Grekland inför valen, 2. Blir flyktingarna en valfråga?

Postat den 16 januari, 2019 av Annetter

Samos strax utanför mottagningslägret, hösten 2017. Aten hösten 2017, Taher och Chaman. Gatumarknad i Aten 2017. Viktoria torget, Aten, en av många familjer från Afghanistan, 2011. Foto författaren.

I dag anklagar Neo Demokratia Syriza för att ha bjudit in flyktingarna till Grekland, och att regeringen orsakade den så kallade flyktingkrisen 2015. Men blir flyktingarna en valfråga?

På de Egeiska öarna blir det säkert så, och ND vässar klorna.

En del greker menar att flyktingfientlighet och rasism skulle vara mycket mer utbrett om inte EU-pengarna fanns. Alla vet att flyktingarna är lönsamt för Grekland genom pengarna som ramlar in från EU:s fonder och att det bidrar till ekonomin och ger arbetstillfällen. Men vad händer om EU efter parlamentsvalet i maj blir styrt av extremhögerns åsikter mycket mer än idag och pengarna omfördelas till gränsbevakning och läger utanför EU? Utan lönsamhet för Grekland kommer främlingsfientligheten, extremhögern och den grekiska fascismen öka.

Migration förväntas bli en stor fråga i EU-valet i många länder.
Risken är mycket stor att extremhögern går framåt antingen de finns inom eller utanför andra partier.

I det Europa vi har nu styrs flera länder av regeringar där högerextrema partier ingår eller styr i bakgrunden, risken är att Grekland efter riksdagsvalet blir ännu ett. Därför är det viktigare än någonsin att många röstar i EU-valet och på partier som säger nej till högerextremism och som omfattar EU:s grundvärderingar om demokrati, medmänsklighet, allas lika värde, humanism och asylrätt.

En bakgrund

Med nyvalet sensommaren 2015 var migrationsministern utbytt med läkaren Yannis Mouzalas och fokus lades mer och mer på tak över huvudet. Sedan sommaren 2013 finns en fungerande asylmyndighet. Handläggningstiderna är mycket långa.

Med hjälp av UNHCR, stora och små internationella hjälporganisationer och mycket pengar från olika EU-fonder, som började anlända efter lång byråkrati, förvandlades Grekland successivt. Idag bor flyktingar runtom i landet i flyktingförläggningar, hotell och lägenheter. Boenden är för asylsökande, och när fler får uppehållstillstånd blir många hemlösa och arbetslösa.

De överfyllda katastrofala flyktinglägren på öarna i Egeiska havet är ett annat problem. Det en konsekvens av EU-Turkietavtalet från mars 2016 och att medlemsstaterna är motvilliga till att omlokalisera flyktingar som nått Grekland. Efter ihållande kritik har nu drygt tio tusen flyttats över till fastlandet där flyktingläger blir överbefolkade. Dessutom kommer många nyanlända direkt in i norra Grekland över Evrosområdet.

Kylan nu gör att värmeanordningar inte räcker till. Det kommer rapporter om att filtar inte delas ut. Många tvingas bo i tält i norra Grekland, Aten-området och på öarna. Hur håller man värmen? Genom att sova med armarna om varandra, säger rapporter.

I Vathy, Samos, och Moria på Lesvos bor flera tusen i tält utanför själva lägret. Lägret i Vathy är mindre än Moria på Levos, men har under hösten haft sju gånger fler asylsökande än kapaciteten. Tälten är ofta enkla sommartält för turister. Här saknas värme och elektricitet, och det är stora svårigheter med vatten, sanitet, sjukdomar, brist på läkare, och på det faktum att nyanlända ska bedömas utifrån om de är särskilt utsatta brister. Gravida, ensamkommande minderåriga, äldre, funktionshindrade och så vidare får inte det stöd de ska ha. Nu är det dessutom vinter och människor fryser dygnet runt i brist på värme och filtar.

Återigen ”illegala immigranter”?

Grekland är första ankomstland till EU för tiotusentals flyktingar och Italien har varit det tills nyligen. Nu söker sig alltfler till Spanien sedan Italiens nyvalda högerextrema regering vägrar räddningsfartyg att anlöpa hamnarna. Men dessutom kommer allt färre fram efter EU:s och Italiens ovärdiga avtal med Libyen, ett land som behandlar flyktingar och migranter hänsynslöst. EU-politiken har många svarta sidor och EU-valet i maj är viktigare än vad många tror och i alla medlemsstaterna.

En del greker menar att även om Italiens agerande är omänskligt så visar Italien modet att inte följa vad EU säger. Samma sak med att inte följa EU:s budgetkrav, ett mod som inte Tsipras och Syriza har haft. ND menar att Syrizas flyktingpolitik har varit förödande för landet och för EU, att gränserna måste skyddas, asylprocessen förenklas, ”illegala migranter” sorteras från flyktingar, förvaren byggas ut och flyktingar och migranter skickas tillbaka till Turkiet eller till sina hemländer.

Grekiska och internationella organisationer för mänskliga rättigheter kräver sedan länge att EU-länderna inför säkra och legala inresevägar för människor på flykt. Rätten att söka asyl är djupt förankrat i internationell lag och EU bör inte lägga resurser på att göra det omöjligt för flyktingar att nå unionen.

Den långa tiden för asylprocessen beror bland annat på grekisk lag och EU-lag – människor har rätt att överklaga beslut. Asylprocessens långsamhet, brist på boenden på fastlandet och att världen tvingar människor att fly är de officiella skälen till att lägren på särskilt Lesvos och Samos och flera läger på fastlandet är så överbefolkade. Regeringen får mycket kritik och skyller också på kommunerna och att medlemsstaterna inte avlastar Grekland .

Förvaringsplats eller möjlighet?

Det är inte obefogat om grekerna känner att EU betraktar deras land som en förvaringsplats för oönskade flyktingar. Landets urdåliga ekonomi, höga arbetslöshet och ovana vid att arbeta med integration gör att många dessutom inte förmår se de positiva möjligheterna som immigranterna innebär. Men det finns några få grekiska kommuner som arbetar för integration.

EU stöder Grekland ekonomiskt när det gäller människor på flykt men medlemsstaterna fördröjer och förhindrar familjeåterförening och anhöriginvandring och skickar tillbaka människor som har sökt asyl i Grekland eller fått asyl. Senaste tiden sker det alltmer genom bilaterala avtal. När det gäller Tyskland har det bilaterala återtagandeavtalet med Grekland blivit viktigare än Dublin III.

Tyska asylrättsorganisationen Pro Asyl och grekiska Refugee Support Aegean följde under fyra månader en familj på fyra personer med uppehållstillstånd i Grekland som skickats tillbaka från Schweiz i augusti. De blev omedelbart hemlösa och tvingades bo i en park. Frivilligorganisationer för asylsökande svarade att det finns inga boenden, som med sina regler passar för människor med flyktingstatus som kommer tillbaka. Det var i praktiken omöjligt att få ekonomiskt stöd trots att de var utblottade. De kunde inte öppna bankkonto eftersom de saknade permanent adress och inte kunde få fram papper på att de var hemlösa. Utan bevisa på hemlöshet och utan permanent adress fick de inte stöd som arbetslösa. De mötte lång väntan och andra stora svårigheter för att få tillgång till fysisk och psykisk hälsovård.

Pro Asyl och Refugee Support Aegean avslutar rapporten – daterad januari 2019 – med att uppmana medlemsländerna att inte skicka tillbaka erkända flyktingar till Grekland.

Publicerat i Grekland | Lämna en kommentar

Grekland inför valen

Postat den 11 januari, 2019 av Annetter

Aten bortom monumenten 2011-18, Samos 2014. Foto författaren.

2019 ska grekerna rösta i parlamentsval, kommunalval och EU-val. De flesta jag har talat med i Aten under senhösten och i våras tror att de konservativa med Neo Demokratia i spetsen kommer vinna parlamentsvalet. Grekerna vill ha en förändring, ”bara det blir en förändring”. De är besvikna och trötta på Syriza och premiärministern Alexis Tsipras, och många känner sig förrådda. ”Syriza har inte gjort vad de lovade, Tsipras följde inte folkomröstningen. I allt har han anpassat sig till vad EU vill. Han förstörde för en hel generation.”

Kommunalval och EU-val ska äga rum i maj, parlamentsval senast i oktober men antagligen i mars. Om regeringen inte vinner omröstningen i parlamentet om namnbyte av FYROM till Norra Makedonien kan det bli val tidigare.

Regeringen vann omröstningen med snäv marginal, men majoriteten greker uppges vara emot namnet.

Vid de två senaste valen 2015 (ordinarie parlamentsval på nyåret följt av extraval dryga halvåret senare) var Syriza och Neo Demokratia de största partierna sedan socialdemokratiska Pasok reducerats till en spillra.

En pratsam taxichaufför, vars flytande engelska förklarades med hans rötter i den grekiska diasporan i Australien, talade varmt om Antonis Samaras, ”jag tycker Samaras gjorde ett bra jobb”. Han var konservativ premiärminister 2012 – 2015, och hörde till partiets liberala falang. Samaras följde EU:s och Trojkans order om hårda ekonomiska åtstramningar för att få de räddningslån som tillsammans med kraftigt nedskurna offentliga utgifter och nya och höjda skatter och avgifter skulle rädda utlånarna av de famösa lånen. Men till skillnad från Tsipras hade Samaras inte lovat något annat. I dag med partiledaren Kyriakos Mitsotakis har ND en retorik som närmar sig extremhögern. Kanske är det för att vinna röster från Gyllene Gryning.

Nu har Grekland fått sitt sista räddningslån och BNP sägs ligga en aning på plus. Men den grekiska fattigdomen är utbredd. Den höga procenten arbetslösa har minskat en aning, och själv undrar jag om inte det beror på att så många unga greker har emigrerat.

När jag har hamnat i diskussioner i Aten om besvikelsen över Syrizas har jag tagit fram flera bra saker, som jag vet att Syriza trots allt har genomfört, och jag har undrat hur de tror att det blir med en högerregering.

Attityden till flyktingar ändrades med Syriza

Min uppmärksamhet på Grekland sedan 2011 har i första hand gällt hur Grekland har tagit hand om flyktingarna, och jag minns Samaras tal inför valet våren 2012 om att Atens invånare måste ta tillbaka gatorna från alla ”illegala immigranter”. När tidningarna skrev om flyktingar var det i sammanhang av kriminalitet och olaglighet, ordet flykting användes sällan. Från Samaras regeringstid minns jag de omfattande polisrazziorna och flyktingar som inte vågade gå ut, att Grekland saknade flyktingmottagande och fungerande asylsystem och att många spärrades in i förvar. Till det kom rapporterna om flyktingbåtar som brutalt tvingades tillbaka av kustbevakningen och att barn och vuxna drunknade. Jag minns också den långa stängningen av public service.

När Syriza vunnit valet i början av 2015 blev den regeringen den första att ha en migrationsminister, den asylrättskunniga juristen Tasia Christodoulopoulou. Media motarbetade henne. När den stora flyktinginvandringen tog fart tidigt på sommaren var regeringen oförberedd och utan resurser. Ändå gjorde den en hel del efter förmåga. Kort efter regeringsbildningen släpptes sextusen flyktingar från förvar, där många varit inspärrade i över två år under vidriga förhållanden och emot EU:s regler. Migrationsministern gick också ut i media och meddelade att tvärtemot medias och politikers språkbruk ”illegala immigranter” var de som kom över havet flyktingar från Syrien och andra länder och de sökte skydd. Det bidrog till att retoriken ändrades. Flyktingar jag pratade med på gator och i lägenheter den våren sa att stämningen i staden blivit helt annorlunda. Nu kan vi andas, hörde jag också greker säga och syfta på att äntligen hade de många poliserna på gatorna tagits bort, de som ”nästan fått en att tro att man var i en ockuperad stad”.

I dag anklagar Neo Demokratia Syriza för att ha bjudit in flyktingarna till Grekland, och att regeringen orsakade den så kallade flyktingkrisen 2015.

Oreparabla sår i det grekiska samhället

Trycket som har legat på grekerna sedan 2010 är enormt. Det är stor skillnad på att leva med åtstramningar under ett-två år och att leva så många år med ständiga nedskärningar, företag som går omkull, sänkta löner och sänkta pensioner år efter år, och ökade och nya skatter och avgifter. Konsekvenserna blir oreparabla.

Ganska snart i början av krisen förlorade de som inte kunde betala sin hälsoförsäkring rätten till subventionerad sjukvård och medicin. Solidariska sjukvårdskliniker växte fram där läkare och andra sjukvårdsprofessionella volontärarbetade schemalagda dagar och kvällar. Syrizaregeringen gav sedan alla rätt till subventionerad sjukhusvård och medicin. För det stora Evangelismos-sjukhuset i Aten togs outsourcing av verksamheter bort, vilket minskade sjukhuset kostnader.

Men den grekiska sjukvården har gått på knä med långa väntetider till vissa specialister, svårigheter att genomföra analyser och brist på mediciner och sjukvårdsutrustning. Ibland har sjukhus vänt sig till solidariska kliniker för hjälp med vad de själva har saknat. Klinikerna i sin tur har fått och får hjälp av greker och greklandsvänner runtom i världen. Det svenska Nätverket för Grekland stöder den solidariska kliniken i Elliniko i Aten sedan flera år och skänker medicin.

Extremhögern

Till höger om Neo Demokratia finns flera extremisthögerpartier. Gyllene Grynings gatuvåld har tonats ner men de finns i parlamentet och där har inte retorik och uppträdande blivit bättre. Rättegångarna mot ledarna pågår fortfarande. Så är det ofta i Grekland, domstolar tar mycket lång tid på sig att fatta beslut. Rättegången mot en biskop som för flera år sedan uttalade sig så rasistiskt att åtal väcktes pågår fortfarande, och det lär luta mot frikännande. Enligt European Barometer, återgivet i ett novemberinslag i ANA news, är Grekland ett av de mest rasistiska länderna i EU, synligt i traditionella och sociala media, institutioner, skolor, polis, armén, kyrkan och samhället i sin helhet.

Jag lyssnar till greker, som är rädda för den hårdare och extremnationalistiska retorik som finns ganska allmänt inte minst inom Neo Demokratia. Hela 1900-talet har många exempel på grym brutalitet och extrem nationalism. Att brutalitet och hänsynslöshet lever under ytan var uppenbart under Juntaåren 1967-74 och i de många rasistiska attackerna mot flyktingar och migranter för några år sedan. Våldet mot flyktingar och migranter har dämpats, men tidigt i höstas mördades en relativt känd grekisk hbtq-aktivist brutalt mitt inne i centrala Aten. Denne Zak stängdes först inne i en butik och sparkades sedan till döds ute på gatan medan människor runtom såg vad som hände och även filmade. Från andra länder vet vi att extremhögerns våld även brukar drabba sexuella minoriteter. Ska det bli så i Grekland också?

Förändring, men i vilken riktning?

Många greker befarar att extremhögern kommer gå fram kraftigt i valet och att landet kommer följa Italiens exempel. Att kritiken mot EU och de senaste årens händelser visar sig i omfattande nationalism, extremism och populism.

Att grekerna vill ha en förändring, hör jag gång på gång. ”Syriza har inte varit bra för oss greker så låt oss nu pröva något annat.” Men vad kommer ”något annat” innebära? Och vart är Grekland på väg?

I en väljarundersökning i december är Neo Demokratia störst parti med 31 procent, Syriza ligger på 23 procent. Gyllene Gryning får knappt 7 procent, lika mycket som det tidigare Pasok, som har bytt namn idag. Kommunistpartiet får 6 procent medan övriga partier alla kommer under 3 procentsspärren för att komma in i riksdagen.

Till vänster om Syriza finns vid sidan av kommunisterna LAE som bildades av en besviken utbrytar grupp inom Syriza. Yannis Varofakis, som var Syrizas finansminister de första månaderna men tvingades bort, har också bildat ett nytt riksdagsparti och varit medgrundare av det europeiska DiEM25, som beskriver sig om ett grönt progressivt internationellt vänsterparti inspirerat av amerikanske Bernie Sanders. På DiEM25 samling i Tyskland i höstas nominerades Varofakis till att toppa partiets lista till EU-valet. Artikelförfattaren hoppas att han och andra i detta nya parti kommer in i EU-parlamentet och får framgång.

Hur tror du och ni att det blir med Neo Demokratia vid makten, frågar jag, och får till min förvåning veta att partiet inte tycks ha visat upp så mycket till program utöver att skydda landet och det grekiska från flyktingar, sagt sig vilja rekonstruera medelklassen, förbättra ekonomin och kvaliteten på den grekiska demokratin samt ge föräldrarna till varje nyfött barn 2 000 euro. Jag misstänker att det ska vara barn till grekiska medborgare. Att uppmuntra grekerna till att skaffa fler barn ger otäcka vibbar om 30-talets Tyskland och Victor Urbans försök att kompensera bristen på arbetskraft som blir följden av dagens ungerska fientlighet mot flyktingar och migranter.

I höstas lovade Tsipras att pensionerna ska inte sänkas mer och en del skatter och avgifter ska tas bort eller minska. Bra och nödvändigt, säger min journalistvän Dimitris Angelidis på journalistägda Efimerida ton syntakton. Ett spel av Tsipras inför valen, säger andra.

Löftet om pensionerna tillfredsställer inte pensionärerna, som demonstrerar och kräver att pengarna som har tagit från dem ska betalas tillbaka.

Dimitris Angelidis är inte så säker på att Syriza kommer förlora valet. Grekerna är besvikna, men finns det något alternativ, frågar han retoriskt. Vännerna är oroliga för följderna om extremhögern går fram i EU-valet och för valet av ny EU-kommissionär. Det kan bli mycket mindre pengar till unionens flyktingfonder och vad händer då i Grekland, som i dag har EU:s högsta flyktingmottagande i förhållande till sin folkmängd?

Och så har vi kyrkan. I november ledde förhandlingar mellan premiärministern och den grekiskortodoxe ärkebiskopen till en överenskommelse om att prästerskapet skulle sluta räknas som statstjänstemän och få sin lön utbetalad av kyrkan och inte som nu av staten. Staten skulle ge kyrkan pengar för detta. Därmed skulle antalet statsanställda minska med så många tusen att regeringen fick utrymme för nyanställningar. Det kanske behövs men är också ett traditionellt sätt för grekiska regeringar att säkra anhängare genom att tillsätta tjänstemän inom det egna partiet. Klientilism kallas det. Genom att få bort prästerna som statsanställda skulle landet ändå leva upp till EU:s krav om färre statligt anställda. En överenskommelse om beskattning av kyrkans många fastigheter diskuterades också, som det är nu betalar kyrkan ingen eller låg fastighetsskatt.

Ärkebiskopen samlade landets nästan hundra biskopar, som sa blankt nej till att inte längre vara statstjänstemän. Ett steg mot att skilja staten och kyrkan åt? Nja, det är grekerna nog inte redo för. Men var det inte otaktiskt av Tsipras inför valet, frågade jag min journalistvän, och fick svaret kanske, kanske inte. Ortodoxa kyrkan i Grekland är konservativ och har potential att samla många till att rösta med högern. Många präster pratar politik i kyrkan och en del uttrycker rasistiska och extrema åsikter. Å andra sidan är många greker rejält trötta på kyrkans privilegier.

Balkan, Turkiet, oljan

Grekerna har också utrikespolitiken att beakta vid de kommande valen. Geopolitiska läget med gränsen till stora, starka Turkiet liksom gränserna i norr till övriga Balkan kräver sin diplomati.

Namnfrågan med FYROM, eller som förslaget nu är Norra Makedonien, är infekterat och mycket aktuellt just nu. I förhandlingar med grannlandet har Tsipras har sagt ja till Norra Makedonien men namnet ska accepteras av parlamentet. Neo Demokratia har sagt att de kommer rösta nej. Tunga på vågen är Anel-partiet, regeringens konservativa koalitionspartner, som också säger nej. Ett nederlag fäller antagligen regeringen. Majoritet i parlamentet för regeringens förlag förväntas innebära avspänning på Balken, en fjäder i hatten för Tsipras och att Norra Makedonien kan bli medlem i Nato och så småningom i EU. USA och Trumph vill placera en Natobas i Norra Makedonien för att bättre ringa in Ryssland. Tsipras och Syriza följer inte bara EU, säger kritikerna, utan gör också som USA vill.

I Medelhavet finns planer på att utvinna olja utanför Turkiet och Cypern. USA, Cypern, Grekland och Israel spelar ett spel där också Italien och Frankrike finns med, men där Turkiet hålls utanför. Planerna fanns innan Syriza kom till makten och ändras säkert inte med ett regeringsbyte. Men det är ett farligt spel gentemot Turkiet att hålla Turkiet ute och det kan leda till krig trots att både Turkiet och Grekland är med i Nato, får jag höra av vänner.

Publicerat i Grekland | Lämna en kommentar

Afghanistan-Sverige-Frankrike. Varför söker de skydd?

Postat den 28 december, 2018 av Annetter

Varför Frankrike, varför inte Nya gymnasielagen i Sverige?

När männen jag träffar i Frankrike tog beslutet att pröva Frankrike har de gjort det för att de har fått avslag på sina ansökningar om att få stanna i Sverige. De vet också att de inte eller antagligen inte fyller kriterierna för att få det tillfälliga uppehållstillstånd för studier, som Nya gymnasielagen kan ge om ansökan lämnades in före siste september 2018.

Nya gymnasielagen blev regeringens svar på omfattande protester från lärare, psykologer, socialarbetare, boendepersonal, fosterföräldrar, idrottsledare, politiker och allmänhet mot hur unga, ensamkommande drabbades i asylprocessen när de kommit som minderåriga. De flesta hade afghansk nationalitet. Det blev långa väntetider för dem och under tiden etablerade de sig bra, gick i skola, lärde sig svenska men möttes sedan av avslag, suspekta åldersuppdateringar så att de var 18 år när avslagsbeslutet togs. De miste bostad, skolan, gode man och det oftast goda bemötande de haft som ensamkommande minderåriga. Till slut hade de tre avslag och skulle deporteras till Afghanistan. Men Nya gymnasielagen, som möttes av protester, ibland annat Lagrådet och flera politiska partier, ger bara möjlighet till fyra års tillfälligt uppehållstillstånd i förbindelse med studier.

Flera kriterier krävs men många uppfyller dem inte. De sökte till exempel asyl i Sverige efter 24 november 2015 (de kan ha kommit lite tidigare men ansökan fördröjdes). De fick sitt första beslut innan 15 månader hade gått (till exempel efter 14,5 månader). Eller de var kanske inte minderåriga när de kom till Sverige.

För många i Frankrike nu var Nya gymnasielagen aldrig aktuell. Men de har tre avslagsbeslut i Sverige eller fick sitt tredje när de kommit till Frankrike. Enligt svenska statens mening skulle de förr eller senare bli deporterade till Kabul, och de visste att de var i stort sett chanslösa om de tvingades till Afghanistan.

Att de har åkt till just Frankrike beror på alltfler från Afghanistan hade fått uppehållstillstånd i Frankrike under senare år när andra länder gav avslag. Inget annat EU-land har haft lika höga siffror för flyktingar från Afghanistan de senaste åren med undantag för Italien. Men Italien har dålig ekonomi, hög arbetslöshet och den som får uppehållstillstånd här får stora svårigheter att försörja sig och leva människovärdigt. Italien ligger också längre från Sverige och det är krångligare att åka dit på egen hand och innebär fler gränser att passera.

De flesta vill stanna i Sverige. De har lärt sig svenska, talar svenska, vill fortsätta skolan och de har satsat på Sverige. Många känner sig lurade men tycker ändå om Sverige om än inte Migrationsverket och domstolarna. Många som är kvar i Sverige utan uppehållstillstånd har ansökt enligt Nya gymnasielagen och väntar fortfarande på besked. Andra har fått positivt beslut men har svårt att hitta någonstans att bo och är hemlösa. De stöttas av många, sina skolor, kamrater och av svenska närstående.

Nyligen meddelade Migrationsverket att en tredjedel av hittills gjorda beslut om Nya gymnasielagen innebär avslag. Det handlar om flera tusen unga människor. Vad kommer de göra? Frankrike?

Och vad kommer hända på sikt de många tusen som fått och får positivt beslut om att gå i skolan i fyra år – alla beslut är inte fattade än? Kommer de hitta bostad, kommer de hitta skola om de får bostad på mindre orter, kommer de klara studierna? Ja, det gör förhoppningsvis de flesta för de är mycket studiemotiverade. Men sedan är kraven höga på arbetet de måste hitta för att få stanna kvar i Sverige, i ett land där nästan vartenda förstajobb innebär lågavlönade tillfälliga praktikjobb. Hur ska det gå? Vi får ta en sak i taget och förbereda, brukar vara ett svar bland de enormt många engagerade svenskarna.

Varför söker människor med afghansk nationalitet skydd i Europa

Afghanistan har haft ständigt pågående krig sedan 1980-talet. Krig dödar och lemlästar och förstör möjligheter att arbeta, försörja sig och leva ett värdigt liv. Efter att kriget i Syrien har mattats av anses kriget i Afghanistan vara det allvarligaste i världen nu.

De flesta flyktingar från Afghanistan finns i Iran och Pakistan. De har flytt på grund av inte endast rena krigshandlingar utan ibland från i första hand förföljelse och utbredd rättslöshet. Kriget i Afghanistan visar ett krigs komplexitet, det är inte bara bomber som dödar och sargar utan alla möjliga konsekvenser av krigskaos.

Som flyktingar i de två grannländerna har de hänvisats till lågstatusjobb, saknat rätt att äga företag (i dessa småföretagarländer!), äga sitt hus, utbilda sig och de har getts tillfälliga uppehållstillstånd, som ska sökas om hel- eller halvårsvis. En del har aldrig fått uppehållstillstånd utan tvingas leva utan dokument och tillstånd att vara där. Det är möjligt att förutsättningarna för integrering var bättre längre tillbaka.

Många av de ensamkommande minderåriga, som nådde Sverige 2015 och innan dess, har vuxit upp i framför allt Iran och mötts av diskrimineringen men också av det direkta hotet att tvingas välja mellan tvångsdeportering till Afghanistan eller att ta värvning som soldat i kriget i Syrien på den syriske presidentens sida.

De har levt som flyktingar i Iran eller i Pakistan med eller utan föräldrar, eller de har flytt direkt från Afghanistan. Skyddsskälen landar i talibanernas och/eller daish´ (IS) närvaro i Afghanistan och landets utbredda rättslöshet. En stat ska skydda sina invånare och se till att lagen följs, men i Afghanistan är staten för svag för att kunna skydda invånarna från såväl kriget som övergrepp från mäktiga släktingar och mäktiga krigsherrar, där den mäktigare parten inte drar sig för att låta döda den svagare. Att vara utsatt för hämnd eller vara länk i en blodsfejd går inte heller att få skydd av staten för.

Säkerhetsläget har försämrats mycket på senare år, också i Kabul. Många stadsbor har dödats i självmordsattacker och rapporterna om utplacerade bomber kommer nästan varje dag. Särskilt den shiamuslimska minoriteten hazarerna är drabbade. Det gäller både i Kabul och i delar av Afghanistan med etniskt blandad befolkning. Shiiterna anses av talibaner och daish (IS) vara religiösa hedningar och förrädare. Det är främst hazarer som har tagit tillflykt i Sverige. De svenskafghanska unga männen i Paris och Frankrike är oftast hazarer.

I sin senaste genomgång av Afghanistan skriver FN:s flyktingorgan UNHCR att ingen bör skickas tillbaka till Afghanistan. UNHCR menade i flera år – samtidigt som flyktingströmmarna från Afghanistan ändå var omfattande – att till stora delar av landet bör ingen skickas tillbaka men till Kabul kan åtminstone unga män med ett socialt nätverk skickas. Nu har UNHCR ändrat sig till ingen på grund av säkerhetsläget. Unga män brukar annars generellt vara de som får hjälp allra sista och som förutsätts ”alltid” kunna klara sig.

Än så länge anser tyvärr varken EU:s asylbyrå och flera av EU:s medlemsstater att ingen kan skickas tillbaka. Synen på säkerheten i Afghanistan varierar mellan staterna och Italien och Frankrike har fram till och med 2017 gett uppehållstillstånd till en mycket högre procent asylansökande från Afghanistan än de andra staterna.

Att Sverige deporterar afghaner, som aldrig eller nästan aldrig har levt i Afghanistan och inte känner landet, till Afghanistan beror på att deportationer följer nationaliteten. Enligt internationell lag är ett land skyldig att släppa in sina medborgare i landet men inte andra, och utan iranskt pass eller visum släpps afghaner inte in på till exempel Teherans flygplats även om de har bott där i många år. Med Afghanistan har EU och många enskilda EU-stater, som Sverige, dessutom avtal om att landet ska ta emot medborgare som staterna skickar tillbaka. Att det ska ske enligt vissa överenskomna punkter gör att en och annan ibland skickas tillbaka till Sverige med vändande flyg utan att ha släppts in. Avtalet, som slöts för två år hösten 2016, har formellt gått ut men används fortfarande av Sverige.

Afghanistan är ett av världens mest korrupta länder och ett av världens minst säkra för sina invånare. Det tar emot enorma summor bistånd från bland annat EU och enskilda medlemsstater. Biståndsberoendet gör att landet inte säger nej till deportationerna från Europa trots att många i regeringen och i parlamentet vill ha ett stopp.

Vad händer efter deportation till Afghanistan

Numera finns det många rapporter om hur det blir för människorna, som skickas tillbaka med tvång till Afghanistan även om ingen rapport handlar om afghaner från just Sverige. Från Sverige har bland annat Flyktinggruppernas riksråd varit i kontakt med Afghanistans flykting- och migrationsministrar för att försöka stoppa deportationerna, och när det inte gått så att åtminstone svårt sjuka inte ska släppas in. Afghanistan tar emot hundratusentals medborgare, som grannländerna Iran och Pakistan tvingar tillbaka. Den lilla hjälp till nyanlända, som landet kan ge, domineras av hjälp till nyanlända från dessa länder. En del har inte levt i Afghanistan på många, många år. En del har återvänt frivilligt och rest tillbaka till Iran eller Pakistan efter några år eftersom livet inte blev vad de hade föreställt sig.

Det finns hundratusentals internflyktingar som lever under miserabla förhållanden.

Deporterade möter enorma svårigheter där det är livsviktigt att ha ett nätverk av framför allt familj och släkt att luta sig mot. Det afghanska samhället är byggt på att arbete, bostad och annat en människa behöver ordnas genom det egna nätverket. En människa utan nätverk betraktas som opålitlig och en person man ska undvika. Många av afghanerna som har sökt skydd i Europa, och i Turkiet, har levt många år i Iran eller Pakistan och saknar nätverk.

Publicerat i Allmänt Europa, Frankrike, Sverige | Lämna en kommentar

Att komma till Europa och leva här utan sin familj är hemskt, man känner sig så ensam.

Postat den 28 december, 2018 av Annetter

Z:s berättelse i slutet av april 2018 i Paris.

”Jag hade anmält mig till Vård- och Omsorg. Jag hade satsat så mycket på Sverige. Och sen vill Sverige inte ha mig. Inte Migrationsverket och inte domstolarna.”

Av hänsyn till Z skriver jag inte ut hans namn eller de svenska städerna där han har bott.

Det finns luckor när han berättar om sina tre år i Sverige, men erfarenheterna är i stort desamma som många ensamkommande minderåriga har mött i Sverige. De lär sig svenska, går i skola, satsar på Sverige, får avslag där Migrationsverket har ändrat åldern så att det passar beslutet. Ensamkommande minderåriga kan enligt lag inte skickas tillbaka till Afghanistan om det inte finns familj i landet. Men fyllda 18 år finns inga laghinder.

De kan visserligen överklaga avslag men förklaras de vara vuxna har de har inte längre rätt till gode man och ungdomsboende, de ska flyttas till någon av Migrationsverkets vanliga flyktingförläggningar någonstans i Sverige. Med det förlorar de kamraterna, skolan, lärarna och allt det som har kommit att utgöra de närmaste. Den nya förläggningen kan dessutom ligga isolerat med dåliga kommunikationer till skola. Det kan bli omöjligt att fortsätta skolan. Om just det berättar inte Z.

Men han säger att han fått tre avslag och att Migrationsverket har stängt hans ärende.

Nu i slutet av december 2018 är Z tillbaka i Sverige och hoppas få stanna genom Nya gymnasielagen. Gode mannen lämnade in hans ansökan för länge sedan och svaret har inte kommit än. I Frankrike hade han Dublin och domstolens ändrade inte prefekturens beslut om att han skulle tillbaka till Sverige efter att Sverige gett klartecken om att ta tillbaka honom. Allt enligt reglerna i Dublin III. Då hade han flyttats till ett boende i en mindre ort i nordvästra Frankrike. Många i hans situation har stannat kvar och avvaktat men Z valde att åka tillbaka för egen hand och ser en möjlighet genom gymnasielagen, som han ännu inte har fått besked om. Migrationsverket har meddelat att de har behandlat och besvarat de knepiga ansökningarna med många avslag först, så det ser hoppfullt ut. Just nu bor han hos kompisar i Mellansverige.

Jag hade en jättesnäll god man och jag vill inte göra henne orolig

Det är när vi träffades i Svenska kyrkan i Paris en av de sista dagarna i april 2018, som han berättade.

Han talar med låg röst och känner igen mig från några dagar innan när jag stannade till vid gathörnet nära Jaurés och kanalen där många bor i små tält då. ”Du kom med två killar. Vi var femton killar som sov där. Jag såg dig när du gick förbi i går och jag vinkade. I natt var sista natten jag sov där för nu har jag fått ett boende i Cergy. De har byggt upp en stor hall med sängplatser. Man tar linje A på RER:en dit. Sen kommer jag flyttas till ett bättre boende.”

En månad senare river polisen tälten vid kanalen och förstör madrasser, filtar, täcken och allt som finns där. Men då har Z boende.

Han vill gärna berätta, denne ganska vackre yngling med mörkt lockigt hår och som aldrig ler. Han är längre än jag och ser hela tiden sorgsen ut, även den svaga rösten är sorgsen.

Som så många andra som nu är i Paris kom han till Sverige sommaren 2015 som minderårig och ensamkommande. Första avslaget från Migrationsverket fick han tre dagar innan han skulle fylla 18, men Migrationsverket ändrade hans födelsedatum så att när beslutet togs gällde det en ung 18-åring.

För tre veckor sedan kom han hit till Paris. I registreringen hos ”Metro 4” kom han upp i Dublinregistret direkt. Nu kommer Frankrike skicka förfrågan till Sverige om att ta tillbaka honom.

Knappt tre år levde han i Sverige.

Han berättar.

Jag bodde i ett HVB-hem i A-stad och hade en jättesnäll god man i B-stad. Jag har inte berättat att jag sover utomhus nu och jag vill inte göra henne orolig. Hon har flera som bor hos sig, och hon sa att du skulle få bo här också om det fanns plats. Hon har ringt hit och frågat hur jag har det. Bra, sa jag.

Efter avslaget fick jag inte bo kvar. Jag skulle skickas till C-stad, som är långt bort. Men jag ville gå kvar i skolan och skulle in på gymnasiet. I Afghanistan gick jag nio år i skola. Jag var hemlös i A-stad i tio dagar. Jag sov hos kompisar. De bodde i HVB, så jag hoppade in genom fönstret och kunde inte gå på toa för personalen. Jag var där till morgonen och då gick jag till skolan och var där från åtta. Mat fick jag i skolan. Efter skolan gick jag till stationen och var där tills de stänger klockan tolv. Då gick jag till kompisarna. Toalett? Den hade jag gått på innan jag kom dit, det finns en tre-fyra gratis i stan.

Det var kallt och jag stod inte ut. Så jag gick till Migrationsverket och sa att ni får skicka mig vart ni vill. De skickade mig till C-stad och jag var där i sex månader.

De svarar inte på telefonen efter 16 oktober när talibanerna tog vår stad

Jag kommer från Kunduz. Vi bodde i staden och hade mark utanför. Vi odlade, pappa odlade och försörjde oss. Sen kom talibanerna och ville att vi skulle odla drogblommor – vallmo – och att vi skulle kämpa mot Väst. Men vi ville inte, min pappa sa nej, och han blev känd för det. Talibanerna vet vem han var och de känner vår familj. Min pappa dog i cancer för fyra år sedan och min äldre bror fortsatte odla. En dag försvann han och de hittade honom död. De hade svårt att begrava honom för talibanerna. Jag är näst äldste sonen och min mamma bestämde att jag måste bort. Då åkte jag mot Europa. Jag åkte till Turkiet och sen till Grekland och så till Sverige.

Jag har två bröder till. En är tio och en är fyra eller fem. Han var två månader när min pappa dog så han hann aldrig uppleva sin pappa. Sen har jag två systrar. Och det är min familj nu, syskonen och min mamma. Men jag vet inte var de är och de svarar inte på telefonen efter 16 oktober när talibanerna tog vår stad. Jag har en morbror i Saudiarabien och han säger att jag är feg som inte åker tid och letar efter dem. Jag har talat med kompisar i Kunduz och de säger att det finns tre läger i öknen utanför Kunduz med 20 000 flyktingar från Kunduz. Men jag kan inte åka dit nu. Om jag får uppehållstillstånd kan jag åka dit på en eller två månader och leta efter dem. Men det går inte nu.

Jag kan inte bara låta det vara, jag måste söka efter dem. Familjen är det främsta man har. Familjen har jag alltid haft omkring mig – mina föräldrar, syskonen, mina kusiner, mina farbröder. Att komma till Europa och leva här utan sin familj är hemskt, man känner sig så ensam. Men min gode man har varit så snäll mot mig, hon har varit som en mamma. Men jag måste leta efter dem. Mina föräldrar har tagit hand om mig hela mitt liv. Jag måste ta hand om dem. Min pappa försörjde oss. Han har arbetat för oss och min mamma har varit hemma och tagit hand om oss och lagat mat till oss och sett till att vi har det bra.

Jag har två kompisar som har skickats

Jag tycker om Sverige. Människorna är snäll där. Jag vill leva i Sverige. Men vad ska man göra när jag inte får leva där. Så jag måste försöka här i Frankrike. Men jag vill inte vara i Frankrike, jag vill vara i Sverige, jag tycker om Sverige.

Nu har mina fingrar kommit upp i registret när jag var och tog mina fingeravtryck, och de ska skicka en fråga till Sverige om att ta emot mig. Vill Sverige så skickar de mig dit. Då skickar Sverige tillbaka mig till Afghanistan. Jag vill inte det för jag kan inte leva i Afghanistan. Jag kan inte åka till Kunduz. Sverige säger att vi förstår att du inte kan åka dit, men du kan leva i Kabul. Men jag känner inte någon i Kabul och jag har ingenting där. Jag kan inte leva där.

Jag har två kompisar som har skickats till Afghanistan, till Kabul. En har åkt till Iran. Den andre är i Kabul. Han har ingenting och sover på gatan och under broar. Han sover med sådana som använder droger. Droger är billigt i Afghanistan och det finns överallt. De använder droger för livet är så svårt och det blir lite lättare då. Han kommer också börja använda droger, och jag vill inte göra det, jag vill inte att det ska bli så. Och när man inte har pengar till droger, kommer talibanerna. De har pengar och de erbjuder pengar så man kan köpa droger, och sen vill de att man ska använda vapen. Jag vill inte det, jag vill inte.

Jag hade anmält mig till Vård- och Omsorg. Jag hade satsat så mycket på Sverige. Och sen vill Sverige inte ha mig. Inte Migrationsverket och inte domstolarna.

Publicerat i Frankrike, Livsberättelser, Sverige | Lämna en kommentar

Det är svårare nu, säger A i telefonen

Postat den 28 december, 2018 av Annetter

Han har hjälpt mig mycket i Paris, berättat, informerat, förklarat hur saker och ting fungerar i Paris och följt med mig till ställen dit jag inte vill gå ensam.

”Det är svårare nu, säger han i telefonen några dagar före julafton 2018, det kommer många negativ, det är inte som förut, då var det mycket lättare. Jag känner många som har fått avslag. Förut fick nästan alla stanna, nu är det kanske femtio-femtio. De har haft intervju och sedan fått avslag efter flera månader.” Ungefär samma sak hör jag från andra i Paris.

Även om överklagan till andra instans ger rätt att stanna, så tar det lång tid, säger han sakligt. En kamrat har väntat sju månader och inte fått svar än.

Han låter karsk i telefonen, en ung man som har fått klara sig själv sedan nioårsåldern, vaken, vetgirig, omtänksam, som inte är den som tar för sig men samtidigt funderar ut hur han ska ta sig fram, som lätt blir omtyckt, som är ambitiös. Jag har nog inte ord nog för allt det jag respekterar honom för. Han som aldrig gått i riktig skola förrän han kom till Sverige, som vetgirigt sög i sig allt han kunde, som lärde sig svenska snabbt, som på något sätt kom över delar av sin blyghet i Sverige. Vilken tillgång för en land! Vilken skam för Sverige att inte han och så många andra har fått stanna.

Han sover dåligt på nätterna, han är orolig, han vill sluta flacka runt, han vill bygga på sin framtid, och han har inget hemland han kan leva i.

Hur är läget för honom nu?

Det akuta gäller Dublinregeln. Med hjälp av advokat överklagade han ett Dublinbeslut i våras till den administrativa tribunaldomstolen i utkantsregionen av Paris, där han bodde i en förläggning. Det negativa beslutet kom i juni, och advokaten sa att hon aldrig hade sett en domstol formulera sig om Dublin som den gjorde i hans fall. Det fick honom att undra om felet kanske var att han skriftligen hade accepterade att återvända till Afghanistan och han hade varit till ambassaden i Stockholm och fått resedokument. Men han har aldrig fått någon förklaring till formuleringarna.

Han flyttades till ett avreseboende i Paris och avvaktade. Strax innan sex månader efter ja-beskedet från Sverige hade passerat, fick han en flygbiljett till Sverige. Men infann sig inte. Sex månader efter mottagandelandets accept är tidsgränsen för när en transport ska ha genomförts. Strax efter gick han till prefekturen och trodde att han skulle få starta den normala asylprocessen, men prefekturen krävde domstolsbeslut om vad som ska ske. Han har vänt sig till domstol med hjälp av advokat och domstolen har inte svarat än. Advokaten hittade han genom skolan där han framgångsrikt och ambitiöst läser franska.

”Beslutar domstolen att jag måste klara mig själv i 18 månader innan jag blir normal och får söka asyl skickas jag ut från boendet efter en månad. Men jag klarar inte att sova ute i 18 månader utan då åker jag till Italien. Jag har en kompis i Rom och han säger att det är bra. Han bodde på gatan först men nu har han ett boende.”

Italien är inte bra, men vad har han för val?

A:s närmaste kamrater är M, S, H och AA, och de brukar träffas på helgerna. M och S kom från Sverige i höstas i slutet av september. De registrerade sina asylansökningar, fick markeringar för Dublin, stod i kö längs med Avenue Denfert-Rochereau och fick boende efter två veckor i en förort till Paris. Nu i december har de nått stadiet att Sverige har accepterat att ta tillbaka dem och de har överklagat prefekturens beslut om att de ska till Sverige. De väntar på domstolens besked. H, som har flyttats från Paris till landsorten och som kan komma på kortare besök ibland, gick med sin Dublinmarkering i mer än ett år utan att något hände. Till slut föll den bort och han kunde lämna in sin fullständiga asylansökan. Han har haft sin intervju och väntar på beslut från OFPRA, som är den del av det franska Migrationsverket som svarar för själva asylprocessen. AA, som kom till Paris redan hösten 2017, fick aldrig någon markering för Dublin och blev ”normal” med en gång. Han kunde lämna in sin asylansökan inom bestämda 21 dagar, kom till intervju och fick besked om uppehållstillstånd i början av 2018. Han har gått sina 200 timmar i franska, har fått ha kvar ett boende och flyttar nu efter jul till en kompis 1 ½ timmes tågresa från Paris. Kompisen har skaffat husbyggnadsarbete åt honom och de kommer jobba och bo tillsammans. Han är tillfreds.

Så för AA har det gått bra, men hur blir det för de andra fyra, med Dublin och i nästa steg. Kommer de till första instans och får uppehållstillstånd eller avslag då? Och sedan?

Publicerat i Frankrike, Livsberättelser, Sverige | Lämna en kommentar

”Avslag hos OFPRA ska överklagas.”

Postat den 28 december, 2018 av Annetter

2017 gav Frankrike uppehållstillstånd till 83 procent av afghanerna som sökte asyl, året innan till 80 procent. Det tecknar en bild av ett EU-land med en realistisk uppfattning av säkerheten i Afghanistan. Men nu kommer uppgifter från Paris om att många av vännernas vänner får avslag i första instans. Då handlar det alltså inte om Dublinbeslut utan beslut i själva asylprocessen.

Artikeln tar upp aktuella aspekter på asylprocessen och Dublin och förmedlar några namn och adresser till asylrättsorganisationer i Paris.

Avslag hos OFPRA, det vill säga i första instans, ska överklagas med hjälp av en kunnig advokat, sade franska asylrättsjurister nyligen, när jag berättade om svenskafghanerna i Frankrike. Ett beslut i våras i Cour National du droit d´asile – en motsvarighet till svenska Migrationsöverdomstolen – om att inte skicka tillbaka en Kabulbo till Kabul utan ge honom uppehållstillstånd i Frankrike, är praxisbildande så länge säkerhetsläget inte blir bättre.

Betyder det att överklaganden till vidare blir framgångsrika?

Jag oroar mig, tror på betydelsen av bra advokat och jag frågar mig hur det blir framöver för dem som redan är i Frankrike och som kommer att åka till Frankrike ?

I Sverige har de fått avslag och besked att de ska till Afghanistan, där Sverige menar att livet är tillräckligt säkert och bra i Kabul. I Frankrike hoppas de på en andra chans om att få leva utan krig och hot, arbeta, försörja sig, studera.

Det finns ingen statistik på hur många unga svenskafghaner som finns i Frankrike. Svenska kyrkan i Paris har träffat långt över tusen vid det här laget. Statistik på hur många som funderar på att åka finns naturligtvis inte.

Om möjligheterna att få uppehållstillstånd i Frankrike blir sämre, vart ska de då ta vägen? Italien? 2017 gav Italien uppehållstillstånd till 97 procent av alla afghaner som sökt asyl. Det låter bra, men det går nästan inte att hitta hyggliga jobb, som man kan leva på. De som har fått uppehållstillstånd åker ofta till Tyskland, vars ekonomi blomstrar, och jobbar svart. När uppehållstillståndet ska förnyas måste de till Italien och möter byråkratiska svårigheter.

Nej, det är inte det att afghanerna roar sig med vad som i EU-dokument lite föraktfullt kallas asylshopping. Afghanska medborgare som söker asyl i ett EU-land gör det av desperation, de har tvingats lämna ett land med nästan noll rättssäkerhet och en regering som inte kan skydda mot bomber, angripande, våldsutövande och hotande taliban- och/eller IS-fundamentalister eller maktfullkomliga krigsherrar, underkrigsherrar och mäktiga släktingar.

Kort om kostnadsfri juridisk hjälp

Jag var i Paris tio dagar i april-maj 2018 och hela oktober för att möta unga svenskafghaner – jag kallar dem så – fråga, lyssna, se, lära mig och sedan informera i Sverige. Kanske var jag för optimistisk om att det skulle gå bra i Frankrike även om första tiden i Paris är svår. Nästan ingen talade om överklaganden i själva asylprocessen, och när jag hörde det studsade jag till av förvåning.

Under sommaren och hösten har det blivit många som har haft sin intervju och som väntar. Andan har varit positiv och hoppfull. Men den senaste månaden hörs om många avslag. Det blir svårare och svårare här, säger vännerna från i våras och höstas i telefon från Paris. Samtidigt berättar de om en och annan i vänkretsen, som har fått uppehållstillstånd nyss.

Att i stort sett alla tvingas bo på gatan första tiden är känt nu.

I Paris finns flera organisationer, som ger kostnadsfritt juridiskt stöd till asylsökande som behöver överklaga beslut. Men hur är det i landsorten? Bör de som har flyttats till landsorten uppmanas att resa till Paris och besöka asyljurister? Det är inte så lätt eftersom kontoren ofta har öppet bara några dagar i veckan, tiden för överklagan är kort, det kostar pengar att åka till Paris och man måste ha tillåtelse av boendet att resa iväg. Antagligen finns det fler svårigheter.

Men det är nog bra att förbereda sig på vad som kan komma.

Man behöver inte söka asyl i Frankrike så fort man har kommit fram, först inom nittio dagar från det att man har kommit in i landet, ska ansökan vara registrerad. En del jurister och organisationer för juridisk hjälp menar att det är bra att ha ett samtal med en asylrättsjuridiskt kunnig person innan man kontaktar prefekturen för att registrera sig. Så kan man få information om hur processen går till i Frankrike, vad som är asylskäl och vad man annars bör tänka på. Men processen med att få boende, månadspeng och övrigt socialt och medicinsk stöd startar inte förrän registreringen är gjord.

Här är några asylrättsorganisationer, adresser med mera.

Le Kiosque Emmaus-France Terre D´Asile, 218 Rue du Fauborg Saint Martin, 750110 Paris, tel 01 76 62 12 47. Metro till Jaures, promenera sedan över kanalen och vidare. Öppet vardagar 9.30-12.30 samt måndagar, onsdagar och fredagar 14.00-16.00.

CEDRE, bl.a. för Dublinproceduren, 23 Boulevarde de la Commanderie, 75019 Paris, Metro linje 7 eller spårvagn 3 b till Porte de la Vilette. Tel 01 48 39 10 92 (14.00-18.00). Öppet måndagar, tisdagar och torsdagar 9.00-17.00, var där före 8.30.

BAAM, 2 Place Baudoyer, 75004 Paris, Metro linje 1 till Hotel de Ville. Öppet onsdagar och fredagar17.00-20.00.

LA CIMADE PARIS BATIGNOLLES, 46 Boulevard des Batignolles, 75017 Paris, tel 01 4008 05 34. Metro linje 2 till Rome. Osäker på öppettider, för asylsökande och flyktingar tisdagar 9.00-12.00? Sök på www.lacimade.org för att hitta regionala organisationer av La Cimade.

Committee for refugee relief, www.c4rr.org Kontakt får man genom att fylla i ett formulär som skickas via mail.

French Refugee Council, www.frenchrefugeecouncil.com är en mindre volontärorganisation

Det finns många andra, en del är listade på sid 9 i www.guideasile.wordpress.com

Socialsekreterare på boenden kan ibland hänvisa till advokater. Likaså lärare i franska.

Utkastade 18 månader

Ett sätt att inte låta sig skickas tillbaka till Sverige enligt Dublin är att vägra gå ombord på planet eller inte infinna sig vid flygplatsen. En del hämtas av polis, förs till flygplanet, vägrar gå ombord och släpps av polisen, som inte tvingar dem ombord, berättas det. Å andra sidan måste ju en del tvingas ombord eftersom de kommer till Sverige och placeras i förvar. Andra får en flygbiljett skickad till sig och ska infinna sig själv på flygplatsen, men dyker aldrig upp. Hur de än gör blir följden att de måste lämna sitt boende, måste klara sig själv men kan söka asyl som ”normal” efter 18 månader.

De bor på gatan och saknar rätten till asylboendets sociala stöd. De har i princip ingenting och får varken boende eller pengar. Har de lite pengar kommer det från vänner i Sverige eller kanske från försäljningen av smuggelcigaretter på någon gata i Paris. Som vännerna Chaman och Taher och många andra gjorde på Platia Victoria i Aten hösten 2011. Men det är en annan historia.

Det är ett svårt liv och några av männen berättade i oktober om hur de klarar det månad efter månad. En av dem har väntat ut sina 18 månader, är inne i den normala asylprocessen, har haft sin intervju och väntar på besked. Men han har inte fått någonstans att bo och sover fortfarande utomhus.

Det finns en lag tagen i Conseil d´Etat i september 2018 om att 18 månader i Dublinärenden förvandlas till 6 månader under vissa omständigheter. Hur den lagen ska följas måste antagligen bedömas från fall till fall i domstol.

Det pratas nu om alltfler som har fått beslut från prefekturen om att bli skickad tillbaka, att Sverige har accepterat återtagandet, och att de har överklagat beslutet med hjälp av advokat. Det verkar som att Frankrike har blivit striktare med att följa Dublinreglerna.

Eller är det så att med många svenskafghaner som har varit här ett år eller ett halvår blir problem och avslag synligare.

Jag vet inte hur många svenskafghaner som finns i svenskt förvar efter att ha skickats tillbaka från Frankrike. Bland dem som tvångsdeporterade till Afghanistan i november hade en varit i Frankrike.

Kanske blir siffrorna i Dublinstatistiken för Sverige-Frankrike 2018 sorgliga i jämförelse med 2017. Men märk förra inläggets franska Dublinstatistik fram till halvårsskiftet. Den gäller inte just mot Sverige men visar bara en mindre höjning.

Tillbaka på egen hand

Strax före jul skickar Z ett mejl där han önskar god jul och gott nytt år och skriver att han är tillbaka i Sverige. Rösten är låg, när jag ringer, och det är svårt att höra vad han säger, men svenskan är bra.

Vi hade träffats i Paris i början på maj. Han hade varit där tre veckor, hade blivit Dublin vid registreringen, hade precis fått ett boende efter att ha bott på gatan som alla andra, hade levt i Mellansverige i tre år och hade tre svenska avslag. Han gav mig en lång berättelse där vi satt bredvid varandra en dag i Svenska kyrkan i Paris (se särskild artikel). I oktober i Paris ringde jag, och han befann sig i en liten ort utanför Nantes i nordvästra Frankrike. Två månader senare är vi båda i Sverige.

Från Paris hade han flyttats ut från huvudstaden. Nej, han hade inte protesterat, det hade känts okej. Han hade överklagat Dublinbeslutet och väntade nu i oktober på domstolens beslut. Under tiden försökte han hitta kurser för studier i franska språket. Det var inte lätt på en liten ort. Hur han hade hittat advokat till överklagandet vet jag men det är mycket möjligt att boendets socialsekreterare hade juristnamn att rekommendera.

Det var nu i december som han kom tillbaka till Sverige. Domstolen hade inte avvärjt prefekturens beslutet om att han skulle till Sverige. Hur domstolens har resonerat vet han inte. Han hade inte fått papperna översatta utan bara fått beslutet genom advokaten, som sagt att det fanns ingenting annat att göra än att åka. Om Sverige inte tog emot honom kunde han komma tillbaka till Frankrike och skulle antagligen bli normal och komma in i asylprocessen, hade advokaten sagt.

Z hade åkt själv till Sverige och lyckades passera ID-kontrollen på svensk mark. ”Skulle jag komma med flyg och deras biljetter skulle polisen nog gripa mig på flygplatsen”, säger han i telefonen, ”och ta mig till ett förvar och sedan skicka mig till Afghanistan”.

Nu bor han hos kompisar på den svenska hemorten och avvaktar beslutet på den ansökan till Nya gymnasielagen, som hans gode man skickade in för länge sedan.

Hade, undrar jag, utslaget i den franska regionala domstolen, som måste ha varit en Tribunal Administratif, blivit annorlunda med en annan advokat eller i en annan region i Frankrike. Jag vet inte vilka papper Z lämnade till advokaten om hur han skulle drabbas i Sverige. Det finns ju tribunaler som dömt till den överklagandes bästa och upphävt den lokala prefekturens beslut om Dublinåterresa eftersom mottagarlandet deporterar till Afghanistan. Men andra tribunaldomstolar gör det inte. Och samma domstol har fattat olika beslut eftersom de dömande juristerna varierar.

Publicerat i Frankrike, Sverige | Lämna en kommentar

Svårare i Frankrike efter 1 januari 2019?

Postat den 24 november, 2018 av Annetter

Blir det svårare med asyl i Frankrike om man reser in efter 1 januari 2019?

Rykten har gått i Sverige under hösten.

De som redan är i Paris säger nu i december att det har blivit svårare att få uppehållstillstånd, men det har inte med årsskiftet att göra. Det har blivit mycket vanligare under senhösten att få avslag hos OFPRA, alltså i första instans, på sin asylansökan. Men ingen kan bekräfta att det skulle bli svårare efter just 1 januari eller 1 februari 2019 enligt asyllagen. När jag ställde frågan till franska asylrättsjurister och asylrättsförsvarare, som jag träffade i början av december, såg de frågande ut och svarade att det stämmer inte. Den nya asyllag som togs tidigt i höstas, säger inte så. Däremot blir det hårda regler för rätten att röra sig runt i landet och regionen, och man måste ha tillstånd från boendet. Exakt hur nya regler kommer se ut i praktiken varierar antagligen med boendet.

För den som har fått uppehållstillstånd blir det försämringar när det gäller integration. Nya reglerna rör bland annat rätten till franska och rätten att bo kvar i boendet efter uppehållstillståndet. Max tre månader i Paris, berättade A i telefon från Paris, med möjlighet att bo tre månader till efter ansökan, inte mer. På La Cimades hemsida www.lacimade.org står mycket om den nya asyllag, som Frankrike tog.

Kommer alla som har Dublin avvisas med en gång och skickas tillbaka till Sverige?

Jag försökte få klarhet redan i oktober i Paris, men fick inte belägg för att just årsskiftet skulle ha någon betydelse. Men det verkar som om Frankrike arbetar mer med Dublin nu, och det hörs mycket mer om att Sverige sagt ja till återtagande, att prefecturen har beslutat om att hen ska skickas tillbaka, och att hen har överklagat till domstol.

Regler och principer för Dublin, om hur Dublinöverföringar ska genomföras och så vidare har stort utrymme på La Cimades hemsida och det går inte att ta upp här. Än så länge verkar praktiken ändå vara en annan. Enligt inrikesministeriets statistik för 2017 året innan lagen togs var 41 500 personer (30 %) – inklusive minderåriga – Dublinärenden av totalt 121 200 ansökningar registrerade av prefekturerna. Men bara 2 633 (9% av 29 713 avtalade) överfördes det året. För de första sju månaderna av 2018 är 22 506 vuxna Dublinärenden, det vill säga 37% av alla registrerade som vill söka asyl. Avtal med andra stater finns registrerade för omkring 17 000, men bara 1 967 personer var överförda (11,6% av avtalen). Fortfarande skickades alltså få tillbaka fram till mitten av året även om det var en liten procentuell ökning.

Reglerna kring dublinprocesserna är svåra, men prefekturerna runtom i landet har fått förstärkningar av utbildade på området. Det kan betyda att fler kommer skickas tillbaka. Flera domstolar har avstyrt enskilda dublindeportationer till länder som deporterar till Kabul, andra har godkänt dem.

Frankrike har stor invandring och asylsökande från många olika länder. Statistiken omfattar många fler än svenskafghaner.

Enligt Dublinförordningen ska en överföring till det andra landet genomföras inom sex månader efter att mottagande land svarat ja. OBS att vid överklagan till domstol (Tribunal Administratif, som är en förvaltningsdomstol med en domare) som leder till avslag startar sexmånadersperioden från det datum när domstolen fattade beslut.

Generellt sett är Frankrike inte ett snällt land när det gäller människor på flykt. Det finns många, många fall där flyktingar och migranter har skickats tillbaka över gränsen utan att ha fått möjlighet att söka asyl, det vi kallar refoulement och som är förbjudet i internationell lag. Det finns också exempel på hjälp till flyktingar som har lett till åtal. Även i Frankrike händer det alltså att staten kriminaliserar solidarisk humanitär verksamhet.

Även om inte Frankrike är huvudaktör beror det ökade antalet döda i Medelhavet under 2018 i praktiken på EU-ländernas minskade vilja att ge resurser till räddningsverksamhet och vissa länders förbud mot att hjälpa och bistå drabbade.

En del i den nya franska asyllagen träder i kraft den 1 januari 2019: asylsökande (inklusive de med Dublin) måste ta det boende som anvisas runtom i landet, och får inte resa ut från regionen utan tillstånd från lokala prefekturen. Men redan i oktober i Paris fick jag många exempel på att det här redan gällde.

Frankrike har fått många fler asylsökande de senaste åren och mottagningsboenden har byggts upp på olika håll i Frankrike. Men de räcker inte. Precis som i Sverige verkar en del ligga ganska isolerade. Därför uppmanar La Cimade, som har verksamheter runtom i landet, att ta reda på var närmaste La Cimade finns om och när det kan bli aktuellt att be om hjälp. Att förbereda sig med andra ord. På deras hemsida hittar man snabbt rubriken regioner, och där finns lokalkontoren med sina adresser listade. Det finns andra liknande, mindre organisationer. Jag vet inte i vilken utsträckning personal och ideellt verksamma talar andra språk än franska.

Det positiva i nya lagen är att den som får uppehållstillstånd som alternativt skyddsbehövande (subsidiary protection) får det på fyra år direkt i stället för som hittills ett år. När det förlängs blir det på tio år. De med flyktingförklaring ges på tio år, som det redan har varit. Man får hoppas att det blir så här i praktiken också.

Publicerat i Frankrike | Lämna en kommentar

3 av 3: Hur gör man? Paris i oktober 2018 och de nyanlända

Postat den 14 november, 2018 av Annetter

Cité och Denfer Rochereau, två daghärbärgen där männen köar för att få boende. 3, Rue des Lesdiguières, som är ett daghärbärge för barnfamiljer, i första hand små barn, här köar barnfamiljerna för att få någonstans att bo. Foto författaren oktober 2018 i Paris.

Hur får man tak över huvudet, hur får man någonstans att bo?

Polisen rycker ut då och då med buss till platser där nyanlända sover. De samlar upp så många som får plats i bussen, och kör dem till ett första tillfälligt boende, som ofta är en stor lokal med rader av tältsängar. Det kan ske ofta eller mer sporadiskt beroende på årstid och tillgång på sängplatser. Det finns igen systematik i det. Vännen Ali fick sitt första boende så här och han sprang mot bussen när den kom. Han hade tur att få sista platsen, medan kamraterna som sprang långsammare, inte fick plats i den vevan.

Asylboende har bättre standard än tillfälliga tak över huvud. Männen delar rum med en eller flera andra män och det brukar finnas vatten, kokplatta, vattenkokare och lite tillbehör. Allt är inte i bästa skick. Det är inte säkert att de andra talar samma språk eller har samma kultur, och så kan det vara på asylboenden i Sverige också. Till de sociala rättigheterna hör omkring 200 euro i månaden insatt på ett bankkort med begränsad användning, ett försäkringskort som ger rätt till kostnadsfri sjukvård och subventionerat månadskort för Paris buss-, metro- och pendeltågstrafik. I landsorten gäller andra resesubventioner. Rättigheterna kommer på plats när man har fått ett ordinarie boende.

Det vanligaste sättet just nu att komma till ett boende går genom två stora daghärbärgen. Hit hänvisar också OFII. Adresserna är 82, Avenue Denfer Rochereau i 14:e arrondissementet i södra Paris (metro linje 4 och 6 till Raspail, drivs av Association Aurore) och 1, Boulevard du Palais i 4:e arrondissementet mitt i stan (metro linje 4 till Cité, drivs av France Horizont). På båda platserna är kön lång på morgonen, och man ska vara där vid 8-8.30 (stängt på helgerna). Klockan 9 vid Denfer Rochereau börjar en fotografering. Alla fotograferas varje dag, fotona jämförs dag mot dag och de som har köat i ungefär en vecka släpps in till daghärbärget. Ungefär en vecka senare bussas de till boenden i Parisregionen. Vid ”Cité”, som svenskafghanerna säger, köar man för att komma in i daghärbärget, som leder till ett boende nästa dag. I tur och ordning stoppar var och en ner handen i en svart tygpåse och tar en liten plastbricka. Spänningen är stor med varje hand som sänks ner i påsen, och många skrattar. Brickorna har olika färg och med rätt färg kommer man in på daghärbärget. 25 personer släpps in varje dag av ibland flera hundra köande.

För den som har tur är ”Cité” en snabb väg till ett boende, men många lyckas aldrig. Så ”Denfer” är säkrare.

För ensamkommande minderåriga gäller adressen 5, Rue du Moulin Joly i 11:e arrondissementet (metrolinje 2 till Couronnes). Frivilligorganisationer skriar om att många ensamkommande minderåriga asylsökande tvingas leva på gatorna, men kanske är det mer bland nyanlända i södra Frankrike. Jag vet inte mer.

Barnfamiljer köar via ett daghärbärge i 4:e arrondisementet nära Place de la Bastille mitt i stan, 3, Rue des Lesdiguières (metro linje 1, 5, 8 till Bastille, drivs av Emmaus Solidaritet). Gatan är en liten tvärgata till den större Boulevard Henri IV, som utgår från Place de la Bastille. Barnfamiljerna släpps in över dagen utan väntan efter klockan nio, men de kan få vänta länge på ett riktigt boende. Hit ska inte bara barnfamiljer utan också par och ensamma kvinnor vända sig, men som tillgången på boenden är nu prioriteras barnfamiljer och gravida kvinnor. Här fick jag av den nästan gråtfärdiga socialarbetaren förklaringen till att det barnlösa paret S och M förgäves sökt hjälp. De bor i parken vid Porte d´Aubervillie. Ett annat barnlöst svenskafghanskt par, som dessutom hade blivit bestulna en natt på allt de ägde, hade bott 40 dagar i parken. OFIL bestämmer vilka kategorier som ska prioriteras, berättade socialarbetaren.

S och M kommer från norra Sverige och sov i parken med familjer i oktober. När polisen kom med en buss hann de inte fram. Polisen lovade att komma tillbaka nästa vecka, men så blev det inte. Razzian den 5 november (se del 2) upplevde de antagligen inte eftersom de skulle hyra ett rum tillsammans med andra familjer. Hyran är hög och kanske redan nu är de tillbaka i parken. De berättade varmt om Utopia56, som lyckades ordna med sjukvårdsförsäkring och sjukvård för dem. Kanske blev de extra sedda genom den ideellt arbetande socialvårdarens svenska bakgrund, hon talade svenska.

Att tvingas sova utomhus skapar sammanhållning. De som talar samma språk söker sig till varandra och håller ihop. Männen håller ihop på natten, och för dagen har de oftast sina saker med sig – eventuellt med en hoprullad sovsäck dinglande på ryggsäcken. En del har något i förvar hos en kompis med boende. Stora barnfamiljer med kläder, lite husgeråd, skor, och många filtar, täcken, kuddar har svårt att bära allt med sig under dagen. Men en del håller samman i grupp och delegerar till några att stanna kvar och vakta. Ändå är det mycket som är undanstuvat när man kommer till parken på dagtid. Man förstår inte att den liksom andra ställen jag har nämnt förvandlas till stora sovrum på nätterna.

Det talas om ett sätt till att få tak över huvudet. Men jag tror det är mest en chimär. Man kan ringa 115. S och M hade fått en natts avlastande hotellboende genom det. Jag ringde och fick på flera språk höra att linjen var upptagen och det var bättre att ringa lite senare.

Att sova ute är att utsätta sig för stöldrisk. Många blir bestulna, och det är inte lätt att bevaka det man äger när man sover – även om ägodelarna är få. Många har berättat om att bli bestulna.

Alla säger att det aldrig är lätt att sova på gatan och i parker, men att det är mycket värre när det är kallt. Mot slutet av oktober var nätter och dagar ovanlig kalla, regniga och blåsiga. Flera nyanlända skakade av köld sent på kvällen och dagen efter var det många som frågade efter och fick ta del av svenska kyrkans insamlade kläder. Sedan blev det varmare igen i Paris. Men vintern kommer och Parisvintern är känd för att vara kall och ibland snöig.

Det är svårt att hålla sig ren och snygg när man sover ute. Hjälporganisationer kan ge kläder. Det finns många adresser där man kan duscha (man ska ha tvål, schampo och handduk med sig) och där man kan tvätta i tvättmaskin (man måste oftast beställa tid i förväg). Hos Svenska kyrkan kan man få en lista på adresser för duschar och tvättmaskiner. På Boulevard Ney på väg mot Port d´Aubervillier finns en vattenränna med flera kranar, där många tvättar sina kläder och hänger dem sedan på tork på ett högt stängsel till idrottsplanen på andra sidan.

Registrera sig som asylsökande och söka asyl, och hur blir det med fingeravtrycken och Dublin

Frankrikes motsvarighet till det svenska Migrationsverket heter alltså OFII (L´Office Francais de l´Immigration et de l´Integration) och OFPRA. Genom OFII och den frivilligorganisation som myndigheten använder sig av sker registrering, scanning av fingertopparna, kontroll i databasen Eurodac för Dublin, det vill säga om första EU-land, och ges information. OFII säger ibland att de ringer om boende. Men man måste vara aktiv själv och jag har inte hört någon som kontaktats av OFII och fått första boende den vägen. OFPRA är myndigheten som behandlar själva asylprocessen när man har blivit ”normal”, det vill säga inte är i Dublin-processen.

Den som bedöms som ett Dublinärende får ett uppehållstillstånd utskrivet på ett A4-blad med ett litet id-foto på, ett récépissé, på en månad. Det förlängs med fyra månader i taget så länge det behövs. Den som får påbörja själva asylprocessen får ett récépissé på först en månad och sedan nio månader. Antagligen finns avvikelser.

Vid registreringen uppges namn och inresedatum till landet. Den som vill söka asyl i Frankrike ska göra det inom 90 dagar från inresa, tills nyligen 120 dagar. EU:s stora databas Eurodac anger om ett annat EU-land är första ansvarsland för ens asylansökan. Här ska egentligen Sverige komma upp, men det uppstår konstigheter ibland som att Italien kan komma upp i stället för Sverige. Markeringen försvann så småningom för vännen som passerat Italien för fem-sex år sedan, och i dag har han haft sin intervju och väntar på besked om uppehållstillstånd.

Ännu konstigare är att fingeravtrycken för Sverige inte alltid kommer upp i databasen vid den stora prefekturen på Boulevard Ney – ”Metro 4”. Kanske är det ett uttryck för fransk civil olydnad. Då blir personen ”normal” och kan börja sin asylansökan och inom 21 dagar lämna in till OFPRA en kortare berättelse om sina skyddsskäl gentemot Afghanistan på franska. Inte så konstigt vill många svenskafghaner registrera sig hos Metro 4.

Första steget till registrering är att ringa telefonnumret 01 42 500 900. Det här gäller Paris och länet Ile de France. Informationen som följer ges på franska, engelska, dari, arabiska och kanske fler språk. Systemet känner av varifrån i Paris eller i övriga länet samtalet kommer och hänvisar sedan till en prefektur. Adress, datum och tid för när man ska vara där sänds i ett sms. Eftersom telefonen känner av var man befinner sig sägs det vara bra att ringa från trakten av Porte de la Chapelle eller La Chapelle om man vill till Metro 4.

Männens köande på gatan utanför 127 Boulevard de la Villette intill metrostationen Jaurès skrev jag om i en artikel efter mitt aprilbesök i Paris. Det köandet är historia nu men många pratade om Metro 4 då som en adress man ville ha och där många aldrig blev ett Dublinärende. Det fanns de som gjorde om registreringen för att komma till Metro 4. Verksamheten på Boulevard de la Villette sköttes av France Terre d´Asile och jag tror det är på samma sätt nu i Metro 4. Familjer och ensamkommande kvinnor köade då på en annan adress i staden.

Rättsläget för svenskafghanerna

För mer information om hur man söker asyl och överklagar, om asylsökandes rättigheter, adresser till kostnadsfritt juridiskt stöd med mera se

www.guideasile.wordpress.com

www.france-terre-asile.org

www.lacimade.org

Nu i höst sa många att det blivit svårare i Frankrike att få stanna. Jag hörde om många och träffade flera som prefekturen meddelat att Sverige sagt ja till att ta tillbaka dig och att de överklagat prefekturens beslut om avvisning till domstol. Det kan betyda att Frankrike har skärpt hanteringen av Dublinprocessen. Å andra sidan vet jag att Dublinmarkeringen fortfarande mycket väl kan försvinna efter flera månaders väntan.

När det gäller domstolsbeslut verkar det vara Dublinprocessen, som har varit mest aktuell hittills för afghaner, och inte bara svenskafghaner. Överklagade Dublinbeslut publicerade på internet av European Database of Asylum Law – www.asylumlawdatabase.eu – rör avvisning till de nordiska länderna Finland, Sverige och Norge samt Belgien, Österrike och Tyskland. De drabbade har överklagat lokala prefekturers beslut till första instans av de regionala domstolarna för administrativa ärenden, Tribunal Administratif, som har upphävt beslut om Dublinavvisning. Domstolarna är i Lyon (flera fall), Toulouse, Versailles, Nantes, Rouen, Bourdeau och Dijon från 2017 och -18. Jag känner också till ett beslut nu i oktober från motsvarande domstol i Cergy Pontoise nära Paris och som rör Sverige. Den avvisar också prefekturens beslut om Dublinavvisning.

Besluten fattats med hänvisning till bland annat administrativa felaktigheter, Europakonventionens artikel 3 om förbud mot tortyr, EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna (bland annat artikel 4 ”Ingen får utsättas för tortyr eller omänsklig eller förnedrande bestraffning och behandling”), fransk lag och artikel 17 i Dublin III om att ett land har rätt att avstå från att skicka tillbaka till första asylland. Domarna från 2018 beskriver situationen i Kabulregionen, dit personerna skulle deporteras från respektive EU-land, som plats för urskiljningslöst våld på grund av inre väpnad konflikt. Samma skäl används av Cour nationale du droit d´asile i mars 2018 när domstolen upphäver OFPRA avslag på att ge en man från Kabul internationellt skydd.

Men en dom i den administrativa tribunaldomstolen Cergy Pontiose i juni kom å andra sidan fram till att de inte ser någon anledning att ifrågasätta Sveriges beslut, och prefekturens beslut om att skicka till Sverige fick kvarstå. Den domen finns som jag förstår inte publicerad på nätet, jag fick låna den av personen som skulle skickas till Sverige – vilket inte har skett. Man skulle kunna tänka sig att den högsta asyldomstolens beslut två månader tidigare om att mannen från Kabul inte skulle skickas tillbaka på grund av urskiljningslöst våldet som följd av inre väpnad konflikt blev prejudicerande och styrande för tribunaldomstolen i Cergy och alla andra Dublinärenden. Men så verkar det inte vara.

Vad händer efter att ha förlorat i domstol om Dublin? Svenskafghanerna väntar, flyttas kanske till ett annat boende, får visa upp sig på en polisstation (det finns regler för hur länge tack vare asylrättsförsvarare). I bästa fall försvinner Dublinmarkeringen efter fem-sex månader. Som för vännen Ali, som var den som förlorade i domstolen i Cergy Pontoise i juni. Han har nyligen blivit ”normale”. Andra får vänta längre, som en kamrat till Ali, som fick vänta 14 månader innan han blev ”normale”. Återigen andra ställs inför fakta, vägrar åka till Sverige men släpps av polisen, som accepterar nekandet, varefter hen kommer i ett limbo av 18 månader och måste klara sig själv. När tiden har gått kan hen söka asyl enligt Frankrikes och EU regler, det är samma i Sverige. (Den tiden kommer förlängas avsevärt om förslaget till nya gemensam asyllagstiftning för EU går igenom.) Men tills dess sover de ute, tar hjälp av organisationer och kompisar, hittar kanske jobb på den svarta marknaden. Men på asylboenden får ingen ha övernattande kompisar, på en del får inte vänner ens komma på besök. Och även om svartjobbsmarknaden är stor i Paris är det svårt att hitta jobb utan kontakter. Många har försökt.

Enligt vännen Ali försvinner en del från Frankrike, håller till i ett annat land, och kommer kanske tillbaka efter 18 månader.

Ett beslut i Conseil d´Etat den 24 september 2018 väckte hopp om att de 18 månaderna skulle förkortas till 6 månader. Men beslutet, som kanske ska ses som lag, är svårtolkad. Hos La Cimade fick jag en komplicerad tolkning, som jag kortfattat översätter med att den kan gälla under vissa omständigheter men inte under andra,

Men det finns också de som Dublindeporteras till Sverige. Av alla de 700 som Sverige accepterade att ta tillbaka 2017 var det ändå relativt få som verkligen skickades, knappt 60. Sverige hade fått 1000 förfrågningar . Siffrorna är ungefärliga.

Enligt databasen överklagade staten ett beslut av Toulouse Administrativa Tribunal i våras, och i högre instans vann Haute-Garonne-prefekturens beslut om avvisning till Sverige.

Lärdomar att dra? Administrativa tribunaldomstolar finns det ett trettiotal av i landet och alla domar är inte publicerade, sa min kontaktperson på La Cimade. Kanske dömer de flesta domstolar till den Dublinmarkerades nackdel. Dessutom är det olika domstolar för överklagan av Dublinärenden och för dem som rör själva asylprocessen.

———————-

Publicerat i Frankrike | Lämna en kommentar

2 av 3: Platser för nyanlända – Paris i oktober 2018

Postat den 14 november, 2018 av Annetter

La Chapelle (till höger afghanska snabbmatsrestaurangen) och Porte d´Aubervillier (i parken där familjer sover) en förmiddag i slutet av oktober 2018. Spårvägsrefugen på Boulevard Ney en kall måndagskväll. Den unge mannen med ryggsäck hade kommit samma dag från Tyskland, han frös i sina tunna kläder och frågade Ali om hur det fungerar i Paris. Foto författaren.

18: och 19:e arrondissementen

Nu blir det mycket geografi med namn på gator och metrostationer, något av en inledande guide till migranters och nyanländas Paris. För mig handlar det om att upptäcka helt nya delar av Paris – de är inte turisternas stadsdelar. Själv går jag med karta i handen eller i väskan men mina vänner svenskafghanerna har snabbt lärt sig namnen på metrostationerna, och de tar sig fram för att de hittar. Det finns stadsdelar som de aldrig har varit i samtidigt som många har varit runt Eiffeltornet, suttit i trapporna vid Palais de Chaillot och varit ute vid La Defense där det ska finnas klädmarknader. Uppmanas de av myndigheter att kontakta det eller det stället får de uppgifter om metrolinjer, metrostationer och gatuadresser, och genom att visa upp papper för förbipasserande kommer de rätt om ingen kamrat följer med.

Det är i arrondissementen (stadsdelarna) 18 och 19 i norra Paris som nyanlända asylsökande håller till mest. Området kring metrostationen La Chapelle är den stora mötesplatsen. Hit körs de när de anländer med irreguljär taxi från Tyskland, och det är hit de tas om vänner hämtar dem vid Gare de l´Est. Här rör sig afghaner från Tyskland, Norge, Sverige, Finland, Belgien eller andra EU-länder. De blandas med invandrare med och utan papper från alla möjliga delar av världen, och inte minst från afrikanska länder. Utanför metrostationen säljs smuggelcigaretter och hasch (polisen gör razzior ibland), här finns många mobiltelefonförsäljare och livsmedelsaffärer med varor som passar afghanskt, iranskt, arabiskt och afrikanskt kök och här ligger den stora afghanska snabbmatsrestaurangen med sina röda ytterväggar och stora fönster.

La Chapelle är det stora informella informationscentret för svenskafghaner, Svenska kyrkan i arrondissement 17 ett mindre sådant. (För till exempel vietnamesiska råvaror ska man däremot åka till andra änden av Paris, till Porte d´Ivry på metrolinje 7.) Området täcker östra delen av 18:e arrondissementet och följer Boulevard La Chapelle och metrolinje 2 i öst-västlig riktning mellan stationerna Jaurès, Stalingrad, La Chapelle och Barbès Rochechouart. Det är här parismetron går högt ovan jord på ett stålskelett från metrons barndom. Hela boulevarden har tätt med affärer som passar en smak som man inte i första hand klassar som europeisk, och priserna är inte så höga. Under metron med ingång från Barbès Rocherouart håller en av Paris lokala marknader (marché) rum på lördagarna, och den är stor och full av parisare från till synes hela världen. Denna östra del av 18:e arrondisementet hackas av norrgående järnvägsspår och broar över spåren och lite mer än ett stenkast söderut ligger stora Gare de Nord. Rakt västerut i 18:e kommer turisttäta Montmartre och kyrkan Sacre Coeur med sin utsikt över staden.

I norr avgränsas stadsdelen av den högt liggande trafikringleden La Peripherie och den långa öst-västliga trafiktäta Boulevard Ney med Porte de la Chapelle ungefär mitt på.

I samarbete med staden öppnade Emmaus Solidaritet i november 2016 ett stort tillfälligt boende för hemlösa flyktingar och andra migranter vid Porte de la Chapelle. Det fanns plats för 400 sovande män, och fler kunde komma in dagtid. Många köade och sov utanför för att komma in några dagar senare. Efter ett tag flyttades männen vidare till bättre transitboenden och till asylboenden. För verksamheten hade ett jättetält byggts, som en stor boll. Idag är allt rivet och platsen en stor byggarbetsplats längs med Boulevard Ney. Staden och Emmaus Solidaritet öppnade ett motsvarande tak över huvudet för familjer och ensamkommande kvinnor i södra Paris.

En liten bit bort på Boulevard Ney ligger den stora polisprefecturen med OFIL där de flesta registrerar sig som asylsökande och lämnar sina fingeravtryck. Prefecturen kallas ”Metro 4” av svenskafghanerna eftersom de informeras om att ta metrolinje 4 till Porte de la Clignancourt. Häromkring på olika platser har hemlösa migranter och asylsökande ordnat sina ”vilda” läger i flera år, och platserna varierar utifrån vad polisen ibland tolererar och ibland gör razzior mot.

Till boulevarden och Porte de la Chapelle är det bara att promenera norrut från La Chapelle på Rue Marx Doromoy som snart övergår till Rue de la Chapelle. Efter tio minuter nås Porte de la Chapelle och Boulevard Ney. Eller ta metrolinje 12 norrut mot Porte de Chapelle eller 4 till Porte de Clignancourt (med dess stora loppmarknad)!

Det flesta svenskafghaner som kommer till Paris har varit i kontakt innan med någon eller några som redan är här och som ger råd om resväg, vad man har att vänta sig och att inte ta med mer bagage än att det ska gå att springa undan för polis. De som kommer har allt i en liten ryggsäck och sällan varma kläder, sovsäck eller filt. I stället huttrar de sig igenom de första nätterna innan de lyckas ordna det bättre för sig genom råd från mer erfarna. De delar med sig, och filtar, sovsäckar, kartonger och madrasser övertas efter dem som har fått boenden. Och som någon sa, ”vi ligger och håller om varandra för att få lite värme”.

Organisationer och privatpersoner kommer med mat till platser där bostadslösa migranter samlas och vet att gå till. Många är afrikaner, som kommit via Italien och Spanien eller från de vilda lägren runt Calais. Ibland finns kläder till den som frågar. Men svaret kan bli att ”vi har ingenting just nu, kom tillbaka, när det blir kallare brukar vi få in sovsäckar och filtar.”

Ingen har pratat med mig om ohyra, men om att inte kunna duscha varje dag. En av mina vänner berättade om utslag, som en man visade upp när de kommit in på ett tillfälligt boende. Kroppen var täckt av blåsor, som min vän aldrig hade sett förut och blev rädd för. Den andra mannen sa att i hans land var det vanligt, och att de kan överföras mellan människor.

Polisen förstörde och förbjöd tälten

De exakta platserna där våra vänner sover varierar med vad polisen tillåter och vad de hittar. Vintern och våren 2018 bodde många utmed kanalen nära metrostationen Jaurès i 19:e arrondisementet (tio minuters promenad från La Chapelle), i 18:e under trafikleden utmed Avenue de la Porte de la Poissoniere snett bakom ”Metro 4” på Boulevard Ney och i 19:e utmed en del av kanalen en bit från Parc de la Villette. Tätt intill varandra stod många, många tält, som organisationer och privatpersoner delat ut, och staden hade ställt ut toaletter. Hit kom organisationer och privatpersoner med mat och te.

Folk ska också ha bott nära metrostation Stalingrad mitt emellan Jaurès och La Chapelle.

I maj och juni 2018 förstörde polisen alla tält. Sedan dess är tält förbjudet av polisen och människorna sover utan skydd för regn och blåst (och snö) och trängs under broar och tak när det regnar. Stadsstyret protesterade mot de brutala vräkningarna, men polisen följer andra beslut. Någon berättade att polisen ville förbjuda inte bara tält utan också att organisationer och enskilda delar ut mat. Att solidarisera sig med de utsatta och hemlösa genom att ge mat på gatan skulle bli straffbart. Protesterna sägs ha varit höga och kloka, kanske också från staden, och polisen fick ge sig. ”Människor måste äta, får de inte mat så tvingar de till sig mat, man kan inte göra solidaritet till kriminell handling.” Ungefär så tror jag att argumenten var. Och det är ju så, får inte människor mat blir det upplopp.

Att hjälp till utsatta görs straffbart är precis vad som skett i EU de sista åren när Italien har åtalat och beslagtagit räddningsorganisationer och räddningsfartyg i Medelhavet och hjälp till flyktingar har förbjudits i Ungern. Första gången jag hörde talas om detta var på Samos i Grekland för fyra år sedan när en solidarisk öbo berättade att fiskare inte fick plocka upp flyktingar ur havet. Men det var innan 2015 och solidariteten med människor på resa växte till en folkrörelse i i stort sett hela EU. Rätten till solidarisk handling måste vi med andra ord skydda och vara uppmärksamma på attacker.

Parispolisen razzior är ingenting nytt, i många år har frivilligorganisationer protesterat mot brutala polisrazzior mot hemlösa flyktingar och migranter. Men några av dem som bodde utmed kanalen vid Jaurès säger att rivningen var bra eftersom det fanns ligor som stal, rånade och hotade de som sov här med kniv.

Razzior händer inte bara i Paris. Polis har dirigerats till gränsen mot Italien och burdust och våldsamt skickat tillbaka migranter som söker sig till Frankrike. Samma sak vid gränsen till Spanien, liksom i Bourdeaux, som är första större anhalt för många som reser in från Spanien. Eftersom länderna alla är ”goda” EU-länder faller tillbakaskickandet knappast under det internationella grundförbudet mot pushbacks. På hemsidor för organisationer som jag har nämnt hittar man artiklar och protester.

Spårvägsrefugen och några småparker

I oktober 2018 sov de flesta nyanlända svenskafghaner på en spårvägsrefuge utmed Boulevard Ney mitt emellan Porte de la Chapelle och Porte de Clignankourt, nära ”Metro 4”. Spårvagnsrefugen ingår i den nya tvärbanespårvägsanläggning som knyter ihop metrostationer i Paris norra och östra ytterkant (än så länge från Porte de la Chapelle till Porte de Vincennes) och har inte tagits i bruk än. På dagarna ser man inte mycket mer än kartonger och staplade madrasser, men på kvällarna framåt nio börjar de som sover här dyka upp och förbereda natten. Samtidigt är trafiken fortfarande tät. Jag träffade säkert ett tjugotal svenskafghaner, som sov här just då.

Ett lugnare ställe är en liten park utmed en mindre gata som går in från närliggande Avenue de la Porte de la Poissoniere strax bakom prefecturen. Samma sak här, ingenting syns egentligen på dagen.

Ibland kommer polisen på morgonen vid sju och säger att vi måste bort, fick jag höra. Samma person berättade om tårgas.

Strax bortom Porte de la Chapelle på Boulevard Ney vid elva på förmiddagarna delar organisationer ut frukost till en lång kö av väntande, bostadslösa migranter. En del hänger här på boulevarden under dagarna. Sover de här kör polisen bort dem.

Tio minuters promenad österut från Porte de la Chapelle utmed Boulevard Ney sover många nyanlända afghanska familjer från bland annat Sverige. Tvärbanehållplatsen heter Porte d´Aubervillier. Den lilla parken intill med namn efter den albanske frihetshjälten Skanderberg är mer männens park, och här sover en del av de svenskafghanska unga männen. Eller har sovit men har ett asylboende nu. Organisationer som Utopia56 håller sig informerade om framför allt barnfamiljerna, och har möjlighet att ordna avlastning en natt då och då när de får sova på hotell eller hos familjer. Det finns toaletter i närheten. På sin hemsida ger Utopia56 företag och privatpersoner möjlighet att hjälpa genom att upplåta rum i privatbostäder eller betala hotellrum för åtminstone en natt. Utopia och andra organisationer serverar mat här vid parken och kommer med bilar. I en restaurang i närheten serveras mat vissa tider. Ganska många kommer hit och äter för att civilsamhället gör det som myndigheterna inte gör, inte bara de som sover just här. På gångavstånd finns stora Parc de la Villette med sina utställningshallar och ett stort bibliotek. Här låg en gång Paris stora slakterier. I biblioteket kan man ladda telefonerna, använda internet, låna datorer, använda toaletterna, det finns vatten och är det kallt ute är det varmt här. Flera av mina vänner går hit.

Den 6 november gör polisen en razzia mot familjerna i parken. Jag klipper ut detta från Utopia56:s hemsida www.utopia56.com

ASYLUM SEEKERS FAMILIES HARASSED IN PARIS BY POLICE

In Paris, asylum seekers families wait in the street for a harboring. This Thursday, police came at Porte d’Aubervilliers, in the north of Paris. They forced them to leave the parc were they were waiting for the NGOs to come. Migrant women and children received tear gas and blows by police who also sprayed their blankets with tear gas, so they wouldn’t be able to use them anymore. This 10 year old child from Afghanistan testifies.

Pojken som är på bild känner jag igen med en gång. I det lilla reportaget berättar han att polisen sparkade hans mamma i ryggen. Jag minns att hon hade problem med ryggen och gick med stödkorsett. Familjen hade fastnat i Serbien på sin resa till Europa, och bland annat där hade han lärt sig den goda engelska han talade. Jag fotograferade honom där han försökte hålla värmen bland sängkläderna. Natten hade familjen fått tillbringa på ett hotell. Det var ett par veckor innan polisrazzian gjordes.

En del ställen där hemlösa sover ligger undanskymt och hemligt, och här finns till och med tält. Men platserna jag har beskrivit berättade alla om och tog mig till i oktober 2018. En och annan nyanländ sov hos kompisar, men de flesta börjar sin tid i Paris så här.

För att få mat finns många ställen där organisationer serverar mat till utsatta parisare oavsett nationalitet. En organisation kommer till Jaurès fortfarande fastän det vilda lägret vid kanalen intill är borta. Strax före fem varje vardagseftermiddag köar säkert ett hundratal här för en matportion och bröd och vatten. Hit åker min vän Ali från sitt boende i södra Paris när hans 200 euro har tagit slut efter att han köpt sitt månadskort till metron och så cigaretter och mat till sig och sina två nyanlända svenskafghanska vänner från åren i Sverige.

En del har haft tur och fått tak över huvudet och någonstans att bo efter några dagar, men det verkar vanligare att vänta flera veckor, ja rentav månader. Det beror delvis på årstid, är det varmt kan tiden mätas i månader snarare än veckor. Straffar man ut sig, kanske för att man inte vill bo där man har placerats, eller för att man kommit i ett 18-månaders limbo efter att ha vägrat låta sig deporteras till till exempel Sverige, kommer saken i ett annat läge. Då kan man bli sovande utomhus under lång, lång tid. Samma sak om man har förlorat tillståndet att leva i Frankrike. Det är just det som många, som sover på gatan, har.

Mer om hur man kommer till ett boende i del 3 och mer om rättsläget och domstolsbeslut om Dublin till EU-länder som deporterar till Afghanistan.

Publicerat i Frankrike | Lämna en kommentar

1 av 3: Första mötet med Paris blir en chock – de svenskafghanska unga männen

Postat den 14 november, 2018 av Annetter

Spårvägsrefugen på Boulevard Ney där många nyanlända svenskafghaner sover natt efter natt. På gården till Svenska kyrkan i Paris: Morteza, Ali Reza, Aman, Reza, Rohullah och Sadeqh, alla har känt sig rotade i Sverige. Foto författaren i oktober 2018.

Nu är vi inne i november 2018 och hela hösten har det kommit nya svenskafghanska ungdomar som Sverige vill skicka till Afghanistan. Vad är det för ett Paris och Frankrike som de nyanlända möter när de vill söka asyl och hur kan det komma att gå på sikt? Hur får man någonstans att bo, hur registrerar man sig om asylsökande och hur blir det med Dublin- och asylprocesserna. Det här tas upp i tre artiklar.

I kommande än så länge oskrivna artiklar berättar jag mer om flera av dem.

Nästan varje dag i september och oktober har det kommit nya svenskafghanska unga män till Paris.

De har bott och känt sig hemma i alla delar av Sverige från Pajala och Kiruna i norr till Malmö och Ystad i söder och pratar oftast mycket bra svenska. Många gick i gymnasium och i två-tre-fyra år har de gjort sitt bästa för att klara skolan, språket och det nya landet. De hade rotat sig och fått kompisar, vänner, svensk mormor, mamma, pappa, syskon eller andra svenska anhöriga. Sedan fick de känna som att allt varit lönlöst. De fick avslag på sina asylansökningar och de omfattas inte av reglerna för nya gymnasielagen. Förr eller senare skulle de bli deporterade till krigets Afghanistan, också om de aldrig varit där och inte känner någon i Afghanistan.

Svenska myndigheter och politiker har valt att inte se hur utbrett kriget är i Afghanistan, även om det kanske kan kallas lågintensivt jämfört med hur kriget har varit i Syrien. Sverige flyger afghaner till Kabul och säger i avvisningssamtalen innan att vi förstår att du inte kan bo i hemprovinsen men Kabul kan du leva i. Attackerna i Kabul blir allt intensivare och ingen stadsdel anses säker i dag. Dessutom går det inte att leva ens doften av ett värdigt liv i Kabul eller någon annan stans när man inte har något nätverk. Nätverk saknar många av svenskafghanerna eftersom de har vuxit upp i Iran eller kommer från en del av Afghanistan dit de inte kan ta sig på grund av att vägarna och landsbygden inte är säkra. När jag skriver just dessa meningar nås jag av ett nytt pressmeddelande från #howsafeisafg, som med hänvisning till experter lyfter fram hur extremt utsatta särskilt hazarer är. De flesta afghaner i Sverige är hazarer, en shiamuslimsk minoritet, som har en lång historia i Afghanistan av förföljelser och avrättningar. Detta går i perioder. De senaste åren har många hazarer mördats, bland annat genom självmordsbombare i samlingslokaler i Kabul. Hazarernas utsatta situation uppmärksammas mer och mer nu i Europa genom civilsamhällets aktörer.

Den afghanska majoritetsbefolkningen pashtuner har dominerat i Frankrike och England, och kanske ser deras flyktskäl generellt lite annorlunda ut än hazarernas.

Det började bra för dem i Sverige, men sedan kom problemen med migrationsverket som inte ville tro på deras berättelser, deras identitet, deras ålder. De lämnade sammanhang de växte upp i och nu har de en gång slitits från svenska mammor och pappor och mormödrar och från lärare, skolkamrater, kompisar och boendepersonal, och de har åkt till Paris och hoppas på Frankrike. Det har gjort ont i dem, och gör ont, och det är också smärtsamt för de svenska familjerna. ”Han är min son och jag tänker på honom varje dag”, ”jag är hans svenska mormor och jag undrar varje dag hur han har det”, så har jag hört svenska mammor och mormödrar säga.

Jag har varit i Paris hela oktober och frågat och lyssnat, och jag kan inte se det annat än som djupt inhumant och tvärtemot internationella överenskommelser om grundläggande mänskliga rättigheter när svenska myndigheter uppbackade av politiker kastar ut dem från Sverige. De flesta hade dessutom alla förutsättningar att vara bra för vårt land.

Idag är de flesta 18-19-20-21 år och var minderåriga när de kom till Europa utan anhöriga. Några är äldre och har familj med fru och barn i Iran.

När jag var ung var Frankrike ett drömland med sitt vackra språk, vackra städer, rika kultur inte minst när det gällde film, god mat, billigt och gott rödvin, romantiska skimmer och charmiga små bilar av märket Citroën 2 CV.

Och jag tänker – åh de kommer bli franskspråkiga, ha ett språk som så många talar jämfört med svenskan, och de kommer bli fransmän. Men så lätt är det ju inte.

För svenskafghanerna som kommer nu blir de första dagarna ofta en chock, inte alls en känsla av att Frankrike är fantastiskt. De förstår inte språket, fransmännen vill inte tala engelska, vilket en del svenskafghaner kan, och det finns inget omedelbart ordnat mottagande utan de blir lika bostadslösa, som flera redan hade blivit i Sverige när de kastades ut från boenden. Men här blir det ofta ännu värre efter som de måste börja från noll. Och många kommer direkt från hemmet i en svensk familj som de har blivit en del av.

De flesta tar sig till Paris med tåg eller irreguljär taxi från Tyskland och de blir boende på gatan eller i parker den första tiden. En och annan är lyckligt lottad och har några veckors eller månaders boende ordnat hos kompisar eller vänners vänner. Men det är ovanligt. (Den som vill veta mer om resvägen kan kontakta mig.)

Den första känslan är att det inte går bra i Frankrike. De saknar vänner, familjer, skola och lärare i Sverige. Sverige är bra, säger många, men migrationsverket är inte bra. En del är upprörda, ”jag gjorde allt de sa, jag kämpade i skolan, jag lärde mig svenska, och sedan fick jag ändå inte stanna”. Själv blir jag förundrad över med vilken envishet de kämpar vidare.

Bristen på boenden och att den som vill söka asyl måste ordna så mycket själv är ingen bra början. Det är inget nytt i Paris. Sedan många år lever nyanlända migranter som vill söka asyl eller som har hamnat utanför asylsystemet på gatan, och de gör det för en längre eller kortare tid. Med rivningarna av de vilda lägren utanför Calais härom året blev de hemlösa i Paris ännu fler. Nya läger har uppstått i Calaisregionen, och återigen är polisen där och river.

Allmänt

Det är inte lätt att börja om, men de försöker verkligen och oddsen är inte helt emot dem. Frankrike har hittills gett uppehållstillstånd till afghaner i mycket högre grad än Sverige gör, 83 procent 2017 i första instans mot Sveriges under 30 procent i dag. (Se i AIDA:s landsrapport France sid 74, www.asylumineurope.org. Mer aktuella siffror för Frankrike har jag inte fått tag i.) I genomsnitt får däremot knappt en tredjedel av alla som söker asyl i Frankrike stanna. Man kan tolka det så att Frankrike har en mer realistisk syn på säkerhetsläget i Afghanistan än vad Sverige har.

Frankrike är ett stort invandrarland och även om det finns överfyllda deportationsförvar så deporterar landet jämförelsevis sällan till migranters eller flyktingars ursprungsland och att deportera till internflykt, vilket Sverige gör, är inte vanligt. Dublinavvisningar i sin tur har inte så hög prioritet. Ofta försvinner Dublinmarkeringarna för svenskafghanerna efter ett antal månader och personen blir så kallad ”normal” och får starta sin asylansökningsprocess, ta fram skyddsskälen mot Afghanistan i en inledande skriven berättelse och senare komma till intervju.

Men det blir inte alltid så, och alla får inte uppehållstillstånd. Det finns också många papperslösa i Frankrike och en stor svart arbetsmarknad.

EU propagerar för ökat återvändande och effektivare rutiner för återvändande och jag frågar mig hur länge det franska systemet kring deportationer och Dublin ska hålla. Det har saknats pengar och kunskap om Dublinförordningen och dess paragrafer, men jag har också fått höra att många fransmän tycker illa om avvisningar och Dublin. Staten har fördelat mer pengar de senaste åren och nu finns det på i stort sett varje prefectur i landet agenter för att driva Dublinfrågor, berättade min kontaktperson på La Cimade i Paris. La Cimade är en organisation från 1939, har kontor runtom i landet och hör till de organisationer som ger kostnadsfritt juridiskt stöd till flyktingar och asylsökande. La Cimade driver också landsomfattande kampanjer och aktioner för flyktingars och andra migranters rättigheter. Se www.lacimade.org

Även om inte hela befolkningen är generös så är det över hela landet många fransmän som ger hjälp till utsatta invånare och till hemlösa asylsökande och andra migranter. I Paris ger organisationer och privatpersoner lagad mat, kläder och när det är kallt filtar och sovsäckar till dem som sover ute. I metron ser man inte så sällan att prydliga unga kontorsklädda människor plockar upp mynt och ger till den som tigger, mer än vad jag tycker mig se i Stockholms tunnelbanor.

Men givetvis finns främlingsfientlighet och rasism i Frankrike, och framför allt stora grupper som anser att invandringen måste minska. Samtidigt måste man komma ihåg att Frankrike med sin långa koloniala historia länge har varit ett invandrarland på ett helt annat sätt än Sverige. Det märks inte minst i Paris.

Migrationsmyndigheten heter i första hand OFII – l´Office Francais de l´Immigration et de l´Integration. Den verkar ihop med polisen och med prefekturen, som är en kommunal angelägenhet där fransmän bland annat söker och hämtar många tillstånd. Det är hos OFII man registrerar sig som asylsökande. Men en annan myndighet – OFPRA – håller i asylprocessen och beslutar i första instans om personen ska få stanna och om det ska bli med flyktingförklaring eller som alternativt skyddsbehövande. De flesta från Afghanistan får som alternativt skyddsbehövande. OFPRAS beslut kan överklagas till domstolar och det finns kostnadsfri juridisk hjälp för det.

Men något första ordnat mottagande finns inte, inte i den meningen att den som vill söka asyl får tak över huvudet, mat och information från första stund. Det är som att Frankrike räknar med att asylsökande alltid har ett ingångskapital med sig eller att det finns landsmän som tar hand om dem. Därför tvingas nästan alla att först sova på gatan. Parkerna? Nja, inte vilka parker som helst för de flesta parker i Paris har höga staket och stängs med grindar på kvällarna.

Den franska polisen lyder under Inrikesministeriet och motsättningar mellan Paris borgmästare och polisen har varit tydliga när polisen har uppträtt brutalt mot hemlösa flyktingar och andra migranter. Kanske beror det på den nuvarande borgmästaren, men jag tror det ska tolkas så att borgmästaren ger uttryck för många Parisbors frustration över att människor som söker asyl och andra migranter ska behöva på gatan, liksom en del utblottade fransmän.

Att få någonstans att bo och att söka asyl

Asylboenden och transitboenden drivs av organisationer på uppdrag av staten, och de varierar mycket. Många beslut kring boende går tillbaka till OFII. Bland organisationer som driver boenden och inledande daghärbärgen (se mer i del 2 och 3) finns den stora France Terre d´Asile med många uppdrag från staten. En annan stor organisation är Emmaus Solidaritet, som finns över hela Frankrike och ger hjälp och stöd till exkluderade av olika slag. De driver flera boenden i Paris och de har ett bra informationskontor för flyktingar i 10:e arrondissementet (stadsdelen) ihop med bland annat France Terre d´Asile. France Horizont och Association Aurore driver de två daghärbärgen, som är ingångar för ensamkommande män till att få ett asylboende. Emmaus Solidaritet driver ett motsvarande för barnfamiljer och är också engagerade i matserveringar för hemlösa. Utopia56 är aktiv bland hemlösa flyktingar och migranter i området kring Porte de la Chapelle och Porte d´Aubervillier. Det finns många organisationer, och det finns organisationer som likt La Cimade ger kostnadsfri juridisk hjälp till asylsökande.

För många svenskafghaner är Svenska kyrkan på 9, Rue Médéric i 17:e arrondissementet en oas (metrolinje 2, station Courcelles). Kyrkan har små resurser men personal och kyrkoråd är övertygade om att kyrkans välkomnande är i linje med sann kristen gärning. Kyrkan är enastående även om den inte kan göra mycket mer än att ge lite praktisk hjälp och låta dem som kommer få värme, dricka lite te, bli glatt igenkända, välkomnade och ibland omkramade, få ladda sina telefoner och både få möjlighet att tala svenska och lära sig lite franska. Bland annat för verksamheter som detta är jag medlem i Svenska kyrkan trots att jag förlorade tron för många år sedan.

Boenden för asylsökande finns spridda över landet och från Paris flyttas många ut till någonstans i Frankrike efter en tid. Organisationerna om driver asylboenden är många och reglerna för dem som bor där varierar. Valfrihet till boenden finns inte – man får ta det som OFIL anvisar till och tackar man nej eller avviker, får man klara sig själv och blir utan boende och tillgång till sociala rättigheter som dagsersättning. Dagpengen är ungefär som i Sverige och innebär omkring 200 euro i månaden för en ensamstående, lägre än det dubbla för ett par. Genom asylboendet får man ett försäkringskort som ger rätt till kostnadsfri sjukvård på sjukhus och hos läkare, och i Paris subventionerat månadskort till metro- buss- och pendeltåg.

Men hur kommer man in på ett asylboende?

För nyanlända kan det ta allt från några dagar till flera månader. Frivilligorganisationer har protesterat och kampanjat gång på gång mot att det ska vara så. Ibland har det hjälpt. Mot brutala polisrazzior mot människor som inte har någon annan stans att sova än på gatan, har många naturligtvis protesterat.

Enligt EU:s mottagningsdirektiv är medlemsstaterna skyldiga att ge värdigt boende till asylsökande. Franska staten har inte prioritet den skyldigheten tillräckligt även om nya boenden har öppnats på senare år i samarbete med frivilligorganisationer. Men platserna räcker inte.

Asylsökande har också haft svårt att få sin vilja att söka asyl registrerad. Väntetiden hos OFII och prefekturerna kan ha varit över en månad, och är fortfarande långa i delar av landet. I Paris har just det blivit bättre. Sedan i början av maj ringer den som befinner sig i Paris och i övriga departementet (länet) Ile-de-France telefonnumret 01 42 500 900 och får då en adress och en tid till närmaste prefektur med OFII-befogenheter (se mer i del 2 och 3). Det kan vara svårt att komma fram på linjen, men det brukar gå om man ringer igen, och jag har inte hört ett utbrett klagande över att inte komma fram. Inom tre dagar ska man få komma till OFII, men det kan ta lite längre. En ansökan ska registreras inom 90 dagar från ankomst till Frankrike, inte senare. Tills nyligen var det inom 120 dagar.

Det kan vara svårt att förstå asylsystemet även om OFII numera delar ut en asylguide, som finns på flera språk. Och jag märker att de svenskafghanska unga männen kan det här efter ett tag, de samlar på sig information och lär sig.

Läs vidare del 2 och 3.

Publicerat i Frankrike | Lämna en kommentar

I dag anklagar Neo Demokratia Syriza för att ha bjudit in flyktingarna till Grekland, och att regeringen orsakade den så kallade flyktingkrisen 2015. Men blir flyktingarna en valfråga?

Attityden till flyktingar ändrades med Syriza

Oreparabla sår i det grekiska samhället

Extremhögern

Förändring, men i vilken riktning?

Balkan, Turkiet, oljan

Varför Frankrike, varför inte Nya gymnasielagen i Sverige?

Varför söker människor med afghansk nationalitet skydd i Europa

Vad händer efter deportation till Afghanistan

Z:s berättelse i slutet av april 2018 i Paris.

”Jag hade anmält mig till Vård- och Omsorg. Jag hade satsat så mycket på Sverige. Och sen vill Sverige inte ha mig. Inte Migrationsverket och inte domstolarna.”

Jag hade en jättesnäll god man och jag vill inte göra henne orolig

De svarar inte på telefonen efter 16 oktober när talibanerna tog vår stad

Jag har två kompisar som har skickats

Han har hjälpt mig mycket i Paris, berättat, informerat, förklarat hur saker och ting fungerar i Paris och följt med mig till ställen dit jag inte vill gå ensam.

Artikeln tar upp aktuella aspekter på asylprocessen och Dublin och förmedlar några namn och adresser till asylrättsorganisationer i Paris.

Kort om kostnadsfri juridisk hjälp

Utkastade 18 månader

Tillbaka på egen hand

Strax före jul skickar Z ett mejl där han önskar god jul och gott nytt år och skriver att han är tillbaka i Sverige. Rösten är låg, när jag ringer, och det är svårt att höra vad han säger, men svenskan är bra.

Blir det svårare med asyl i Frankrike om man reser in efter 1 januari 2019?

Kommer alla som har Dublin avvisas med en gång och skickas tillbaka till Sverige?

Cité och Denfer Rochereau, två daghärbärgen där männen köar för att få boende. 3, Rue des Lesdiguières, som är ett daghärbärge för barnfamiljer, i första hand små barn, här köar barnfamiljerna för att få någonstans att bo. Foto författaren oktober 2018 i Paris.

Hur får man tak över huvudet, hur får man någonstans att bo?

Registrera sig som asylsökande och söka asyl, och hur blir det med fingeravtrycken och Dublin

Rättsläget för svenskafghanerna

18: och 19:e arrondissementen

Polisen förstörde och förbjöd tälten

Spårvägsrefugen och några småparker

Den 6 november gör polisen en razzia mot familjerna i parken. Jag klipper ut detta från Utopia56:s hemsida www.utopia56.com

ASYLUM SEEKERS FAMILIES HARASSED IN PARIS BY POLICE

Spårvägsrefugen på Boulevard Ney där många nyanlända svenskafghaner sover natt efter natt. På gården till Svenska kyrkan i Paris: Morteza, Ali Reza, Aman, Reza, Rohullah och Sadeqh, alla har känt sig rotade i Sverige. Foto författaren i oktober 2018.

Allmänt

Att få någonstans att bo och att söka asyl

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Arkiv

Kategorier

Meta