev inlagd på sjukhus, sonen kom resande, de tillbringade några veckor i den fuktiga lägenheten medan papper och biljetter till Khartoum ordnades, sa adjö till amerikanska, grekiska och sudanesiska vänner och GCR, kördes till flygplatsen av vännen Themis och flög till Khartoum. Det var en svår och tröttsam resa berättade han sedan i telefonen från Khartoum över Whatsapp. Sedan pratades vi vid några gånger och eftersom jag frågade och frågade berättade han detaljerat hur väl han togs om hand i sin systers hem och att sonen och den utvidgade familjen månade om honom. Från maj svarade han aldrig mer när jag ringde, och han ringde inte mer.

Jag saknar honom så, som en nära vän och en god kamrat, och det kommer kännas förfärligt nästa gång jag kommer till Aten. Det finns så många platser och så många gator som är förknippade med Hussein. Hela staden är genomsyrad av minnen som har med Hussein och hans värme och vänlighet att göra.