Vårt Europa / Annette Rosengren

Sedan hösten 2017 har Svenska kyrkan i Paris varit en mötesplats för många unga svenska afghaner, som Sverige vill deportera till Afghanistan. En del av dem har aldrig varit i Afghanistan sedan föräldrarna flytt till Iran (eller Pakistan). De har sökt sig till Frankrike, som ger uppehållstillstånd till de flesta afghaner och som inte använder sig av internflykt.

De flesta kom till Sverige 2015 som ensamkommande minderåriga. Många talar bra svenska när de kommer till Frankrike och har gått i svensk skola och gjort det som Sverige sagt att de ska göra. En del har känt att Sverige har stulit flera viktiga år av deras liv till ingen nytta.

Med Dublinförordningen är risken stor att de skickas tillbaka till Sverige.

Vad har hjälpen från den svenska kyrkan i Paris bestått i? Den som nu upphör efter det svenskparisiska kyrkorådets beslut.

Först och främst har de känt att de är välkomna när kyrkan är öppen på dagarna. De har bjudits på te eller kaffe från en särskild fikavagn och fått bre sig enkla mackor med svensk ost. Ibland har det funnits frukt, ibland har de fått lagad mat som blivit över efter kyrkans luncher för församlingsmedlemmar i Paris. Mitt i allt det franska, som de inte förstår, har de fått höra och tala svenska. De har fått kramar och uppmuntrande klappar. Har de haft för lite kläder i kylan har de ibland fått kläder ur second hand förrådet, som församlingsmedlemmar har skänkt. De har kunnat ladda telefonerna, och de har kunnat sitta tryggt och spela spel. De har kunnat få med sig tandborste, tandkräm, duschkräm och kanske en handduk.

De har haft någonstans att vara på dagarna, extra viktigt för nyanlända som inte har kommit in i systemet med boende och månadsbidrag från franska staten. Tills vidare har de bott under broar, på gator och i parker. Det har kunnat ta månader innan de fått tak över huvudet.

Svenska kyrkan i Paris har välkomnat människor på flykt ungefär som en del kyrkor i Sverige gör oavsett om de behövande är asylsökande eller fått avslag utan att kunna åka tillbaka till ursprungslandet.

I detta nu fungerar en rad kyrkor i Stockholm som natthärbärgen för unga svenskafghaner som myndigheterna har tagit bostaden ifrån.

Jesus skulle ha gillat kyrkornas hjälp och antagligen tyckt att en del kunde göra mer.

Jesus skulle också ha gillat den svenska pariskyrkans välkomnande.

De flesta har varit och är unga killar. Eftersom de inte talar franska, men desto bättre svenska, har de ibland fått hjälp med att förstå vad som står i dokumenten de får från franska myndigheter. En del har fått hjälp att översätta delar i papperna från svenska Migrationsverket och svenska migrationsdomstolarnas om deras avslag, papper som de har behövt i den franska asylprocessen. Församlingsmedlemmar har hjälpt till frivilligt. Ibland har de fått förvara dokumenten i kyrkan, och ibland en väska.

Till en början kunde de duscha och tvätta kläder. Men trycket blev för stort, duschen möglade och tvättmaskinen slets ut. Till i höstas kunde svenska mammor, mormödrar, systrar och andra som bryr sig om dem i Sverige swischa pengar. Kyrkans revisorer i Sverige sa sedan att så får man inte göra.

Under en period fick kyrkan extra pengar från Skut (Svenska kyrkan i utlandet) för att projektanställa en person för att ägna sig åt flyktingarna, som varit i Sverige. Sara Brachet blev en klippa i sammanhanget. När pengarna var slut kom så småningom pengar direkt från församlingar i Sverige. Sara kunde anställas för en ny period (och är anställd fram till och med augusti) och med pengarna fanns det medel för fikavagnen, frukt, lite godis, hygienkit och lite annat.

Sara har kunnat informera om hur asylsystemet fungerar i Frankrike och ge en del råd.

På fredagarna finns ett språkkafé (som i många kyrkor i Sverige) där killarna (det är mest killar) har lärt sig lite franska med hjälp av fransktalande svenskar i Paris, som har engagerat sig frivilligt. Ibland har de gett några timmars språkundervisning andra dagar i veckan. Med hjälp av pengarna från de svenska församlingarna har Sara skrivit ihop, stencilerat och delat ut övningar i franska.

Personalen har känt att kyrkan har gjort något viktigt och värdefullt, och haft kyrkorådet och dess ordförande med sig.

Det har setts som en diakonal verksamhet.

Jag skulle kalla det humanitär och medmänsklig verksamhet. Det kanske är samma sak.

Svenska dagstidningar och Svenska kyrkans tidning har skrivit om den svenska pariskyrkans hjälp till de svenskspråkiga afghanska flyktingarna. Till och med franska tidningar har skrivit om det.

Kyrkan har varit just så hjälpande och stödjande mot människor i nöd och utsatthet som många önskar att alla kyrkor är. Som man tror hör till något av det viktigaste kyrkor har att göra.

När jag har berättat för vänner har jag fått kommentarer som att ”när jag hör vad svenska kyrkan i Paris gör så blir jag glad att jag fortfarande är medlem i svenska kyrkan fast jag inte är religiös”.

Men i vintras ska den franska juridiken ha sagt att den här typen av diakoni har svenska kyrkan inte tillstånd att bedriva i Frankrike. Var det så att fikavagnen ansågs konkurrera med fransk caféverksamhet, eller minns jag fel? Men fikavagnen är bara för svensktalande flyktingar, inte för vem som helst.

Kyrkorådets ordförande ska ha blivit rädd att bli åtalad och dömd till fängelse om verksamheten fortsätter.

Plötsligt fick personalen veta att från 1 juni upphör allt flyktingstöd. Från hemsidan är sidan om flyktinghjälp bortagen.

Det är konstigt att inte kyrkorådets ordförande aktivt sökt former för hur kyrkan kan fortsätta att hjälpa flyktingar utan att bryta mot fransk lag.

Varför bara plötsligt sätta stopp?

Sara sa en gång: ”Jag har träffat över 800 som har kommit från Sverige och det har aldrig varit problem med dem. De är snälla och vänliga, de bråkar inte, det försvinner inte saker och de är hjälpsamma. När vi stänger på eftermiddagen är det alltid några som plockar undan, torkar av borden och ställer stolarna i ordning. Och hur skulle vi ha klarat julbasaren i december utan dem?”

Jag berättar för vänner i Sverige att det aldrig har varit stölder med svenskafghanerna, att varken personalens eller kyrkans mobiltelefoner, pengar eller väskor har försvunnit. Då klagar mina vänner över att när de har glömt tvättmedel i tvättstugan så har alltid någon av grannarna tagit det nästa dag.

Vad ligger bakom kyrkorådets beslut mer än att kyrkan måste följa fransk lag? Varför försöker inte kyrkorådet hitta vägar som ryms inom fransk lag? Jag vill inte tro det, men ligger det främlingsfientlig politik bakom? Vill kyrkorådet bara se genuint svenskar i kyrkan? Och vilka är i så fall genuint svenskar? Inte lätt att säga när vi befinner oss i Frankrike. Vill rådet och ett antal församlingsmedlemmar inte se mörkhåriga människor som inte bara talar svenska (vilket de flesta gör) utan också dari och pashtu och är mycket vänligare och artigare än svenska ungdomar brukar vara.

Är det i grunden fråga om rasism?

Själv är jag förtvivlad och förbannad över beslutet. Kyrkan har också varit ett stort stöd för många svenska anhöriga i Sverige (familjehem) som har ringt och mejlat. De har varit oroliga för sin son eller sitt barnbarn, och med Svenska kyrkan i Paris har det funnits någon att bolla sin oro med och bli lite lugnad av.

Svenska kyrkan i Paris har tills nu försökt följa Jesus budskap om att hjälpa sina medmänniskor oavsett hudfärg eller nationalitet, så som varje kyrka och kyrkoförsamling bör göra. Men nu är det alltså slut med det.

Jag får ett samtal i Stockholm en kväll i slutet av april. M, som jag har känt i åtta år, är darrig och allvarlig på rösten:

”Min kompis ringde, han är på Arlanda. Dom skickade honom till Sverige. Du vet han var i Paris och vi pratade om ifall han skulle gå till migrationsverket där eller inte. Han hade en kallelse och han visste att det var farligt. Han hade Dublin. Sverige ville ta emot honom och han hade varit i domstol och berättat att Sverige skulle skicka honom till Afghanistan. Men domstolen sa att han skulle skickas till Sverige. Vi kom fram till att han i alla fall skulle gå eftersom han var kallad och att han skulle höra vad dom skulle säga.  Vi hoppades att det skulle gå bra och att han skulle ta sig hit själv och sedan leva här svart tills vi hoppades att det skulle lösa sig.

Men dom kallade på polis och sen skickade dom honom till Arlanda. Och på Arlanda sa polisen att dom skulle skicka honom direkt till Afghanistan. Han har aldrig varit i Afghanistan. Han har vuxit upp i Iran. Precis som jag. Han känner INGEN i Afghanistan. Och det är FARLIGT att sen försöka ta sig till Iran från Afghanistan och det kostar mycket pengar. Och kommer han dit blir han svart där, och polisen kan ta honom och skicka honom till Afghanistan.”

M själv kom till Sverige i en tid när minderåriga ensamkommande med hans bakgrund och skyddsbehov fick uppehållstillstånd. Men hans kompis, som kom 2015, har utsatts för samma behandling som tusentals andra unga från Afghanistan: Lång väntan på beslut, uppskrivning i ålder till vuxenstatus, misstänkliggörande av asylskälen med avslag i alla instanser, slutligen avslag också på att få studera genom Nya gymnasielagen.

Från Arlanda fördes M:s kompis till förvaret i Gävle och där är han nu. M har kontaktat en advokat och hoppas att advokaten kan hjälpa honom.

M:s kompis är ett exempel på Dublins grymhet. Han är en av många som har skickats tillbaka till ett annat EU-land från Frankrike. Sverige anses ansvarig för hans asylprocess men Sverige ger honom avslag och ska skicka honom till Afghanistan där han aldrig har varit. Frankrike har en annan uppfattning av säkerhetsläget i Afghanistan än Sverige och de flesta från Afghanistan får uppehållstillstånd. Det skulle förmodligen även M:s kompis få om det inte vore för Dublin. En del franska domstolar dömer till den afghanske flyktingens fördel, men många väljer att följa de stränga Dublinreglerna, som dock ger möjlighet för ett land att överta asylprocessen.

Hade M:s kompis inte följt kallelsen och infunnit sig hos vad M kallar migrationsverket men förmodligen är en prefektur, hade han kanske kunnat bli kvar i Frankrike eftersom det är variationer kring hur Frankrike hanterar Dublinprocesser. Det hade nog blivit en svår och trixig men inte alldeles hopplös väg. Kanske hade han måst leva 18 månader utan bostad och pengar, och försöka undvika riskera att gripas i poliskontroller. Jättesvårt ja, men möjligt för den som är uthållig, har byggt upp ett kompisnätverk och är klok. Kanske hade han i stället tagit sig tillbaka till Sverige? Det här inte lätt på grund av Sveriges id-kontroller vid svenska gränsen och danska id-kontroller på tågen från Hamburg till Köpenhamn.  Men andra har lyckats, och det kanske M:s kompis också skulle göra med vägledning. Men hur skulle det gå för honom på sikt i Sverige som papperslös?

Eller skulle han ha rest till Italien, som många har sett som en utväg? Italien har gett uppehållstillstånd till nästan alla från Afghanistan, men det har varit svårt på många andra sätt i Italien. Med den nuvarande högerpopulistiska regeringen har situationen för utlänningar som söker skydd blivit mycket, mycket sämre, och främlingsfientligheten inom politiken är stark.  Italien har inte brytt sig så mycket om Dublin, men nu verkar Dublindeportationerna till andra EU-länder bli allt vanligare. Az, min ”gamle” vän från Aten, som numera lever i Rom, ringde härom dagen och berättade ungefär samma sak som M i Stockholm: En kompis hade levt tre år i Sverige, fått alla avslag och sedan kommit till Italien för drygt ett halvår sedan, innan dess hade han varit i Frankrike. Efter sex månader i Italien skickades han till Sverige. Italien är inte som förut, sa Az i telefonen, det har blivit mycket svårt här.

Minns mannen från Afghanistan och från Östersund i kön till dagcentret på Avenue Denfert-Rochereau i början på mars. Han sa att till Italien åker man för uppehållstillstånd, inte för arbete. För arbete åker man sedan till ett annat land.

Det kanske inte fungerar så längre.

Var finns den europeiska humaniteten för alla dessa, som drivs från det ena EU-landet till det andra och som inte får stanna någonstans. Orsaken är Dublinförordningen och att EU-landet som anses ansvarig för deras asylprocess inte respekterar deras skyddsskäl. När det gäller Afghanistan anser stora humanitära organisationer att det är världens farligaste land i dag.

Som tur är fungerar inte Dublin helt som förordningen är tänkt i Frankrike. Antagligen inte i Italien heller. Alla, som har sökt asyl i ett första EU-land som till exempel Sverige, skickas inte tillbaka från Frankrike. Migrationsverkets statistik från 2018 säger att totalt 81 personer togs tillbaka av Sverige från Frankrike, och 13 från Italien. Dublinåtertagna till Sverige från EU-länder 2018 var totalt 930. Nästan hälften av de återtagna skickades från Tyskland, 431 personer, följt av 116 personer från Danmark. Återförda från Frankrike ligger på tredje plats. Uppgifterna anger inte nationalitet, men antagligen är den största nationella gruppen afghaner.

Dublin – det europeiska asylsystemets infernaliska maskin

På franska La Cimades hemsida (www.lacimade.org) ligger en nyligen publicerad rapport om Dublin i Frankrike gjord av organisationen, ”La Machine Infernale de l´asile européen”, fritt översatt till svenska ”Det europeiska asylsystemets infernaliska maskin”. Rapporten använder sig av statistik från 2017 när de beskriver det lynniga och oberäkneliga Dublinmaskineriet i Frankrike där i slutändan 9 procent skickades tillbaka till ett annat EU-land som följd av Dublin. 2017 fanns 1 384 Dublinregistrerade från Sverige och 57 personer togs tillbaka till Sverige. För Norge är siffrorna 65 återtagna av 1 026 Dublinregistrerade. För Tyskland 869 av 8 688 Dublinregistrerade. För Schweiz 38 återtagna av 1 198 registrerade. Låga siffror men med stor oro för de Dublinregistrerade och en stor byråkrati inkopplad.

Vad hände med de andra? En del blev alldeles säkert kvar i systemet, de skickades aldrig och efter sex månader övertog Frankrike ansvaret för asylprocessen. Andra gick säkert ut i en 18 månaders osäker tillvaro utan något officiellt stöd, varefter Frankrike tar över asylprocessen om personen begär det. Båda de här processerna har blivit komplicerade och kräver både advokat och beslut i domstol. Återigen andra åkte antagligen till ett annat EU-land, kanske Italien, Tyskland, Spanien, Portugal. Någon av vännerna i Paris sa att en möjlighet är kanske att vänta ut de 18 månaderna i Italien eller ett annat varmt land och sedan åka tillbaka till Paris. Många fasar för att tillbringa vintern i Paris utan tak över huvudet.

Frankrike har utbildat fler i hur Dublinprocessen används, och mer resurser sägs bli lagt på Dublin. Då är avsikten att öka antalet som skickas tillbaka till andra EU-länder. 2018 ska 11 procent av Dublinregistrerade ha skickats tillbaka till hens tidigare EU-land.

2016-18 hade cirka 100.000 människor Dublin av de asylsökande i Frankrike, skriver rapporten. För 2018 hade 23.650 vuxna Dublin. Under 2017 avvek 7 500 på grund av Dublin, 2018 uppskattningsvis omkring 10 000. Avvek innebär att gå ut i 18 månader eller resa till andra länder.

La Cimade pekar i rapporten på till synes nyckfulla vägar som processen kan ta för dem som blir Dublinfall vid registreringen. Det är nog de flesta, och med Dublin hängande över sig vet inte vad som väntar när de kallas till prefekturen titt och tätt.  Dagar och månader fylls av oro, svårigheter att sova, ont i magen och huvudet, och att jaga efter lösningar på situationer som uppkommer. Till vilken nytta är denna oro och osäkerhet och byråkrati och domstolsöverklaganden när i slutändan ändå en ganska liten procent skickas tillbaka enligt Dublin? Rapporten finns på La Cimades hemsida www.lacimade.org  . En engelsk översättning ska komma.

La Cimades hemsida har också en lång redogörelse för vad jag kallar myndighetstrakasserier mot den som har haft Dublin och där ansvaret för asylprocessen gått över till Frankrike efter sex respektive 18 månader. Sedan halvårsskiftet 2018 har många tidigare Dublinfall straffats materiellt när de äntligen har fått komma in i den franska asylprocessen. Då har de förvägrats rätten till bostad och till ekonomiskt stöd, ibland bara stödet.  Tillsammans med andra organisationer har La Cimade fört upp detta till domstol.

Rådet från La Cimade är att hämta papper från migrationsverket (Ofii) att de inte får något stöd och är mycket utsatta, och sedan gå till domstol med hjälp av advokat. Beroende på olika regler och beslut kan resultatet bli framgång, men också att Ofiis beslut ska bestå.

Här finns sammanhanget till att vännen A inte får ekonomiskt bistånd efter att han äntligen blev av med Dublin, lämnade in sin asylberättelse och har fått den antagen. Som tur är har han kvar sitt boendet, som drivs av en fri stiftelse/organisation. Vad lever han av? Stöd av vänner och bekanta samtidigt som han har en stark uppbackning från lärare och advokater. Men han skäms för att be om pengar och hankar sig fram, idogt studerande franska och i hopp om snart beslut om uppehållstillstånd.

—–

Statistik om Dublin, asylsökande, avresta och så vidare handlar alltid om människor, människor som ofta är rädda, förtvivlade, har ångest, och om vilka det inte finns mycket kunskap om hur livet blir för dem som deporteras till landet där de anses höra hemma.

Eller som en av de engagerade, djupt berörda och kunniga i ”#Vi står inte ut men vi gör vad vi kan” har sagt om dem som Sverige skickar till Afghanistan: De flesta överlever nog när de har skickats tillbaka eftersom de hjälper varandra. Men det handlar då om att överleva, inte om att leva.

Enligt brittisk-afghansk forskning i mindre skala lämnar de flesta Afghanistan så snart de kan, i första hand för Iran och Pakistan som första land.  De som vet brukar vara de närmast anhöriga. 

——

För drygt en vecka sedan skickade tjugo franska organisationer ett öppet brev daterat 25 april 2019 till Frankrikes premiärminister. Brevet protesterar mot situationen för utlänningar i Paris med människor som sover på gatorna i nordöstra Paris och under ringlinjen Peripherin, och som har ökat dramatiskt sedan 2015. De tjugo undertecknarna är Cimade, Emmaüs France, MdM France, MSF, Utopia 56, Caritas France och andra.

M från Göteborgstrakten och en pappa från Jönköping på balkongen i Svenska kyrkan i Paris. H och hans kompis i La Chapelle. Avenue Denfert-Rochereau halv nio en morgon och jag närmar mig männen i kö för att få en bostad. Och så ryggsäcken med allt vad en har. Foto författaren i mars 2019 i Paris.

Dublin är ett problem. Att länder som Sverige deporterar till Afghanistan har fått Tribunaldomstolar att ibland döma till den sökandes fördel, medan andra Tribunaldomstolar dömer enligt Dublins regler.

I februari-mars – alltså för en dryg månad sedan – handlade det mycket om Dublin när vi pratade. Den ene efter den andra berättade om avslag i Tribunaldomstolen, att advokaten inte kunde göra mer, att de måste lämna boendet ett bestämt datum och hur skulle de klara sig då, och att pengarna togs bort.  Advokat – juridiskt ombud – till Tribunaldomstol hade förmedlats genom boendets socialsekreterare eller genom adresser till organisationer, som har gratis juridiskt stöd. Enligt statistik från svenska Migrationsverket överfördes 81 personer från Frankrike till Sverige 2018. Eftersom det inte finns uppgifter på hur många svenskafghaner som sökte asyl i Frankrike 2018 går det inte att säga hur stor procent som skickades till Sverige enligt Dublin.

Den som har ett beslut i domstol (i dessa ärenden Tribunaldomstolar) om att hen ska skickas till annat EU-land enligt Dublinförordningen, och som inte låter sig skickas, förlorar månadspengen (oftast runt 200 euro) och boendet. Men det händer att man får bo kvar eftersom en del boenden är humana och har möjlighet att avvika från det franska migrationsverkets regler.

En del av dem som sover ute är i ett 18-månaders limbo av hemlöshet, inga pengar och utan formellt tillstånd att vara i Frankrike – orsakat av Dublinförordningen. Möjligen har 18 månader nu förkortats till 12 månader genom ny lag. Datum räknas från domstolsbeslutet. Efter limboperioden har man rätt att få sin asylprocess förd i Frankrike – men det kan bli så att man måste gå till Tribunaldomstol för att få rätten.

Grips hen i poliskontroll utan tillstånd (récépissé) att vara i Frankrike kan hen placeras i förvar och skickas tillbaka till första land, som i sin tur deporterar till Afghanistan. Som i svenska förvar har man rätt till kontakt med advokat/jurist i förvaren. Där finns också besökande förvarsgrupper.

Det är skrämmande och barbariskt att Sveriges regering inte stoppar deportationerna till Afghanistan trots rapporterna om säkerhetsläget och trots att så många kunniga institutioner/organisationer av olika slag säger att ingen bör skickas till Afghanistan.

Jag kom i onsdags på morgonen till Gare de l´Est. Jag visste att jag skulle dit där afghaner finns. Och då blev jag visad till Afghanistans ambassad. Det är långt bort och jag gick och gick. Utanför där fanns flera afghaner och en av dem visade mig hela vägen till La Chapelle. Han ville ha betalt men jag hade inte pengar och han visade mig ändå. Sedan frågade jag vidare och kom till Porte de la Chapelle och där folk sover under bron. Jag gick omkring där lite men sedan vandrade jag runt hela natten. Nästa dag ringde jag en kompis och sedan har jag sovit hos honom. Han bor lite utanför Paris.

Nu står jag här i kön för första dagen och jag hoppas få en bostad så småningom.Jag har ringt på telefonnumret man ska ringa för att registrera sig, men det är svårt att komma fram och jag har inte lyckats än.

N från Loghar, Kabul och Östersund, 26 år

Jag kom med tåg till Gare de l´Est sent en kväll. Klockan var halv ett. Jag var trött och försökte hitta någonstans att sova. Det gick inte. Sen var jag ute och vandrade i natten. Jag gick och gick och hamnade vid Gare de Lyon och var så trött att jag la mig att sova på asfalten. Jag var mycket trött. Du förstår hur bekvämt det var att sova på asfalt! Du säger att jag kanske var så trött så det ändå var skönt? Men om man är mycket trött så är det skönt med en säng! Jag sov och vaknade, sov och vaknade. Väskan hade jag som huvudkudde. Rädd att jag skulle bli rånad? Men jag är stark, jag skulle försvara mig. På morgonen ringde jag min kusin i Bordeaux, jag kunde inte ringa mitt i natten. Jag visste att jag skulle till La Chapelle men inte hur man tog sig dit. Han förklarade hur det gick med tunnelbanan. Jag åkte dit. Och jag såg att det var smutsigt och luktade bajs. Jag var trött och la mig att sova på en bänk i parken.  Sen gick jag upp och åt på afghanska restaurangen. För 5 euro får man kebab och en bra … Sen gick jag och sov igen och väcktes av en polis när klockan var sex och som sa att nu stänger vi parken. Jag tyckte det var jättekonstigt – stänga parken! Jag frågade honom vart jag skulle gå, och så kom jag till parken där du var i går med J, och där det serveras mat. Sen sov jag i en liten park intill, Skanderberg heter den. Så började det, och där sov jag en månad. Sedan kom jag till ett boende.

E, som fick uppehållstillstånd efter 3 månader

Han är här i Svenska kyrkan i Paris och har fru, en tioårig dotter och ett barn i magen. Hustrun är planerad att föda runt 6-13 maj. Det är samma tid som de ska infinna sig hos Citéprefekturen. De har fått två tider, kan de inte den första så ska de komma den andra tiden. Det är den 6 och 13 maj, båda dagarna klockan halv nio. Sverige har accepterat att ta tillbaka dem och de har fått ett datum när de ska skickas – 21 maj 2019. Deras social har sagt att om barnet föds runt den här tiden är det möjligt att de inte behöver fara.

De kom till Paris i december och bodde i parken tills det fick boende genom en organisation. Han går till parken varje kväll och hämtar mat. De kan inte laga mat där de bor. Utbetalningarna till dem har stoppats. Deras social har sagt att hon inte vet varför men att det går att gå till domstol med det.

Lång, smal pappa i 30-årsåldern, har bott i Jönköping

Han kommer till kyrkan med E, och senare följer jag med honom till Porte d´Aubervillier för maten. E har visat honom runt och tagit hand om hans saker, men får inte ha någon hos sig där han bor. De har en gemensam kompis men har aldrig träffat varandra förrän i söndags när han kom.

Han har sovit i Porte de la Chapelle under bron och fick komma in i någons tält. Det är ingen han känner. Han vet inte var han ska sova i natt men träffade en kille som sa att han kan sova med dem. Han ska ringa honom i kväll.

Jag åkte från Sverige till Schweiz och sökte asyl. Dom sa att hade du inte varit Dublin hade du med det du berättat fått stanna här. Efter tre månader skulle jag avvisas till Sverige. Från Schweiz åkte jag till Paris.

När jag kom hit tyckte jag inte om Frankrike, och ännu i måndags tänkte jag att jag åker tillbaka till Afghanistan. Sen bestämde jag att ge mig en chans till. Jag vill inte bli bonde som min pappa och fortsätta samma liv år efter år, generation efter generation. Det är framför allt får vi har, och det vi odlar är mat till fåren. Fåren håller vi för köttet. Potatis odlar vi, och vi har äpplen och aprikoser. Men vete för bröd måste vi köpa. Kontanter får vi genom att några arbetar i utlandet och skickar hem pengar eller genom att vi arbetar borta korta tider. Vi svälter inte men vi är inte rika. Runtom oss har vi pashtuner. Ungefär samtidigt med att jag fick avslag gjorde talibanerna en stor attack mot vår by och många dödades. Migrationsverket menade att det var bara en tillfällig händelse. Innan dess hade talibanerna tagit och hållit Ghazni en tid.

Det finns spioner i byarna, som kontaktar talibanerna när någon som arbetar för regeringen ska åka iväg. De beskriver bilen och sedan attackeras den.

Vi har bra skolor och skolor för både flickor och pojkar. I vår by går flickor och pojkar i samma klass. Skolan är bland det bästa vi har i vår by. Det är en bra skola med bra lärare. Jag har lärt engelskans grunder där och sedan har den blivit bättre i Sverige. Pashtunerna har inte sådana skolor och de tycker inte man behöver studera engelska. De lägger mer tid på Koranen.

J från en by i Ghazni, och från Östersund, 20 år

Jag skulle inte vara här om jag inte måste. Europa är svårt för mig. Språken är svåra, och det är så annorlunda. Jag tycker inte om Europa.

Men jag kan inte leva i Afghanistan. Jag blir dödad av min morbror. Han är en rik man som handlar med droger. Nej, han säljer inte själv på gatan, han säljer till andra som säljer. Han är i fängelse nu, jag pekade ut honom. De har frågat mina föräldrar var är N, och de har sagt att de vet inte. Hans son har sagt att jag ska döda N.

Migrationsverket sa att kan du inte bo i Kabul finns det 38 andra städer i Afghanistan där du kan bo. Men det kan jag inte. Min morbror kommer hitta mig. Han är en känd man, en rik man.

En kompis har 18 månader nu. Han bor i en fransk familj som hans familj i Sverige hittade. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag gick inte till Cité andra gången. Min social här sa att det är farligt, gå inte. Kanske åker jag till ett annat land. Vad tror du om Tyskland?

En kompis med Dublin skickades till Sverige från Frankrike för tre månader sedan. Domstolen beslutade det. Jag fick ett sms från honom, ”jag är i Kabul nu”. En annan kompis skickades till Finland för en månad sedan. Domstolen beslutade. En kompis är i förvaret här i Paris nu.

                                           N från Kabul och Örebro, 19 år.

Han har varit i Paris sex månader. Med advokat från France Terre d´Asile gick han till domstol och frågade om han blir ”normale” nu och får söka asyl i Frankrike. Domstolen ligger intill Citéprefekturen. Svaret får han hämta i prefekturen på måndag, han har fått besked att post väntar. Han försöker att inte vara orolig, försöker göra saker hela tiden. Men på nätterna kommer oron.

Säger: Jag har varit orolig i så många år nu så jag känner igen oron. När jag kommit hit till Paris kändes det först bra. Det här ordnar sig, tänkte jag. Men sedan kom oron igen.

Hur var det i domstolen?

Det var jättemånga afghaner där samlade i ett rum. Man ropades upp och fick sedan fem minuter med domaren. Det var allt. Min advokat la fram mitt ärende. Domaren frågade hur länge jag hade varit i Sverige och jag svarade tre år. Det var tolk med och jag svarade på persiska.

Fem dagar senare:

Jag fick avslag. Jag blev chockad. Jag hade trott annorlunda. Nu vet jag inte vad jag ska göra. Hur ska jag klara 18 månader?

M är en social och charmig människa, höll på med amatörteater i Sverige och har redan kontakter in i den parisiska teatervärlden. Jag peppar honom att försöka hitta stöd bland de franska teatermänniskorna och försöka härda ut.

M om en svensk familj i Skövde. ”Jag var ett år hos dem, och jag kallar dem min mamma och pappa.”

Domstolen har sagt att jag ska tillbaka till Sverige. Jag måste lämna boendet den 18 mars. Hur ska jag klara 18 månader utan någonting. Det går inte.

H, nästan 5 år i Dalarna, 19 år

Sverige tog tre år av mitt liv.

Vad skulle Sverige ha gjort?

Sverige skulle ha gett avslag efter ett halvår. Då hade jag kunnat söka mig till ett annat land. Jag hade kunnat åka till Frankrike. Frankrike för två år sedan var bra, då hade jag fått uppehållstillstånd här.

                                           Utanför dagcentret.

Vi kämpade i Sverige och trodde vi skulle få stanna. Det fick vi inte. Om vi ska kämpa 18 månader nu vet vi inte om vi för stanna efter det. Vi blir kanske lurade en gång till.

                                           I Svenska kyrkan.

Jag hade åkt tillbaka till Afghanistan nu genast om det var fred. Det är mitt land och där vill jag bo. Även om en del saker här är mycket bättre än i Afghanistan är Afghanistan mitt hemland, och därför vill jag bo där.

Jag kallar henne min mamma. Hon ringde till Migrationsverket och sa att ”hur ska jag kunna skiljas från honom och skicka iväg honom. Han har ju blivit min son.” Och hon grät.

Jag bodde under bron i två veckor. Polisen kom och tog oss till ett varmt ställe. Så jag fick boende. Men jag måste vara beredd på att skickas ut från Paris, och jag har fått veta att man måste ta det som dom beslutar om.

Jag blev inte Dublin.

                                           O, blir 19 i maj, från Sala

I morgon kommer jag in, och efter några dagar får jag ett boende. Jag har varit två år i Tyskland och två år i Frankrike. Frankrike tror inte jag är från Afghanistan. Jag blev normal med en gång men jag fick avslag hos Ofpra och hos CNDA (Court National d´Asile). Jag ska försöka igen. Nu sover jag i parken i La Chapelle. Ja, den är stängd på nätterna men jag vet hur man kommer in. På morgonen kommer polisen och kör bort en. Det kommer mat dit på kvällarna, till en plats nära. Men ibland kommer dom inte, man vet aldrig. Livet är mycket svårt.

Han talar en del franska och tyska, säger han, och bra engelska, som han lärde sig i skolan i Kabul.

Jag var på väg att återvända till Afghanistan, men min pappa sa ”kom inte tillbaka, de har varit här och frågat efter mig”. Det händer kanske ingenting första eller andra dagen, men efter 24-25 dagar.

                                           Utanför dagcentret på Avenue Denfert-Rochereau

För ett år sedan i Paris blev jag hoppfull om hur det skulle gå i Frankrike för svenskafghanerna, som drivits hit från Sverige. Nu ser jag att Dublinförordningen blir ett stort problem för många.

Tiden i Frankrike börjar med att bo på gatan i Paris, få mat och annan hjälp genom franska hjälporganisationers soppkök – som alls inte alltid bara är soppa och bröd – och att lära sig livet på gatan av mer erfarna kompisar. Men så småningom fick de boende, och trenden verkade vara att få uppehållstillstånd efter ett år eller så. Medan svenska myndigheter och domstolar ville skicka afghanska medborgare till ett land i krig har Frankrike en realistisk syn på säkerhetssituationen i Afghanistan. En förklaring finns nog i stor kunskap om Afghanistan, som har haft ambassad i Paris sedan 1930-talet.

Klarar sig afghanska medborgare som söker asyl i Frankrike förbi Dublins glupska gap får de mycket ofta uppehållstillstånd i Frankrike. 

Nyanlända i Paris – första mottagandet

Mötet med nyanlända svenskafghaner Paris våren 2018 gjorde det klart att det inte fanns något första mottagande för nyanlända. De bodde först direkt på gatan med en bit kartong under sig och en jacka över sig eller en filt och kanske en sovsäck. Efter några dagar bodde de ofta i små tält skänkta av franska hjälporganisationer eller enstaka medmänniskor. Här fanns afghaner från flera EU-länder, men också flyktingar och migranter från andra länder, och framför allt många afrikaner. Hjälporganisationer serverade mat och te på olika ställen och nyanlända lärde sig var och ungefär hur dags det skedde. Det var smutsigare i Paris än i Sverige, men det luktade inte direkt illa där de sov och toaletter fanns i närheten.

En och annan sa att första dagen levde de i chock och att Frankrike är inte bra. Plötsligt var allt runtomkring främmande och annorlunda, och fransmännen vill sällan tala engelska.

Vi var då i slutet av april 2018 och den värsta vinterkylan var över. Men det fanns dagar med kylslaget dagsregn. April 2019 ska ha börjat kallt och blåsigt och med kalla nätter.

Av mer erfarna lär sig nyanlända att så småningom får de ett boende. Först hemlöshet en tid, sedan boende. Jag upplevde ingen panik i det, däremot kritik. De måste snarast registrera sin asylansökan och få ett papper på att ha rätt att vistas i Frankrike. Hur registreringen gick till lärde de sig av andra afghaner och av kompisar från Sverige som redan fanns här.

Att bo så här blir en fråga om alltifrån några dagar till flera månader. Det handlade om tur men också om att stå i kö dag efter dag på gatan utanför ett par dagcenters tills man får chans till ett boende (se tidigare bloggartiklar). Ibland kom och kommer plötsligt polisen i bussar och hämtade folk till boenden, men det är vanligare under riktigt kalla perioder. Polisen kan också säga att vi kommer tillbaka i nästa vecka och hämtar er. Men de säger inte exakt när, och det går inte att stanna på samma ställe timme efter timme, dag efter dag.

I början av sommaren 2018 tvingades hemlösa flyktingar och migranter bort från kanalbankerna vid metrostationerna Jaurès och Stalingrad, och från tältläger vid Porte de la Chapelle och Porte de la Villette. Polisen tog brutalt bort och förstörde alla tält de upptäckte och hänsynslöst förbjöd de tält på allmänna platser. Hemlösa sökte sig till andra ställen med sovsäckar de köpte eller som skänkts av hjälporganisationer och medmänniskor. Tält verkar inte ha tillåtits förrän vinterkylan kom mot slutet av året. I oktober såg jag inte ett enda tält där de tidigare stått i rader.

Inte bara nyanlända sover ute utan också de som straffats ut från boenden. De kanske har varit i bråk eller anklagats för att ha startat bråk, eller de har lämnat ett boende som de inte gillar och väntat för länge med att komma tillbaka. Men är de flesta verkar vara nyanlända, papperslösa som håller sig undan Dublinavvisningar eller de som söker asyl och är i Paris för att överklaga ett avslag på uppehållstillstånd. Det är möjligt att en del är migranter som inte vill söka asyl – det vet jag inte.

Under sommaren 2018 ska polisen också ha försökt kriminalisera matutdelning till hemlösa flyktingar och migranter. Men protesterna blev för omfattande. Polisens taktik var ungefär densamma som i Calais i norra Frankrike.

Ungefär så har det varit i många år i Frankrike. Frankrike har tagit emot dem som vill söka asyl på ett erbarmligt sätt först – ett icke-sätt. Det är som om en flykting ska klara sig själv i början eller förväntas ha vänner som tar hand om en. Kanske är det fråga om signalpolitik, att Frankrike menar att det dåliga mottagandet ska avskräcka. Efter att ha registrerat en asylansökan följer så småningom boende och pengar vare månad. Men det kan ta tid.

Att nyanlända människor som vill söka asyl måste bo på gatan första tiden följer inte EUs mottagningsdirektiv om hur asylsökande ska bemötas. Man ska ha ett tak över huvudet, mat, säkerhet och bemötas värdigt.  Men att situationen är som den är i Paris – dit de flesta tar sig när de väl kommit till Frankrike – är ingenting nytt, och det kan ta allt från ett par dagar till en månad eller mer att få någonstans att bo.

2011 i Aten fick jag beskrivet för mig från tidigare Dublindeporterade från Frankrike att det var så här i Paris, och i Behzad Yaghmaian reportageboken Embracing the infidel – Stories of Muslim Migrants on the Journey West läser jag att det var på samma sätt för femton år sedan. (Boken hittade jag hos vännen Hussein Ali i Aten, New York: Delacorte Press/Bantam Dell/Random House, 2005.) Men platserna där man sover utomhus ändras, och antalet asylsökande i Frankrike har ökat de senaste åren. Och det var krångligare förut att registrera sin asylansökan.

Flera killar som jag träffat under våren innan är inte kvar i Paris när jag kom tillbaka i oktober, de hade flyttats till boenden runtom i Frankrike. Det är vanligt – efter en tid i Paris flyttas man till andra delar i Frankrike. Så är det också i Sverige. Att välja boende gick inte och går inte. Stannar man inte kvar dit man flyttats, förlorade man rätt till boende och oftast även månadspengen på runt 200 euro. Då blir det mycket svårt att leva. Ändå hittas utvägar och många klarar det.

I februari-mars, alltså för snart två månader sedan, var jag var i Paris igen. Runt Porte de l´Aubervillier, halvvägs mellan Porte de la Chapelle och Porte de la Vilette, fanns många nyanlända familjer som sov i mindre klungor i parkområden och på boulevardgräsmattor. Tälten stod i grupper och var sällan mer än kanske tio-tolv. Mitt i en trafikkarusell levde flera arabisktalande familjer i stora tält. Vid sidan om stod en rad med små, låga tält där afghanska män sades sova.

Utmed ena långsidan i den större delen av parkområdet delar organisationer ut mat tidigt på kvällarna. De är flera och försöker följa scheman så att varje kväll kommer någon. Ungefär så var det i höstas också, och kanske har det varit så i flera år.

Svälter gör nog knappast de som sover ute, men är de helt utan pengar får de kanske för lite mat i sig. Speciellt om de missar tiden för en matutdelning.

I centrala Paris är parkerna stängda på nätterna. Så är det med den lilla parken i La Chapelle nära metrolinjen. Men nog går det att ta sig in sent på natten, berättade en ung tyskafghan i morgonkön utanför dagcentret  på Avenue Denfert-Rochereau. På morgonen blev han väckt av polisen. Eller var det parkvakten?

Innerstadsparkerna är välvårdade och planerade för att invånare och turister ska ta igen sig i en vacker omgivning. Parkområdena här i norra Paris där hemlösa flyktingar och migranter kan sova är inte inhägnade och inte prydliga och omskötta.

Dublin

Dublin verkade inte vara ett jätteproblem för ett år sedan. Jag mötte många unga svenskafghaner, som berättade att Dublinmarkeringen försvunnit efter ett antal månader, eller att deras fingeravtryck för Sverige aldrig hade kommit upp. Frankrike verkade inte lägga mycket resurser på Dublinprocesser.

Men nu ett år senare skapar Dublin ångest – tankar som kommer om nätterna, svårighet att sova, ont i magen, huvudvärk. I fyra ord förklaras det så här:  ”Jag har mycket stress.”

Enligt EUs Dublinförordning ska det land där en asylsökande lämnar in sin asylansökan ansvara för asylprocessen.  Om den som söker asyl söker asyl igen i ett annat EU-land ska hen föras tillbaka till första land. För att kontrollera att inget annat land är ansvarig för asylprocessen tas fingeravtryck i samband med att en ansökan registreras. Fingeravtrycken lagras i en stor digital EU-databas. Kommer personens fingeravtryck upp för ett annat land ska det landet tillskrivas om landet accepterar att ta tillbaka personen. Förfrågan ska göras inom tre månader, svar ska lämnas inom två månader, och frågande land har sedan sex månader på sig att genomföra överföringen. Har överföringen inte gjorts när sex månader har passerat ansvarar nya landet för asylprocessen.

I Frankrike kan man överklaga beslut om Dublinöverföring till domstol. Domstolarna som behandlar överklagan är regionala mindre förvaltningsdomstolar med namnet Tribunal Administratif. Beslutar domstolen om överföring ska enligt fransk lag sex månader räknas från det datum när domstolen beslutade.

I oktober förra året hörde jag mycket mer om Dublin än vad jag gjorde våren innan. Fingeravtrycken för Sverige hade kommit upp för många, men för andra inte, men de jag träffade då var mest mycket nyanlända. I oktober talade jag med flera, som överklagat till Tribunaldomstol och bland annat angett att Sverige skulle komma att skicka dem till Afghanistan. En del hade fått positivt beslut hos Tribunalen, andra negativt.

En och annan bekant från våren 2018 hade fått uppehållstillstånd. För första gången träffade jag också några med avslag i första instans på sin asylansökan. De var i Paris för att överklaga och sov ute.

Hela tiden genomfördes och genomförs Dublindeportationer till Sverige, Tyskland och andra länder. Men av halvårsstatistiken för 2018, som den franska organisationen La Cimade visade mig, genomförde Frankrike bara 11 procent av alla beslutade Dublindeportationer. Det var bara en procentdel högre än året innan.

I oktober mötte jag ett gäng som avvikit på grund av Dublin. Flera hade polisen släppt när de vägrat gå ombord på flygplanet till Sverige. De levde papperslösa i 18-månaderslimbo i Paris utan bostad och pengar. Medan månaderna gick blev de erfarna överlevare. Klarade de 18 månader skulle de tillåtas få sin asylprocess förd i Frankrike (enligt Dublin III:s paragraf 29). Jag träffade flera svenskafghaner som levde enligt den planen. En och annan fick bo kvar i boendet men månadspengen från det franska migrationsverket Ofii var avslutat.

De överlevde genom soppköken och stöd från kompisar, ibland vänner i Sverige. En av dessa svenskafghaner jag lärde känna hade just passerat 18-månadersgränsen tidigare under höstan och kunnat söka asyl efter en del krångel. När jag kom tillbaka i februari-mars hade han nyss fått sitt uppehållstillstånd.

Andra hade rest vidare till Italien, eller till Tyskland, visste kompisar eller kompisars kompisar. Vad som hände sedan visste de inte.

Vintern-våren 2019 pratas det mycket om Dublin och domstolar och om poliskontroller på gator och andra platser

I februari-mars talade var och varannan om Dublin, om överklagan till Tribunaldomstol, om avslag i domstolen och om kallelser att infinna sig hos Citéprefekturen. Än så länge hade de boende, månadspeng och récépissé, dvs A4-pappret med frimärksstort fotografi att de just nu fick vistas lagligt i Frankrike. Advokater hade de fått genom hänvisning av boendets socialsekreterare, genom lärare och olika frivilligorganisationer, och genom kompisar. Det var kostnadsfritt.

En och annan hade fått positivt besked i Tribunaldomstolen. De skulle inte Dublindeporteras till Sverige, som ju skulle deportera dem till Afghanistan. De skulle få sin asylansökan processad i Frankrike.

Att jag träffade många fler med avslag var kanske en tillfällighet. De var och är i alla fall tillräckligt många för att man ska förstå att Dublin har blivit ett stort problem för många. Förmodligen har Frankrike lagt mer resurser på Dublinhanteringen nu.

Dublinavvisningarna till Sverige har ökat jämfört med 2017, statistik från svenska migrationsverket säger att Sverige mottog 81 Dublinavvisade från Frankrike 2018 mot 57 året innan. Men ökar de procentuellt i förhållande till ansökningar? Jag vet inte.

Parallellt fanns och finns nu 2019 de som fått uppehållstillstånd (flera av dem träffade jag för ett år sedan och i oktober), och de som har blivit ”normale” och fått lämna in sin ansökan och i februari/mars antingen hade haft sin intervju eller väntade på den. För en del kom precis som tidigare fingeravtrycken för Sverige aldrig upp, eller de hade försvunnit.

Några hade väntat ett år efter att ha lämnat in sina asylhandlingar utan att ännu kallas till intervju.

Citéprefekturen och Dublin

De som sorteras under Dublinförordningen har i regel korta tillstånd – récépissé – att vara i Frankrike. Tillstånden måste förnyas, i regel varje månad. Det sker hos prefekturen. Avviker de har de inget giltigt récépissé.

Efter avslag i Tribunaldomstol i Paris kallas de ofta till stadens stora prefectur på Ile de la Cité, hundra meter fågelvägen från Notre Dame, och 50 meter från dagcentret där man sticker handen i en svart påse och hoppas på chans. Rätt färg på plastbrickan i påsen ger ett boende nästa dag.

Citéprefekturen anses farlig och socialsekreterare på boenden varnar för att gå hit. Risken är stor att man grips, skickas till förvar och sedan deporteras enligt Dublin.

Alternativet är att inte gå till citéprefekturen, stanna kvar på boendet så länge man får, och planera för vad man ska göra. Finns det någon att bo hos, ska man pröva ett annat land, hur blir det med Dublin då? Italien kanske, som har gett uppehållstillstånd till afghaner med 97 procent. Men i Italien är det nästan omöjligt att hitta arbete även om man har fått uppehållstillstånd.

Men, som en tjugosexårig svenskafghan från Östersund sa i Paris nu i början av mars: Till Italien åker man inte för arbete utan för uppehållstillstånd. Efter uppehållstillstånd åker man till ett annat land och arbetar.

Många unga män och några familjefäder hade kallelser till Citéprefekturen efter avslagsbeslut hos en Tribunaldomstol.

M hade haft extra otur, han ville överklaga Dublinbeslutet, men socialsekreteraren i boendet, som lovat förmedla advokat, glömde bort det. Sedan var det för sent. Nu visste han inte hur han skulle göra, gå till Cité eller inte. Än så länge är han kvar i Paris.

Alla som går till Citéprefekturen grips inte, i alla fall inte första gången. Men kanske andra. I stället för att gripas och föras till förvar får en del en ny tid och ett förnyat récépissé på en eller två månader, ibland till ett datum några månader fram och beskedet att då är flygbiljett till Sverige utställd. Några hade fått ett datum som innebar att då har de varit i Frankrike så länge att enligt Dublinreglerna ska Frankrike ta över ansvaret för dem. Men blir det så? Förmodligen måste de gå till domstol för att få det bekräftat.

Ibland är kallelsen motiverad med att en intervju ska göras.

Oron maler, gå dit eller inte gå dit, och om inte gå dit, hur ska det bli när boendet meddelar datum för när man måste flytta ut.

Så – kan inte sova, tankarna mal, hur ska det bli, vad ska jag göra, har ont i huvudet, har ont i magen, svårt koncentrera mig.

På gatorna gör civilklädd polis kontroller nu, särskilt i områden i norra Paris där flyktingar och migranter känner sig en aning hemma. Den som inte har giltigt récépissé grips och förs till förvar. Om det inte går att prata sig ur situationen, vilket vännen A lyckats med.  

Dublin, domstolar, citéprefekturen och ”vad ska jag göra” var ett mycket vanligt samtalsämne när jag var i Paris för två månader sedan.  Ingenting pekar mot att det skulle ha ändrats.

N hör till dem som inte infann sig i februari hos prefekturen. Månadspengen har upphört och han skulle lämna boendet den 1 april men får bo kvar månaden ut. Han har haft den sällsynta turen att en fransk familj har lovat ta hand om honom tills han kan söka asyl som ”normale”. Dit är det minst ett år.

För A, som nu har vart ett år i Paris och talar ganska bra franska, ville inte prefekturen i början på december acceptera att Dublinförordningens sexmånadersgräns efter domstolsbeslu om att han skulle skickas till Sverige hade passerat och att han nu borde få vara ”normale”. Det hade varit sex månader av oro och ängslan när han varje vecka visade upp sig hos polisen och skrev sin namnteckning. Med stöd av en envis och ihärdig advokat, förmedlad av en lärare i kurs i franska, och flera turer hos Tribunaldomstolen blev han till slut ”normale” och har lämnat in sin asylansökan. Domstolen ålade med skärpa prefekturen, som inte var citéprefekturen, att låta honom lämna in sin fulla asylansökan och att annars betala ganska höga böter.

Jag kan inte låta bli att tro att dessa domstolar ibland visar en medmänsklighet och ödmjukhet inför flyktingen, som svenska migrationsdomstolar verkar sakna.

Boenderegler sätts av det franska migrationsverket och dit hör att man ska lämna boendet efter avslag. Men boenden har olika ägare och ibland kan organisationer tänka lite friare kring myndighetsregler – förmodligen för att de har egna fondpengar. Och A har fått behålla sitt boende.

Men sedan årsskiftet får han inga pengar. De betalas ut av migrationsverket Ofii, som anser att A har obstruerat deras tidigare beslut om avvisning. Han överlever genom soppköken och lån och stöd från vänner – och talar allt bättre franska.

För en annan A har 18 månaders limbon nu krympt till att bara några månader är kvar innan han ska kunna bli ”normale” och få sin asylprocess förd i Frankrike. För att bli klassad som ”normale” kommer han antagligen tvingas gå till domstol. I sju månader bodde han i ett undangömt litet tältläger, och där har flera av hans kamrater klarat vintern och fortsätter att bo. Själv fick han när det började bli riktigt kallt i Paris bo i ett litet källarrum i södra Paris. Där hoppas han få bo den resterande tiden. Läraren i franska ordnade detta.

Vad man bör göra?

Förbereda sig i Sverige på att många problem kan komma upp. Ha med sig pengar, en varm jacka och inte för mycket kläder och saker. Vara rädd om telefonen. Skaffa sig ett nätverk av kompisar, investera i hjälpsamhet, d.v.s. hjälpa andra så får man hjälp tillbaka. Försöka tänka klokt och lära sig franska så mycket som möjligt. Försöka bygga goda relationer till lärare, socialarbetare och andra fransmän man kommer i kontakt med. Ta reda på var organisationer som stöttar flyktingar och migranter finns och höra sig för om hjälp och boenden om man blir utan bostad. Om möjligt ha backups i Sverige som i nödfall kan skicka pengar. Gärna hålla kontakt med Svenska kyrkan i Paris, som ger det stöd de kan.

Fransmän i gemen kan vara svåra att få kontakt med, och många undviker flyktingar och migranter och vill inte tala annat än franska. Men en annan bild är att fransmän demonstrerar och manifesterar för mänskliga rättigheter, stöder flyktingar och migranter och protesterar mot polisens brutalitet. Precis som i Sverige är människor olika. Det finns många högerpopulister och rasister i Frankrike, men det finns också många antirasisterna och människor som kämpar för flyktingars och migranters rätt.

OBS. För hjälp läs www.guideasile.wordpress.com   Den uppdateras och finns i engelsk version.

Man ska vara beredd på att få problem med Dublin och att som tidigare sova ute första tiden. Frankrike verkar lägga ner mer resurser på Dublinhanteringen nu. Antalet som söker asyl har också ökat mycket senaste året. Det tar ofta längre tid nu att komma till intervju och att få uppehållstillstånd. Civilklädd polis gör kontroller på gatorna då och då och frågar efter id och récépissé. ”Det är inte som när du var här i oktober, det är svårare nu”, säger en av vännerna i telefonen. 

I oktober 2018 sov ett tjugotal nyanlända svensk- och tyskafghanska män på Boulevard Ney i norra Paris på en spårvägsperrong, som inte tagits i bruk än, en liten bit från Porte de la Chapelle. Under sig hade de kartong och i några fall madrasser, över sig filtar eller så låg de i sovsäck.  Sovsäckar hade de övertagit av kompisar som fått boende, eller fått av franska hjälporganisationer, eller köpt med pengar från Sverige eller Tyskland. Ibland kom polisen på natten eller tidigt på morgonen och körde bort dem.

På dagarna syntes inga andra spår efter dem än lite kartonger och en prydligt staplad hög av madrasser. De kom i kvällsmörkret efter att ha ätit kvällsmat, som delades ut av franska hjälporganisationer en kilometer österut längs boulevarden vid parken där många familjer sov, Porte d´Aubervillier.

Det var många ställen där flyktingar och migranter sov på nätterna men inte var på dagarna. Tält fick inte förekomma sedan polisen rivit alla synliga tält i maj och juni och drivit bort flyktingar och migranter från många ställen.

På nyåret 2019 var det kallt och polisen tillät tält. I ett nyhetsbrev från La Cimades läste jag att polisen hämtat flera tusen från tältläger i Paris och gett dem tak över huvudet i sporthallar.

I februari-mars stod ett femtiotal tält under en stor betongviadukt nära Porte de la Chapelle. Det är förmodligen det lägret som polisen rev nu i april efter knivattacker. I februari berättade några som bodde här att det var mycket bråk och droguppgörelser och att det nog skulle gå att beställa en knivattack mot en fiende här, om jag hade någon. Här sov många svenskafghaner sina första nätter i Paris.

Ett läger revs nu i påskveckan av polisen. Det var det som för ett år sedan fanns utmed en gata delvis under en bro nära prefekturen ”Metro 4” och moskén. Här stod många, många små tält tätt intill varandra prydligt förankrade i Europapallar, och jag pratade en eftermiddag med ett tjugotal svenskafghaner, som bodde här just då.  Senare på våren rev polisen tälten och tog allt som fanns i dem. Precis som nu inför påsken. I höstas såg jag inga tält.

Skärtorsdagen 2019 berättade N i telefonen:

Jag har en kompis som bodde i Växjö, vi kom till Sverige samma dag, till Malmö, och han kom och hälsade på mig senare. Han fick inte heller stanna genom gymnasielagen och han kom hit till Paris för några dagar sedan. Jag gav honom min sovsäck och mitt tält. Jag behöver ju inte det längre. Men dagen före i går när han var i moskén för att tvätta sig, kom polisen och tog alla tälten och allt som var i tälten. Han hade lämnat alla sina saker där för han skulle bara gå och tvätta sig. Han hade lämnat sin mobil också. Polisen tog alla hans saker. Folk som passerade var arga på polisen och protesterade och frågade varför gör ni så, dom har ju ingenstans att bo. Han har fått min gamla mobil och lite pengar så han kunde köpa en sovsäck. Nu sover han i Porte de la Villette, och han hittade ett tält där. Det är vid vatten och det är en bro där också. Men jag kan inte gå dit, min social säger att jag inte ska gå ut. Det är farligt ute nu och min récépissé har ju gått ut. Polisen tog två killar här utanför, de hade inte papper. Poliserna hade inte uniform och då kan man inte se om de är poliser. Så jag förklarar i telefonen för min kompis hur han ska göra och vart han ska gå.

Ungefär så berättade N om polisattacken, han som nu har inlett sin tillståndslösa limboperiod i Paris och snart kommer att få bo hos en fransk familj. Men hur kommer det gå för hans kompis?

Härom veckan kom många upprörda facebookinlägg från handlingskraftiga svenska mammor och vänner som har rest ner. De blev chockade av vad de mötte och gav all hjälp och allt stöd de förmådde, och samlade in swishade pengar.

Facebookinläggen speglar den verklighet som är i Paris för nyanlända. Men det är inte alltid bråkigt och livsfarligt och franska hjälporganisationer kommer med mat och man kan prata med dem. De kommer med mat till Porte d´Aubervillier, som kallas familjeparken i facebookinläggen, till La Villette intill kanalbassängen och till andra ställen. Hjälporganisationerna har också hjälpt och fört till sjukhus. Svenska kyrkan kan man också fråga till råds.

Franska myndigheters mottagande av nyanlända flyktingar är urdåligt och information otillräcklig. Men det är inte bara hemskt. Människor av samma nationalitet hjälper varandra och det finns många frivilligorganisationer som serverar mat och som ger råd om hygien och om man blir sjuk. Hemskt är Sveriges policy som tvingar svenskafghanerna hit.

Så småningom blir det bättre i Paris än som första mottagande är. Man får boenden, och klarar man Dublin får afghaner oftast uppehållstillstånd. Sedan följer krav att delta i fransk språkundervisning, sedan 1 januari 700 timmars franskundervisning. För den som redan kan franska kan timmarna minskas. Sedan gäller skolundervisning, yrkesutbildning eller arbete direkt.

Men hur ser franska migrationsmyndigheter på flyktingar från Somalia? I boendekön på Avenue Denfert-Rochereau (se andra artiklar om köande för boende) träffade jag en ung kille från Somalia, lång och gänglig och trevlig. På flytande svenska berättade han att han kom till Sverige som ensamkommande minderårig. I fem år har han bott i Stockholmsregionen innan han till slut gav upp och for till Paris.

Frankrike är i vissa avseenden bättre än Sverige, men det är inte ett snällt land

Generellt är Frankrike inte ett snällt land, vare sig mot invandrare eller sina invånare, och livet i Frankrike kan bli hårt. Frankrike har varit känt för att vara snåla med att ge asyl, och för många har det varit ett genomfartsland till England och London. Därav det stora vilda lägret i Calais. Gula västarnas massiva demonstrationer och protester nu bottnar i Frankrikes stora klasskillnader, arbetslöshet, dåliga löner och pensioner och motsättningar mellan centrum och periferi. Fransk polis kan vara mycket brutal och den franska byråkratin besvärlig även om det inte är som i Grekland.

Till skillnad från Sverige ger Frankrike ändå uppehållstillstånd till de flesta från Afghanistan och landet deporterar inte till Afghanistan.

Hazarerna får nästan alltid uppehållstillstånd i Frankrike. Man känner till diskrimineringen av hazarer i Afghanistan och av afghaner i Iran, även om kanske inte fransmän i allmänhet gör det. Pashtutalande pashtunerna får ibland avslag med hänvisning till osäkerhet om identiteten. Är de verkligen från Afghanistan eller är de från Pakistan? Pashtu och urdu ligger nära varandra språkligt men för pakistanier är det svårt att få uppehållstillstånd.  Detta berättat av en fransk asylrättsjurist.

Den som planerar att åka till Paris bör förbereda sig och ta reda på hur det är. Hen måste vara beredd på att det är hårt i början. Knivslagsmål, polisbrutalitet och att polisen river tält och tar ägodelar är en del av verkligheten, som många blir vittne till. Men afghaner tar hand om varandra, hittar kompisar och hjälper varandra. Men det är sant att en och annan kan begära pengar för hjälp. Så jag blir förvånad över facebookinlägg, som verkar nyvakna över hur det fungerar i Paris. Och samtidigt återigen imponerad av handlingskraften.

Nu är det så många svenskafghaner i Paris, så för alla bör det finnas någon att ringa redan från Sverige, egna kompisar, eller kompisars kompisar. Man bör förbereda sig och höra sig för. Det är dumt att ge sig iväg på vinst och förlust, om nu någon gör det.

Man hjälper varandra.

Och som A, som nu närmar sig slutet av en 18-månaders limboperiod och är rädd för poliskontroller, sa i telefonen härom dagen:

De är farligt för mig att åka till Porte de la Villette. Men en kompis ringde om en kompis som kommit från Österrike. Jag måste ju hjälpa honom. Det har ju varit så för mig också. Och jag är försiktig. Jag köper alltid biljetter på metron och jag klär mig snyggt. För de går mest på sådana som ser inte så bra klädda ut.

Han är bara en av många som har berättat om att hjälpa nyanlända kompisar och kompisars kompisar, eller att som nyanländ få den hjälpen. En del nyanlända bor hos en kompis eller kompis´ kompis i början, men jag har bara träffat en kille som inte har måst bo utomhus en tid.

Med avslag och deportationerna till Afghanistan

kommer afghanska medborgare från länder som Sverige, Finland, Norge, Tyskland och Österrike att söka till Paris och Frankrike. För vad ska de göra???? Många har aldrig, eller i stort sett aldrig, varit i Afghanistan utan har tillbringat sina liv som flyktingar i Iran eller Pakistan. Till nationaliteten är de afghaner eftersom Iran och Pakistan inte ger dem vare sig flyktingstatus eller medborgarskap.

Hur kommer Frankrike agera? Vi hör mest att den franske presidenten vill ha ett starkare EU med mer överstatlighet och ett gemensamt asylpaket för hela EU. Skulle det gynna afghanerna? Tveksamt eftersom EU:s asylbyrå inte hävdar att deportationerna bör stoppas. Mycket i det föreslagna asylpaketet är dessutom riktigt dåligt för den som söker skydd.

Alltfler svenskafghanska barnfamiljer har kommit till Paris, och de tillbringar som alla andra första tiden på gatan, eller snarare i parker.

Sverige är nu ett av de värsta EU-länderna i att ge avslag till människor från Afghanistan som söker skydd. Avslagsprocenten är i nivå med Ungerns. Systematiskt har Sverige använt vetenskapligt ifrågasatta åldersuppskrivningar, som många gånger är gripna ur luften av handläggare. Uppskrivna i ålder har ensamkommande barns och ungdomars fördelar i asylprocesser tagits ifrån dem, också för att de har fått vänta för länge på beslut och hunnit fylla 18 år.  Så de får avslag som vuxna och bedöms kunna klara sig i Afghanistan.

Asylutredningar för afghanska medborgare har många gånger uppmärksammats bland frivilligorganisationer och bland jurister för att verka ha som enda syfte att hitta skäl för avslag – hellre fälla än fria. Det är emot grundvärderingar om humanitet och mänsklighet som Sverige anser sig stå för. Många svenskar har tagit för givet att Sverige är ett humant och rättssäkert land. Sedan har den gradvisa insikten i hur unga ensamkommande från framför allt Afghanistan har behandlats i migrationsverkets och domstolarnas processer ändrat förståelsen av Sverige. Inom flyktingrörelsen har man upplevt tidigare hur vissa flyktinggrupper har särbehandlats och motarbetats. Formerna har varierat men målet har varit att de ska ut ur Sverige. Det har alltid funnits stöd för utsatta människor som söker asyl, men omfattningen har inte varit så stor och haft en sådan social och yrkesmässig bredd som nu när så många är förtvivlade över hur unga ensamkommande behandlas.

Inte bara unga ensamkommande behandlas omänskligt. Sedan tre år har Sverige en tillfällig lag, som ska vara minst två år till. Enligt den finns det ingen möjlighet att få stanna i Sverige av humanitära skäl, det vill säga att man skulle kunna få stanna av medmänsklig anständighet. Eftersom permanenta uppehållstillstånd är borta i lagen drabbas flyktingar som utöver att de är flyktingar är sjuka och behöver en vård, som bara ges om det finns garantier för långsiktighet. Finns inte det är det meningslöst att ge vården.

Så oerhört många medmänniskor drabbas av Sveriges tysta ansiktsbyte – förvandlingen till att vara ett hänsynslöst inhumant land.

OBS. För information om Paris läs www.guideasile.wordpress.com   Den uppdateras och finns i engelsk version.